Header

Av Johannes Daun

Det är ingen nyhet att forskare använder otaliga facktermer – ord som utanför sitt akademiska sammanhang kan framstå som rent fikonspråk. Ämnena på Institutionen för historiska studier är förstås inget undantag. För det första finns en aldrig sinande uppsättning -ismer, metodologiska eller teoretiska begrepp osv. För det andra måste åtminstone historikern brottas med ord som användes förr, men sedermera fallit ur bruk: vad var t.ex. skillnaden mellan en fröken, jungfru, demoiselle och mademoiselle? Men därutöver finns en tredje typ av ibland svårtolkade begrepp, som jag tror historiker såväl som andra akademiker använder ganska oreflekterat, nämligen vardagliga liknelser för forskningsprocessens olika moment. När man väl börjar fundera på de begrepp vi använder framträder en samtidigt färgstark, roande, och lätt förvirrande repertoar.

Matlagning tycks vara en populär liknelse, inte minst när strukturering och genomgång av ett forskningsläge beskrivs.  Ofta hänvisas till en gryta (?) där man ”kokar ner”, ”kondenserar” eller ”destillerar” fram en frågeställning ur ett forskningsläge. Är man lite mer fin i kanten kan processen liknas vid en tratt, ett drinkglas eller kemilektionernas bägare.

Att det är säsong för sparris och andra primörer märks inte bara på matbordet utan även i handfasta råd man hör här på institutionen: ”det saknas en spänstig problemformulering”, eller ”frågeställningen skulle behöva mer spänst”. Har den kanske stått och kokat ner för längre? Att ”ta spjärn mot ett forskningsläge” eller ”hitta en snärtig problemformulering”, är andra sätt att beskriva denna process. Till temat mat kan man också föra utrycket ”man får se upp så att teorierna inte skär sig.” Hur lockande låter förresten ett ”mustigt källmaterial”?

Bohusläns historiska relation till sten har belysts på många vis av institutionens forskare, bl.a. hällristningar från bronsåldern, medeltida kyrkobyggnader och 1900-talets stenindustri. Kanske kan det förklara varför man råder studenter att ”mejsla ut ett pregnant forskningsläge”, ”bryta ut” något från sin kontext, eller ”borra sig in i ett problem”? Kanske är det de maritimt lagda bohuslänningarna som talar om ”vattentäta skott” mellan forskningsinriktningar eller i uppsatsdispositioner?

Men allt är inte bara stenindustri. Från metallhantverk har vi fått liknelser som ”en helgjuten text”, ”drivet formulerad” och ”smälta samman teoretiska utgångspunkter.” Minst sagt metalliskt är uttrycket ”undersökningens teoretiska klangbotten.” Från textilt hantverk har vi fått den klassiska (och oumbärliga) röda tråden.

Vi tillbringar mycket tid framför datorer, böcker och på arkiv. Inte undra på att naturen lockar. Det talas om ”fruktbara källmaterial”, ”avlövas från centrala funktioner”, ”grovhuggen text” och rötter, grenar och avyngling. Kretsloppstänket kommer in i uttryck som ”nedbrytningsprocess” eller ”bryta ner i dess beståndsdelar”, som närmast för tankarna till kompostering. Även jakt är populärt: ”rikta in (eller skruva fast) siktet”, ”skjuta in sig på.” Från jakt är steget inte långt till krigsmetaforer. Häromdagen talades om brofästen och inmutade territorier. Även ”upptrampat forskningsfält” kan ligga nära till hands för militärhistoriker. Det lär även finnas vetenskapliga demarkationslinjer, för historikern att förhålla sig till.

I grunden finns nog en pedagogisk tanke med liknelserna. Man flyttar det torra och abstrakta vetenskapliga språket till ett fylligare och konkretare vardagligt sammanhang. Det är därför inte oväntat att många uttryck kan ordnas in under kategorier som hantverk, matlagning och annan rekreation. Samtidigt måste man förstås vara medveten om att en del alltför målande metaforer kan ha kontraproduktiv effekt, de tillför ju ett redan tungt fackspråk ytterligare en nivå. Min mening är att dessa färgstarka metaforer dessutom har en närmast identitetsskapande funktion, för en stundtals splittrad akademikerkår. Sotare, knallar och rallare hade egna ”språk” och uttryck, så varför inte även de som ägnar sig åt historiska studier?

Johannes Daun är doktorand i historia.

Av Anders Ottosson

Anders Ottosson, Gymnastik som medicin (2013)Att bilder ibland förmår säga mer än tusen ord är något som få skulle invända mot. När språket inte riktigt räcker till kan visuella uttryck – målningar, fotografier, skulpturer etc. – hjälpa oss kommunicera något som annars skulle blivit osagt eller mindre uttalat. Vad gäller historiska avhandlingar brukar vi dock nöja oss med det skrivna ordet. Illustrationer hålls på ett minimum, vilket närmast är något genrebundet. Formen för det akademiska lärdomsprovet – doktorsavhandlingen – nöjer sig alltså gärna med det skrivna ordet. Och det finns naturligtvis fördelar med det. En myckenhet av bilder, särskilt om de främst har dekorativt värde, kan exempelvis ta uppmärksamhet från centrala resonemang som förs fram i löptexten.

Emellertid hindrar inte detta att man som författare kan känna sig begränsad av det bildfattiga akademiska formatet. Åtminstone var det något jag tidvis upplevde starkt under arbetet med min avhandling Sjukgymnasten – vart tog han vägen? (2005). Under mina år i arkiv och bibliotek hade jag nämligen hittat en mängd vackra gamla fotografier som jag gärna sett med i slutprodukten, men som inte kunde få plats när det färdiga manuskriptet skulle bli till en bok. Sidorna reserverades nästan enbart för bokstäver.

Detta grämde mig. Många av fotografierna visade på något som var centralt för min forskning, det vill säga att sjukgymnastyrket under 1800-talet var ett högstatusarbete för män, något som idag är tämligen okänt. Eftersom en viktig slutsats i avhandlingen var att denna ursprungliga ”manliga” yrkeshistoria inte bara hade glömts utan även gömts för eftervärlden, kände jag att bilder på manliga sjukgymnaster ”in action” kunde lägga en extra dimension till innehållet. Särskilt lyckat ansåg jag att detta var med tanke på att dessa manliga sjukgymnaster aktivt hade jagats iväg från yrket och med dem deras historia. Det skrevs till och med en statlig utredning 1930, som i sitt betänkande rekommenderade regeringen att förbjuda män att bli sjukgymnaster. I en tid när nästan alla formella och juridiska hinder för kvinnligt deltagande i offentligheten hade rivits ned fanns det alltså starka krafter som ville resa en ny könsbarriär – riktad mot män.

Stupsittande Pann-nack-fäst-skakning utförd av Hildur Ling

Stupsittande Pann-nack-fäst-skakning. P. H. Lings dotter Hildur Ling utför rörelsen. Källa: Riksarkivet.

Av den anledningen tyckte jag att fotografierna var så talande att det var svårt att förlika sig med att de fick stå åt sidan i avhandlingen. Lite hårdraget behövdes det ordentligt med bildbevis för att kunna återuppliva männen och vad de faktiskt representerade: starten på en av Sveriges största kulturexporter genom tiderna, det vill säga sjukgymnastyrket och den naturvetenskapligt förpackade ”mekaniska medicin” det en gång representerade.

Stupsittande Underkäksskakning utförd av Hildur Ling

Stupsittande Underkäksskakning. Hildur Ling manipulerar underkäken. Källa: Riksarkivet.

Efter ganska många år har jag nu äntligen lyckats råda bot på det här problemet. Lösningen blev att popularisera avhandlingen till ett format som tillät rikligt med illustrationer. Det blev en ny bok där text och bild fick möjlighet att förstärka varandra. Visserligen har det tagit mycket tid och kraft i anspråk, och jag kan villigt erkänna att arbetet ibland har känts mer än tungt, men nu när boken är klar är tillfredsställelsen i gengäld desto större. Dels naturligtvis för att projektet slutligen kunnat ros i hamn, men dels också för att formatet kanske underlättar för människor utanför universitetsvärlden att tillägna sig frukterna av våra forskarmödor. Det i sin tur kan förhoppningsvis också göra att de får en bättre känsla för vad vi faktiskt gör inne i vårt ”elfenbenstorn”.

I synnerhet det sistnämnda är ett krux vi akademiker ständigt brottas med. Hur göra våra forskningsresultat mer lättkonsumerade utan att för den sakens skull göra alltför mycket våld på våra egna inomvetenskapliga krav? Förhoppningsvis har denna bok nöjaktigt kunnat tillfredsställa båda dessa behov.

Vriststödjande Vristspänning under Hildur Lings överinseende

Vriststödjande Vristspänning. Hildur Ling överser utförandet. Källa: Riksarkivet.

Avslutningsvis vill jag också nämna, att som ofta blir fallet med sådana här projekt, så blev den färdiga boken inte riktig som jag tänkt mig från början, men till det bättre! Det populära anslaget gjorde det möjligt att även låta de kvinnliga sjukgymnasterna bli en del av bildunderlaget. Varför inte lära av historien och inte utestänga ett kön från densamma? Slutet gott, allting gott!

Anders Ottosson är fil. dr och forskarassistent i historia.

Av Linnéa Johansson

Det är något visst med Pompeji. Som doktorand arbetande på en avhandling om staden blir jag ofta förvånad över vilket enormt intresse det finns hos allmänheten kring denna antika stad och dess öde. Naturligtvis är det sällan det unika källmaterialet som attraherar den större publiken, utan snarare är det gipsavgjutningarna av de kroppar som begravts under askan, bordellerna, eller rent av hotet från Vesuvius som väcker mest intresse. Vill man vara säker på att skapa en publiksuccé på temat antiken är således Pompeji ett väldigt säkert kort. Att en utställning på temat Pompeji och Herculaneum på British Museum skulle kunna bli en enorm framgång var det väl därför knappast någon som tvivlade på, men trots detta var det nog få som räknat med den näst intill hysteriska uppmärksamheten som Life and Death in Pompeii and Herculaneum nu har genererat.

Intresse utan motstycke

De flesta större utställningar vid British Museum (BM) brukar förvisso åtföljas av en viss mediabevakning, men inget vi tidigare sett går att jämföra med det enorma intresse som den brittiska dagspressen kommit att visa inför fynden från de kampanska ruinstäderna. Redan månaderna innan utställningen slog upp sina portar var det näst intill dagliga reportage, där vi i artikel efter artikel kunde följa hur fynden anlände till London, hur man kämpade med att få in dem genom dörrarna till museet, samt naturligtvis hur utställningen rum för rum, vägg för vägg växte fram inne i ”The Round Reading Room”. Huruvida detta mediala intresse berodde på en genial PR-investering från BM:s sida, eller om det verkligen fanns en läsarkrets till alla dessa artiklar är svårt att säga. Oavsett vilket så bidrog detta garanterat till att öka publiciteten för utställningen. Lagom till premiären hade man sålt över 50 000 biljetter och inom loppet av en vecka tog nästan samtliga biljetter för de två följande månaderna slut.

Kö till "Life and Death in Pompeii and Herculaneum", British Museum

Kö till utställningen Life and Death in Pompeii and Herculaneum på British Museum.

Foto: Kenneth Nyberg

I spåren av utställningen följde också en stor mängd mer akademiskt inriktade aktiviteter. Ett stort antal konferenser, föreläsningar, och workshops har ägt rum, och fler kommer med stor sannolikhet att anordnas innan slutet av september då det är dags för föremålen att åka hem till Neapel igen. I skrivande stund är alla biljetter slutsålda fram tills slutet av juli, och de som finns kvar för den återstående tiden av utställningen kommer garanterat att ta slut innan sommaren. För att kunna bemöta den enorma efterfrågan på dessa biljetter har BM utökat öppettiderna så mycket det är möjligt, men det är redan nu tydligt att alla som önskar besöka utställningen inte kommer att få möjlighet till det. Ett sätt att skapa ytterligare uppmärksamhet, samt att ge dem som inte fått tillfälle till ett besök en chans att ta del av fynden, är satsningen Pompeii Live. Detta är helt enkelt en filmatisering av utställningen, där man enligt reklamen nu kan få en egen visning av den på sin lokala biograf. Denna föreställning kommer att visas på över 250 biografer i England och på Irland, vilket måste anses vara en ganska extraordinär satsning på en museiutställning.

I samband med en av de många Pompejikonferenser som ägde rum på BM, fick jag själv möjlighet att besöka utställningen. Förväntningarna var givetvis stora, speciellt med tanke på att jag nu för första gången skulle få möjlighet att beskåda flera av de fynd som jag diskuterar i min avhandling, vilka tidigare aldrig visats upp. Redan på morgonen på vägen till konferensen, långt innan dörrarna öppnade till själva museet, möttes jag av en lång kö utanför grindarna. Jag fick förklarat för mig att man varje morgon släppte ett litet antal extrabiljetter till Pompejiutställningen och att de personer som nu hoppfullt köade var de som inte lyckats komma åt de ordinarie, nu slutsålda biljetterna. Jag själv skulle antagligen ha varit beredd att göra samma sak om jag inte haft biljetter, men skillnaden är naturligtvis den att jag har som jobb att ägna mina dagar åt Pompeji. Jag utgår från att dessa hundratalet köande personer inte forskar om Pompeji, utan att det helt enkelt var vanliga turister som var villiga att ägna hela sin morgon till att stå i kö för att få möjlighet att se denna utställning.

En publiksuccé med brister

Vad kan man säga om själva utställningen då? Var den verkligen så fantastisk som den brittiska pressen låtit påskina? Jag vet inte om det berodde på de höga förväntningarna, eller på att jag helt enkelt tillhör fel målgrupp, men jag måste erkänna att jag blev oerhört besviken. Naturligtvis var det en utomordentligt påkostad och proffsigt presenterad utställning – något annat hade man inte förväntat sig av BM – men samtidigt var den också väldigt problematisk, inte minst ur ett vetenskapligt perspektiv. Utgångspunkten för utställningen var ”det romerska huset” och mycket riktigt så hade man gjort ett tappert försök att bygga upp ett pompejanskt hus och ställt in de antika föremålen på de platser där man tyckte att de passade lämpligast in. Bortsett från att själva idén är relativt ogenomförbar, då husen i Pompeji har en förmåga att skilja sig en hel del från varandra, så var det också oerhört tydligt att det var föremålen som var i fokus, något som troligen inte var fallet i ett hus i Pompeji där väggmålningar, föremål och inte minst människorna utgjorde en enhet på ett helt annat sätt.

Karboniserad vagga av trä från Herculaneum

Karboniserad vagga av trä från M.P.P. Granianus hus i Herculaneum, första århundradet e.Kr.

© Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei

Vi hade innan föreställningen blivit varnade av mannen som ligger bakom utställningen, Paul Roberts, att vi som kom från den akademiska världen naturligtvis skulle ha ett och annat att anmärka på. Han berättade även att när man inrättade en utställning som skulle anpassas för att ta emot så enorma volymer av besökare som denna hade beräknats att göra, så var det minst lika viktigt att tänka på cirkulationsmönstren i salarna, som på själva kompositionen av montrarna. Att ha ett oerhört spännande föremål i början av utställningen skulle helt enkelt medföra att det blev stopp, vilket självfallet inte fungerar då man var tionde minut släpper in nya grupper. Naturligtvis påverkar krav av dessa slag utformningen av utställningen, men det fanns likväl mycket man kunde ha gjort betydligt bättre.

Ett enkelt exempel är de föremål jag själv studerar och sålunda mest hade sett fram emot att få se, de olika materielgrupper kopplade till kulten i bostadshusen i Pompeji. Denna utställning hade ovanligt många fynd hämtade från denna kategori, men presentationen av dem var rent ut sagt katastrofal. Trots att dessa föremål normalt förekommer i kluster, hade man här valt att placera dem i flera olika salar och montrar. De små gudastatyetter som man normalt hittar i ett s.k. lararium, ett slags miniatyrtempel till husgudarna, var placerade i en glasmonter tillsammans med votivgåvor, medan man i salen bredvid hade ett alldeles utmärkt lararium. Dessa fynd är knappast något som intresserar allmänheten (de flesta utom jag sprang snabbt förbi dem) och det finns därför ingen som helst anledning till att sprida ut dem på detta sätt. Flera andra materielgrupper har behandlats på liknande sätt, vilket jag tycker är ett allvarligt problem då en stor del av besökarna till utställningen är studenter på universitetsnivå, som ges en väldigt felaktig bild av det romerska vardagslivet. Dock kan jag inte påstå att jag har något förslag på hur man skulle kunna presentera föremålen bättre. Hela idén med en utställning av detta slag är att visa upp antika ting. Hur de användes och i vilken kontext de egentligen fungerat har ofrånkomligen en sekundär betydelse.

Utställningens stora dragplåster, smart placerade i sista salen, var de mänskliga gipsfigurerna. Dessa avgjutningar kommer av att man vid utgrävningarna hittade hålrum kring de mänskliga kvarlevorna. Genom att fylla dessa hålrum med gips kunde man få fram perfekta (nåja…) avbilder av hur dessa personer sett ut i dödsögonblicket, något som allt sedan slutet av 1800-talet fascinerat stadens besökare. Gipsfigurerna på BM är inte ens original utan kopior, men likväl så attraherades besökarna betydligt mer av dessa än av de äkta betydligt mer unika föremålen i de andra salarna. Så utställningen fyller väl kanske sin viktigaste uppgift. Besökarna går därifrån nöjda och glada efter att ha fått sett det de har förväntat sig. Huruvida de lärt sig något mer om vardagslivet i Pompeji är däremot diskutabelt.

Gipsavgjutning av hund som omkom i Pompeji år 79 e.Kr.

Gipsavgjutning av en hund som omkom i ”Orfeus hus” i Pompeji vid Vesuvius utbrott år 79 e.Kr.

© Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei

London eller Pompeji?

Det är lätt att vara kritisk mot denna utställning av många anledningar, men samtidigt har BM tillsammans med Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei gjort en enorm insats vad det gäller att framkalla en medvetenhet och ett intresse för dessa ruinstäder.  I spåren av utställningen har också ett intresse för att faktiskt besöka Pompeji vaknat. Brittiska resebyråer meddelar att antalet bokningar av resor till Italien ökat med över 50% och förbokningarna till biljetter till Pompeji och Herculaneum har skjutit i höjden jämfört med tidigare säsonger. Att även trakterna runt Pompeji och Herculaneum tjänar på denna utställning får således ses som en enorm nytta, samtidigt som de största turistintäkterna troligtvis tillfaller London och British Museum själva.

Skulle jag då rekommendera någon att åka till London för att besöka denna utställning? Tja, är du redan där och lyckas få tag på en biljett, så varför inte? Sitter du hemma och fortfarande befinner dig i funderingsstadiet för en resa så vill jag mena att det finns betydligt bättre alternativ. För ungefär samma pris som det kostar att ta sig till London, kan man enkelt ta sig till Neapel, där man kan besöka det arkeologiska museet, den plats där de flesta av fynden från utställningen i London vanligtvis förvaras. Här finns dessutom betydligt fler föremål än vad det finns i London och då detta är permanenta utställningar så behöver man garanterat inte köa för biljetter. Det bästa är dock att om du åker hit, så har du bara en kort resa med pendeltåget för att även besöka de antika städerna. Hur spännande en museiutställning än må vara så går det nämligen inte att jämföra med ett besök i Pompeji och Herculaneum på riktigt. Här har man husen, gatorna, väggmålningarna och inte minst hela det sammanhang som tyvärr ofrånkomligen går förlorat i en utställningssalong.

Utställningssouvenirer i British Museums butik

Utställningssouvenirer i en av British Museums butiker.

Foto: Kenneth Nyberg

Man möts ibland av argumentet att det är bättre att åka på en utställning, då dessa varar en kort period, medan man kan besöka Pompeji när som helst under året.  Jag är dock inte så säker på att detta verkligen stämmer. Pompeji förfaller mer och mer för var dag som går.  Även om man nu satsar enorma summor på att försöka rädda dessa ruiner så är det bara en tidsfråga innan allt är borta. Pompeji har 44 hektar utgrävda ruiner, och bara väggmålningarna upptar nästan 20 000 kvadratmeter. Det finns ingen möjlighet att bevara allt detta. Ser man dessutom till det faktum att Pompeji ligger under den aktiva vulkanen Vesuvius som vilken dag som helst åter kan vakna, finns det all anledning att skynda sig om man önskar besöka detta område. För en sak kan jag garantera, vill du lära dig något om ett hus i Pompeji gör du det betydligt bättre på plats i staden Pompeji, än vad du någonsin gör i trängseln inne på British Museum.

Linnéa Johansson är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Av Anita Synnestvedt

Stenålder, bronsålder, järnålder, välbekanta indelningar av det vi kallar forntiden, men vilka associationer ger de här orden? Flinta, skinnfällar, träklubbor, små hyddor, smuts, våldsamheter, sjukdom och elände eller kanske bilder av en idealvärld där alla har gott om tid till att umgås och maten är att hämta i överflöd och vilken mat sen. Inga konstgjorde tillsatser, det bästa av råvaror, spännande sånger och berättelser vid trevliga gästabud istället för smartphones och surfplattor runt middagsbordet med en tveksam lasagne.

Flintyxan ligger i museimontern och glänser, du kanske har stannat framför en sådan monter på ett museum någon gång eller du kanske har sett en bild i en bok. Som arkeologistudent får du troligen hålla i en likadan yxa vid ett studiebesök.  Men berättar den något om vem som gjort den, hur den är gjord och vilket liv personen som gjort den levt? Förmodligen inte, föremålen är tyvärr alldeles för ofta stumma och tysta. Det är vi som får föra deras talan och hur gör vi det? Ja, inte gör vi det genom att placera artefakterna, som det heter på arkeologispråk, bakom lås och bom. Då behövs det verkligen en god pedagog för att väcka dem till liv igen. För arkeologen är artefakterna viktiga, det är vårt främsta källmaterial, men hur ska vi då göra för att få lite liv i de gamla sakerna och skapa nya associationer kring föreställningarna om det förflutna?

På grundkursen i arkeologi finns ett kursmoment som heter Artefakter som arkeologiskt källmaterial och är på 6 hp. Under två terminer har det i det här momentet också ingått en dag med ”prova på”-övningar. Det vill säga att studenterna får prova olika forntida hantverkstekniker. Hur går det till att göra ett verktyg i flinta, hur känns lera och vad ska man blanda den med för att det föremål man knådat till inte ska spricka vid bränning, hur spinner man en tråd, fångst, matlagning … ja, det är mycket man måste kunna för att ha ett gott forntidsliv.

Under en varm och skön vårdag i maj 2012 genomfördes grundkursens första experimentella arkeologidag i Ale vikingaby utanför Göteborg. Dagen var ett samarrangemang med Göteborgs stadsmuseum och museipedagogen Mari Wickerts. Studenterna fick prova att göra mat; bröd, en köttgryta, efterrätt och smakprov gavs på rökt fisk och kött. Maten tillagades dels på varma stenar och i en gryta över öppen eld inne i det rekonstruerade vikingahuset. Efter matlagning, redskapstillverkning m.m. så fanns också tid för vikingatida spel och lekar som t ex kubb.

Flintslagning.

Flintslagning är inte lätt – det gäller att skydda både ögon och kläder och vara rädd om sina fingrar. En stor respekt för flintföremålen vi sett på museet infinner sig – hur klarade de hugga till så fina och väl fungerande föremål?

Spinnsländor.

Spinna – det var inte heller lätt – det ska mycket tråd till för att göra både kläder, täcken och allt annat vi behöver för ett hushåll.

Under höstterminen ges det här momentet i grundkursen i december/januari. Under våren då vi var i Ale var det ca 17 grader varmt, nu var det istället 17 grader kallt en dag i början på december. Ale Vikingaby var därmed uteslutet. Skändla by på Hisingen blev istället målet för den här dagen. I hembygdsföreningens lokaler höll vi till. Trångt var det med ca 35 studenter i en ganska liten lokal, men många av studenterna tänkte också – att så kanske det hade kunnat fungera en gång i tiden, olika sysslor i ett och samma rum, trivsamt och varmt med den bitande kylan utanför.

Denna dag var också ett samarrangemang med Göteborgs stadmuseum och Mari Wickerts. Med oss hade vi också arkeolog Lasse Bengtsson som instruerade i flintslagning och snaror och pilbågeskytte. Lena Sörqvist från Hamburgsund och tidigare Hornbore by lärde ut att spinna både med slända och på spinnrock samt tovning. Mari visade under dagen studenterna hur de skulle tillverka ett litet kärl i lära som sen kunde användas som en oljelampa. Kärlen brändes i smedjan som för tillfället eldades och var uppvärmd. Mari lärde också ut nålbindning till ivriga studenter. Det var många olika stationer och tyvärr räckte inte tiden riktigt till för att kunna ta det lugnt och hinna med alla moment under den tid vi hade. Men vis av erfarenheterna kommer säkert kommande experimentella dagar att slippa vissa ”barnsjukdomar”.

Tillverkning av oljelampor av lera.

Leran ska knådas och magras (det vill säga blandas) med krossad sten, sand eller växter för att inte spricka när kärlen som formats till ska brännas. I det här fallet bränns de små oljelamporna i smedjans eldstad.

Utomhuslektion med bl.a. Lasse Bengtsson.

Utomhuslektion och 17 grader kallt – Lasse Bengtsson gör sitt bästa när han visar hur fällor och snaror kan användas.

Är den här sortens undervisning till för att studenterna ska få en rolig dag? Har ett sådant inslag överhuvudtaget på universitetet att göra, är det här inte för mycket lek och för lite vetenskap? Jag ska inte göra några stora pedagogiska utläggningar om detta i det här lilla blogginlägget, det kan göras i ett annat sammanhang. Jag vill istället avslutningsvis låta några av studenternas kommentarer illustrera dessa dagar med experimentell arkeologi på schemat:

  • ”Det jag tänkte på var att vi i dagens samhälle är bortskämda med att allt ska gå så snabbt och att man ska arbeta så lite som möjligt för det.”
  • ”Det är det här steget som är så viktigt i en lärande process. Att man efter teoretiska studier får komma ut och prova dessa teoretiska kunskaper i praktiken. Det är först då som polletten trillar ner och man får en komplett helhetsbild som inte kan nås genom endast teori eftersom man får en personlig relation till det man praktiserat med.”
  • ”Jag tror man får en helt annan förståelse för ’forntiden’ när man får prova på lite av den själv då det blir mer konkret, handfast – hur man nu ska uttrycka det. Annars är det lätt att romantisera forntiden, vilket ju även sker i många sammanhang i samhället, men när man själv får se hur det kan vara bleknar kanske det där romantiska skimret något. Samtidigt blir det ju fortfarande något annat för oss än det rimligen var för ’dem’.”
  • ”Superroligt, lärorikt, experimentellt, och entusiastiskt. En dag jag gärna gör om igen, flera gånger. Jag hoppas att detta i framtiden blir något alla A-kursare får prova på.”
  • ”Det var en dag som ingav stor respekt för våra förfäders (och mödrars) hantverksskicklighet, uppfinningsrikedom och problemlösningsförmåga.”

Anita Synnestvedt arbetar som universitetslektor i arkeologi.

Av Kenneth Nyberg

Min forskning handlar om botanisten och forskningsresanden Pehr Löfling (1729–1756), en elev till Carl von Linné som under sitt alltför korta liv hann med att arbeta i både Spanien och dagens Venezuela. Tanken med projektet är att genom Löflings livshistoria, framför allt hans vuxna år i Uppsala, Madrid och Orinoco-området, skildra hur kunskapen om naturen under 1700-talet genomgick ett slags globalisering som var mycket nära förbunden med såväl koloniala företag som den framväxande globala ekonomin. Det är en historia som i sin tur är viktig för att förstå världen som den ser ut idag, då globaliseringsprocesser av olika slag alltmer påverkar människors tillvaro.

Det mesta av det material Pehr Löfling lämnade efter sig förvaras idag i Archivo del Real Jardín Botánico (Botaniska trädgårdens arkiv) i Madrid, som jag genom åren besökt ett antal gånger i olika syften; bland annat har jag hjälpt arkivet med de engelska texterna till samlingens katalog, som finns på nätet, och för några år sedan publicerade jag en kommenterad katalog (PDF, 5Mb) över Löflings ”brevbok” där mycket av hans korrespondens för åren 1751–1754 finns bevarad. Det senaste året har mitt fokus förskjutits från denna typ av dokumentationsarbete till mer av historisk forskning i sig, alltså vad materialet berättar om Löfling och hans tid.

Byst av Carl von Linné, Botaniska trädgården i Madrid

Linnébyst i Botaniska trädgården i Madrid. Bland sockelns namn på botanister återfinns ”Loeffling”.

Häromdagen kom jag hem efter den senaste vistelsen i Madrid, då jag under tre veckor gick igenom ca en tredjedel av Löflingsamlingen. Även om det inte blev några spektakulära fynd var det – som alltid – roligt och lärorikt att gå i närkamp med detta 250 år gamla material. Även för en tränad yrkeshistoriker (utom kanske de mest förhärdade) är det en speciell känsla att i sina händer hålla ett brev som Carl von Linné skrivit i Uppsala en dag i början av 1750-talet och som sedan färdats till först Madrid, därefter Venezuelas regnskogar och slutligen tillbaka till Spanien.

Delar av materialet i ”Fondo Löfling” är i bräckligt skick, med vattenskador och revor, och därför tillbringade jag större delen av tiden i Madrid med att gå igenom källorna på mikrofilm i Botaniska trädgårdens bibliotek. De sidor som var svåra eller omöjliga att tyda i det formatet fick jag sedan under de sista dagarna studera närmare i original, med förstoringsglas i högsta hugg och datorn nära till hands för att ta anteckningar. (Så sent som för fyra-fem år sedan skrev jag det mesta för hand i samband med arkivarbete, men numera är det tangentbordet som gäller; anteckningsblocket har jag fortfarande av någon anledning med mig men det används sällan eller aldrig.)

Arkivarbete.

En dag i arkivet (bilden är arrangerad, men ändå). Mappen på bordet består av växtbeskrivningar Löfling gjorde i Uppsalatrakten 1749 och 1750 (Archivo del Real Jardín Botánico, Madrid, signum II.1.1.3). Bilden får inte reproduceras utan tillstånd från Kenneth Nyberg och RJB/CSIC.

Tre veckor i Madrid i mars låter nog i mångas öron som lite av solsemester, men riktigt så är det inte (om ändå!); vintrarna där är tämligen kalla medan somrarna är stekheta (inte sällan uppåt fyrtio grader), och det är under mars omslaget äger rum. Det betyder ofta väldigt ostadigt väder, även om det varit kyligare, regnigare och blåsigare än vanligt just detta år. En och annan solig (men sval) dag har det dock blivit, och Madrid är i mitt tycke en fantastisk stad att besöka oavsett klimat – inte minst för den historiskt intresserade. Dels är den ju en tidigare huvudstad i ett världsomspännande kolonialvälde, vilket märks på olika sätt, dels finns det på ett par timmars avstånd en lång rad (ofta välbevarade) små och medelstora städer med en historia som går hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden: Toledo, Salamanca, Zaragoza, Córdoba…

Paraplyn på tork, Botaniska trädgården i Madrid.

Paraplyn på tork utanför Botaniska trädgårdens forskarhus i Madrid, mars 2013.

Medan jag försöker utnyttja arkivet så mycket det bara går under veckorna när det har öppet, ofta följt av efterarbete med excerpter (källanteckningar) på hotellrummet, tar jag alltså varje chans att under helgerna göra exkursioner till någon av dessa städer eller till platser som på olika sätt knyter an till Löflings arbete i Spanien. Till de sistnämnda hör de kungliga slotten Escorial och Aranjuez, där han uppenbarligen vistades under kortare perioder. Även om man inte har mina väldigt speciella (vissa skulle kanske säga udda) skäl att leta upp dessa platser, är de väl värda ett besök. Kanske är det då inte så underligt att jag redan ser fram emot nästa resa till Madrid, till arkivet och till den värld som en kort tid i mitten av 1700-talet var Pehr Löflings.

Kenneth Nyberg är docent i historia.

Av Marina Turnsek och Linnéa Hernqvist

Vi är två arkeologistudenter från Göteborgs universitet som bestämde oss för att lägga en termin av våra studier i Aberdeen, Skottland. Erasmusprogrammet gjorde det möjligt för oss att göra det som vi båda varit nyfikna på, att studera utomlands.

Nu har vi varit här i snart fyra veckor och vi trivs mycket bra i ”the Granite City” som den kallas, då mestadels av byggnaderna består av granit. Liksom Göteborg är Aberdeen en hamnstad och har milslånga sandstränder som blir en kontrast mot de gråa byggnaderna.

Universitetet grundades år 1495 och är ett av de äldsta i Storbritannien. Det märker man genom den medeltida arkitekturen på campus som andas historia. Strukturen på studierna är lite annorlunda uppbyggd här då arkeologi och antropologi vävs samman på ett sätt som är ovant men lärorikt. Det är också mycket kortare och mer intensiva föreläsningar och, vid sidan av det, mycket mer självstudier. Här finns kurslitteraturen till större delen online i pdf-format och därför behöver man inte lägga mycket pengar på kurslitteratur. Det nybyggda biblioteket med utsikt över havet bidrar till en vackrare arbetsmiljö. Vi har så kallade ”tutorials” där vi får jobba praktiskt med övningar och uppgifter. I en tutorial ska vi bland annat få testa på att skapa flintredskap.

King's College, University of Aberdeen

King’s College, University of Aberdeen. Foto: Kenneth Nyberg

Våra heltidsstudier består av fyra kurser; den första är Archaeology of the North: lifeways and world-views där vi lär oss om arkeologi i Arktis och bl a om inuiternas livsstil. I Archaeology of Social Life går vi in på olika teorier om den förhistoriska människans liv. Sedan har vi två distanskurser, Introduction to Prehistoric Scotland och Prehistory of Orkney, där vi får lära oss om kulturarvet i Skottland vilket var en del av vårt mål. Vid sidan av studierna ser vi till att besöka så mycket fornlämningar som möjligt, för det finns det gott om här. Vi ser fram emot våra resterande fyra månader och ser till att vi får ut så mycket av tiden som möjligt.

Marina Turnsek och Linnéa Hernqvist studerar arkeologi vid Göteborgs universitet.

Utbildningen till forskare i antikvetenskap, arkeologi, historia och andra ämnen omfattar två år (licentiatexamen) eller fyra år (doktorsexamen). De allra flesta forskarstuderande har som mål att doktorera och ägnar en stor del av sin tid åt att skriva en doktorsavhandling, en vetenskaplig studie som till omfånget motsvarar en genomsnittlig bok. (I många ämnen, dock inte historia, kan den också skrivas som en så kallad sammanläggningsavhandling, vilken består av flera kortare texter istället för en längre.) Diskussioner om egna och andras avhandlingsprojekt är alltså mycket viktiga för doktoranderna och ett betydelsefullt inslag i forskarutbildningen. Hur sådana kan gå till framgår i dagens inlägg, som också ger ett smakprov på den oerhörda spännvidden i svenska historiedoktoranders forskning idag.

Av Anna R. Locke

Forskarskolan i historia har sedan år 2000 bildat nätverk och samlingspunkt för en rad doktorander i ämnet från flera olika lärosäten i Sverige. Gemensamma kurser, skrivbordsutbyten (där man byter arbetsplats under ett par veckor), konferenser och internat är alla sätt för doktoranderna att lära känna varandra över ”lärosätesgränserna” och skapa viktiga – och roliga! – kontakter för avhandlingsarbetet och för framtiden som forskare.

Varje år hålls det ett så kallat PM-internat för de nyantagna doktoranderna. Där läggs det fram avhandlingsplaner i rasande fart, och med kommentatorer bestående både av doktorander som kommit en bit i sitt avhandlingsarbete och seniora forskare är det som upplagt för livliga diskussioner och nya infallsvinklar.

Årets internat hölls den 30–31 januari på Frostavallen i Höör. Ett 50-tal doktorander och handledare samlades i den skånska blåsten för att diskutera pågående avhandlingsprojekt. På plats fanns representanter från Göteborgs universitet, Lunds universitet, Malmö högskola, Södertörns högskola och Linnéuniversitetet i Växjö. Bredden inom historieämnet visade sig bland doktorandernas avhandlingsämnen – allt från alkoholproblematik bland sydafrikanska vinarbetare, via historiedidaktiska frågor kring meningen med historieundervisning och studier av populärhistoriska tidskrifter, till transnationella studier av medeltida riken behandlades under dessa två dagar.

För den som nyligen påbörjat sin forskarutbildning, jag själv inkluderad, innebär den första tiden ett myller av idéer och tankar kring hur avhandlingen ska utformas och genomföras. Med hjälp av handledare och presentationer vid seminariet vid det egna universitetet formas så småningom den undersökning som till slut ska utgöra a v h a n d l i n g e n. Vid PM-internatet fick vi som var nya en möjlighet att späda på den förvirring som inte är ovanlig att uppleva i samband med avhandlingsarbetet, men vi fick också tillfälle att räta ut en del av de frågetecken vi har kring våra forskningsprojekt. Diskussionerna vid seminarierna rörde sig i mångt och mycket kring den kanske självklara, men ack så svårfångade, frågan: Vad är problemet?

En historisk undersökning blir sällan fruktbar om det inte finns ett ordentligt problem att sätta tänderna i. Varför är det intressant att undersöka fotboll och identitetsskapande i östra Tyskland? Vad kan en biografi om Joseph Stephens berätta om det 1800-tal han levde i? Under vilka premisser agerar en stat när det ska delas ut bistånd och vad säger det om hur en stat agerar i andra sammanhang? Efter att detta dryftats följde den naturliga frågan: Hur ska du ta reda på det där? Vilket källmaterial blir det viktigaste, vilka metoder ska användas för att undersöka det och utifrån vilket perspektiv ska undersökningen göras? Vi fick också svara på rena faktafrågor kring våra ämnen och därigenom upptäcka att vi faktiskt är, om än inte färdiga, så på god väg att bli experter inom våra respektive områden.

Ett PM-internat innebär också flera tillfällen till social samvaro och ljudnivån var hög under både kaffepauser och kvällens middag. Här gavs möjligheten att under mer informella former diskutera dagens seminarier, aktuella världsproblem och kvalitén på maten.

När internatets andra dag, lika späckat av seminarier som den första, var till ända och alla deltagarna packats in i bussar, tåg och bilar lade sig lugnet över Frostavallen. Men i huvudet på alla oss som hade presenterat PM var det allt annat än lugnt när alla intryck, kommentarer, goda och mindre goda idéer skulle börja sorteras och efter lite vila omsättas till arbete.

Presenterade PM

  • • Not just King of one Kingdom: The peripheral territories of the Danish Kings c 1160-1360, Kerstin Hundahl, Lunds universitet
  • • En komparativ studie av två populärhistoriska tidskrifter, brittiska History Today och svenska Populär Historia, Marianne Sjöland, Lunds universitet
  • • Fotboll och identitetsskapande i östra Tyskland, Joakim Glaser, Malmö högskola
  • • The Dynamics of the Feudal Magnates in the Fifteenth Century: A comparative Study of the events and outcome of the Union of Kalmar and the Wars of the Roses as seen through the decision making, affiliations and social bands of Lord Richard Neville and Ivar Axelsson Tott, Margaret Wallace Nilsson, Linnéuniversitetet
  • • Hem till Byn – Bönderna, Lantbruksnämnden och jordbrukets strukturrationalisering, Anna R. Locke, Göteborgs universitet
  • • Sweden and Denmark and Swedish and Danish society in Instructional Material for Adult Language Courses for Immigrants, William Wickesham, Lunds universitet
  • • Det historiska är personligt? Gymnasieelever och meningen med historia, Ella Andrén, Linnéuniversitetet
  • • The Present is the History: The Legacy of the Armenian Genocide, Vahagn Avedian, Lunds universitet
  • • Joseph Stephens och Indien: En vetenskaplig biografi, Ingemar Gunnarsson, Linnéuniversitetet
  • • Kunskapsutveckling i historia – i teorin och i praktiken. En läromedelsstudie, Helén Persson, Lunds universitet
  • • Information Infrastructure in Gdansk in the Second Half of the Seventeenth Century with Emphasis on International Contacts in the Baltic Area, Michal Salamonic, Södertörns högskola
  • • Development or Security? A Historically Embedded Analysis of the Africa Policy of the European Union, Martin Møller Rasmussen, Lunds universitet
  • • Ungdomens natur – friluftsliv i svenska och brittiska barn- och ungdomsrörelser ca 1900–1950, Björn Lundberg, Lunds universitet
  • • Grapes of Wrath. The legacy of the dop system and alcohol related difficulties among farm workers in South Africa, Jannie Jensen, Malmö högskola
  • • Den kommunistiska erfarenheten i svensk och dansk historiekultur, Valter Lundell, Lunds universitet

Anna R. Locke är doktorand i historia vid Göteborgs universitet sedan hösten 2012.

Av Kenneth Nyberg

När historien blir digital

Traditionellt sett har historisk forskning nästan uteslutande byggt på undersökning och analys av texter i form av handskrifter eller tryckta verk. Många har nog också föreställningen att en historiker är någon som mestadels arbetar med gamla manuskript och böcker i dammiga arkiv och bibliotek. Bortsett från att sådana institutioner vanligen är nästintill dammfria miljöer ligger det en del i denna bild, men den är nu på väg att förändras i allt snabbare takt. Liksom samhället i övrigt påverkas nämligen historiker, och andra humanistiska forskare, av den digitala utveckling som präglar vår tid. Följderna av denna påverkan går att urskilja på flera olika nivåer.

Den första utgörs av det vi kan kalla vardagsverktyg och handlar om användning av datorer för ordbehandling, e-postkommunikation och informationssökning via webben. Den andra nivån kretsar kring material, dels omvandling av befintliga källor i digital form och dels användning av material som från början är digitalt. Ett tredje steg rör digitala metoder, där det hänt oerhört mycket på senare år. Vissa av dem innebär att datorer används för krävande beräkningar som inte tillför något kvalitativt nytt i metodväg, medan andra kan ge resultat som tidigare inte varit möjliga att få fram. De sistnämnda gör att forskarna kan svara på helt nya frågor, vilket kan betraktas som en fjärde dimension av digitaliseringen. Till samma kategori, nya frågor och ny kunskap, räknas också det akademiska studiet – med digitala metoder eller andra – av det digitala samhället i sig. Möjligen bör man också som en helt egen, och i så fall femte och sista, aspekt se de nya former för kunskapsspridning och samverkan med det omgivande samhället som digital teknik öppnar upp.

I Sverige saknas ännu en mer systematisk diskussion om den digitala utvecklingens konsekvenser för historieämnet, men i USA och delar av Europa har det på senare år vuxit fram ett fält, eller kanske snarare en strömning, som på engelska heter digital historia (digital history). Den är nära förbunden med en bredare rörelse kallad digital humaniora (digital humanities); bådadera, särskilt det senare, förkortas ofta DH. Digital humaniora är dels en generell beteckning på humanistisk forskning som bedrivs med digitala metoder och står dels för en mindre, aktiv grupp av utövare vilka gärna definierar sig själva just som digitala humanister snarare än som historiker eller tillhöriga någon annan enskild disciplin. För dem handlar digital humaniora om mer än bara ett antal nya metoder; det innebär istället ett visst förhållningssätt präglat av starkt samhällsengagemang, tvärvetenskaplighet och, ofta, kritik mot traditionella akademiska strukturer och praktiker inom såväl forskning som undervisning.

Bomb Sight: Mapping the WW2 bomb census

Ett exempel på historisk forskning och kunskapsspridning med digitala verktyg: Brittiska riksarkivets visualisering av tyska bombanfall på London under Blitzen. På den interaktiva webbplatsen kan användaren zooma in och ut i kartan och ta fram data om varje registrerad träff. Bilden visar bomber i centrala London mellan den 7 oktober 1940 och den 6 juni 1941. Källa: National Archives, Bomb Sight: Mapping the WW2 bomb census, http://www.bombsight.org (hämtad 2013-01-15 och återgiven med benäget tillstånd).

Genomslag i forskning och undervisning

Ännu tycks bara några svaga ekon av denna rörelse ha nått de svenska historikerna, men det är inte någon vågad gissning att det snart kommer att förändras. På vår institution bedriver vi sedan några månader ett utvecklingsprojekt kring digitala metoder inom undervisningen i alla våra ämnen (antikens kultur och samhällsliv, arkeologi och historia), och vi har också på ett mer samlat sätt börjat diskutera frågor om digitaliseringens följder för forskningen. Ett litet uttryck för det är att min kollega Daniel Larsson och jag idag kommer att diskutera digital historia med ett antal studenter som just nu läser teori- och metodinslag på B-nivå (termin två på grundutbildningen). Så vitt jag vet är det första gången vi tar ett helhetsgrepp på denna tematik i vår metodundervisning, och jag har en känsla av att det är tämligen ovanligt även vid andra institutioner med historisk inriktning i Sverige.

Vid våra undervisningspass i dag kommer Daniel och jag att demonstrera och med studenterna diskutera några exempel på digitala resurser och verktyg. De kan vara av mer allmänt intresse och därför länkar jag till dem nedan. För den som vill få en lite längre introduktion till digital historia, i den mycket ungefärliga mening som skisserats här, har jag skrivit en sådan som heter Om digital historia. Den är på 25 sidor och finns tillgänglig i PDF- och HTML-format här. Några sammanfattande passager ur den texten, i mer eller mindre reviderad form, ligger till grund för delar av detta blogginlägg.

Till sist: det kan inte råda någon tvekan om att digital historia erbjuder mycket av värde för dagens och morgondagens forskare. Samtidigt är det viktigt att alltid vara medveten om varför man väljer en viss form eller en viss metod. Varken traditionella eller nya arbetssätt har ett egenvärde, utan de lämpar sig mer eller mindre väl för olika syften. Hur spektakulära olika visualiseringar än är, eller hur lockande andra digitala metoder än må vara, gäller fortfarande kraven på stringens och ett kritiskt förhållningssätt. De nya verktygen bygger vidare på de befintliga och kompletterar dem, de ersätter dem inte.

Några exempel på digitala resurser

Söktjänster

Nationell arkivdatabas (NAD) – samlad ingång till offentliga svenska arkiv

Svensk historisk bibliografi – databas över historisk forskning t.o.m. 2010

Digitaliserade källor

ArkivDigital – folkbokföringsmaterial (betaltjänst)

Svensk arkivinformation (SVAR) – folkbokföringsmaterial (betaltjänst)

Digitaliserade svenska dagstidningar (Kungliga biblioteket)

British Library, ”Catalogue of Illuminated Manuscripts”

Göteborgs Stad, ”Historiska kartor”

David Rumsey Historical Map Collection

Stockholmskällan – Stockholmsmaterial, riktar sig särskilt till lärare/elever

Visualiseringar

Bomb Sight: Explore the London Blitz – karta över tyska bombanfall på London

HyperCities – flerskiktade, interaktiva kartor över Los Angeles historia

The Explosion of 15th Century Printing: A Data Visualization – videofilm

Google Books Ngram Viewer – visualisering av text i miljontals böcker

Sökmotorer för att hitta fria bilder

Creative Commons

Flickr Creative Commons

Google Images

Wikimedia Commons

Kenneth Nyberg är docent i historia.

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

UNESCO:s världsarvskonvention, grunden för den välkända världsarvslistan, inrättades 1972. Den kan på många sätt sägas vara en framgång då den haft ett omfattande genomslag i de internationella diskussionerna om och handhavandet av platser med viktiga kulturarv. Samtidigt har konventionen och själva tanken om ett gemensamt världsarv under det senaste decenniet utsatts för olika former av berättigad kritik. Det har bland annat hävdats att politiska och ekonomiska faktorer utan relevans för kulturarvets värden har fått ett alltför stort inflytande på världsarvslistans utseende. Detta inte minst då en nominering på listan kan bidra till både nationell prestige och växande turistintäkter, vilket innebär att listan används för politiska/ekonomiska syften som befinner sig förhållandevis långt bort från dess ursprungliga syfte.

Världsarvet Machu Picchu

Klassisk bild av Machu Picchu i Peru, ett av de mest kända världsarven.

Vidare har listans geografiska obalans, där närmare 45% av de listade världsarven återfinns i Europa, samt sättet att betrakta den materiella kulturen lett till frågor i vilken grad den speglar mänsklighetens historia. Kritik har också framförts som går ut på att kulturarv handlar om att organisera mångfalden och att få människor att se på sig själva, sina traditioner och sitt förflutna på särskilda sätt för att därigenom kunna styra dem. I dessa resonemang finns således en klar motsättning, och ett skevt maktförhållande mellan kulturarvsförvaltning och publik och kulturarvet kan betraktas som en del i en samtida maktkamp.

Dessa och andra frågor var i allra högsta grad levande när ICOMOS (International Council on Monuments and Sites) och ICAHM (The International Scientific Committee on Archaeological Heritage Management) den 27–30 november organiserade konferensen ”The UNESCO World Heritage Convention on its 40th Anniversary” i Cusco, Peru. Konferensen samlade cirka 150 delegater från olika delar av världen och konventionen och dess förutsättningar, liksom dess framtid diskuterades ur olika perspektiv i ett antal parallella sessioner. De frågekomplex som är kopplade till hur man skapar ett hela mänsklighetens kulturarv är på olika nivåer problematiska och kanske till vissa delar även omöjliga att lösa.

Plaza de Armas, Cusco

Plaza de Armas, Cusco. Här utropade Francisco Pizarro den spanska överhögheten år 1533.

Exempelvis skruvas de problemkomplex som rör konstruerandet av regionala och nationella kulturarv med avseende på frågor om urvalsprinciper, representativitet, autenticitet, ansvar för urvalet, samt frågan rörande publikt deltagande och brukande, på den globala arenan till än mer komplexa nivåer. Inte minst då det handlar om att finna gemensamma förhållningssätt till, och en gemensam policy rörande, samtliga dessa problemkomplex. Konstruktionen av ett gemensamt globalt minne är således inte en oproblematisk fråga.

Vi deltog själva med ett inlägg där vi presenterade en jämförande diskussion av autenticitet, iscensättande och publik vid åtta världsarvsklassade hällbildsplatser från olika delar av världen som vi analyserat inom ramarna för det projekt vi under de senaste åren bedrivit på detta tema. Konferensen var ett välkommet och konstruktivt bidrag till den ständigt levande och kritiska diskussion som är nödvändig rörande UNESCO:s världsarvskonvention. Att konferensen förlagts till Peru och i världsarvet Cusco, med dess närhet till världsarvet Machu Picchu, innebar också att en spännande fond skapades för diskussionerna.

Stenmur från inkatiden i Cusco

Ett utsnitt ur en av de många inkamurar som fortfarande återfinns i Cusco.

Vid sidan av konferensdeltagandet hann vi också med att studera olika lämningar efter Inkariket i form av försvarsanläggningen Sacsayhuamán strax utanför Cusco, samt de många spår som fortfarande återfinns i själva Cusco i form av murar med ett fantastiskt stenhantverk. Vi gjorde också en dagsutflykt till Machu Picchu, en otillgänglig men fantastisk plats. Staden ”återupptäcktes” år 1911 av den amerikanske officeren och upptäcksresanden Hiram Bingham, som anses vara förebilden till filmkaraktären Indiana Jones.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

Då och då hoppas vi här kunna bereda plats åt skribenter utan anknytning till Institutionen för historiska studier. Den första gästbloggaren är Anna Boman, som i detta inlägg berättar om Riksantikvarieämbetets arbete med att göra bilder tillgängliga via Flickr Commons. Här på bloggen kan man alltid se de senaste bilderna därifrån i förstasidans högerspalt.

Av Anna Boman

Sedan i mars 2009 har Riksantikvarieämbetet (Swedish National Heritage Board) en bildsida på Flickr Commons för att visa och kommunicera kring äldre bilder ur de egna arkivsamlingarna. Flickr är en av världens största interaktiva bildsajter på Internet, med mer än 6 miljarder uppladdade bilder och ett community med fler än 50 miljoner medlemmar. Tusentals nya bilder laddas upp varje minut. 2008 startade The Commons som en särskild del på Flickr. Där visar idag 56 kulturarvsinstitutioner från olika delar av världen äldre bilder ur sina publika samlingar och låter användarna tillföra ny information genom kommentarer och tags (sökord). Alla bilder på The Commons har utgången upphovsrätt och är fria att ladda ner och använda.

Kung Ises hög utanför Laholm, 1924. Foto: Berit Wallenberg

Kung Ises hög utanför Laholm, 1924. Foto: Berit Wallenberg

Riksantikvarieämbetet ville pröva att visa bilder på Flickr Commons för att nå ut till fler och nya användargrupper genom en redan etablerad bildwebbtjänst där användarna redan fanns. Syftet med pilotprojektet – som övergick i fast verksamhet 2010 – var att kommunicera kring bilderna och låta användarna bidra med egen kunskap för att förbättra bildernas information i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild. Tanken var också att fler skulle hitta till bilddatabasen via en länk vid varje bild på The Commons till bilden i Kulturmiljöbild.

Den 17 mars 2009 lades de första bilderna ut, tagna av läkaren och fotografen Carl Curman i slutet av 1800-talet. Idag är antalet bilder som visas drygt 1100 och nya laddas upp regelbundet. Bilderna är ordnade i bildsets som ingår i olika ”collections”. Urvalet speglar innehållet i arkivsamlingarna, med bilder av kyrkor, fornlämningar och runstenar, städer och byggnader, men också av personer, miljöer och annat, från Sverige och andra länder i Europa. Bilderna ska fungera bra visuellt och vi visar gärna bilder där vi kan få hjälp att lokalisera och identifiera.

Östra Hamngatan i Göteborg, 1948. Foto: Fredrik Bruno

Östra Hamngatan i Göteborg, 1948. Foto: Fredrik Bruno

Sedan starten 2009 har Riksantikvarieämbetets bilder på Flickr Commons visats över 2,6 miljoner gånger. Fler än 4000 medlemmar i Flickrs community har valt att följa vår bildsida som särskilda kontakter. Cirka 9 % av bilderna har lokaliserats eller fått ny information tillförd som sedan lagts till bildens data i Kulturmiljöbild. Fler besökare har också hittat till Kulturmiljöbild via Flickr Commons. Ett lyckat resultat helt enkelt – tack vare alla som tittar på bilderna, kommenterar, bidrar med kunskap eller använder bilderna på andra sätt.

Blåkullen på Brattön nära Marstrand, 1860-1869. Foto: Carl CurmanBlåkullen på Brattön nära Marstrand, 1860-1869. Foto: Carl Curman

Riksantikvarieämbetets medverkan på Flickr Commons har fått stor uppmärksamhet i bloggar, sociala medier och mer traditionella medier. Det var något helt nytt att en svensk myndighet valde att använda en interaktiv webbtjänst för att nå ut med sitt material. Bilderna har också uppmärksammats i andra länder. För att nämna några exempel (dessa kring bilder tagna av Carl Curman): Tyska Wikipedia hjälpte till att lokalisera två tyska bilder, norska ABC Nyheter hjälpte till att lokalisera en serie bilder från Norge och webbupplagan av spanska dagstidningen El País skrev om bilderna från Spanien 1878 (troligen bröllopsresan med Calla Curman).

Vi är glada och tackar för att Riksantikvarieämbetets bilder på Flickr Commons nu också visas här på bloggen Historiska studier. Välkomna att ta del av den historiska bildskatten ur våra samlingar!

Anna Boman är bildantikvarie på Riksantikvarieämbetet och arbetar med verksamheten på Flickr Commons.