Header

Fidel Castro och den latinamerikanska antikolonialismen

december 7th, 2016 | Skrivet av Historiska studier i Historia - (Kommentarer inaktiverade för Fidel Castro och den latinamerikanska antikolonialismen)

Av Håkan Karlsson

Sent på fredagskvällen den 25 november 2016 avled ledaren för den kubanska revolutionen Fidel Castro Ruz vid 90 års ålder. Jag hade möjligheten att uppleva detta historiska ögonblick på plats i Havanna i samband med en forskningsvistelse på Kuba, inom ramarna för ett mångårigt svensk-kubanskt forskningsprojekt om Oktoberkrisen 1962. (Det senaste av flera blogginlägg om detta projekt finns här.)

Dagen efter dödsfallet utlystes en nio dagar lång landssorg på Kuba och landssorg proklamerades, bland annat, även i Venezuela, Nicaragua, Uruguay och Algeriet. På flertalet utländska ambassader i Havanna vajade flaggorna på halv stång – dock inte på den nyligen återinvigda amerikanska ambassaden på Malecón. I Miami festade exilkubanerna som om det inte fanns någon morgondag, och västerländska medier, inte minst de svenska, fylldes snabbt med rapporter och inlägg om en diktators död och de politiska och ekonomiska förändringar som nu borde vara förestående på Kuba efter denne envåldshärskares frånfälle. Denna rapportering och dessa förväntningar saknar dock ofta den historiska dimension som är nödvändig för att förstå både den kubanska revolutionen och det kubanska folkflertalets relation till dess centralfigur.

Kondoleanskö i Havanna

En av köerna till kondoleansböckerna vid José Martí-monumentet vid Plaza de la Revolución i Havanna den 28 november 2016. (Foto: Håkan Karlsson)

Fidel Castro Ruz var inte bara ledare för en socialistisk revolution utan också för den nationella kubanska frigörelsen och för skapandet av en självständig kubansk nation. Med revolutionen förverkligades därför det kubanska folkets strävan efter nationell självständighet från utländsk kolonialism, ansträngningar som pågått i århundraden. Under 1700- och 1800-talen riktades de mot den alltmer försvagade spanska kolonialmakten som efter bästa förmåga tillgodogjorde sig landets resurser, och under 1900-talet mot USA:s politiska överhöghet och ekonomiska utnyttjande av öns tillgångar efter det att landet ”kidnappat” den kubanska frigörelseakten i samband med det spansk-kubansk-amerikanska kriget i slutet av 1890-talet. Det sista koloniala kapitlet innebar dessutom att Kuba fram till revolutionen år 1959 fungerade som den amerikanska över- och medelklassens semesterparadis, ett ställe där maffian tvättade sina pengar inom ramarna för kasino- och prostitutionsverksamhet, och där amerikanska företag kunde bedriva ett ganska ohämmat utnyttjande av befolkningen. Det sista koloniala kapitlet på Kuba avslutades dock i januari 1959 och ett nytt avsnitt i den kubanska historien tog sin början.

Denna nationella dimension som också ryms inom ramarna för den kubanska revolutionen innebär att Fidel Castro, och den rörelse han ledde, kan kopplas inte bara till en nationell befrielseakt utan också till en mer generell latinamerikansk – och delvis också afrikansk – antikolonial frigörelsehistoria och till historiska personer såsom exempelvis Simón Bolívar, José Artigas, José de San Martín, Emiliano Zapata, Miguel Hidalgo, José Martí och Nelson Mandela. Detta bekräftades inte minst av det stora antal latinamerikanska – men också afrikanska – statschefer som talade i samband med den ceremoni som avhölls på Plaza de la Revolución förra veckan. Utan denna nationella och historiska dimension är det svårt att förstå den nuvarande situationen på Kuba och folkflertalets relation till revolutionen och till Fidel Castro.

Kubansk landssorg

Kubansk landssorg. Calle 3, Miramar, Havanna. (Foto: Håkan Karlsson)

Att den kubanska revolutionen, och inte minst dess ledare, genom sitt exempel försvarat den kubanska nationen under mer än ett halvt århundrade, och dessutom utgjort en viktig inspirationskälla för folkliga rörelser och regeringar i stora delar av Latinamerika, har naturligtvis utgjort ett direkt störande moment för den mäktiga grannen i norr. Inte minst framgår det av att densamma, utan att lyckas, försökt att underminera revolutionen genom direkta invasionsförsök (Grisbukten 1961), ett internationellt hårt kritiserat handelsembargo (infört 1960 och ännu i kraft), samt genom ett antal statsfinansierade terrorattentat och mordförsök på dess ledare. Den kubanska nationen har också satts på världskartan genom sitt (för regionen unika) hälso- och utbildningssystem, och genom sitt internationella – många gånger antikolonialistiska – engagemang. På senare tid har det bland annat märkts genom att Kuba stått som värd för de colombianska fredsförhandlingarna och varit pådrivande i försöken att förena de latinamerikanska staterna i en gemensam handelsunion.

Det är ingen hemlighet att det kubanska samhället för närvarande brottas med problem, inte minst av ekonomisk karaktär. Det finns därför naturligtvis nu, liksom tidigare under revolutionens snart 60-åriga historia, olika åsikter om den politiska och ekonomisk riktning Kuba ska ta, har tagit, och i framtiden bör ta. Bland annat på grund av den historia som antytts ovan hindrar dock inte dessa problem att den övervägande delen av den kubanska befolkningen, även om det finns ett utbrett missnöje med den aktuella ekonomiska situationen, är ’Fidelistas’, och att de nu saknar den landsfader (i ordets verkliga betydelse) som Fidel Castro utgjorde för många. Samtidigt framhåller många kubaner att Fidel är fysiskt borta, men att hans arv och hans idéer fortsatt lever vidare.

Graffiti i Havanna

Fidel 90+. Graffiti i Havanna veckan efter dödsfallet. (Foto: Håkan Karlsson)

På betryggande avstånd från händelsernas centrum, i den rika värld som ofta utan närmare reflektion lever gott på den tredje världens tillgångar, kan man naturligtvis roa sig med att dela upp världen i gott och ont och i svart och vitt, men ofta saknar dessa förenklade uppdelningar, och de epitet man väljer att tillskriva olika nationers ledare, ett globalt och historiskt komplicerande djup. Som forskare i den tid som varit är det därför viktigt att söka analysera och belysa ett samtida händelseförlopp och en samtida situation utifrån dess historiska sammanhang. Man kan naturligtvis ha olika åsikter om Fidel Castro, hans liv och hans gärningar, men oavsett den värderingen kommer historien utan tvekan att visa att han kan fogas in som en i raden av stora latinamerikanska antikolonialister. Därför skrev jag tillsammans med miljontals kubaner en sista hälsning i en av de kondoleansböcker som nu finns utplacerade på olika platser i huvudstaden och i övriga delar av landet. Samtidigt fördes askan efter Fidel Castro Ruz i en procession från Havanna till Santiago de Cuba – den omvända riktningen som frihetskaravanen i januari 1959 hade – för att placeras vid sidan av den kubanske frihetskämpen José Martí på kyrkogården Santa Ifigenia.

Håkan Karlsson är professor i arkeologi.

 

Två kubanska nedslag: 1962 och 1515

november 17th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Två kubanska nedslag: 1962 och 1515)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

Oktoberkrisen 1962

Vi har i tidigare blogginlägg (här och här) presenterat det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt vi sedan ett antal år bedriver på Kuba, tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, rörande de materiella och immateriella lämningarna efter oktoberkrisen 1962. Arbetet är koncentrerat till den före detta sovjetiska missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos i regionen Artemisa på västra Kuba. Den 25-26 oktober 2014 deltog vi vid den sjunde vetenskapliga workshopen om krisen och dess lämningar och arrangör var även denna gång det kulturhistoriska museet i San Cristóbal. På workshopen deltog både museipersonal, akademiker och lokalbefolkning och diskussionerna kom denna gång primärt att handla om museets arbete med den före detta missilbasen med avseende på hur denna kan bevaras och samtidigt, inom ramarna för en utomhusutställning på platsen, vidareutvecklas på ett sådant sätt att den utgör en resurs för lokalsamhället.

Vid resterna av en världskris

Vid resterna av en världskris år 2014. (Foto: Håkan Karlsson)

Det finns en utpräglad önskan från museets sida att hävda lämningarnas kulturhistoriska och antikvariska värde likväl som att på olika sätt göra dem betydelsefulla för lokalsamhället. Det sistnämnda bland annat genom att göra lämningarna tillgängliga för nationell och internationell turism, men också genom att de ska kunna bidra till en demokratisk utveckling på det lokala planet där lokalbefolkningen deltar aktivt med idéer och åsikter rörande hur basen och dess lämningar ska brukas. Redan tidigare har museet försett ett antal av de centrala lämningarna på den före detta basen med informationsskyltar och nu har skyddsområdet runt vissa av dessa lämningar även utökats. Samtidigt har man utbildat närboende småbrukare för att fungera både som vakter och som guider för besökare. Museet har vidare startat ett projekt i samarbete med de regionala skolorna där oktoberkrisen och dess lämningar utgör viktiga moment i den lokala och globala historieundervisningen.

En guide vid den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos

En av de lokala guiderna redogör fört sitt arbete i samband med ett besök på den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos år 2014. (Foto: Håkan Karlsson)

Ett problem som museet för närvarande har att förhålla sig till är den dåliga infrastrukturen i anslutning till den före detta missilbasen. Något som bland annat visar sig i mycket dåliga vägar vilket gör tillgängligheten till lämningarna begränsad. Vid workshopen deltog både lokala och regionala politiker och det var uppenbart att det även från detta håll finns ett ökat intresse för museets planer. Frågan är dock om detta intresse är tillräckligt för att leda till de nödvändiga infrastrukturella satsningarna eller inte? Från vår horisont är detta en spännande kulturarvprocess att följa och vårt projekt har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande utveckling. Det blir därför även i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Den spanska kolonialmaktens etablering på västra Kuba år 1515

I samband med vår vistelse på Kuba i oktober förde vi också diskussioner med våra arkeologiska och historiska kollegor om ett gemensamt projekt rörande den spanska kolonialmaktens etablering av bosättningen Villa San Cristóbal de La Habana på den kubanska sydkusten år 1515. Platsen för denna etablering är belägen cirka 4 mil söder om nuvarande Havanna och projektet kan delvis betraktas som relaterat till Havannas 500-årsjubileum år 2019 och en önskan från våra kollegor att försöka lösa den sedan länge outredda frågan rörande den exakta lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana. Då Villa San Cristóbal de La Habana utgör det nuvarande Havannas föregångare finns det således en direkt koppling till 500-årsjubileet. Den spanska kolonialmakten etablerade sig under det första decenniet av 1500-talet på östra Kuba, bland annat i förvaltningscentrat Baracoa, och under åren 1512–15 expanderade den sitt inflytande genom anläggandet av ett antal bosättningar, så kallad villas, på både de östra, centrala och västra delarna av ön.

Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564

Den italienske kartografen Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564 med lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana markerad. (Bildkälla: Wikipedia)

Flera av dessa initialt blygsamma etableringar växte sedan under de följande århundradena fram som viktiga och centrala stadsbildningar, såsom till exempel Sancti Spíritus, Trinidad de Cuba och Santiago de Cuba, men i fallet med San Cristóbal de La Habana blev utvecklingen en annan. Denna etablering existerade bara ett fåtal år (1515–1519) innan man av strategiska skäl valde att flytta densamma till öns norra kust och till den naturliga och lättförsvarade säckhamnen i anslutning till nuvarande Havanna.

Diego Velazquez De Cuellar

Diego Velázquez de Cuéllar, spansk guvernör på Kuba och ansvarig för anläggandet av Villa San Cristóbal de La Habana år 1515. (Bildkälla: Wikipedia)

Trots 80 års ansträngningar att med hjälp av historiskt källmaterial finna den exakta lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana så har dessa vedermödor hittills varit fruktlösa. Här kan dock arkeologin, och inte minst de arkeologiska metoderna i form av användandet av instrument såsom magnetometer och/eller georadar vilka kan avslöja strukturer under jord, komma till god användning i kombination med det historiska källmaterialet och arkeologiska utgrävningar. Detta projekt är således inte bara intressant genom sin avgränsade och intressanta frågeställning utan även då det är ett utmärkt och tydligt exempel på hur de historiska och arkeologiska disciplinerna och dessas respektive källmaterial kan samverka för att besvara specifika frågor. Det blir även vad gäller detta projekt, som ännu befinner sig i sin initiala fas, tillfälle att återkomma med fler blogginlägg i framtiden.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.