Header

Av Maria Sjöberg

En samtidig världshistoriaNu är den klar, äntligen. Ett fyraårigt bokprojekt med 41 författare från olika lärosäten i Sverige, där alla skrivit sina kapitel vid sidan av sina ordinarie tjänster, har nu tryckts och det utgivande förlaget, Studentlitteratur i Lund, håller nu som bäst på att marknadsföra boken. Fast en lärobok värd namnet blir egentligen aldrig klar. Kontinuerlig uppdatering och revision, som baseras på förändrade forskningslägen och synpunkter från studenter och lärare, är en förutsättning för att boken ska komma till nytta. Dessutom, om en bok ska leva upp till Högskolelagens bestämmelse, att undervisning vid universitet och högskola ska vara knuten till aktuell forskning, krävs återkommande revideringar. Så helt klar blir boken aldrig och det bör den inte bli heller; en lärobok måste vara en levande produkt. Likväl är det befogat att se utgivningen i mars 2014 som målsnöret på en över fyra år lång resa. I en tillbakablick på den resan vill jag tydliggöra motiven bakom bokens tillkomst. Jag börjar från början.

2010: Utgångsläget var att de flesta lärosätena använde ett amerikanskt översiktsverk om världens historia. Sådana är både informativa och rikt illustrerade, och de är alls inte dåliga. Men det fanns problem. Ett var att perspektiven utgick från förhållandena i Europa och i USA, alltså det område som i vid mening kan kallas för Västerlandet. Eftersom författarna var verksamma i detta kulturområde var det förstås inte så konstigt och hade heller inte behövt vara ett problem om det inte vore så att förhållandena i Västerlandet uppfattades som självklara prototyper för världen i övrigt. Ett annat problem var att världens äldsta historia fick så lite utrymme. Ett tredje var frånvaron av genusperspektiv. Frågan väcktes om hur en världshistoria skulle kunna konstrueras, som inte var behäftad med dessa brister.

2011: Sagt och gjort. För att komma ifrån en västerländsk tyngdpunkt och även frigöra texten från det som norska historiker har benämnt metodologisk nationalism, det vill säga att historikernas perspektiv ofta utgår från villkoren i det egna hemlandet, måste det geografiska rummet bli ett annat än gängse. I Fernand Braudels anda (utan jämförelse i övrigt) fastnade jag för att låta haven vara det geografiska ramverket.[1] Världshaven är fem: Stilla havet, Indiska oceanen, Atlanten, Antarktiska oceanen och Norra Ishavet. De två polarhaven fick dock utgå. I stället fick bihaven Medelhavet samt Nordsjön och Östersjön egna kapitel. Genom att knyta historiska processer till områdena runt nämnda hav var tanken att vår tids nationsgränser skulle tonas ned. Utifrån den aspekten blir det också naturligt att lägga särskild tonvikt vid kontakter runt haven. Kommunikation och kulturmöten, fredliga som konfliktartade, spelar alltså en stor roll i de olika kapitlen. Jordens olika landområden skulle därmed kunna bli belysta från varierande havshorisonter, något som bättre motsvarar en historisk verklighet än våra dagars nationsgränser. Nackdelen är förstås att vissa områden och centrala moment i historien behandlas på flera ställen, vilket kan kännas som onödigt upprepande.

En sådan bok kan inte skrivas av en ensam författare. Här behövdes experter på respektive område och tid, som också har erfarenhet av, och intresse för, undervisning. Märkligt nog var det inte särskilt besvärligt att få fatt på intresserade författare. Med stor entusiasm skred de dessutom till verket, för att först så småningom upptäcka hur svårt det egentligen var att åstadkomma en nyskapande text på bokens övergripande tema.

2012: I mars detta år samlades nästan alla författarna för att gruppvis diskutera varandras preliminära skrivningar. Stämningen var god men att arbetet var långt ifrån färdigt stod snart klart. Med seminariediskussionerna i bagaget for alla hem för att fortsätta skrivandet. Nya versioner levererades. Mot slutet av året var det så dags för referensgruppens bedömning. Tore Linné Eriksen, Oslo, Holger Weiss, Åbo, Maria Ågren, Uppsala och Eva Österberg, Lund, gjorde en heroisk insats genom att grundligt läsa den vid det laget mycket tjocka manuskriptbunten och komma med kritiska men samtidigt konstruktiva synpunkter. Referensgruppens uppfattningar skickades ut till var och en som därmed fick hjälp att komma vidare. Tore Linné anmärkte bland annat på att imperialismen behandlades så styvmoderligt, att han lät sig övertalas att själv skriva ett sådant avsnitt. Resultatet utgör en intressant fördjupning i boken.

2013: Slutskrivandets år innebar att åtskilliga versioner av allas texter transporterades virtuellt fram och tillbaka mellan huvudredaktör, delredaktör, författare och förlag. Korrigeringarna var många och arbetet var hektiskt. Även arbetet med att rita kartor och skaffa fram bilder intensifierades. Men det riktigt stora under slutåret var att utforma bokens pedagogiska material. Kenneth Nyberg satte samman nyckelbegrepp till varje kapitel och producerade underlag för bokens webb samt läste korrektur. Det var en mycket stor och tidsödande insats. Ett erkännande för projektet var att boken det här året erhöll Kurslitteraturprisets hederspris.

2014: Månaderna för bokens utgivning var en väntans tid. In i det sista var det smärre saker som skulle ordnas. Resultatet är en forskningsaktuell lärobok som till skillnad från föregångarna diskuterar genusaspekter på världens historia och heller inte behandlar historien utifrån uteslutande en västerländsk horisont. Dessutom ägnas stort utrymme åt människans allra äldsta tider. En av poängerna med det är att det då framgår hur intimt våra uttolkningar av det förflutna är knutna till vår egen samtid. I stället för att (som en del av föregångarna) gömma undan denna påverkan är det enligt min mening viktigt att visa just samtidsberoendet; historien är inte given, den förändras hela tiden.

Ordet samtidig i bokens titel syftar på att författarna utgår från samtidsaktuella perspektiv i sina kapitel och att de även tydliggör dem. För vem hade möjlighet att uttolka världens historia utifrån exempelvis ett genusperspektiv på 1800-talet? Ordet samtidig har också med kommunikationsaspekten att göra. Genom havsörnens vidsynta blick tydliggörs historiens många parallella processer. Beror sådana på kontakter mellan samhällen eller på interna förhållanden? Frågan kan nog inte fullständigt besvaras, och så sker inte heller i boken, men den bör diskuteras. Kanske En samtidig världshistoria kan vara början på en sådan diskussion?

Maria Sjöberg är professor i historia. För mer om boken En samtidig världshistoria se reportaget om denGU-journalen nr. 3 2014.

[1] Fernand Braudel, Medelhavet och Medelhavsvärlden på Filip II:s tid, Furulund 1997.

Svensk och global historia i spanska arkiv

april 3rd, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Svensk och global historia i spanska arkiv)

Av Kenneth Nyberg

Min forskning handlar om botanisten och forskningsresanden Pehr Löfling (1729–1756), en elev till Carl von Linné som under sitt alltför korta liv hann med att arbeta i både Spanien och dagens Venezuela. Tanken med projektet är att genom Löflings livshistoria, framför allt hans vuxna år i Uppsala, Madrid och Orinoco-området, skildra hur kunskapen om naturen under 1700-talet genomgick ett slags globalisering som var mycket nära förbunden med såväl koloniala företag som den framväxande globala ekonomin. Det är en historia som i sin tur är viktig för att förstå världen som den ser ut idag, då globaliseringsprocesser av olika slag alltmer påverkar människors tillvaro.

Det mesta av det material Pehr Löfling lämnade efter sig förvaras idag i Archivo del Real Jardín Botánico (Botaniska trädgårdens arkiv) i Madrid, som jag genom åren besökt ett antal gånger i olika syften; bland annat har jag hjälpt arkivet med de engelska texterna till samlingens katalog, som finns på nätet, och för några år sedan publicerade jag en kommenterad katalog (PDF, 5Mb) över Löflings ”brevbok” där mycket av hans korrespondens för åren 1751–1754 finns bevarad. Det senaste året har mitt fokus förskjutits från denna typ av dokumentationsarbete till mer av historisk forskning i sig, alltså vad materialet berättar om Löfling och hans tid.

Byst av Carl von Linné, Botaniska trädgården i Madrid

Linnébyst i Botaniska trädgården i Madrid. Bland sockelns namn på botanister återfinns ”Loeffling”.

Häromdagen kom jag hem efter den senaste vistelsen i Madrid, då jag under tre veckor gick igenom ca en tredjedel av Löflingsamlingen. Även om det inte blev några spektakulära fynd var det – som alltid – roligt och lärorikt att gå i närkamp med detta 250 år gamla material. Även för en tränad yrkeshistoriker (utom kanske de mest förhärdade) är det en speciell känsla att i sina händer hålla ett brev som Carl von Linné skrivit i Uppsala en dag i början av 1750-talet och som sedan färdats till först Madrid, därefter Venezuelas regnskogar och slutligen tillbaka till Spanien.

Delar av materialet i ”Fondo Löfling” är i bräckligt skick, med vattenskador och revor, och därför tillbringade jag större delen av tiden i Madrid med att gå igenom källorna på mikrofilm i Botaniska trädgårdens bibliotek. De sidor som var svåra eller omöjliga att tyda i det formatet fick jag sedan under de sista dagarna studera närmare i original, med förstoringsglas i högsta hugg och datorn nära till hands för att ta anteckningar. (Så sent som för fyra-fem år sedan skrev jag det mesta för hand i samband med arkivarbete, men numera är det tangentbordet som gäller; anteckningsblocket har jag fortfarande av någon anledning med mig men det används sällan eller aldrig.)

Arkivarbete.

En dag i arkivet (bilden är arrangerad, men ändå). Mappen på bordet består av växtbeskrivningar Löfling gjorde i Uppsalatrakten 1749 och 1750 (Archivo del Real Jardín Botánico, Madrid, signum II.1.1.3). Bilden får inte reproduceras utan tillstånd från Kenneth Nyberg och RJB/CSIC.

Tre veckor i Madrid i mars låter nog i mångas öron som lite av solsemester, men riktigt så är det inte (om ändå!); vintrarna där är tämligen kalla medan somrarna är stekheta (inte sällan uppåt fyrtio grader), och det är under mars omslaget äger rum. Det betyder ofta väldigt ostadigt väder, även om det varit kyligare, regnigare och blåsigare än vanligt just detta år. En och annan solig (men sval) dag har det dock blivit, och Madrid är i mitt tycke en fantastisk stad att besöka oavsett klimat – inte minst för den historiskt intresserade. Dels är den ju en tidigare huvudstad i ett världsomspännande kolonialvälde, vilket märks på olika sätt, dels finns det på ett par timmars avstånd en lång rad (ofta välbevarade) små och medelstora städer med en historia som går hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden: Toledo, Salamanca, Zaragoza, Córdoba…

Paraplyn på tork, Botaniska trädgården i Madrid.

Paraplyn på tork utanför Botaniska trädgårdens forskarhus i Madrid, mars 2013.

Medan jag försöker utnyttja arkivet så mycket det bara går under veckorna när det har öppet, ofta följt av efterarbete med excerpter (källanteckningar) på hotellrummet, tar jag alltså varje chans att under helgerna göra exkursioner till någon av dessa städer eller till platser som på olika sätt knyter an till Löflings arbete i Spanien. Till de sistnämnda hör de kungliga slotten Escorial och Aranjuez, där han uppenbarligen vistades under kortare perioder. Även om man inte har mina väldigt speciella (vissa skulle kanske säga udda) skäl att leta upp dessa platser, är de väl värda ett besök. Kanske är det då inte så underligt att jag redan ser fram emot nästa resa till Madrid, till arkivet och till den värld som en kort tid i mitten av 1700-talet var Pehr Löflings.

Kenneth Nyberg är docent i historia.