Header

Ernesto ’Che’ Guevara och La Cueva de los Portales

februari 16th, 2016 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Ernesto ’Che’ Guevara och La Cueva de los Portales)

Av Håkan Karlsson

Oktoberkrisen 1962

I ett antal tidigare blogginlägg (123, 4har det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt som författaren och Anders Gustafsson sedan ett antal år bedriver på Kuba presenterats. I korthet kan konstateras att projektet bedrivs tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, och att det fokuserar de materiella och immateriella lämningarna efter Oktoberkrisen (1962) samt dessas kulturarvsaspekter vid ett antal av de före detta sovjetiska kärnvapenbaserna. Detta med målsättningen att bidra till förståelsen av Oktoberkrisen genom att komplettera den övergripande metaberättelsen om densamma med småskaliga materiella och immateriella historier underifrån.

La Cueva de los Portales

I detta inlägg ska jag dock kort uppehålla mig vid ett kulturarv i form av en annan kultur- och naturhistorisk lämning som har ett visst intresse för forskningen rörande Oktoberkrisen. Projektet arbetar dock inte aktivt med den aktuella platsen och dess lämningar, utan den kom istället att besökas i samband med annat fältarbete i närområdet.

Redan år 1960 delades ledningsansvaret för den kubanska armén av strategiska skäl upp i tre geografiskt avgränsade områden. Raul Castro ansvarade för de östra delarna av Kuba, Juan Almeida för de centrala, och Ernesto ’Che’ Guevara för de västra delarna. I samband med Oktoberkrisen 1962 placerades ledningscentralen för det västra militärområdet i grottan La Cueva de los Portales, belägen i anslutning till floden Río Caiguanabo och samhället La Palma, i regionen Pinar del Río. Denna grotta återfinns i det svårtillgängliga bergsområdet Sierra de la Güira, vilket erbjuder en rad militärstrategiska fördelar.

La Cueva de los Portales

La Cueva de los Portales.

Grottan var vid tiden för Oktoberkrisen dock känd sedan länge och reseskildringar och vetenskapliga beskrivningar föreligger sedan början av 1800-talet. Under stora delar av 1900-talet förekom det också en viss turism till grottan och det omgivande bergs- och naturlandskapet. Under Oktoberkrisen uppehöll sig Ernesto ’Che’ Guevara i denna ledningscentral under sammanlagt 32 dagar, i samband med militära fältinventeringar av de västra delarna av Kuba, och för förberedelserna av motståndet mot den amerikanska invasion som var förestående.

Minnesmärke

Minnesmärke utanför grottan.

Under denna tid byggdes trappor till grottans olika avdelningar. Den inreddes också med sovrum och möbler, och det drogs in vatten, el och kommunikationslinjer.

Trappa

Trappa i grottan.

Sovavdelning

Sovavdelningen.

'Che' Guevaras rum

Ernesto ’Che’ Guevaras rum.

Vattentank

Vattentank.

År 1987 utnämndes platsen till kubanskt nationalmonument mot bakgrund av dess naturmiljö, och inte minst som en konsekvens av dess koppling till ’Che’ Guevara. I samband med detta anlades också ett frilufts- och naturturistområde i anslutning till grottan.

Avslutning

Trots att projektet inte arbetar med detta kulturarv så är La Cueva de los Portales och dess materiella lämningar intressanta mot bakgrund av de aspekter projektet beforskar. Detta då de utan tvekan bidrar med en specifik historia förankrad i den materiella och immateriella kultur som till stora delar ”drunknat” i den övergripande metaberättelsen om Oktoberkrisen. Lite källkritiskt kan man dock undra hur ofta ’Che’ Guevara hade tillfälle att spela schack under sin vistelse i kommandocentralen. Skylttexten på bänken anger dock att det var ofta.

"Schackbänken"

”Schackbänken”.

Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Håkan Karlsson är professor i arkeologi vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet.

Från missilhangar till bostad, museum och matsal

december 10th, 2015 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Från missilhangar till bostad, museum och matsal)

Av Håkan Karlsson

Oktoberkrisen 1962

I ett antal tidigare blogginlägg (1, 2, 3) har det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt som författaren och Anders Gustafsson sedan ett antal år bedriver på Kuba presenterats. I korthet kan konstateras att projektet bedrivs tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, och att det fokuserar på de materiella och immateriella lämningarna efter oktoberkrisen (1962) samt dessas kulturarvsaspekter. Arbetet har hittills varit koncentrerat till den före detta sovjetiska missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos i regionen Artemisa på västra Kuba, men under det senaste året har projektet också börjat studera de två tidigare baserna vid El Cacho och El Pitirre i regionen Pinar del Rio på västra Kuba. Den 13–15 oktober 2015 deltog författaren vid det första symposiet om den kubanska revolutionens historia (i Havanna), samt den 24–25 oktober 2015 vid den åttonde vetenskapliga workshopen om missilkrisen och dess lämningar (i San Cristóbal). Vid båda dessa tillfällen presenterades projektet och dess resultat.

Fältinsatser vid El Cacho och El Pitirre

Under oktober 2015 genomfördes också fältinsatser i form av inventeringar efter materiella lämningar, samt intervjuer med boende vid de två tidigare sovjetiska kärnvapenbaserna vid El Cacho och El Pitirre i närheten av tätorten Los Palacios i regionen Pinar del Rio på västra Kuba. Detta arbete gav en rad intressanta resultat och här vill jag kort uppehålla mig vid den missilhangar som återfinns vid den före detta missilbasen El Cacho.

El Cacho är den bas som i amerikanska underrättelsesammanhang benämndes San Cristobal 1 och detta var den första bas som upptäcktes av det amerikanska spaningsflyget den 14 oktober 1962. Det är också foton från El Cacho som presenteras på den berömda bilden från sammanträdet i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962 där USA påtalade Sovjetunionens inblandning i utplaceringen av offensiva kärnvapen på Kuba. El Cacho och dess materiella kultur kan således sägas ha utgjort den tändande gnistan för missilkrisen.

Sammanträde i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962

Sammanträde i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962. (Bildkälla: National Security Archive, Washington, D.C.)

Hangaren vid El Cacho

Centralt på underrättelsebilderna från 1962 återfinns den hangar där missilerna skulle göras stridsklara genom ett sammanfogande av raketkroppen och den kärnvapenbärande stridsspetsen, samt där de i ett reglerat klimat skulle invänta att bli utkörda till avfyrningsramperna.

Missilhangaren i El Cacho på flygfoto från 1962

Missilhangaren i El Cacho på flygfoto från 1962. (Bildkälla: National Security Archive, Washington, D.C.)

I enlighet med den diplomatiska överenskommelsen mellan USA och Sovjetunionen, som avslutade krisen i slutet av oktober, skulle samtliga materiella konstruktioner på baserna förstöras. USA krävde att FN skulle övervaka detta på plats, men denna övervakning mötte ett minst sagt starkt motstånd från den kubanska regeringen och kom därför aldrig till stånd. I fallet med El Cacho blev missilhangaren därför stående intakt i samband med det snabba tillbakadragandet av de sovjetiska missilregementena i slutet av oktober.

Intressant i sammanhanget är att missilhangarerna som i augusti 1962 fraktades från Sovjetunionen (som en form av byggsatser bestående av halvmåneformade cementbågar) utgjorde en central materiell del av de missilregementen som överfördes till Kuba, men att i fallet med hangaren vid El Cacho fanns helt enkelt inte tiden för att plocka ner den och att ta den med sig. Den blev således kvar på plats och genom åren har den kommit att återanvändas på en rad olika sätt och för olika ändamål.

Missilhangaren i El Cacho idag

Missilhangaren i El Cacho idag. (Foto: Håkan Karlsson)

Åren närmast efter krisen användes den som bostad för en familj med tre barn, men från och med mitten av 1960-talet till och med 2010 kom den kubanska militären att använda området för den före detta missilbasen vid El Cacho för utbildning av specialförband, inte minst under 1970-talet för insatser i Angola. I detta sammanhang kom hangaren bland annat att fungera som lagerlokal, officersmäss och regementsmuseum. Då det militära användandet av platsen upphörde år 2010 beslöt de lokala myndigheterna att den existerande infrastrukturen skulle användas för att bygga upp ett centrum för naturturism. I detta sammanhang fungerar missilhangaren nu bland annat som samlingsplats och matsal.

Avslutning

Det pågående fältarbetet inom projektets ramar fortsätter således att bidra med olika specifika historier och berättelser förankrade i den materiella och immateriella kulturen. Genom sitt underifrånperspektiv kompletterar och bidrar dessa med mer detaljerade och mänskliga dimensioner till den övergripande meta-narrationen rörande krisen. Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Håkan Karlsson är professor i arkeologi vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Det aktuella inlägget har författats i samarbete med Javier Iglesias Camargo från universitetet i Los Palacios och Gloria M. Miranda från regionmuseet i Los Palacios.

Två kubanska nedslag: 1962 och 1515

november 17th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Två kubanska nedslag: 1962 och 1515)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

Oktoberkrisen 1962

Vi har i tidigare blogginlägg (här och här) presenterat det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt vi sedan ett antal år bedriver på Kuba, tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, rörande de materiella och immateriella lämningarna efter oktoberkrisen 1962. Arbetet är koncentrerat till den före detta sovjetiska missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos i regionen Artemisa på västra Kuba. Den 25-26 oktober 2014 deltog vi vid den sjunde vetenskapliga workshopen om krisen och dess lämningar och arrangör var även denna gång det kulturhistoriska museet i San Cristóbal. På workshopen deltog både museipersonal, akademiker och lokalbefolkning och diskussionerna kom denna gång primärt att handla om museets arbete med den före detta missilbasen med avseende på hur denna kan bevaras och samtidigt, inom ramarna för en utomhusutställning på platsen, vidareutvecklas på ett sådant sätt att den utgör en resurs för lokalsamhället.

Vid resterna av en världskris

Vid resterna av en världskris år 2014. (Foto: Håkan Karlsson)

Det finns en utpräglad önskan från museets sida att hävda lämningarnas kulturhistoriska och antikvariska värde likväl som att på olika sätt göra dem betydelsefulla för lokalsamhället. Det sistnämnda bland annat genom att göra lämningarna tillgängliga för nationell och internationell turism, men också genom att de ska kunna bidra till en demokratisk utveckling på det lokala planet där lokalbefolkningen deltar aktivt med idéer och åsikter rörande hur basen och dess lämningar ska brukas. Redan tidigare har museet försett ett antal av de centrala lämningarna på den före detta basen med informationsskyltar och nu har skyddsområdet runt vissa av dessa lämningar även utökats. Samtidigt har man utbildat närboende småbrukare för att fungera både som vakter och som guider för besökare. Museet har vidare startat ett projekt i samarbete med de regionala skolorna där oktoberkrisen och dess lämningar utgör viktiga moment i den lokala och globala historieundervisningen.

En guide vid den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos

En av de lokala guiderna redogör fört sitt arbete i samband med ett besök på den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos år 2014. (Foto: Håkan Karlsson)

Ett problem som museet för närvarande har att förhålla sig till är den dåliga infrastrukturen i anslutning till den före detta missilbasen. Något som bland annat visar sig i mycket dåliga vägar vilket gör tillgängligheten till lämningarna begränsad. Vid workshopen deltog både lokala och regionala politiker och det var uppenbart att det även från detta håll finns ett ökat intresse för museets planer. Frågan är dock om detta intresse är tillräckligt för att leda till de nödvändiga infrastrukturella satsningarna eller inte? Från vår horisont är detta en spännande kulturarvprocess att följa och vårt projekt har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande utveckling. Det blir därför även i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Den spanska kolonialmaktens etablering på västra Kuba år 1515

I samband med vår vistelse på Kuba i oktober förde vi också diskussioner med våra arkeologiska och historiska kollegor om ett gemensamt projekt rörande den spanska kolonialmaktens etablering av bosättningen Villa San Cristóbal de La Habana på den kubanska sydkusten år 1515. Platsen för denna etablering är belägen cirka 4 mil söder om nuvarande Havanna och projektet kan delvis betraktas som relaterat till Havannas 500-årsjubileum år 2019 och en önskan från våra kollegor att försöka lösa den sedan länge outredda frågan rörande den exakta lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana. Då Villa San Cristóbal de La Habana utgör det nuvarande Havannas föregångare finns det således en direkt koppling till 500-årsjubileet. Den spanska kolonialmakten etablerade sig under det första decenniet av 1500-talet på östra Kuba, bland annat i förvaltningscentrat Baracoa, och under åren 1512–15 expanderade den sitt inflytande genom anläggandet av ett antal bosättningar, så kallad villas, på både de östra, centrala och västra delarna av ön.

Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564

Den italienske kartografen Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564 med lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana markerad. (Bildkälla: Wikipedia)

Flera av dessa initialt blygsamma etableringar växte sedan under de följande århundradena fram som viktiga och centrala stadsbildningar, såsom till exempel Sancti Spíritus, Trinidad de Cuba och Santiago de Cuba, men i fallet med San Cristóbal de La Habana blev utvecklingen en annan. Denna etablering existerade bara ett fåtal år (1515–1519) innan man av strategiska skäl valde att flytta densamma till öns norra kust och till den naturliga och lättförsvarade säckhamnen i anslutning till nuvarande Havanna.

Diego Velazquez De Cuellar

Diego Velázquez de Cuéllar, spansk guvernör på Kuba och ansvarig för anläggandet av Villa San Cristóbal de La Habana år 1515. (Bildkälla: Wikipedia)

Trots 80 års ansträngningar att med hjälp av historiskt källmaterial finna den exakta lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana så har dessa vedermödor hittills varit fruktlösa. Här kan dock arkeologin, och inte minst de arkeologiska metoderna i form av användandet av instrument såsom magnetometer och/eller georadar vilka kan avslöja strukturer under jord, komma till god användning i kombination med det historiska källmaterialet och arkeologiska utgrävningar. Detta projekt är således inte bara intressant genom sin avgränsade och intressanta frågeställning utan även då det är ett utmärkt och tydligt exempel på hur de historiska och arkeologiska disciplinerna och dessas respektive källmaterial kan samverka för att besvara specifika frågor. Det blir även vad gäller detta projekt, som ännu befinner sig i sin initiala fas, tillfälle att återkomma med fler blogginlägg i framtiden.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

Neonskyltar som samtidsarkeologiskt kulturarv

april 3rd, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Neonskyltar som samtidsarkeologiskt kulturarv)

Av Anders Gustafsson och Håkan Karlsson

I slutet av 1800-talet upptäcktes grundämnet neon och det förhållande att denna ädelgas avger ljus när den placeras i ett tunt glasrör som elektrifieras. Detta var en teknisk innovation, och då framställning av både gas och glasrör var billig kom neongasen under perioden 1910–1940 till intensiv användning i kommersiella sammanhang och då mer precist vid tillverkningen av reklamskyltar av olika karaktär. Under 1930-talet kom USA att bli neonskyltarnas centrala hemvist och då inte minst Times Square i New York där havet av neonskyltar blev en turistattraktion.

I samband med andra världskriget och mörkläggningen av städerna avstannade neonskyltarnas expansion och efter kriget kom de successivt att ersättas med andra, mer hållbara och billigare skyltkonstruktioner av plast. Även om neonskyltar fortfarande används både i kommersiella och konstnärliga sammanhang – kanske som en konsekvens av den postmoderna blandningen av kronologier och föreställningsvärldar – så är deras antal idag bara glimrande skuggor jämfört med under storhetstiden.

I den amerikanska nöjesmetropolen Las Vegas gick dock utvecklingen i en annan riktning efter andra världskriget. Under 1950- och 1960-talen kom neonskyltarna att utgöra en viktig ingrediens i stadsbilden och staden förvandlades till något av neonskyltarnas huvudstad. I kasinojättarnas tjänst blev det en sista utpost för en teknik som blivit förbisprungen av andra lösningar. Också i Las Vegas kom dock neonskyltarna med tiden att tappa mark till de nya typerna av plastskyltar, och även om staden ännu idag är en lysande pärla i den karga Nevadaöknen så är det inte primärt neonskyltar som står för ljuset.

I Las Vegas har man emellertid även efter denna nedgång haft ett speciellt förhållningssätt till sina neonskyltar. På olika sätt har man kommit att betrakta dem som en del av stadens kulturarv. Ett initiativ som utmärker detta förhållande är The Neon Museum som grundades 1996 som ett samarbetsprojekt mellan Södra Nevadas konstråd och staden Las Vegas. I inledningsfasen bestod museets aktiviteter primärt av att rädda neonskyltar undan förgängelsen och låta dem få ett fortsatt liv på en före detta industritomt, men idag har verksamheten expanderat på olika sätt. Idag omfattar samlingen, som förevisas i en utomhusutställning, cirka 150 skyltar och guidade turer ges för de ökande turistströmmarna. Museet har också sedan 2012 permanentat ett besökscenter samt deltagit i restaureringen av 12 större skyltar vilka placerats i Las Vegas äldre stadskärna och på Las Vegas Boulevard.

Neonskyltar på Fremont Street, Las Vegas

Rekonstruerade skyltar på Fremont Street. (Foto: Håkan Karlsson)

Det förekommer också andra mer kommersiellt orienterade initiativ i samma anda som ”The Fremont Street Experience”, där man strävar efter att bevara de äldsta delarna av Las Vegas kasinokultur och dess arkitektur i anslutning till Fremont Street i Las Vegas gamla stadskärna. I denna strävan, där man bland annat låtit bygga ett tak över gatan, ingår neonskyltarna som ett centralt och givet inslag och det gäller exempelvis den klassiska skylten föreställande cowboyen Vegas Vic som sedan 1951 pryder den byggnad som tidigare utgjorde Pioneer Club.

Vegas Vic på Fremont Street

Vegas Vic på Fremont Street. (Foto: Håkan Karlsson)

Utan tvekan utgör Las Vegas neonskyltar ett ständigt aktuellt samtidsarkeologiskt kulturarv som kan berätta mycket om 1900-talet. Inte bara med avseende på tekniska innovationers uppgång och fall eller om lokala och globala marknadsföringstekniker utan också om ett helt århundrades sätt att skapa både referensramar och föreställningsvärldar. Historikern Kim Salomon har fångat neonskyltarna på ett bra sätt när han menar att: ”Som metaforer tycks de vara oförgängliga. Magin kring det flimrande ljuset lockar ideligen och förför. De är förvisso inneslutna i en tidskapsel, men deras betydelse omförhandlas kontinuerligt på olika arenor”.

Anders Gustafsson och Håkan Karlsson är docent respektive professor i arkeologi.

The Nevada Test Site – ett sentida kulturarv

mars 20th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för The Nevada Test Site – ett sentida kulturarv)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

I augusti 1944 fällde USA två atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki och för första gången i historien uppvisades den destruktiva kraft som den nya atomklyvningstekniken kunde släppa lös i militära sammanhang. Detta ledde till en febril sovjetisk forskningsaktivitet och 1949 genomförde Sovjetunionen sin första sprängning av ett atomvapen. Det kalla kriget mellan supermakterna USA och Sovjetunionen, vilket kan sägas ha startat runt 1950, kom att utmärkas av stora investeringar i forskning runt den nya teknologin och i en accelererande kapprustning där skapandet av enorma arsenaler av strategiska kärnvapen var central.

Kärnvapnen, som i enlighet med det kalla krigets skruvade logik upprätthöll freden mot bakgrund av en ömsesidig global förstörelsekapacitet, utvecklades under den aktuella perioden från 1940-talets otympliga bomber till det sena 1980-talets träffsäkra interkontinentala missiler. Ett led i denna utveckling var bland annat en ständig forskning rörande olika typer av fysikaliska reaktioner vilka skulle kunna visa vägen till kärnvapen med en allt högre sprängkraft, men minst lika viktigt var det att de teoretiska resonemangen kunde kontrolleras genom praktiska experiment i form av provsprängningar.

Operation Plumbbob

Operation Plumbbob, en serie med 29 kärnvapentester som ägde rum på The Nevada Test Site under perioden 28 maj–7 oktober 1957. Foto: National Nuclear Security Administration.

Detta ledde till ett omfattande testande av kärnvapen av olika karaktär och de båda supermakterna genomförde tillsammans 1747 provsprängningar under perioden 1949-1990.

USA genomförde sina första provsprängningar på mindre öar i Stilla havet, bland annat på Bikiniatollen, för att från och med slutet av år 1951 genomföra experimenten i ett nyinrättat testområde i Nevadaöknen, The Nevada Test Site. I detta område, omfattande cirka 1700 kvadratkilometer och beläget cirka 10 mil nordväst om Las Vegas, genomfördes 928 provsprängningar under den aktuella perioden. Under den första 10-årsperioden genomfördes cirka 100 av dessa som atmosfäriska tester ovan jord, och de drog till sig stora skaror av turister. Med den växande kunskapen om det radioaktiva nedfallets negativa verkningar kom testerna dock från och med 1963, och inom ramarna för en överenskommelse med Sovjetunionen, att äga rum under jord. Efter Sovjetunionens kollaps och det kalla krigets avslutande i början av 1990-talet har inga tester ägt rum på The Nevada Test Site även om den hemliga militära verksamheten fortfarande är omfattande.

Det kalla kriget har efterlämnat mängder med materiella lämningar, likväl som geografiska områden vilka idag inte fyller någon militär funktion och det före detta nukleära testområdet i Nevada och de materiella lämningar som återfinns inom detta utgör en sådan plats. Området reser, likväl som kalla krigets lämningar av olika karaktär på andra håll i världen, frågor av antikvarisk natur: Är vissa av lämningarna värda att bevara till eftervärlden? Går det att betrakta lämningar från det kalla kriget som en del av ett sentida kulturarv? Dessa frågor hanteras på olika sätt i olika nationella och antikvariska kontexter.

I fallet med The Nevada Test Site har berörda myndigheter valt att betrakta ett antal lämningar från de genomförda kärnvapentesterna som värda att bevara och i dagsläget är runt 150 byggnader, strukturer och objekt från platsen uppförda på The US National Register of Historic Places vilket ger dem ett antikvariskt skydd. Det handlar om allt från byggnader i den numera i det närmaste övergivna staden Mercury som en gång rymde upp till 10.000 invånare då testverksamheten var som mest omfattande, till de betong- och metallfundament som bar upp kärnladdningarna vid de olika sprängningarnas ”Ground Zero” vid de tidiga atmosfäriska detonationerna. På det praktiska och lokala planet hanteras den antikvariska verksamheten i form av kartering och katalogisering av det före detta nukleära testområdet av ett antal arkeologer anställda vid Desert Research Institute (DRI) och dess underavdelning Division of Earth and Ecosystem Sciences (DEES).

National Atomic Testing Museum

En monter i National Atomic Testing Museum. Föremål relaterade till atomvapen från en tid då dessa bidrog till övervägande positiva känslor. Foto: Håkan Karlsson.

I samband med vårt besök på DEES i Las Vegas i mars 2014 träffade vi bland annat arkeologen Colleen Beck som arbetat med kartering av lämningarna i det före detta testområdet sedan 1990-talet. Hon har också beforskat andra samtidsarkeologiska lämningar som indirekt är relaterade till testerna såsom till exempel lämningarna efter det fredsläger som uppfördes utanför testplatsens grindar i början av 1980-talet och som fortfarande, fast i betydligt mindre skala, används av ett antal personer. Detta är en spännande vinkling då det för in andra dimensioner i historierna runt testplatsen än de rent militärhistoriska.

Trots att Colleen var ganska kritisk till innehållet besåg vi också The National Atomic Testing Museum som ligger i anslutning till DEES. Museet gav en intressant men patriotisk och ensidig bild av de amerikanska kärnvapentesterna och nödvändigheten både av desamma och av kapprustningen.

Ett antal av de lämningar som återfinns på The Nevada Test Site är utan tvekan unika, och väl värda att betrakta som ett viktigt kulturarv, då de vid sidan av liknande lämningar på två testplatser i nuvarande Kazakstan är de enda platser i världen där hundratals kärnvapenladdningar testats. Platser där generalrepetitionerna för det kalla krigets slagfält pågick i 40 år samtidigt som huvudföreställningen, tacksamt nog, inte kom att iscensättas.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

Pompeji – en stad i förfall?

januari 14th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Pompeji – en stad i förfall?)

Av Linnéa Johansson

Jupitertemplet i Pompeji

Jupitertemplet i Pompeji med ett snötäckt Vesuvius i bakgrunden. (Foto: Linnéa Johansson)

När jag i höstas tillbringade en månad i Pompeji med att göra en fältstudie för min avhandling noterade jag en märklig sak. Turistantalet slog nu alla rekord, mycket tack vare den slutsålda utställningen Life and Death in Pompeii and Herculaneum som under våren och sommaren visats på British Museum (och som jag tidigare skrivit om på denna blogg). Det som förvånade mig denna gång var vad turisterna var ute efter att få se. Naturligtvis var de erotiska målningarna fortfarande besökarnas favoriter, men efter bordellen, amfiteatern och gipsavgjutningarna av de invånare som inte lyckats fly från katastrofen hade Pompeji nu, lite oväntat, fått en ny attraktion. Vad turisterna frågade efter var inte längre de fantastiska konstverken inne i Vettiernas hus, eller hur man enklast tog sig till de magnifika badanläggningarna. Det som nu plötsligt var minst lika intressant för dem att beskåda var istället ”huset som rasade”.

Den byggnad som här åsyftades var den så kallade Schola Armaturarum Iuventutis Pompeianae, en liten byggnad vars antika funktion vi inte kan vara riktigt säkra på. Då man återfunnit målningar av olika slags vapen har den av vissa tolkats som en lokal där gladiatorerna höll till, medan andra forskare istället menar att det var en helt vanlig skola. Denna lilla byggnad har sedan återupptäckten av Pompeji levt en ganska anonym tillvaro. Den låg förvisso längs med stadens största genomfartsled, den så kallade Via dell’Abbondanza, överflödsgatan, men då byggnaden har ansetts ganska så ointressant jämfört med de magnifika husen runt omkring, har det aldrig bedrivits någon mer koncentrerad forskning just på detta hus och mycket få, även bland oss som forskar om Pompeji, kände nog till speciellt mycket om denna lokal. Allt detta kom att ändras en novembermorgon 2010. Då vakterna i Pompeji anlände till jobbet såg de att nattens skyfall hade medfört att detta hus nu hade kollapsat, något som sågs som en stor katastrof och som inom några timmar kablades ut som en nyhet över hela världen.

Att Schola Armaturarum rasade blev nämligen också starten för en enorm debatt om Pompejis bevarande. Alla anklagade varandra, de anställda i Pompeji ansågs ha brist på kompetens medan de i sin tur menade att det bristfälliga underhållet berodde på för lite resurser. Nu började media intressera sig allt mer för Pompeji ur en helt ny vinkel, nämligen staden som håller på att gå förlorad. Varje sten som föll ner hamnade i den italienska dagspressen, och man började omnämna november som ”Pompejis svarta månad”, beroende på att det under denna period regnade som mest, vilket även bidrog till de största rasen. Allt sedan denna händelse har det rapporterats om ett ras minst en gång i månaden, ofta skrivs det om flera ras under en och samma vecka, och det är inte konstigt att Pompeji nu diskuteras som en stad i kris.

Schola Armaturarum

Platsen där ”huset som rasade”, Schola Armaturarum, tidigare stod. (Foto: Linnéa Johansson)

Men håller då Pompeji verkligen på att falla sönder? Naturligtvis är det många ras, det handlar om en stad på 60 hektar där de flesta murar står oskyddade mot inte bara naturens påverkan, utan även mot turisterna som gärna klättrar upp på dem i jakten på det optimala gruppfotot. Huruvida det verkligen har blivit värre under senare år är dock något som är svårt att svara på. Naturligtvis har det förekommit ras av murar och fresker även tidigare. Skillnaden är bara att nu får detta en uppmärksamhet som kanske inte alltid känns helt befogad.

Det förhåller sig nämligen så att hela Pompejis historia i själva verket kantas av olika skador och katastrofer, flera kända, men många man också gör sitt bästa för att glömma. Redan under antiken drabbades staden av en svår jordbävning år 62, vilken ledde till skador som fortfarande går att se på många av kvarteren. Anledningen till detta skalv var med all säkerhet en stor instabilitet under markytan som bara en kort tid senare, år 79, skulle leda till Vesuvius utbrott, den största katastrofen i Pompejis historia – men också anledningen till att staden idag finns bevarad.

Pompeji begravdes under aska och pimpsten, men inte fruset i tiden som många tror. Tyngden från askan fick i de flesta fall även husen att helt rasa samman. Vid återupptäckten var det sällan man hittade ett hus som såg ut som de vi idag möter i Pompeji. Snarare rörde det sig om totalt kollapsade byggnader, som arkeologerna mödosamt (och ibland med lite god fantasi) lyckades pussla ihop till befintliga byggnader. Först då man lärde sig att det var lämpligast att gräva ut husen uppifrån började man kunna bevara mer av inredningen, eftersom man då kunde rädda de fallna väggarna från att ytterligare rasa in. De tidiga utgrävningarna kantades dock av okunskap och ett större intresse för att hitta skatter än att studera och bevara husen. Ett stort antal hus har idag berövats på sina konstverk. Många togs bort för att förvaras på museet i Neapel, vart andra tagit vägen har vi ingen aning om. Utgrävningarna tog fram Pompeji ur askan, men bidrog också till att många delar av staden nu förlorades för gott till följd av bristen på fungerande konserveringsmetoder.

Under 1900-talets första årtionden hade man emellertid lyckats få fram en teknik som innebar att man nu kunde både bevara, dokumentera, samt restaurera Pompejis byggnader på ett bra sätt. Pompeji började nu även bli ett av Europas mest populära turistmål och en blomstrande turistindustri bidrog till att skapa arbeten och välstånd i den övrigt så fattiga regionen. Allt detta kom emellertid att ändras i och med andra världskriget.

Den 24 augusti 1944, samma datum som Vesuvius traditionellt anses ha fått sitt utbrott nästan två tusen år tidigare, inträffade nämligen den katastrof som kanske mer än något annat har skadat Pompeji. Andra världskriget pågick nu för fullt i Italien och striderna kom att intensifieras allt mer vartefter de allierade närmade sig Rom. Redan några år tidigare hade bomber fallit i området, men utan att skada några av ruinerna. Denna gång var det dock annorlunda; nu var det Pompeji som var själva målet. De allierade hade fått uppgifter om att Pompeji fungerade som vapenförråd för tyska trupper, och under två dagar fälldes runt 150 bomber över ruinstaden. Ett stort antal hus och andra byggnader inne i Pompeji blev nu totalförstörda, och ännu fler kom att skadas svårt. Något av det mest tragiska var att en av bomberna träffade stadens sydvästra hörn, där Pompejis dåvarande museum låg. Här inne förvarades många ovärderliga fynd, betydligt fler än vanligt då man nu även valt att flytta in många lösa föremål från husen dit, i tron att de skulle vara bättre skyddade på museet. Här fanns även Pompejis största dragplåster, originalen av de berömda gipsavgjutningarna, utställda. Museet totalförstördes och även om flera av de viktigaste föremålen, t.ex. ett antal av gipsavgjutningarna, klarade sig så var det ofantliga värden som här gick förlorade. Naturligtvis hade det aldrig funnits några vapenförråd i Pompeji. De allierade var fullständigt felinformerade på den punkten, men just detta att man utgick från att Pompeji användes som förråd hade medfört att man systematiskt försökte bomba de hus som hade tak, då eventuella vapenförråd lämpligast skulle ha gömts undan där. De hus som hade skyddstak var knappast mer troliga att innehålla vapenförråd än andra, dock hade de fått sina tak av den anledning att detta var de finaste byggnaderna som bäst behövde bevaras. Nu blev det istället dessa byggnader som råkade mest illa ut.

De allierades bombningar av Pompeji måste vara en av den moderna tidens största förstörelser av ett kulturarv, men också bland de mest nedtystade. Husen byggdes upp igen och det finns ingen information inne i Pompeji om vilka hus som är original, eller vilka som är rekonstruerade efter kriget. Anledningen till att man än idag håller tyst om denna enorma katastrof är med största sannolikhet att man vill visa upp Pompeji som ett slags arkeologiskt Disneyland. Turisterna vill gärna tro att de går runt i en antik stad som är oförändrad, snarare än att de vandrar runt på en krigsplats som blivit återuppbyggd på 1950-talet. Naturligtvis finns det mycket kvar som är original, men då det inte finns någon information om vad som är original, så är det omöjligt för en icke arkeologiutbildad besökare att avgöra detta.

Epidius Rufus hus efter bombanfall under andra världskriget

Det så kallade ”House of M. Epidius Rufus” efter de allierades bombningar 1943. (Bildkälla: The British School at Rome, Ward-Perkins Collection, call no. WP[PHP]-War01-0056)

Epidius Rufus hus idag

Epidius Rufus hus som det ser ut idag. (Foto: Linnéa Johansson)

Detta är dock inte den enda katastrofen som drabbat Pompeji i modern tid. År 1980 drabbades regionen av en svår jordbävning, det s.k. ”Irpiniaskalvet”, uppkallat efter den stad i Kampanien där den hade sitt epicentrum. Återigen kom Pompeji att skadas svårt. Väggar rasade, fresker pulvriserades och vi måste utgå från att det blev enorma skador även vid detta tillfälle. Hur illa det egentligen var är svårt att säga, det finns inga fotografier från hur det såg ut efter jordbävningen, då man åter förefaller ha gjort sitt bästa för att tysta ner katastrofen. Jordbävningen kom emellertid på sikt att leda till något positivt, nämligen att flera internationella forskarteam nu släpptes in i staden, då det helt enkelt krävdes hjälp med dokumentationen av Pompeji i händelse av att ytterligare ett skalv skulle inträffa.

Så det är i detta ljus man måste se debatten om rasen i Pompeji. Det är tragiskt att väggar rasar, men de värsta katastroferna har kanske redan inträffat. Ett bra exempel är just Schola Armaturarum, ”huset som rasade”. Denna byggnad är i sig ett fantastiskt exempel på Pompejis katastrofer. Vid undersökningar av huset har man kunnat se att detta hus skadades allvarligt redan vid jordbävningen år 62.  På bilder från de första utgrävningarna av byggnaden, 1915, kan man se att även vulkanen gick hårt åt denna konstruktion, då det inte var mycket kvar av huset då det kom fram ur askan. Schola Armaturarum restaurerades visserligen till en hel byggnad, men huruvida den nya konstruktionen såg ut som den ursprungligen hade gjort under antiken vet vi inget om. Byggnaden fick heller inte stå länge. Detta hus var en av de byggnader som skadades svårt i samband med de allierades bombräder, och en stor del av de få antika lämningar som fanns kvar kom nu att försvinna. Huset återbyggdes ännu en gång på 1950-talet, för att senare åter skadas svårt under jordbävningen 1980. Schola Armaturarum kom alltså slutligen att förstöras helt i samband med raset i november 2010, men det kommer med all sannolikhet att åter byggas upp, så fort den omfattande utredningen om vem som egentligen bör ställas till svars för denna katastrof har slutförts.

Schola Armaturarum, tidigt 1900-tal

Den så kallade Schola Armaturarum Iuventatis Pompeianae vid utgrävningstillfället. (Bildkälla: Notizie degli Scavi di Antichità 1916, s. 430)

Detta är något man måste ha i åtanke när man läser om hur Pompeji rasar. Jo, här har vi ett hus som rasade, men frågan är hur antikt man egentligen kan säga att det var. Vissa menar att anledningen till att det rasade var just att det moderna taket var alldeles för tungt och att en riktig antik byggnad skulle ha klarat sig betydligt bättre. Flera av de byggnader som nu omnämns i media för att det fallit någon sten är också de som bombades under kriget. Det är intressant att se vilket otrolig debatt man då för om den lilla förstörelse som nu inträffat på vad som i själva verket är en modern byggnad, medan man fortfarande förtiger att det antika originalet redan skadats i en tidigare, oerhört mycket mer omfattande katastrof.

Pompeji är alltså en stad vars historia, såväl den antika som den moderna, kantas av perioder av stor förstörelse. Pompeji kommer fortsätta rasa, precis som det alltid har gjort, men det viktigaste är kanske inte alltid att restaurera eller på annat sätt åtgärda skadorna, utan snarare att se till att dokumentera så mycket som möjligt av det antika material som faktiskt finns kvar. Det är naturligtvis viktigt att det satsas medel på att underhålla de fantastiska byggnader som ännu är relativt välbevarade, men det är minst lika viktigt att man lägger stora resurser på forskningen om Pompeji. Vi måste komma ihåg att här handlar det inte enbart om en romersk småstad i Kampanien, utan även den viktigaste källan vi har rörande romerskt vardagsliv. De mesta vi vet om konst, arkitektur och bostadsförhållanden kommer inte från Rom, utan från Pompeji. Tyvärr är det oundvikligen så att Pompejis dagar är räknade. Staden ligger under en aktiv vulkan i ett oerhört jordbävningsdrabbat område, vilket förr eller senare kommer medföra en enorm katastrof av något slag. Vad man inte får glömma är således att det mest fantastiska med Pompeji är att det finns kvar, att det trots alla katastrofer och skador ännu går att besöka som turist eller forskare. Åk gärna till Pompeji, men när du kommer dit, ta dig då tid att studera de antika underverk som här faktiskt finns kvar in situ, och åk inte dit för att beskåda ett hus som inte längre finns kvar, och som i själva verket inte har funnits kvar efter år 79.

Vy över västra Pompeji

Vy över Pompejis västra delar. (Foto: Linnéa Johansson)

Linnéa Johansson är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Oktoberkrisen fyller 50 år

november 15th, 2012 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Oktoberkrisen fyller 50 år)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

Under perioden 14–27 oktober 1962 befann sig världen på randen till ett kärnvapenkrig. Bakgrunden var att amerikanskt spaningsflyg upptäckt att Sovjetunionen var i full färd med att installera avfyrningsramper för kärnvapenbärande missiler på Kuba. Det innebar en dramatisk förändring av den militärstrategiska maktbalansen mellan supermakterna. Under de cirka två veckor krisen varade var oron stor för att den skulle utvecklas till det otänkbara – ett fullskaligt kärnvapenkrig. I det extremt spända läge som rådde kunde en olyckshändelse eller obetänkt handling ha startat ett krig av misstag. Krisen löstes slutligen, efter en amerikansk flottblockad av Kuba, på diplomatisk väg.

Oktoberkrisen (eller Kubakrisen som den också kallas) är både väldokumenterad och välkänd men trots överflödet av källor och trots att miljoner människor runt om i världen har egna upplevelser och minnen av krisen, är den historia som brukar berättas påfallande enkelspårig. Den handlar framför allt om den militärstrategiska maktbalansen och det diplomatiska spelet mellan de båda supermakternas politiska ledare. Det finns dock andra sidor av krisen och andra frågor som kan ställas: Vad hände sen, efter det att missilerna tagits bort och installationerna rivits? Hur ser platserna ut i dag? Finns det några rester kvar av det som nästan satte världen i brand? Finns det ännu människor där som själva upplevde missilkrisen på nära håll? Vad minns de i så fall?

Missilbasen i Santa Cruz de los Pinos, Kuba

Dessa frågor har bildat utgångspunkt för ett samtidsarkeologiskt forskningsprojekt som inleddes år 2005 och som syftat till att söka ett mer jordnära perspektiv på missilkrisen som världshistoriskt skeende. Projektet, som har fokuserat på lämningarna efter den före detta sovjetiska missilbasen i Santa Cruz de los Pinos i provinsen Artemisa (en av de 9 platser där sovjetiska kärnvapen fanns på plats 1962), är ett samarbete mellan svenska och kubanska forskare och involverar utöver arkeologer även antropologer och historiker. Projektet har på olika sätt, och genom arkeologiska, antropologiska och historiska forskningsinsatser, kunnat ge röst åt andra berättelser än de som vanligen dominerar historieskrivningen och har således bidragit till att komplettera den dominerande berättelsen med en underifrån kommande historia.

Projektet har också bidragit till ett nytt intresse för krisen hos de kubanska myndigheterna. Det faktum att krisen löstes diplomatiskt utan att den kubanska ledningen tilläts vara med i diskussionerna har under de 50 år som förflutit betraktats som en nationell nesa för de styrande och krisen har därför på olika sätt underkommunicerats. Detta förhållande förändras dock för närvarande och projektet har bidragit till att de lokala myndigheterna i provinsen Artemisa valt att återöppna det kulturhistoriska museet i huvudorten San Cristóbal som är belägen cirka två mil från den före detta missilbasen i Santa Cruz de los Pinos. Tanken är att museet bland annat skall fokusera på Oktoberkrisen och att det kulturarv som utgörs av de materiella lämningarna på den före detta missilbasen skall stå i centrum för en vetenskaplig och antikvariskt orienterad lokaldemokratisk satsning. Det handlar således både om att hävda lämningarnas kulturhistoriska och antikvariska värde likväl som att på olika sätt göra dem betydelsefulla för lokalsamhället. Detta är en intressant process som för projektets del möjliggör att vi nu också kan studera hur kulturarv skapas och hur det kommer till användning.

San Cristóbals kulturhistoriska museum

Den 26–27 oktober 2012 genomfördes i linje med detta, och som en markering av Oktoberkrisens 50-årsjubileum, en vetenskaplig workshop i San Cristóbal där vi hade nöjet att delta. Det var på många sätt ett mycket intressant möte och det är uppenbart att det finns ett omfattande intresse för att på olika sätt utveckla och bruka den före detta sovjetiska missilbasen, bland annat genom att göra den mer tillgänglig för både nationella och internationella besökare. Det är en utveckling som museet har för avsikt att genomföra tillsammans med lokalbefolkningen och i linje med människors åsikter rörande hur detta kulturarv bäst kan användas som en lokal resurs. Som ett första steg har man valt att skydda ett urval lämningar genom att inhägna dem och man har också satt upp enklare informationsskyltar i anslutning till dem. Trots begränsade ekonomiska resurser befinner man sig således långt fram i de vetenskapliga och antikvariska resonemangen rörande lokalt brukande av materiella kulturarv.

Missilbasen i Santa Cruz de los Pinos, Kuba

Projektet har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande kulturarvsprocess och som en direkt konsekvens av detta deltog chefen för Museo de San Cristóbal, Felina González Hernández i seminariet ”Kulturarv som lokal resurs” som, inom ramarna för Göteborgs universitets satsning på styrkeområdet kulturarv, anordnades på institutionen den 7 november. Här presenterade hon bland annat museets planer för det fortsatta arbetet med Oktoberkrisens lämningar.

Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete. En av våra kubanska kolleger, Ismael Hernández, har också bloggat (på spanska) om Oktoberkrisen och workshopen i San Cristóbal på El blog de Ismael.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.