Header

Logården – studentperspektiv på en forskningsgrävning

november 14th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Logården – studentperspektiv på en forskningsgrävning)

Av Nathalie Nikadon och Linnea Helldner (text) samt Tony Axelsson (foto)

Karleby har under lång tid varit en intressant plats ur arkeologisk synvinkel. Störst uppmärksamhet har de monumentala gånggrifterna fått; Falbygden är den region i Skandinavien som har störst koncentration av gånggrifter.

Logården, eller Karleby63 som är grävplatsens fornlämningsnummer, ligger i en slänt nedanför gånggrifterna. Det är en mellanneolitisk boplats som är samtida med gånggrifterna. Utgrävningar har skett på den här platsen sedan åttiotalet med olika frågeställningar.

Logården

2012 startade ett forskningsprojekt på Logården där man vill försöka kartlägga diet och ekonomiska nätverk under mellanneolitikum. Genom att samla in makrofossil, dvs. 5000 år gamla sädeskorn och ogräsfrön, är det möjligt att utföra olika typer av isotopanalyser. Bland annat kan man utifrån N15-halten diskutera om åkrarna gödslades.

Vi har varit och grävt i Logården i två omgångar, sammanlagt under en period av fyra veckor. Under vårterminen då vi läste arkeologi A bestämde vi oss för att gå sommarkursen Publik arkeologi. Det innebar att vi inte bara skulle gräva utan också öva på att guida och berätta för besökare om vad vi höll på med. Eftersom ingen av oss hade hållit i en skärslev innan kändes det naturligtvis lite nervöst, då vi inte heller hade någon uppfattning om vad man kunde förvänta sig.

Under den första dagen grävde vi i meterrutor och hittade inte ett enda fynd trots att alla andra runt omkring oss gjorde det. Det man sett tidigare under föreläsningar och dylikt gick inte att jämföra med vad vi själva fann i jorden. Dagen därpå började man sakta men säkert kunna urskilja fynden i vattensållet och ganska snart gick det upp för oss att vi troligen slängt bort fynd som vi tolkat som sten, jord och allmänt skräp då det i våra oerfarna ögon varit svårt att urskilja keramikbitarna, flintan och benen från vanliga stenar och jord.

Logården

Vi hade självklart många förväntningar innan vi åkte, men något som aldrig slog oss innan vi verkligen satte skärsleven i marken var hur fysiskt krävande det är att hålla på med det här. Tunga hinkar, lyft, stora stenar och ett springande fram och tillbaka känner vem som helst av, oavsett fysik eller storlek.

Många gånger vill man dessutom gärna överskatta sin fysik och styrka och slänger därför i lite för mycket i hinken, trots att man redan dag 1 borde lärt sig vad man klarar av. Detta kan dessvärre resultera i att man tappar greppet om hinken innan innehållet landat i sållen. Inte för att det hände någon av oss, dock…

Logården

Och så dessa icke ergonomiska arbetsställningar man ständigt befinner sig i! Faktum är dock att det inte var något vi tänkte på under dagen, utan snarare när vi kom tillbaka till vårt tillfälliga hem, slappnade av och kände efter. Anledningen till detta är garanterat på grund av att vi hade fantastiskt roligt under dagarna! Man varken vill eller hinner tänka på det då kropp och huvud har fullt upp med att försöka bearbeta allt annat – intryck, lärdomar och funderingar.

Stundtals under en utgrävning kan det kännas som att man befinner sig i en egen liten värld tillsammans med sina arkeologivänner och man kommer varandra nära på ett unikt sätt. Man behöver hjälpas åt. Ibland för att bära en hink och ibland för att förstå vad man ska skriva på sin anläggningsblankett eller att identifiera en bit keramik. Att man ibland råkar bli slagen av en spade eller ganska ordentligt blöt av sin grannes vattenslang uppe i sållet får man ta. Man kan aldrig planera exakt vad som komma skall utan varje tag med skärsleven är avgörande för hur nästa tag ska se ut. Under nästa centimetertjocka lager jord kan där finnas en vacker keramikskärva, en yxa eller en mörk fläck som kan vittna om människors aktivitet under stenåldern. Att hålla ett föremål ingen annan människa sett eller rört under en sådan lång period är en hisnande känsla.

Logården

Att ha fått vara med och gräva på Karleby63 är bland det roligaste och mest lärorika vi har gjort. Vi har verkligen fått blodad tand för arkeologi nu när vi vet lite mer ”på riktigt” vad det handlar om. Visserligen har man inga häftiga svar som omgivningen vill ha när de frågar ”vad hittade du för något”? För vi har inte varit på skattjakt efter guld och svärd. Det häftigaste vi hittat är det som vi inte kan se och förhoppningsvis fastnat i makroproverna som fem tusen år gamla sädeskorn samt svarta fläckar i marken som kanske kan vara det som idag finns kvar efter ett neolitiskt hus. Men det är detta som är spänningen. Att med hjälp av små pusselbitar kunna se glimtar av vad som hänt på en plats fem tusen år tidigare.

Nathalie Nikadon och Linnea Helldner studerar arkeologi vid Göteborgs universitet.