Header

Neonskyltar som samtidsarkeologiskt kulturarv

april 3rd, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Neonskyltar som samtidsarkeologiskt kulturarv)

Av Anders Gustafsson och Håkan Karlsson

I slutet av 1800-talet upptäcktes grundämnet neon och det förhållande att denna ädelgas avger ljus när den placeras i ett tunt glasrör som elektrifieras. Detta var en teknisk innovation, och då framställning av både gas och glasrör var billig kom neongasen under perioden 1910–1940 till intensiv användning i kommersiella sammanhang och då mer precist vid tillverkningen av reklamskyltar av olika karaktär. Under 1930-talet kom USA att bli neonskyltarnas centrala hemvist och då inte minst Times Square i New York där havet av neonskyltar blev en turistattraktion.

I samband med andra världskriget och mörkläggningen av städerna avstannade neonskyltarnas expansion och efter kriget kom de successivt att ersättas med andra, mer hållbara och billigare skyltkonstruktioner av plast. Även om neonskyltar fortfarande används både i kommersiella och konstnärliga sammanhang – kanske som en konsekvens av den postmoderna blandningen av kronologier och föreställningsvärldar – så är deras antal idag bara glimrande skuggor jämfört med under storhetstiden.

I den amerikanska nöjesmetropolen Las Vegas gick dock utvecklingen i en annan riktning efter andra världskriget. Under 1950- och 1960-talen kom neonskyltarna att utgöra en viktig ingrediens i stadsbilden och staden förvandlades till något av neonskyltarnas huvudstad. I kasinojättarnas tjänst blev det en sista utpost för en teknik som blivit förbisprungen av andra lösningar. Också i Las Vegas kom dock neonskyltarna med tiden att tappa mark till de nya typerna av plastskyltar, och även om staden ännu idag är en lysande pärla i den karga Nevadaöknen så är det inte primärt neonskyltar som står för ljuset.

I Las Vegas har man emellertid även efter denna nedgång haft ett speciellt förhållningssätt till sina neonskyltar. På olika sätt har man kommit att betrakta dem som en del av stadens kulturarv. Ett initiativ som utmärker detta förhållande är The Neon Museum som grundades 1996 som ett samarbetsprojekt mellan Södra Nevadas konstråd och staden Las Vegas. I inledningsfasen bestod museets aktiviteter primärt av att rädda neonskyltar undan förgängelsen och låta dem få ett fortsatt liv på en före detta industritomt, men idag har verksamheten expanderat på olika sätt. Idag omfattar samlingen, som förevisas i en utomhusutställning, cirka 150 skyltar och guidade turer ges för de ökande turistströmmarna. Museet har också sedan 2012 permanentat ett besökscenter samt deltagit i restaureringen av 12 större skyltar vilka placerats i Las Vegas äldre stadskärna och på Las Vegas Boulevard.

Neonskyltar på Fremont Street, Las Vegas

Rekonstruerade skyltar på Fremont Street. (Foto: Håkan Karlsson)

Det förekommer också andra mer kommersiellt orienterade initiativ i samma anda som ”The Fremont Street Experience”, där man strävar efter att bevara de äldsta delarna av Las Vegas kasinokultur och dess arkitektur i anslutning till Fremont Street i Las Vegas gamla stadskärna. I denna strävan, där man bland annat låtit bygga ett tak över gatan, ingår neonskyltarna som ett centralt och givet inslag och det gäller exempelvis den klassiska skylten föreställande cowboyen Vegas Vic som sedan 1951 pryder den byggnad som tidigare utgjorde Pioneer Club.

Vegas Vic på Fremont Street

Vegas Vic på Fremont Street. (Foto: Håkan Karlsson)

Utan tvekan utgör Las Vegas neonskyltar ett ständigt aktuellt samtidsarkeologiskt kulturarv som kan berätta mycket om 1900-talet. Inte bara med avseende på tekniska innovationers uppgång och fall eller om lokala och globala marknadsföringstekniker utan också om ett helt århundrades sätt att skapa både referensramar och föreställningsvärldar. Historikern Kim Salomon har fångat neonskyltarna på ett bra sätt när han menar att: ”Som metaforer tycks de vara oförgängliga. Magin kring det flimrande ljuset lockar ideligen och förför. De är förvisso inneslutna i en tidskapsel, men deras betydelse omförhandlas kontinuerligt på olika arenor”.

Anders Gustafsson och Håkan Karlsson är docent respektive professor i arkeologi.