Header

Fidel Castro och den latinamerikanska antikolonialismen

december 7th, 2016 | Skrivet av Historiska studier i Historia - (Kommentarer inaktiverade för Fidel Castro och den latinamerikanska antikolonialismen)

Av Håkan Karlsson

Sent på fredagskvällen den 25 november 2016 avled ledaren för den kubanska revolutionen Fidel Castro Ruz vid 90 års ålder. Jag hade möjligheten att uppleva detta historiska ögonblick på plats i Havanna i samband med en forskningsvistelse på Kuba, inom ramarna för ett mångårigt svensk-kubanskt forskningsprojekt om Oktoberkrisen 1962. (Det senaste av flera blogginlägg om detta projekt finns här.)

Dagen efter dödsfallet utlystes en nio dagar lång landssorg på Kuba och landssorg proklamerades, bland annat, även i Venezuela, Nicaragua, Uruguay och Algeriet. På flertalet utländska ambassader i Havanna vajade flaggorna på halv stång – dock inte på den nyligen återinvigda amerikanska ambassaden på Malecón. I Miami festade exilkubanerna som om det inte fanns någon morgondag, och västerländska medier, inte minst de svenska, fylldes snabbt med rapporter och inlägg om en diktators död och de politiska och ekonomiska förändringar som nu borde vara förestående på Kuba efter denne envåldshärskares frånfälle. Denna rapportering och dessa förväntningar saknar dock ofta den historiska dimension som är nödvändig för att förstå både den kubanska revolutionen och det kubanska folkflertalets relation till dess centralfigur.

Kondoleanskö i Havanna

En av köerna till kondoleansböckerna vid José Martí-monumentet vid Plaza de la Revolución i Havanna den 28 november 2016. (Foto: Håkan Karlsson)

Fidel Castro Ruz var inte bara ledare för en socialistisk revolution utan också för den nationella kubanska frigörelsen och för skapandet av en självständig kubansk nation. Med revolutionen förverkligades därför det kubanska folkets strävan efter nationell självständighet från utländsk kolonialism, ansträngningar som pågått i århundraden. Under 1700- och 1800-talen riktades de mot den alltmer försvagade spanska kolonialmakten som efter bästa förmåga tillgodogjorde sig landets resurser, och under 1900-talet mot USA:s politiska överhöghet och ekonomiska utnyttjande av öns tillgångar efter det att landet ”kidnappat” den kubanska frigörelseakten i samband med det spansk-kubansk-amerikanska kriget i slutet av 1890-talet. Det sista koloniala kapitlet innebar dessutom att Kuba fram till revolutionen år 1959 fungerade som den amerikanska över- och medelklassens semesterparadis, ett ställe där maffian tvättade sina pengar inom ramarna för kasino- och prostitutionsverksamhet, och där amerikanska företag kunde bedriva ett ganska ohämmat utnyttjande av befolkningen. Det sista koloniala kapitlet på Kuba avslutades dock i januari 1959 och ett nytt avsnitt i den kubanska historien tog sin början.

Denna nationella dimension som också ryms inom ramarna för den kubanska revolutionen innebär att Fidel Castro, och den rörelse han ledde, kan kopplas inte bara till en nationell befrielseakt utan också till en mer generell latinamerikansk – och delvis också afrikansk – antikolonial frigörelsehistoria och till historiska personer såsom exempelvis Simón Bolívar, José Artigas, José de San Martín, Emiliano Zapata, Miguel Hidalgo, José Martí och Nelson Mandela. Detta bekräftades inte minst av det stora antal latinamerikanska – men också afrikanska – statschefer som talade i samband med den ceremoni som avhölls på Plaza de la Revolución förra veckan. Utan denna nationella och historiska dimension är det svårt att förstå den nuvarande situationen på Kuba och folkflertalets relation till revolutionen och till Fidel Castro.

Kubansk landssorg

Kubansk landssorg. Calle 3, Miramar, Havanna. (Foto: Håkan Karlsson)

Att den kubanska revolutionen, och inte minst dess ledare, genom sitt exempel försvarat den kubanska nationen under mer än ett halvt århundrade, och dessutom utgjort en viktig inspirationskälla för folkliga rörelser och regeringar i stora delar av Latinamerika, har naturligtvis utgjort ett direkt störande moment för den mäktiga grannen i norr. Inte minst framgår det av att densamma, utan att lyckas, försökt att underminera revolutionen genom direkta invasionsförsök (Grisbukten 1961), ett internationellt hårt kritiserat handelsembargo (infört 1960 och ännu i kraft), samt genom ett antal statsfinansierade terrorattentat och mordförsök på dess ledare. Den kubanska nationen har också satts på världskartan genom sitt (för regionen unika) hälso- och utbildningssystem, och genom sitt internationella – många gånger antikolonialistiska – engagemang. På senare tid har det bland annat märkts genom att Kuba stått som värd för de colombianska fredsförhandlingarna och varit pådrivande i försöken att förena de latinamerikanska staterna i en gemensam handelsunion.

Det är ingen hemlighet att det kubanska samhället för närvarande brottas med problem, inte minst av ekonomisk karaktär. Det finns därför naturligtvis nu, liksom tidigare under revolutionens snart 60-åriga historia, olika åsikter om den politiska och ekonomisk riktning Kuba ska ta, har tagit, och i framtiden bör ta. Bland annat på grund av den historia som antytts ovan hindrar dock inte dessa problem att den övervägande delen av den kubanska befolkningen, även om det finns ett utbrett missnöje med den aktuella ekonomiska situationen, är ’Fidelistas’, och att de nu saknar den landsfader (i ordets verkliga betydelse) som Fidel Castro utgjorde för många. Samtidigt framhåller många kubaner att Fidel är fysiskt borta, men att hans arv och hans idéer fortsatt lever vidare.

Graffiti i Havanna

Fidel 90+. Graffiti i Havanna veckan efter dödsfallet. (Foto: Håkan Karlsson)

På betryggande avstånd från händelsernas centrum, i den rika värld som ofta utan närmare reflektion lever gott på den tredje världens tillgångar, kan man naturligtvis roa sig med att dela upp världen i gott och ont och i svart och vitt, men ofta saknar dessa förenklade uppdelningar, och de epitet man väljer att tillskriva olika nationers ledare, ett globalt och historiskt komplicerande djup. Som forskare i den tid som varit är det därför viktigt att söka analysera och belysa ett samtida händelseförlopp och en samtida situation utifrån dess historiska sammanhang. Man kan naturligtvis ha olika åsikter om Fidel Castro, hans liv och hans gärningar, men oavsett den värderingen kommer historien utan tvekan att visa att han kan fogas in som en i raden av stora latinamerikanska antikolonialister. Därför skrev jag tillsammans med miljontals kubaner en sista hälsning i en av de kondoleansböcker som nu finns utplacerade på olika platser i huvudstaden och i övriga delar av landet. Samtidigt fördes askan efter Fidel Castro Ruz i en procession från Havanna till Santiago de Cuba – den omvända riktningen som frihetskaravanen i januari 1959 hade – för att placeras vid sidan av den kubanske frihetskämpen José Martí på kyrkogården Santa Ifigenia.

Håkan Karlsson är professor i arkeologi.