Header

Ernesto ’Che’ Guevara och La Cueva de los Portales

februari 16th, 2016 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Ernesto ’Che’ Guevara och La Cueva de los Portales)

Av Håkan Karlsson

Oktoberkrisen 1962

I ett antal tidigare blogginlägg (123, 4har det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt som författaren och Anders Gustafsson sedan ett antal år bedriver på Kuba presenterats. I korthet kan konstateras att projektet bedrivs tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, och att det fokuserar de materiella och immateriella lämningarna efter Oktoberkrisen (1962) samt dessas kulturarvsaspekter vid ett antal av de före detta sovjetiska kärnvapenbaserna. Detta med målsättningen att bidra till förståelsen av Oktoberkrisen genom att komplettera den övergripande metaberättelsen om densamma med småskaliga materiella och immateriella historier underifrån.

La Cueva de los Portales

I detta inlägg ska jag dock kort uppehålla mig vid ett kulturarv i form av en annan kultur- och naturhistorisk lämning som har ett visst intresse för forskningen rörande Oktoberkrisen. Projektet arbetar dock inte aktivt med den aktuella platsen och dess lämningar, utan den kom istället att besökas i samband med annat fältarbete i närområdet.

Redan år 1960 delades ledningsansvaret för den kubanska armén av strategiska skäl upp i tre geografiskt avgränsade områden. Raul Castro ansvarade för de östra delarna av Kuba, Juan Almeida för de centrala, och Ernesto ’Che’ Guevara för de västra delarna. I samband med Oktoberkrisen 1962 placerades ledningscentralen för det västra militärområdet i grottan La Cueva de los Portales, belägen i anslutning till floden Río Caiguanabo och samhället La Palma, i regionen Pinar del Río. Denna grotta återfinns i det svårtillgängliga bergsområdet Sierra de la Güira, vilket erbjuder en rad militärstrategiska fördelar.

La Cueva de los Portales

La Cueva de los Portales.

Grottan var vid tiden för Oktoberkrisen dock känd sedan länge och reseskildringar och vetenskapliga beskrivningar föreligger sedan början av 1800-talet. Under stora delar av 1900-talet förekom det också en viss turism till grottan och det omgivande bergs- och naturlandskapet. Under Oktoberkrisen uppehöll sig Ernesto ’Che’ Guevara i denna ledningscentral under sammanlagt 32 dagar, i samband med militära fältinventeringar av de västra delarna av Kuba, och för förberedelserna av motståndet mot den amerikanska invasion som var förestående.

Minnesmärke

Minnesmärke utanför grottan.

Under denna tid byggdes trappor till grottans olika avdelningar. Den inreddes också med sovrum och möbler, och det drogs in vatten, el och kommunikationslinjer.

Trappa

Trappa i grottan.

Sovavdelning

Sovavdelningen.

'Che' Guevaras rum

Ernesto ’Che’ Guevaras rum.

Vattentank

Vattentank.

År 1987 utnämndes platsen till kubanskt nationalmonument mot bakgrund av dess naturmiljö, och inte minst som en konsekvens av dess koppling till ’Che’ Guevara. I samband med detta anlades också ett frilufts- och naturturistområde i anslutning till grottan.

Avslutning

Trots att projektet inte arbetar med detta kulturarv så är La Cueva de los Portales och dess materiella lämningar intressanta mot bakgrund av de aspekter projektet beforskar. Detta då de utan tvekan bidrar med en specifik historia förankrad i den materiella och immateriella kultur som till stora delar ”drunknat” i den övergripande metaberättelsen om Oktoberkrisen. Lite källkritiskt kan man dock undra hur ofta ’Che’ Guevara hade tillfälle att spela schack under sin vistelse i kommandocentralen. Skylttexten på bänken anger dock att det var ofta.

"Schackbänken"

”Schackbänken”.

Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Håkan Karlsson är professor i arkeologi vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet.

Från missilhangar till bostad, museum och matsal

december 10th, 2015 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Från missilhangar till bostad, museum och matsal)

Av Håkan Karlsson

Oktoberkrisen 1962

I ett antal tidigare blogginlägg (1, 2, 3) har det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt som författaren och Anders Gustafsson sedan ett antal år bedriver på Kuba presenterats. I korthet kan konstateras att projektet bedrivs tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, och att det fokuserar på de materiella och immateriella lämningarna efter oktoberkrisen (1962) samt dessas kulturarvsaspekter. Arbetet har hittills varit koncentrerat till den före detta sovjetiska missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos i regionen Artemisa på västra Kuba, men under det senaste året har projektet också börjat studera de två tidigare baserna vid El Cacho och El Pitirre i regionen Pinar del Rio på västra Kuba. Den 13–15 oktober 2015 deltog författaren vid det första symposiet om den kubanska revolutionens historia (i Havanna), samt den 24–25 oktober 2015 vid den åttonde vetenskapliga workshopen om missilkrisen och dess lämningar (i San Cristóbal). Vid båda dessa tillfällen presenterades projektet och dess resultat.

Fältinsatser vid El Cacho och El Pitirre

Under oktober 2015 genomfördes också fältinsatser i form av inventeringar efter materiella lämningar, samt intervjuer med boende vid de två tidigare sovjetiska kärnvapenbaserna vid El Cacho och El Pitirre i närheten av tätorten Los Palacios i regionen Pinar del Rio på västra Kuba. Detta arbete gav en rad intressanta resultat och här vill jag kort uppehålla mig vid den missilhangar som återfinns vid den före detta missilbasen El Cacho.

El Cacho är den bas som i amerikanska underrättelsesammanhang benämndes San Cristobal 1 och detta var den första bas som upptäcktes av det amerikanska spaningsflyget den 14 oktober 1962. Det är också foton från El Cacho som presenteras på den berömda bilden från sammanträdet i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962 där USA påtalade Sovjetunionens inblandning i utplaceringen av offensiva kärnvapen på Kuba. El Cacho och dess materiella kultur kan således sägas ha utgjort den tändande gnistan för missilkrisen.

Sammanträde i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962

Sammanträde i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962. (Bildkälla: National Security Archive, Washington, D.C.)

Hangaren vid El Cacho

Centralt på underrättelsebilderna från 1962 återfinns den hangar där missilerna skulle göras stridsklara genom ett sammanfogande av raketkroppen och den kärnvapenbärande stridsspetsen, samt där de i ett reglerat klimat skulle invänta att bli utkörda till avfyrningsramperna.

Missilhangaren i El Cacho på flygfoto från 1962

Missilhangaren i El Cacho på flygfoto från 1962. (Bildkälla: National Security Archive, Washington, D.C.)

I enlighet med den diplomatiska överenskommelsen mellan USA och Sovjetunionen, som avslutade krisen i slutet av oktober, skulle samtliga materiella konstruktioner på baserna förstöras. USA krävde att FN skulle övervaka detta på plats, men denna övervakning mötte ett minst sagt starkt motstånd från den kubanska regeringen och kom därför aldrig till stånd. I fallet med El Cacho blev missilhangaren därför stående intakt i samband med det snabba tillbakadragandet av de sovjetiska missilregementena i slutet av oktober.

Intressant i sammanhanget är att missilhangarerna som i augusti 1962 fraktades från Sovjetunionen (som en form av byggsatser bestående av halvmåneformade cementbågar) utgjorde en central materiell del av de missilregementen som överfördes till Kuba, men att i fallet med hangaren vid El Cacho fanns helt enkelt inte tiden för att plocka ner den och att ta den med sig. Den blev således kvar på plats och genom åren har den kommit att återanvändas på en rad olika sätt och för olika ändamål.

Missilhangaren i El Cacho idag

Missilhangaren i El Cacho idag. (Foto: Håkan Karlsson)

Åren närmast efter krisen användes den som bostad för en familj med tre barn, men från och med mitten av 1960-talet till och med 2010 kom den kubanska militären att använda området för den före detta missilbasen vid El Cacho för utbildning av specialförband, inte minst under 1970-talet för insatser i Angola. I detta sammanhang kom hangaren bland annat att fungera som lagerlokal, officersmäss och regementsmuseum. Då det militära användandet av platsen upphörde år 2010 beslöt de lokala myndigheterna att den existerande infrastrukturen skulle användas för att bygga upp ett centrum för naturturism. I detta sammanhang fungerar missilhangaren nu bland annat som samlingsplats och matsal.

Avslutning

Det pågående fältarbetet inom projektets ramar fortsätter således att bidra med olika specifika historier och berättelser förankrade i den materiella och immateriella kulturen. Genom sitt underifrånperspektiv kompletterar och bidrar dessa med mer detaljerade och mänskliga dimensioner till den övergripande meta-narrationen rörande krisen. Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Håkan Karlsson är professor i arkeologi vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Det aktuella inlägget har författats i samarbete med Javier Iglesias Camargo från universitetet i Los Palacios och Gloria M. Miranda från regionmuseet i Los Palacios.

Två kubanska nedslag: 1962 och 1515

november 17th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Två kubanska nedslag: 1962 och 1515)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

Oktoberkrisen 1962

Vi har i tidigare blogginlägg (här och här) presenterat det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt vi sedan ett antal år bedriver på Kuba, tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, rörande de materiella och immateriella lämningarna efter oktoberkrisen 1962. Arbetet är koncentrerat till den före detta sovjetiska missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos i regionen Artemisa på västra Kuba. Den 25-26 oktober 2014 deltog vi vid den sjunde vetenskapliga workshopen om krisen och dess lämningar och arrangör var även denna gång det kulturhistoriska museet i San Cristóbal. På workshopen deltog både museipersonal, akademiker och lokalbefolkning och diskussionerna kom denna gång primärt att handla om museets arbete med den före detta missilbasen med avseende på hur denna kan bevaras och samtidigt, inom ramarna för en utomhusutställning på platsen, vidareutvecklas på ett sådant sätt att den utgör en resurs för lokalsamhället.

Vid resterna av en världskris

Vid resterna av en världskris år 2014. (Foto: Håkan Karlsson)

Det finns en utpräglad önskan från museets sida att hävda lämningarnas kulturhistoriska och antikvariska värde likväl som att på olika sätt göra dem betydelsefulla för lokalsamhället. Det sistnämnda bland annat genom att göra lämningarna tillgängliga för nationell och internationell turism, men också genom att de ska kunna bidra till en demokratisk utveckling på det lokala planet där lokalbefolkningen deltar aktivt med idéer och åsikter rörande hur basen och dess lämningar ska brukas. Redan tidigare har museet försett ett antal av de centrala lämningarna på den före detta basen med informationsskyltar och nu har skyddsområdet runt vissa av dessa lämningar även utökats. Samtidigt har man utbildat närboende småbrukare för att fungera både som vakter och som guider för besökare. Museet har vidare startat ett projekt i samarbete med de regionala skolorna där oktoberkrisen och dess lämningar utgör viktiga moment i den lokala och globala historieundervisningen.

En guide vid den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos

En av de lokala guiderna redogör fört sitt arbete i samband med ett besök på den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos år 2014. (Foto: Håkan Karlsson)

Ett problem som museet för närvarande har att förhålla sig till är den dåliga infrastrukturen i anslutning till den före detta missilbasen. Något som bland annat visar sig i mycket dåliga vägar vilket gör tillgängligheten till lämningarna begränsad. Vid workshopen deltog både lokala och regionala politiker och det var uppenbart att det även från detta håll finns ett ökat intresse för museets planer. Frågan är dock om detta intresse är tillräckligt för att leda till de nödvändiga infrastrukturella satsningarna eller inte? Från vår horisont är detta en spännande kulturarvprocess att följa och vårt projekt har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande utveckling. Det blir därför även i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Den spanska kolonialmaktens etablering på västra Kuba år 1515

I samband med vår vistelse på Kuba i oktober förde vi också diskussioner med våra arkeologiska och historiska kollegor om ett gemensamt projekt rörande den spanska kolonialmaktens etablering av bosättningen Villa San Cristóbal de La Habana på den kubanska sydkusten år 1515. Platsen för denna etablering är belägen cirka 4 mil söder om nuvarande Havanna och projektet kan delvis betraktas som relaterat till Havannas 500-årsjubileum år 2019 och en önskan från våra kollegor att försöka lösa den sedan länge outredda frågan rörande den exakta lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana. Då Villa San Cristóbal de La Habana utgör det nuvarande Havannas föregångare finns det således en direkt koppling till 500-årsjubileet. Den spanska kolonialmakten etablerade sig under det första decenniet av 1500-talet på östra Kuba, bland annat i förvaltningscentrat Baracoa, och under åren 1512–15 expanderade den sitt inflytande genom anläggandet av ett antal bosättningar, så kallad villas, på både de östra, centrala och västra delarna av ön.

Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564

Den italienske kartografen Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564 med lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana markerad. (Bildkälla: Wikipedia)

Flera av dessa initialt blygsamma etableringar växte sedan under de följande århundradena fram som viktiga och centrala stadsbildningar, såsom till exempel Sancti Spíritus, Trinidad de Cuba och Santiago de Cuba, men i fallet med San Cristóbal de La Habana blev utvecklingen en annan. Denna etablering existerade bara ett fåtal år (1515–1519) innan man av strategiska skäl valde att flytta densamma till öns norra kust och till den naturliga och lättförsvarade säckhamnen i anslutning till nuvarande Havanna.

Diego Velazquez De Cuellar

Diego Velázquez de Cuéllar, spansk guvernör på Kuba och ansvarig för anläggandet av Villa San Cristóbal de La Habana år 1515. (Bildkälla: Wikipedia)

Trots 80 års ansträngningar att med hjälp av historiskt källmaterial finna den exakta lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana så har dessa vedermödor hittills varit fruktlösa. Här kan dock arkeologin, och inte minst de arkeologiska metoderna i form av användandet av instrument såsom magnetometer och/eller georadar vilka kan avslöja strukturer under jord, komma till god användning i kombination med det historiska källmaterialet och arkeologiska utgrävningar. Detta projekt är således inte bara intressant genom sin avgränsade och intressanta frågeställning utan även då det är ett utmärkt och tydligt exempel på hur de historiska och arkeologiska disciplinerna och dessas respektive källmaterial kan samverka för att besvara specifika frågor. Det blir även vad gäller detta projekt, som ännu befinner sig i sin initiala fas, tillfälle att återkomma med fler blogginlägg i framtiden.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

Oktoberkrisen levandegjord

januari 29th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Oktoberkrisen levandegjord)

Av Anders Gustafsson och Håkan Karlsson

Den allvarligaste konfrontationen mellan USA och Sovjetunionen under det kalla kriget ägde rum under perioden 14–27 oktober 1962 och inom ramarna för den så kallade Oktoberkrisen. Den 14 oktober detta år upptäckte amerikanskt spaningsflyg att installationen av sovjetiska strategiska kärnvapenmissiler på Kuba var långt gången. Detta innebar en dramatisk förändring av den militärstrategiska maktbalansen mellan supermakterna och under de cirka två veckor krisen – med ett alltmer högljutt vapenskrammel – varade var oron stor för att den skulle utvecklas till en fullskalig militär konfrontation mellan USA och Sovjetunionen.

Oktoberkrisen 1962

Luftvärnsbatteri framför Hotel Nacional i Havanna oktober 1962. (Bild från den utställning om Oktoberkrisen som omtalas nedan.)

Krisen löstes slutligen, efter en amerikansk flottblockad av Kuba, på diplomatisk väg i direkta förhandlingar mellan de två supermakterna och dessas presidenter John F. Kennedy och Nikita Chrusjtjov. Den oskrivna överenskommelsen innebar bland annat att de sovjetiska missilerna på Kuba ”växlades” mot amerikanska missiler i Turkiet, samt att USA förband sig att inte konfrontera Kuba militärt. Vid dessa förhandlingar deltog dock inte representanter för den kubanska regeringen vilket länge har varit ett öppet sår för de kubanska makthavarna. Decenniet efter krisen kom det att påverka relationerna mellan Kuba och dess allierade Sovjetunionen på ett negativt sätt som fortfarande är märkbart. Sålunda var Oktoberkrisen fram till för några år sedan en kraftigt underkommunicerad del av den kubanska historieskrivningen, vilket kunde märkas i allt från skolböcker till museiutställningar.

Detta förhållande förändras dock för närvarande, och som vi skrivit om tidigare här har det samtidsarkeologiska projekt vi bedrivit tillsammans med kubanska historiker och antropologer runt de sovjetiska missilbaserna sedan 2005, bland annat bidragit till att de lokala myndigheterna i provinsen Artemisa valt att återöppna det kulturhistoriska museet i huvudorten San Cristóbal med intentionen att museet bland annat skall fokusera på Oktoberkrisen. Detta samtidigt som det antikvariska och kulturhistoriska värdet hos de närbelägna materiella lämningarna på den före detta missilbasen Santa Cruz de los Pinos framhävs.

Även på andra platser på Kuba börjar dock de materiella lämningarna efter Oktoberkrisen uppmärksammas. Ett sådant exempel utgörs av de arkeologiska utgrävningar som utförts, och den utställning som byggts upp, i trädgården framför Hotel Nacional i Havanna. Hotellet, som sedan sin tillkomst på 1930-talet bebotts av ett stort antal berömdheter från bl.a. politik, idrott och nöjesliv, återfinns på den östra sidan av Havannas hamninlopp. Denna strategiskt belägna plats rymde tidigare en äldre spansk fortifikationsanläggning som tillsammans med Morro-fästningen på den västra sidan av hamninloppet utgjorde ett effektivt lås till hamnen. I samband med Oktoberkrisen kom delar av denna anläggnings tunnel-, grott- och löpgravssystem att återanvändas, förbättras och bestyckas med delvis nedgrävda luftvärnsbatterier. Efter krisen förföll anläggningen, men den har nu grävts ut och en utställning som tematiserar Oktoberkrisen har anlagts i delar av tunnelsystemet och i den centrala Taganana-grottan.

Entré till utställning om Oktoberkrisen, Havanna

Ingången till Taganana-grottan och tunnelsystemet.

Vid sidan av informationstexter innehåller utställningen även materiella lämningar från Oktoberkrisen i form av ammunitionslådor etc. och det går att få guidade turer. I korthet ger utställningen besökaren en fullgod bild av Oktoberkrisen och dess förlopp. Vid vårt besök fungerade historikern Estella Rivas som vår guide, vilket var extra spännande då hon som 18-åring under Oktoberkrisen deltog i försvaret av Havanna och fungerade som flygspanare vid anläggningen. Detta innebar att vid vårt besök blev Oktoberkrisen inte bara levandegjord genom utställningen utan också genom Estellas personliga minnen och berättelser.

Estella Rivas vid utställningen om Oktoberkrisen

Estella Rivas framför en utställningsskärm i Taganana-grottan.

Det finns en önskan hos våra kollegor vid museet i San Cristóbal att utveckla och iscensätta den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos på liknande sätt som man valt att göra med lämningarna vid Hotel Nacional. Det är en utveckling som museet – om de kan få loss nödvändiga resurser – under de kommande åren tänker genomföra tillsammans med lokalbefolkningen och i linje med människors åsikter rörande hur detta kulturarv bäst kan användas som en lokal resurs.

Vårt projekt har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande kulturarvsprocess. Det blir därför i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Anders Gustafsson och Håkan Karlsson är docent respektive professor i arkeologi.

Oktoberkrisen fyller 50 år

november 15th, 2012 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Oktoberkrisen fyller 50 år)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

Under perioden 14–27 oktober 1962 befann sig världen på randen till ett kärnvapenkrig. Bakgrunden var att amerikanskt spaningsflyg upptäckt att Sovjetunionen var i full färd med att installera avfyrningsramper för kärnvapenbärande missiler på Kuba. Det innebar en dramatisk förändring av den militärstrategiska maktbalansen mellan supermakterna. Under de cirka två veckor krisen varade var oron stor för att den skulle utvecklas till det otänkbara – ett fullskaligt kärnvapenkrig. I det extremt spända läge som rådde kunde en olyckshändelse eller obetänkt handling ha startat ett krig av misstag. Krisen löstes slutligen, efter en amerikansk flottblockad av Kuba, på diplomatisk väg.

Oktoberkrisen (eller Kubakrisen som den också kallas) är både väldokumenterad och välkänd men trots överflödet av källor och trots att miljoner människor runt om i världen har egna upplevelser och minnen av krisen, är den historia som brukar berättas påfallande enkelspårig. Den handlar framför allt om den militärstrategiska maktbalansen och det diplomatiska spelet mellan de båda supermakternas politiska ledare. Det finns dock andra sidor av krisen och andra frågor som kan ställas: Vad hände sen, efter det att missilerna tagits bort och installationerna rivits? Hur ser platserna ut i dag? Finns det några rester kvar av det som nästan satte världen i brand? Finns det ännu människor där som själva upplevde missilkrisen på nära håll? Vad minns de i så fall?

Missilbasen i Santa Cruz de los Pinos, Kuba

Dessa frågor har bildat utgångspunkt för ett samtidsarkeologiskt forskningsprojekt som inleddes år 2005 och som syftat till att söka ett mer jordnära perspektiv på missilkrisen som världshistoriskt skeende. Projektet, som har fokuserat på lämningarna efter den före detta sovjetiska missilbasen i Santa Cruz de los Pinos i provinsen Artemisa (en av de 9 platser där sovjetiska kärnvapen fanns på plats 1962), är ett samarbete mellan svenska och kubanska forskare och involverar utöver arkeologer även antropologer och historiker. Projektet har på olika sätt, och genom arkeologiska, antropologiska och historiska forskningsinsatser, kunnat ge röst åt andra berättelser än de som vanligen dominerar historieskrivningen och har således bidragit till att komplettera den dominerande berättelsen med en underifrån kommande historia.

Projektet har också bidragit till ett nytt intresse för krisen hos de kubanska myndigheterna. Det faktum att krisen löstes diplomatiskt utan att den kubanska ledningen tilläts vara med i diskussionerna har under de 50 år som förflutit betraktats som en nationell nesa för de styrande och krisen har därför på olika sätt underkommunicerats. Detta förhållande förändras dock för närvarande och projektet har bidragit till att de lokala myndigheterna i provinsen Artemisa valt att återöppna det kulturhistoriska museet i huvudorten San Cristóbal som är belägen cirka två mil från den före detta missilbasen i Santa Cruz de los Pinos. Tanken är att museet bland annat skall fokusera på Oktoberkrisen och att det kulturarv som utgörs av de materiella lämningarna på den före detta missilbasen skall stå i centrum för en vetenskaplig och antikvariskt orienterad lokaldemokratisk satsning. Det handlar således både om att hävda lämningarnas kulturhistoriska och antikvariska värde likväl som att på olika sätt göra dem betydelsefulla för lokalsamhället. Detta är en intressant process som för projektets del möjliggör att vi nu också kan studera hur kulturarv skapas och hur det kommer till användning.

San Cristóbals kulturhistoriska museum

Den 26–27 oktober 2012 genomfördes i linje med detta, och som en markering av Oktoberkrisens 50-årsjubileum, en vetenskaplig workshop i San Cristóbal där vi hade nöjet att delta. Det var på många sätt ett mycket intressant möte och det är uppenbart att det finns ett omfattande intresse för att på olika sätt utveckla och bruka den före detta sovjetiska missilbasen, bland annat genom att göra den mer tillgänglig för både nationella och internationella besökare. Det är en utveckling som museet har för avsikt att genomföra tillsammans med lokalbefolkningen och i linje med människors åsikter rörande hur detta kulturarv bäst kan användas som en lokal resurs. Som ett första steg har man valt att skydda ett urval lämningar genom att inhägna dem och man har också satt upp enklare informationsskyltar i anslutning till dem. Trots begränsade ekonomiska resurser befinner man sig således långt fram i de vetenskapliga och antikvariska resonemangen rörande lokalt brukande av materiella kulturarv.

Missilbasen i Santa Cruz de los Pinos, Kuba

Projektet har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande kulturarvsprocess och som en direkt konsekvens av detta deltog chefen för Museo de San Cristóbal, Felina González Hernández i seminariet ”Kulturarv som lokal resurs” som, inom ramarna för Göteborgs universitets satsning på styrkeområdet kulturarv, anordnades på institutionen den 7 november. Här presenterade hon bland annat museets planer för det fortsatta arbetet med Oktoberkrisens lämningar.

Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete. En av våra kubanska kolleger, Ismael Hernández, har också bloggat (på spanska) om Oktoberkrisen och workshopen i San Cristóbal på El blog de Ismael.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.