Header

Arkiv-avund

februari 27th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Forskning | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Arkiv-avund)

Av Linnea Åshede

Jag är antikvetare och jag har precis insett att jag lider av arkiv-avund. När historikerna runtomkring mig flockas till lockropet av någons i förbigående nämnda arkivresa sjunker jag ner i min stol, korsar armarna och himlar med ögonen som en trulig tonårsrebell, av en enda orsak. Jag har inget att hävda mig med. Jag kan stoltsera med alla tragikomiska strapatser det innebär att bli insläppt i ett av Pompejis låsta hus, men trots ytliga likheter är exemplet inte jämförbart. Museihistorier och utgrävningshistorier tillhör en annan och mindre etablerad genre än arkivhistorier, och antikvetare har inga motsvarande arkiv. Våra källtexter är så få och svartsjukt bevakade att vi i de allra flesta fallen endast kommer i kontakt med dem via prydligt annoterade utgåvor, lätt tillgängliga på närmaste bibliotek. Att gå de fem trappstegen till den rätta hyllan gör sig inte speciellt som anekdot betraktat.

Som deltagande antropologisk observatör med utifrånperspektiv kan jag konstatera att arkivhistorier är en av de svenska historikernas mest definierande praktiker. Jag talar nu inte om arkivhistoria eller arkivstudier utan specifikt om berättandet av arkivhistorier. Arkivet är för historikerna vad utgrävningen är för arkeologerna: platsen dit de beger sig för att komma ut i fält, komma i närkontakt med källmaterialet/historien, få en dos action i tillvaron. Historikern på tåget till sitt arkiv är Indiana Jones på väg att fira sig ner i ett bortglömt mausoleum i mörkaste Peru. Återberättandet av de egna erfarenheterna är vad som skapar historikern – av naturen en skrivbordsprodukt – som praktiserande, som äkta vara, som Den Som Varit Med.

Som genre består arkivhistorier av en del briljerande fiskehistorier där man försäkrar att formuläret man tvingades fylla i var så här långt, en del äventyrsberättelser och en del krigshistorier där man beskriver umbäranden och strapatser och visar upp ärren (fysiska eller emotionella) efter arkivariers misstänksamma blickar och sju timmars intensivt bläddrande och kopierande utan lunchpaus. Efter långvariga observationer kan jag observera att den perfekta arkivhistorien skildrar färden till en liten, avlägset belägen samling med obskyrt men unikt material, gärna donerat av en kufisk figur som haft det i generationer i släktens tvättstuga. Orten där arkivet är beläget skall vara en svensk småstad med ett namn som ”Blomstermåla”, dåliga tågförbindelser och endast ett litet pensionat. Arkivet självt skall ha knepiga öppettider, folkilskna arkivarier, godtyckliga regler och – enligt mina observationer oumbärligt för en lyckad historia – inga lunchställen inom mils avstånd. Den perfekta avslutningen på berättelsen kommer när historikern två veckor efter besöket inser att hen inte kopierade den viktigaste årgången av brev och kyrkböcker.

Berättandet av arkivhistorier är en kollektiv praktik byggd på jämförelser och igenkännande, grundad i allmän empati men med ett klart tävlingsmoment. Genom denna definierar historiker sig själva som individuella forskare och som grupp förenad av gemensamma erfarenheter. Berättare och åhörare är införstådda med samma kunskap, både om platserna själva, metoderna och källmaterialet som utgör arkivstudier och om hur man berättar arkivhistorier som sådana. Deltagandet är gemen-skapande: man nickar instämmande, bidrar med sina egna erfarenheter, höjer insatsen med ett arkiv där de konfiskerar ens bläckpenna och mobiltelefon och tar ens fingeravtryck innan man får komma genom dörrarna. Man är en historiker.

Eller, i mitt fall, man bevisar genom sin tystnad att man inte är en. Som alla gemen-skapande praktiker är berättandet av arkivhistorier också till viss del utanför-skapande. När Vadstena och Kungliga Riksarkivet kommer på tapeten lyssnar jag gärna – anekdoterna är alltid underhållande – men jag kan enbart göra det under den antropologiska tropikhjälmen, inte delta aktivt själv. Till vardags delar jag rum med historiker, äter lunch med historiker och går på seminarier med historiker, allt på lika villkor och utan att tänka på artskillnaden. Det är enbart när någon säger ”Förra veckan på landsarkivet…” och historikerna ivrigt lutar sig fram som jag plötsligt påminns om att jag är en katt bland hermeliner.

Orsaken till min arkiv-avund är nog att antikvetare inte berättar arkivhistorier, eller motsvarande. Kanske är vi för splittrade, för ämnesmässigt interdisciplinära, upptagna som vi är av allt från konst till text, utgrävningar av minoiska trösklar och porträtteringen av olympiska gudar i datorspel. Vi har ett väldigt vitt och brett gemensamt studieobjekt men ingen allom definierande praktik på samma villkor som historikernas arkivstudier. Det finns ingen kollektiv-men-ändå-självupplevd hjälteberättelse att gemen-skapa sig kring.

Min avund till trots hoppas jag att historikerna omkring mig inte slutar att berätta sina arkivhistorier. Tvärt om hoppas jag att vi antikare återupptäcker våra gemensamma nämnare och börjar berätta våra egna.

Linnea Åshede är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.