Header

Pompeji – en stad i förfall?

januari 14th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Pompeji – en stad i förfall?)

Av Linnéa Johansson

Jupitertemplet i Pompeji

Jupitertemplet i Pompeji med ett snötäckt Vesuvius i bakgrunden. (Foto: Linnéa Johansson)

När jag i höstas tillbringade en månad i Pompeji med att göra en fältstudie för min avhandling noterade jag en märklig sak. Turistantalet slog nu alla rekord, mycket tack vare den slutsålda utställningen Life and Death in Pompeii and Herculaneum som under våren och sommaren visats på British Museum (och som jag tidigare skrivit om på denna blogg). Det som förvånade mig denna gång var vad turisterna var ute efter att få se. Naturligtvis var de erotiska målningarna fortfarande besökarnas favoriter, men efter bordellen, amfiteatern och gipsavgjutningarna av de invånare som inte lyckats fly från katastrofen hade Pompeji nu, lite oväntat, fått en ny attraktion. Vad turisterna frågade efter var inte längre de fantastiska konstverken inne i Vettiernas hus, eller hur man enklast tog sig till de magnifika badanläggningarna. Det som nu plötsligt var minst lika intressant för dem att beskåda var istället ”huset som rasade”.

Den byggnad som här åsyftades var den så kallade Schola Armaturarum Iuventutis Pompeianae, en liten byggnad vars antika funktion vi inte kan vara riktigt säkra på. Då man återfunnit målningar av olika slags vapen har den av vissa tolkats som en lokal där gladiatorerna höll till, medan andra forskare istället menar att det var en helt vanlig skola. Denna lilla byggnad har sedan återupptäckten av Pompeji levt en ganska anonym tillvaro. Den låg förvisso längs med stadens största genomfartsled, den så kallade Via dell’Abbondanza, överflödsgatan, men då byggnaden har ansetts ganska så ointressant jämfört med de magnifika husen runt omkring, har det aldrig bedrivits någon mer koncentrerad forskning just på detta hus och mycket få, även bland oss som forskar om Pompeji, kände nog till speciellt mycket om denna lokal. Allt detta kom att ändras en novembermorgon 2010. Då vakterna i Pompeji anlände till jobbet såg de att nattens skyfall hade medfört att detta hus nu hade kollapsat, något som sågs som en stor katastrof och som inom några timmar kablades ut som en nyhet över hela världen.

Att Schola Armaturarum rasade blev nämligen också starten för en enorm debatt om Pompejis bevarande. Alla anklagade varandra, de anställda i Pompeji ansågs ha brist på kompetens medan de i sin tur menade att det bristfälliga underhållet berodde på för lite resurser. Nu började media intressera sig allt mer för Pompeji ur en helt ny vinkel, nämligen staden som håller på att gå förlorad. Varje sten som föll ner hamnade i den italienska dagspressen, och man började omnämna november som ”Pompejis svarta månad”, beroende på att det under denna period regnade som mest, vilket även bidrog till de största rasen. Allt sedan denna händelse har det rapporterats om ett ras minst en gång i månaden, ofta skrivs det om flera ras under en och samma vecka, och det är inte konstigt att Pompeji nu diskuteras som en stad i kris.

Schola Armaturarum

Platsen där ”huset som rasade”, Schola Armaturarum, tidigare stod. (Foto: Linnéa Johansson)

Men håller då Pompeji verkligen på att falla sönder? Naturligtvis är det många ras, det handlar om en stad på 60 hektar där de flesta murar står oskyddade mot inte bara naturens påverkan, utan även mot turisterna som gärna klättrar upp på dem i jakten på det optimala gruppfotot. Huruvida det verkligen har blivit värre under senare år är dock något som är svårt att svara på. Naturligtvis har det förekommit ras av murar och fresker även tidigare. Skillnaden är bara att nu får detta en uppmärksamhet som kanske inte alltid känns helt befogad.

Det förhåller sig nämligen så att hela Pompejis historia i själva verket kantas av olika skador och katastrofer, flera kända, men många man också gör sitt bästa för att glömma. Redan under antiken drabbades staden av en svår jordbävning år 62, vilken ledde till skador som fortfarande går att se på många av kvarteren. Anledningen till detta skalv var med all säkerhet en stor instabilitet under markytan som bara en kort tid senare, år 79, skulle leda till Vesuvius utbrott, den största katastrofen i Pompejis historia – men också anledningen till att staden idag finns bevarad.

Pompeji begravdes under aska och pimpsten, men inte fruset i tiden som många tror. Tyngden från askan fick i de flesta fall även husen att helt rasa samman. Vid återupptäckten var det sällan man hittade ett hus som såg ut som de vi idag möter i Pompeji. Snarare rörde det sig om totalt kollapsade byggnader, som arkeologerna mödosamt (och ibland med lite god fantasi) lyckades pussla ihop till befintliga byggnader. Först då man lärde sig att det var lämpligast att gräva ut husen uppifrån började man kunna bevara mer av inredningen, eftersom man då kunde rädda de fallna väggarna från att ytterligare rasa in. De tidiga utgrävningarna kantades dock av okunskap och ett större intresse för att hitta skatter än att studera och bevara husen. Ett stort antal hus har idag berövats på sina konstverk. Många togs bort för att förvaras på museet i Neapel, vart andra tagit vägen har vi ingen aning om. Utgrävningarna tog fram Pompeji ur askan, men bidrog också till att många delar av staden nu förlorades för gott till följd av bristen på fungerande konserveringsmetoder.

Under 1900-talets första årtionden hade man emellertid lyckats få fram en teknik som innebar att man nu kunde både bevara, dokumentera, samt restaurera Pompejis byggnader på ett bra sätt. Pompeji började nu även bli ett av Europas mest populära turistmål och en blomstrande turistindustri bidrog till att skapa arbeten och välstånd i den övrigt så fattiga regionen. Allt detta kom emellertid att ändras i och med andra världskriget.

Den 24 augusti 1944, samma datum som Vesuvius traditionellt anses ha fått sitt utbrott nästan två tusen år tidigare, inträffade nämligen den katastrof som kanske mer än något annat har skadat Pompeji. Andra världskriget pågick nu för fullt i Italien och striderna kom att intensifieras allt mer vartefter de allierade närmade sig Rom. Redan några år tidigare hade bomber fallit i området, men utan att skada några av ruinerna. Denna gång var det dock annorlunda; nu var det Pompeji som var själva målet. De allierade hade fått uppgifter om att Pompeji fungerade som vapenförråd för tyska trupper, och under två dagar fälldes runt 150 bomber över ruinstaden. Ett stort antal hus och andra byggnader inne i Pompeji blev nu totalförstörda, och ännu fler kom att skadas svårt. Något av det mest tragiska var att en av bomberna träffade stadens sydvästra hörn, där Pompejis dåvarande museum låg. Här inne förvarades många ovärderliga fynd, betydligt fler än vanligt då man nu även valt att flytta in många lösa föremål från husen dit, i tron att de skulle vara bättre skyddade på museet. Här fanns även Pompejis största dragplåster, originalen av de berömda gipsavgjutningarna, utställda. Museet totalförstördes och även om flera av de viktigaste föremålen, t.ex. ett antal av gipsavgjutningarna, klarade sig så var det ofantliga värden som här gick förlorade. Naturligtvis hade det aldrig funnits några vapenförråd i Pompeji. De allierade var fullständigt felinformerade på den punkten, men just detta att man utgick från att Pompeji användes som förråd hade medfört att man systematiskt försökte bomba de hus som hade tak, då eventuella vapenförråd lämpligast skulle ha gömts undan där. De hus som hade skyddstak var knappast mer troliga att innehålla vapenförråd än andra, dock hade de fått sina tak av den anledning att detta var de finaste byggnaderna som bäst behövde bevaras. Nu blev det istället dessa byggnader som råkade mest illa ut.

De allierades bombningar av Pompeji måste vara en av den moderna tidens största förstörelser av ett kulturarv, men också bland de mest nedtystade. Husen byggdes upp igen och det finns ingen information inne i Pompeji om vilka hus som är original, eller vilka som är rekonstruerade efter kriget. Anledningen till att man än idag håller tyst om denna enorma katastrof är med största sannolikhet att man vill visa upp Pompeji som ett slags arkeologiskt Disneyland. Turisterna vill gärna tro att de går runt i en antik stad som är oförändrad, snarare än att de vandrar runt på en krigsplats som blivit återuppbyggd på 1950-talet. Naturligtvis finns det mycket kvar som är original, men då det inte finns någon information om vad som är original, så är det omöjligt för en icke arkeologiutbildad besökare att avgöra detta.

Epidius Rufus hus efter bombanfall under andra världskriget

Det så kallade ”House of M. Epidius Rufus” efter de allierades bombningar 1943. (Bildkälla: The British School at Rome, Ward-Perkins Collection, call no. WP[PHP]-War01-0056)

Epidius Rufus hus idag

Epidius Rufus hus som det ser ut idag. (Foto: Linnéa Johansson)

Detta är dock inte den enda katastrofen som drabbat Pompeji i modern tid. År 1980 drabbades regionen av en svår jordbävning, det s.k. ”Irpiniaskalvet”, uppkallat efter den stad i Kampanien där den hade sitt epicentrum. Återigen kom Pompeji att skadas svårt. Väggar rasade, fresker pulvriserades och vi måste utgå från att det blev enorma skador även vid detta tillfälle. Hur illa det egentligen var är svårt att säga, det finns inga fotografier från hur det såg ut efter jordbävningen, då man åter förefaller ha gjort sitt bästa för att tysta ner katastrofen. Jordbävningen kom emellertid på sikt att leda till något positivt, nämligen att flera internationella forskarteam nu släpptes in i staden, då det helt enkelt krävdes hjälp med dokumentationen av Pompeji i händelse av att ytterligare ett skalv skulle inträffa.

Så det är i detta ljus man måste se debatten om rasen i Pompeji. Det är tragiskt att väggar rasar, men de värsta katastroferna har kanske redan inträffat. Ett bra exempel är just Schola Armaturarum, ”huset som rasade”. Denna byggnad är i sig ett fantastiskt exempel på Pompejis katastrofer. Vid undersökningar av huset har man kunnat se att detta hus skadades allvarligt redan vid jordbävningen år 62.  På bilder från de första utgrävningarna av byggnaden, 1915, kan man se att även vulkanen gick hårt åt denna konstruktion, då det inte var mycket kvar av huset då det kom fram ur askan. Schola Armaturarum restaurerades visserligen till en hel byggnad, men huruvida den nya konstruktionen såg ut som den ursprungligen hade gjort under antiken vet vi inget om. Byggnaden fick heller inte stå länge. Detta hus var en av de byggnader som skadades svårt i samband med de allierades bombräder, och en stor del av de få antika lämningar som fanns kvar kom nu att försvinna. Huset återbyggdes ännu en gång på 1950-talet, för att senare åter skadas svårt under jordbävningen 1980. Schola Armaturarum kom alltså slutligen att förstöras helt i samband med raset i november 2010, men det kommer med all sannolikhet att åter byggas upp, så fort den omfattande utredningen om vem som egentligen bör ställas till svars för denna katastrof har slutförts.

Schola Armaturarum, tidigt 1900-tal

Den så kallade Schola Armaturarum Iuventatis Pompeianae vid utgrävningstillfället. (Bildkälla: Notizie degli Scavi di Antichità 1916, s. 430)

Detta är något man måste ha i åtanke när man läser om hur Pompeji rasar. Jo, här har vi ett hus som rasade, men frågan är hur antikt man egentligen kan säga att det var. Vissa menar att anledningen till att det rasade var just att det moderna taket var alldeles för tungt och att en riktig antik byggnad skulle ha klarat sig betydligt bättre. Flera av de byggnader som nu omnämns i media för att det fallit någon sten är också de som bombades under kriget. Det är intressant att se vilket otrolig debatt man då för om den lilla förstörelse som nu inträffat på vad som i själva verket är en modern byggnad, medan man fortfarande förtiger att det antika originalet redan skadats i en tidigare, oerhört mycket mer omfattande katastrof.

Pompeji är alltså en stad vars historia, såväl den antika som den moderna, kantas av perioder av stor förstörelse. Pompeji kommer fortsätta rasa, precis som det alltid har gjort, men det viktigaste är kanske inte alltid att restaurera eller på annat sätt åtgärda skadorna, utan snarare att se till att dokumentera så mycket som möjligt av det antika material som faktiskt finns kvar. Det är naturligtvis viktigt att det satsas medel på att underhålla de fantastiska byggnader som ännu är relativt välbevarade, men det är minst lika viktigt att man lägger stora resurser på forskningen om Pompeji. Vi måste komma ihåg att här handlar det inte enbart om en romersk småstad i Kampanien, utan även den viktigaste källan vi har rörande romerskt vardagsliv. De mesta vi vet om konst, arkitektur och bostadsförhållanden kommer inte från Rom, utan från Pompeji. Tyvärr är det oundvikligen så att Pompejis dagar är räknade. Staden ligger under en aktiv vulkan i ett oerhört jordbävningsdrabbat område, vilket förr eller senare kommer medföra en enorm katastrof av något slag. Vad man inte får glömma är således att det mest fantastiska med Pompeji är att det finns kvar, att det trots alla katastrofer och skador ännu går att besöka som turist eller forskare. Åk gärna till Pompeji, men när du kommer dit, ta dig då tid att studera de antika underverk som här faktiskt finns kvar in situ, och åk inte dit för att beskåda ett hus som inte längre finns kvar, och som i själva verket inte har funnits kvar efter år 79.

Vy över västra Pompeji

Vy över Pompejis västra delar. (Foto: Linnéa Johansson)

Linnéa Johansson är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

British Museums Pompeji-utställning

maj 13th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Samverkan - (1 kommentar)

Av Linnéa Johansson

Det är något visst med Pompeji. Som doktorand arbetande på en avhandling om staden blir jag ofta förvånad över vilket enormt intresse det finns hos allmänheten kring denna antika stad och dess öde. Naturligtvis är det sällan det unika källmaterialet som attraherar den större publiken, utan snarare är det gipsavgjutningarna av de kroppar som begravts under askan, bordellerna, eller rent av hotet från Vesuvius som väcker mest intresse. Vill man vara säker på att skapa en publiksuccé på temat antiken är således Pompeji ett väldigt säkert kort. Att en utställning på temat Pompeji och Herculaneum på British Museum skulle kunna bli en enorm framgång var det väl därför knappast någon som tvivlade på, men trots detta var det nog få som räknat med den näst intill hysteriska uppmärksamheten som Life and Death in Pompeii and Herculaneum nu har genererat.

Intresse utan motstycke

De flesta större utställningar vid British Museum (BM) brukar förvisso åtföljas av en viss mediabevakning, men inget vi tidigare sett går att jämföra med det enorma intresse som den brittiska dagspressen kommit att visa inför fynden från de kampanska ruinstäderna. Redan månaderna innan utställningen slog upp sina portar var det näst intill dagliga reportage, där vi i artikel efter artikel kunde följa hur fynden anlände till London, hur man kämpade med att få in dem genom dörrarna till museet, samt naturligtvis hur utställningen rum för rum, vägg för vägg växte fram inne i ”The Round Reading Room”. Huruvida detta mediala intresse berodde på en genial PR-investering från BM:s sida, eller om det verkligen fanns en läsarkrets till alla dessa artiklar är svårt att säga. Oavsett vilket så bidrog detta garanterat till att öka publiciteten för utställningen. Lagom till premiären hade man sålt över 50 000 biljetter och inom loppet av en vecka tog nästan samtliga biljetter för de två följande månaderna slut.

Kö till "Life and Death in Pompeii and Herculaneum", British Museum

Kö till utställningen Life and Death in Pompeii and Herculaneum på British Museum.

Foto: Kenneth Nyberg

I spåren av utställningen följde också en stor mängd mer akademiskt inriktade aktiviteter. Ett stort antal konferenser, föreläsningar, och workshops har ägt rum, och fler kommer med stor sannolikhet att anordnas innan slutet av september då det är dags för föremålen att åka hem till Neapel igen. I skrivande stund är alla biljetter slutsålda fram tills slutet av juli, och de som finns kvar för den återstående tiden av utställningen kommer garanterat att ta slut innan sommaren. För att kunna bemöta den enorma efterfrågan på dessa biljetter har BM utökat öppettiderna så mycket det är möjligt, men det är redan nu tydligt att alla som önskar besöka utställningen inte kommer att få möjlighet till det. Ett sätt att skapa ytterligare uppmärksamhet, samt att ge dem som inte fått tillfälle till ett besök en chans att ta del av fynden, är satsningen Pompeii Live. Detta är helt enkelt en filmatisering av utställningen, där man enligt reklamen nu kan få en egen visning av den på sin lokala biograf. Denna föreställning kommer att visas på över 250 biografer i England och på Irland, vilket måste anses vara en ganska extraordinär satsning på en museiutställning.

I samband med en av de många Pompejikonferenser som ägde rum på BM, fick jag själv möjlighet att besöka utställningen. Förväntningarna var givetvis stora, speciellt med tanke på att jag nu för första gången skulle få möjlighet att beskåda flera av de fynd som jag diskuterar i min avhandling, vilka tidigare aldrig visats upp. Redan på morgonen på vägen till konferensen, långt innan dörrarna öppnade till själva museet, möttes jag av en lång kö utanför grindarna. Jag fick förklarat för mig att man varje morgon släppte ett litet antal extrabiljetter till Pompejiutställningen och att de personer som nu hoppfullt köade var de som inte lyckats komma åt de ordinarie, nu slutsålda biljetterna. Jag själv skulle antagligen ha varit beredd att göra samma sak om jag inte haft biljetter, men skillnaden är naturligtvis den att jag har som jobb att ägna mina dagar åt Pompeji. Jag utgår från att dessa hundratalet köande personer inte forskar om Pompeji, utan att det helt enkelt var vanliga turister som var villiga att ägna hela sin morgon till att stå i kö för att få möjlighet att se denna utställning.

En publiksuccé med brister

Vad kan man säga om själva utställningen då? Var den verkligen så fantastisk som den brittiska pressen låtit påskina? Jag vet inte om det berodde på de höga förväntningarna, eller på att jag helt enkelt tillhör fel målgrupp, men jag måste erkänna att jag blev oerhört besviken. Naturligtvis var det en utomordentligt påkostad och proffsigt presenterad utställning – något annat hade man inte förväntat sig av BM – men samtidigt var den också väldigt problematisk, inte minst ur ett vetenskapligt perspektiv. Utgångspunkten för utställningen var ”det romerska huset” och mycket riktigt så hade man gjort ett tappert försök att bygga upp ett pompejanskt hus och ställt in de antika föremålen på de platser där man tyckte att de passade lämpligast in. Bortsett från att själva idén är relativt ogenomförbar, då husen i Pompeji har en förmåga att skilja sig en hel del från varandra, så var det också oerhört tydligt att det var föremålen som var i fokus, något som troligen inte var fallet i ett hus i Pompeji där väggmålningar, föremål och inte minst människorna utgjorde en enhet på ett helt annat sätt.

Karboniserad vagga av trä från Herculaneum

Karboniserad vagga av trä från M.P.P. Granianus hus i Herculaneum, första århundradet e.Kr.

© Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei

Vi hade innan föreställningen blivit varnade av mannen som ligger bakom utställningen, Paul Roberts, att vi som kom från den akademiska världen naturligtvis skulle ha ett och annat att anmärka på. Han berättade även att när man inrättade en utställning som skulle anpassas för att ta emot så enorma volymer av besökare som denna hade beräknats att göra, så var det minst lika viktigt att tänka på cirkulationsmönstren i salarna, som på själva kompositionen av montrarna. Att ha ett oerhört spännande föremål i början av utställningen skulle helt enkelt medföra att det blev stopp, vilket självfallet inte fungerar då man var tionde minut släpper in nya grupper. Naturligtvis påverkar krav av dessa slag utformningen av utställningen, men det fanns likväl mycket man kunde ha gjort betydligt bättre.

Ett enkelt exempel är de föremål jag själv studerar och sålunda mest hade sett fram emot att få se, de olika materielgrupper kopplade till kulten i bostadshusen i Pompeji. Denna utställning hade ovanligt många fynd hämtade från denna kategori, men presentationen av dem var rent ut sagt katastrofal. Trots att dessa föremål normalt förekommer i kluster, hade man här valt att placera dem i flera olika salar och montrar. De små gudastatyetter som man normalt hittar i ett s.k. lararium, ett slags miniatyrtempel till husgudarna, var placerade i en glasmonter tillsammans med votivgåvor, medan man i salen bredvid hade ett alldeles utmärkt lararium. Dessa fynd är knappast något som intresserar allmänheten (de flesta utom jag sprang snabbt förbi dem) och det finns därför ingen som helst anledning till att sprida ut dem på detta sätt. Flera andra materielgrupper har behandlats på liknande sätt, vilket jag tycker är ett allvarligt problem då en stor del av besökarna till utställningen är studenter på universitetsnivå, som ges en väldigt felaktig bild av det romerska vardagslivet. Dock kan jag inte påstå att jag har något förslag på hur man skulle kunna presentera föremålen bättre. Hela idén med en utställning av detta slag är att visa upp antika ting. Hur de användes och i vilken kontext de egentligen fungerat har ofrånkomligen en sekundär betydelse.

Utställningens stora dragplåster, smart placerade i sista salen, var de mänskliga gipsfigurerna. Dessa avgjutningar kommer av att man vid utgrävningarna hittade hålrum kring de mänskliga kvarlevorna. Genom att fylla dessa hålrum med gips kunde man få fram perfekta (nåja…) avbilder av hur dessa personer sett ut i dödsögonblicket, något som allt sedan slutet av 1800-talet fascinerat stadens besökare. Gipsfigurerna på BM är inte ens original utan kopior, men likväl så attraherades besökarna betydligt mer av dessa än av de äkta betydligt mer unika föremålen i de andra salarna. Så utställningen fyller väl kanske sin viktigaste uppgift. Besökarna går därifrån nöjda och glada efter att ha fått sett det de har förväntat sig. Huruvida de lärt sig något mer om vardagslivet i Pompeji är däremot diskutabelt.

Gipsavgjutning av hund som omkom i Pompeji år 79 e.Kr.

Gipsavgjutning av en hund som omkom i ”Orfeus hus” i Pompeji vid Vesuvius utbrott år 79 e.Kr.

© Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei

London eller Pompeji?

Det är lätt att vara kritisk mot denna utställning av många anledningar, men samtidigt har BM tillsammans med Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei gjort en enorm insats vad det gäller att framkalla en medvetenhet och ett intresse för dessa ruinstäder.  I spåren av utställningen har också ett intresse för att faktiskt besöka Pompeji vaknat. Brittiska resebyråer meddelar att antalet bokningar av resor till Italien ökat med över 50% och förbokningarna till biljetter till Pompeji och Herculaneum har skjutit i höjden jämfört med tidigare säsonger. Att även trakterna runt Pompeji och Herculaneum tjänar på denna utställning får således ses som en enorm nytta, samtidigt som de största turistintäkterna troligtvis tillfaller London och British Museum själva.

Skulle jag då rekommendera någon att åka till London för att besöka denna utställning? Tja, är du redan där och lyckas få tag på en biljett, så varför inte? Sitter du hemma och fortfarande befinner dig i funderingsstadiet för en resa så vill jag mena att det finns betydligt bättre alternativ. För ungefär samma pris som det kostar att ta sig till London, kan man enkelt ta sig till Neapel, där man kan besöka det arkeologiska museet, den plats där de flesta av fynden från utställningen i London vanligtvis förvaras. Här finns dessutom betydligt fler föremål än vad det finns i London och då detta är permanenta utställningar så behöver man garanterat inte köa för biljetter. Det bästa är dock att om du åker hit, så har du bara en kort resa med pendeltåget för att även besöka de antika städerna. Hur spännande en museiutställning än må vara så går det nämligen inte att jämföra med ett besök i Pompeji och Herculaneum på riktigt. Här har man husen, gatorna, väggmålningarna och inte minst hela det sammanhang som tyvärr ofrånkomligen går förlorat i en utställningssalong.

Utställningssouvenirer i British Museums butik

Utställningssouvenirer i en av British Museums butiker.

Foto: Kenneth Nyberg

Man möts ibland av argumentet att det är bättre att åka på en utställning, då dessa varar en kort period, medan man kan besöka Pompeji när som helst under året.  Jag är dock inte så säker på att detta verkligen stämmer. Pompeji förfaller mer och mer för var dag som går.  Även om man nu satsar enorma summor på att försöka rädda dessa ruiner så är det bara en tidsfråga innan allt är borta. Pompeji har 44 hektar utgrävda ruiner, och bara väggmålningarna upptar nästan 20 000 kvadratmeter. Det finns ingen möjlighet att bevara allt detta. Ser man dessutom till det faktum att Pompeji ligger under den aktiva vulkanen Vesuvius som vilken dag som helst åter kan vakna, finns det all anledning att skynda sig om man önskar besöka detta område. För en sak kan jag garantera, vill du lära dig något om ett hus i Pompeji gör du det betydligt bättre på plats i staden Pompeji, än vad du någonsin gör i trängseln inne på British Museum.

Linnéa Johansson är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.