Header

Varje år genomförs en studieresa till södra Polen för lärarstudenter vid institutionen. Detta inlägg, som skrivits av en av de deltagande studenterna, är det andra och sista om årets resa (det förra finns här).

Av Linus Lekander (text) och Pia Lundqvist (foto)

En av dagarna i Kraków spenderar vi helt och hållet utanför stadskärnan, i Auschwitz I och Auschwitz II: Birkenau. På bussresan dit är det svårt att veta vad man ska förvänta sig. Kanske just för att högstadiet, gymnasiet och 60 poäng historia på universitetet redan har lärt oss vad som väntar. Alltsedan grundskolan har vi hört historierna, läst vittnesskildringar, tittat på såväl dokumentärer som dramatiserade spelfilmer och, inte minst, hört tidigare resenärer berätta om deras besök i lägren. Nu är det dags för oss att se det med våra egna ögon.

Innan vi lämnar Kraków alldeles stannar vi till vid minnesmärket över koncentrationslägret Plaszów som var lokaliserat i stadens utkant. Just den här morgonen är det dimmigt, vilket får den dystra historien som platsen inrymmer att kännas kusligt påtaglig.

Minnesmärket i Plaszów

Mitt första intryck när vi kommer fram till Auschwitz är att det är stort. Mycket större än vad jag hade föreställt mig. De mer eller mindre identiska tegelhusen breder ut sig i rad efter rad och vår guide leder oss in i somliga av dem för att berätta om livet, och döden, i koncentrationslägret. Vi får se de bevarade ägodelarna, tågbiljetterna hit som de själva hade behövt köpa, behållarna med cyklon B som användes i gaskammaren, det sammanlagt två ton tunga avrakade håret, barnleksakerna…

Tidigare besökare i lägret brukar säga sig ha funnit någon specifik detalj som berörde dem särskilt mycket. Något på samma gång konkret och symboliskt som fick dem att förstå, känna, kanske rentav brista i gråt. Vår guide uppger att det för honom var fotografierna av alla de intagna, mer specifikt rädslan i deras ögon, som kom att göra det djupaste intrycket på honom. Andra har berättat om deras starka reaktion på dockorna utan ägare eller på håret som egentligen borde höra hemma på levande människors huvuden. För mig blir det den samlade högen av resväskor som till fullo får mig att känna sorg inför allt det vi har fått visat och berättat för oss. De noggrant utmärkta kappsäckarna som de hitförda hade blivit tillsagda att de skulle få tillbaka så snart de anlände till sina nya hem. Informationen på en av väskorna skvallrar om att ägaren inte ens var ett år gammal vid bortförandet. Det är ordet ”Kleinkind”, tyska för spädbarn, på samma väskas lock som slutligen gör det omöjligt för mig att hålla tillbaka tårarna.

Resväskor i Auschwitz I (Stammlager)

Om jag blev överväldigad av storleken på det miniatyrsamhälle som Auschwitz en gång utgjorde är det ändå ingenting mot åsynen av Birkenau som vi anländer till under eftermiddagen. Vi blir på samma gång överväldigade av de enorma ytorna och betryckta över de omständigheter under vilka människor en gång har tvingats vistas här. Sovytorna, toaletterna, vägskälen till en antingen direkt eller fördröjd död… Vår guide visar oss de små vagnarna som offren fördes hit i på den järnvägsräls som leder raka vägen in i lägret. Han visar oss uppmaningarna på sovsalarnas väggar (SEI RUHIG) och de, till skillnad från i Auschwitz I, nedrivna gaskamrarna samt de öppna, vattenfyllda dikena där askan efter offren ligger än idag. Det är svårt att ta in även när man står där mitt framför dem.

Rundvandringen i Birkenau avslutas i lägrets sanitetsanläggning. Vi följer samma väg som de ditforslade en gång tog genom den U-formade byggnaden. Från smutsigt till rent. Genom rakningen, duschrummet, undersökningen och så vidare fram till ett numera inrättat minnesrum över de bortgångna personerna. Mitt i rummet står tre enstaka väggar formade som en triangel med ett kollage av fotografier uppsatt på såväl ut- som insidan. Foton som de intagna hade valt att ta med sig i packningen innan de visste vad som egentligen väntade. Personer och ögonblick i deras liv som förmodligen hade en särskilt stor betydelse för dem. Efter en lång dag av betungande intryck får vi här en välbehövlig chans att låta allting sjunka in. Vi står där länge i tystnad och föreställer oss dessa människors liv innan det så systematiskt berövades dem för mindre än sjuttio år sedan.

Vägg med foton i Auschwitz II (Birkenau)

När vi kommer ut igen har mörkret fallit och dimman lagt sig över de spöklika lämningarna av dödslägret. Raderna av vakttorn ter sig än hotfullare och får mig att känna mig sällsynt liten ute på det vidsträckta fältet. Jag kommer att tänka på ordet Kleinkind igen.

Linus Lekander studerar denna termin på fördjupningskursen i historia inom ramen för sin lärarutbildning. Pia Lundqvist är fil. dr i historia och den lärare vid institutionen som organiserat årets Polenresa.

Av Kenneth Nyberg

Ett ganska unikt inslag i utbildningen av blivande historielärare här i Göteborg är den årliga höstresan till Polen. Syftet med den är i första hand att besöka Auschwitz och andra platser med anknytning till förintelsen, men på programmet står också stadsvandringar och rundturer i och runt Krakow som ligger några mil från Auschwitz. I skrivande stund befinner sig 28 studenter och fem lärare på väg till Polen, och de har fyra mycket innehållsrika dygn framför sig. Jag deltar inte denna gång, som alltså är den femte i ordningen, men jag var med om att organisera den första resan 2008 med en mindre grupp och ett enklare program än idag.

Tanken med denna resa är att ge de blivande lärarna möjlighet att själva göra ett studiebesök i Auschwitz, som en förberedelse inför framtida resor där de är ledare och har elever med sig. Idag är det tusentals svenska elever, framför allt i grundskolans högstadium och i gymnasieskolan, som varje år reser till Auschwitz eller andra utrotnings- och koncentrationsläger. Ett sådant besök är ofta en stark upplevelse, och därför kan det vara en stor fördel för lärarstudenterna att första gången få göra den erfarenheten utan att behöva tänka på någon annan än sig själv. Med de andra studenterna och erfarna lärare är det också möjligt att gemensamt diskutera de svåra frågor och situationer som kan uppstå under denna typ av studieresor med elever.

Auschwitz-Birkenau, november 2009

Polenresan är ett mycket uppskattat inslag i kurserna för blivande historielärare och programmet har, som sagt, utvecklats med åren. Krakow är en av de stora europeiska kulturstäderna, med ett långt och rikt förflutet som går att knyta till många olika historiska epoker och företeelser. Utöver heldagen i Auschwitz I (”Stammlager”) och II (Birkenau; se ovan) brukar vi också göra längre eller kortare rundturer på teman som det medeltida, det judiska eller det kommunistiska Krakow. I staden finns också kopplingar till svensk historia, mest handfast kanske genom att kung Sigismund, barnbarn till Gustav Vasa, ligger begravd i den stora Wawel-katedralen (nedan) som är det katolska Polens nationalhelgedom.

Wawel-katedralen, Krakow, november 2008

Jag hoppas att alla årets resenärer får några givande och tänkvärda dagar i Polen, och att en eller flera av dem så småningom kan skriva om sina upplevelser här på bloggen. Bilderna i detta inlägg tog jag under resorna 2008 och 2009.

Kenneth Nyberg är docent i historia och har tidigare varit studierektor för lärarutbildning vid institutionen.

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

Under perioden 14–27 oktober 1962 befann sig världen på randen till ett kärnvapenkrig. Bakgrunden var att amerikanskt spaningsflyg upptäckt att Sovjetunionen var i full färd med att installera avfyrningsramper för kärnvapenbärande missiler på Kuba. Det innebar en dramatisk förändring av den militärstrategiska maktbalansen mellan supermakterna. Under de cirka två veckor krisen varade var oron stor för att den skulle utvecklas till det otänkbara – ett fullskaligt kärnvapenkrig. I det extremt spända läge som rådde kunde en olyckshändelse eller obetänkt handling ha startat ett krig av misstag. Krisen löstes slutligen, efter en amerikansk flottblockad av Kuba, på diplomatisk väg.

Oktoberkrisen (eller Kubakrisen som den också kallas) är både väldokumenterad och välkänd men trots överflödet av källor och trots att miljoner människor runt om i världen har egna upplevelser och minnen av krisen, är den historia som brukar berättas påfallande enkelspårig. Den handlar framför allt om den militärstrategiska maktbalansen och det diplomatiska spelet mellan de båda supermakternas politiska ledare. Det finns dock andra sidor av krisen och andra frågor som kan ställas: Vad hände sen, efter det att missilerna tagits bort och installationerna rivits? Hur ser platserna ut i dag? Finns det några rester kvar av det som nästan satte världen i brand? Finns det ännu människor där som själva upplevde missilkrisen på nära håll? Vad minns de i så fall?

Missilbasen i Santa Cruz de los Pinos, Kuba

Dessa frågor har bildat utgångspunkt för ett samtidsarkeologiskt forskningsprojekt som inleddes år 2005 och som syftat till att söka ett mer jordnära perspektiv på missilkrisen som världshistoriskt skeende. Projektet, som har fokuserat på lämningarna efter den före detta sovjetiska missilbasen i Santa Cruz de los Pinos i provinsen Artemisa (en av de 9 platser där sovjetiska kärnvapen fanns på plats 1962), är ett samarbete mellan svenska och kubanska forskare och involverar utöver arkeologer även antropologer och historiker. Projektet har på olika sätt, och genom arkeologiska, antropologiska och historiska forskningsinsatser, kunnat ge röst åt andra berättelser än de som vanligen dominerar historieskrivningen och har således bidragit till att komplettera den dominerande berättelsen med en underifrån kommande historia.

Projektet har också bidragit till ett nytt intresse för krisen hos de kubanska myndigheterna. Det faktum att krisen löstes diplomatiskt utan att den kubanska ledningen tilläts vara med i diskussionerna har under de 50 år som förflutit betraktats som en nationell nesa för de styrande och krisen har därför på olika sätt underkommunicerats. Detta förhållande förändras dock för närvarande och projektet har bidragit till att de lokala myndigheterna i provinsen Artemisa valt att återöppna det kulturhistoriska museet i huvudorten San Cristóbal som är belägen cirka två mil från den före detta missilbasen i Santa Cruz de los Pinos. Tanken är att museet bland annat skall fokusera på Oktoberkrisen och att det kulturarv som utgörs av de materiella lämningarna på den före detta missilbasen skall stå i centrum för en vetenskaplig och antikvariskt orienterad lokaldemokratisk satsning. Det handlar således både om att hävda lämningarnas kulturhistoriska och antikvariska värde likväl som att på olika sätt göra dem betydelsefulla för lokalsamhället. Detta är en intressant process som för projektets del möjliggör att vi nu också kan studera hur kulturarv skapas och hur det kommer till användning.

San Cristóbals kulturhistoriska museum

Den 26–27 oktober 2012 genomfördes i linje med detta, och som en markering av Oktoberkrisens 50-årsjubileum, en vetenskaplig workshop i San Cristóbal där vi hade nöjet att delta. Det var på många sätt ett mycket intressant möte och det är uppenbart att det finns ett omfattande intresse för att på olika sätt utveckla och bruka den före detta sovjetiska missilbasen, bland annat genom att göra den mer tillgänglig för både nationella och internationella besökare. Det är en utveckling som museet har för avsikt att genomföra tillsammans med lokalbefolkningen och i linje med människors åsikter rörande hur detta kulturarv bäst kan användas som en lokal resurs. Som ett första steg har man valt att skydda ett urval lämningar genom att inhägna dem och man har också satt upp enklare informationsskyltar i anslutning till dem. Trots begränsade ekonomiska resurser befinner man sig således långt fram i de vetenskapliga och antikvariska resonemangen rörande lokalt brukande av materiella kulturarv.

Missilbasen i Santa Cruz de los Pinos, Kuba

Projektet har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande kulturarvsprocess och som en direkt konsekvens av detta deltog chefen för Museo de San Cristóbal, Felina González Hernández i seminariet ”Kulturarv som lokal resurs” som, inom ramarna för Göteborgs universitets satsning på styrkeområdet kulturarv, anordnades på institutionen den 7 november. Här presenterade hon bland annat museets planer för det fortsatta arbetet med Oktoberkrisens lämningar.

Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete. En av våra kubanska kolleger, Ismael Hernández, har också bloggat (på spanska) om Oktoberkrisen och workshopen i San Cristóbal på El blog de Ismael.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

Av Margareta Strandberg Olofsson

Acquarossa-projektet, som är en arkeologisk undersökning av en etruskisk stad, har pågått sedan slutet av 1960-talet. Det är ett samverkansprojekt mellan universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala, med Svenska institutet i Rom som huvudman. Det som internationellt tilldragit sig mest uppmärksamhet är fynden av hus och deras takterrakottor. Det var och är fortfarande något ganska unikt att man kunnat studera etruskerna genom bebyggelse för levande människor och inte som tidigare nästan uteslutande genom gravstäder.

Hittills har ett tiotal monografier och ett antal artiklar kommit ut, men bearbetning av materialet pågår kontinuerligt och publiceringen sker inte bara i skriftlig form utan också genom utställningar. Sedan länge deltar jag i detta forskningsprojekt. Parallellt med forskningen ägnar jag mig åt forskningsinformation i form av utställningsarbete med kringinformation i olika medier, i samarbete med Svenska institutet i Rom.

Efter några temporära utställningar gjordes 1986 en permanent utställning i Viterbo, den stad i norra Lazio som ligger närmast utgrävningsplatsen. Utställningen, som ingår i Museo Nazionale Etrusco där, upptar ungefär 300 m2. Den utvidgades och uppdaterades 2006 och en ny uppdatering påbörjades 2011 och pågår fortfarande. Förutom informationsmaterial för besökare på plats har jag gjort en film för dem som inte har möjlighet att besöka museet och lagt ut den på nätet:

Filmen, som visar fynd från Acquarossa (och de tidigare svenska utgrävningarna i San Giovenale), är okommenterad och ackompanjeras bara av rekonstruerad etruskisk musik, men mer information om det som är utställt är på väg i form av en hemsida i både italiensk och engelsk version. (Om ovanstående direktlänk inte fungerar, gå till YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=iUa4TspB8Wg)

Margareta Strandberg Olofsson är professor emerita i Antikens kultur och samhällsliv.

Välkommen! Det här är en blogg som drivs gemensamt av forskare och lärare vid Institutionen för historiska studier. Här skriver antikvetare, arkeologer och historiker om sin forskning och aktuella frågor, rapporterar från konferenser, tipsar om nya publikationer och länkar till intressanta webbplatser.

Vi vänder oss till alla som vill veta mer om våra ämnesområden och hur vi arbetar, och ambitionen är att publicera minst två inlägg i månaden under terminstid. Kommentarer på inläggen är mycket välkomna men granskas alltid före publicering, vilket kan leda till viss fördröjning.

För den som vill läsa mer efter att ha börjat här går det att följa nyheter från institutionen på vår hemsida och via Facebook. Flera av våra forskare och studenter har egna bloggar med (för)historisk inriktning, och länkar till några av dem finns på denna sida.