Aerial Command Centre: A Contemporary Archaeological Excavation of the Cold War

juni 5th, 2015 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Aerial Command Centre: A Contemporary Archaeological Excavation of the Cold War)

By Jacob Hjerpe (text), Maria Persson and Tony Axelsson (photos)

During the past few weeks a research project was initiated by the Department of Historical Studies at the University of Gothenburg with the intent of excavating the site of a command centre utilized by the Swedish military during the Cold War. It is called Command Centre ”Björn” (transl. ”Bear”) and was the place from where the Swedish attack air fleet would be directed in the event of a USSR invasion of Sweden. The site that we excavated was thought to have been kept a secret up until 1963 when the spy Stig Wennerström revealed the site to the Soviet Union. It was still militarized and used actively in military training and showcasing of Swedish military prowess in hopes of deterrence after that, but a bomb safe mountain room was built as well to complement it. Björn is situated 13 km south of a Swedish town named Skara, in the county of Västra Götaland, relatively deep into the interior of the Swedish mainland. Idyllic and sprawling fields surround the small and heavily wooded grove, which now and in times past hid Björn from foreign as well as domestic eyes.

In 1995 the site was abandoned and demilitarized, after which it was bought by a private land owner who has rented out the property as several storage facilities. Over time he has gradually become more interested in what purpose his property could have served in times past. His willingness to study it, in a historical as well as archaeological light, fits well with the general direction that our department has turned toward where more and more focus is primed toward the contemporary archaeological field as many internationally renowned scholars in the field work within the University. Subsequently it became an interest for us and excavations were initiated in the middle of May by professors Tony Axelsson and Maria Persson, along with second term students of archaeology such as myself.

Björn is where the First Flight Squadron, also known as ”ÖB:s Klubba” in Swedish (”the Supreme Commander’s Gavel”), was led from; the squadron was a top modern fleet hardly outmatched anywhere in the world. Whilst this time period was the primary focus of our excavation, there are many additional layers, prior to this latest historical development at the site, which also piqued our interest. Military activity at the site can be traced all the way back to World War Two when Field Seven Jonstorp was located there, which was a secret airfield for the take-off and landing of military aircraft and personnel. There are also two Neolithic settlements within the confines of the site. We uncovered many findings from the time of Field Seven, among them the most spectacular and eye catching one of the entire dig, which were two cylinder shelters situated relatively close to the main building of the site, called “kyrkan”(“the Church”).

"Kyrkan", the main building at the site.

Kyrkan, the main building at the site, from where the air fleet would be directed. (Photo: Maria Persson)

During our first week of excavations at the site our primary job was to examine and analyse our surroundings and find interesting places to excavate. However, before we got to that the first thing we did was to remove all vegetation from an area above a strange hole in the ground, and subsequently turf it off for an excavator to come and remove the larger rocks. Prior to the start of the excavation many thoughts had been had about what might be down there; everything ranging from a supply room for crisis situations to a secret chamber of some description. In the end it turned out to be the two cylinder shelters, pictured below, which were dated to and used during World War Two, in case of bomb raids.

Deturfing and initial excavations.

Deturfing and initial excavations above the cylinder shelters. (Photo: Maria Persson)

Investigating the interior of the shelters.

Tony Axelsson and Anders Berglund investigating the interior of the shelters. (Photo: Maria Persson)

In addition to this, during week two, we all spread out in groups within the compound to start excavating the multitude of sites that we had found the week before. I was in a group that found, and thus were designated to investigate, another peculiar hole in the ground, albeit slightly smaller. My group spent most of the week digging this hole, which was littered with tons of debris and heavy residual materials from constructions elsewhere, and we eventually uncovered a bunker. This bunker was utilized as a last resort splinter shelter to provide fire from, in the event of a ground invasion of the area. The excavation was incredibly heavy as the roof had been intentionally broken and stones along with concrete had been piled on top to conceal and incapacitate any reuses of the bunker in the future.

Excavation of the bunker in progress.

Excavation of the bunker in progress. (Photo: Maria Persson)

The other excavations focused on similar aspects. Another bunker was found close by which was only partially excavated to determine how it compared to the one we fully uncovered. There was also a group of students whose main job was to determine how Björn was connected to the outside world, at all of the temporal layers at the site. They worked with telephone wires, old electrical schematics and the like to see how Björn’s state of the art telephone connection was built and utilized.

Studying cables and wires.

Tony and the communication team studying cables and wires. (Photo: Maria Persson)

A croft ruin from the 19th century was also uncovered, and nearby some postholes, possibly for a house of some sort, was found. These kinds of finds were plentiful in the area and we did not have enough time to date and especially not excavate all of them, but this is good as it leaves open opportunities for future generations of students along with their excavations to be placed at the site.

Another fascinating find was a large circular earth wall that featured many different interpretations for its use. We did open up and examine a couple of test pits in the circle, and after discussions with the Home Guard, it was determined that it had been the site of a large tent for military conscripts and exercises. A retired officer in the fortification corps who visited the site was on the other hand firmly convinced that it was a now decrepit old site that used to harbour an anti-aircraft cannon, as it was consistent with ones that he’d built during the Cold War. This would also place it within the timeframe of Björn proper. I personally believe in a mashup of the two theories: that the Home Guard utilized it after the hypothetical aircraft cannon was removed, as the Swedish military, especially in recent years, have had to find ingenious ways to reuse places and materials due to budget cuts.

The earthen circle.

The mysterious earthen circle, with the reladen test pits visible to the right. (Photo: Maria Persson)

Military graffiti at the site, in sentry boxes and bunkers, were also examined in a similar way to that of the Bronze Age petroglyphs at Tanum. This was done by one of us students who has specialized in studying these inscriptions, and the examination yielded plentiful interesting insights into the people who populated, used and lived within the confines of the grounds, most of them conscripts. Most of us found this rather humorous as some of the military rituals that come about when a large group of men live together for an extended period of time can be viewed as rather odd, to say the least, from an outside observer’s perspective.

All of these projects subsisted and were worked on side by side throughout the week, with a group of students finding time to go and discover another interesting grove with yet more places of interest. We did have time towards the evenings as well to go out and explore the beautiful town of Skara and its large gothic cathedral in all of its splendour.

The archaeological team.

Group picture of the entire archaeological team, featuring archaeologists Tony Axelsson, Maria Persson and Anders Berglund along with the Spring 2015 class of the continuation course in Archaeology. (Photo: Tony Axelsson)

I, and many of my fellow students with me, found this to be a very rewarding experience in preparation for a further career in the archaeological field. The fact that an excavation of this kind has the availability of informants who lived during the time we are investigating really places it in a different interdisciplinary light where we also had to learn some basic ethnological interview techniques. This was to handle the information gained from that perspective, which later could be applied to our findings in the ground. As an opposition to the purely material, albeit sometimes also textual, character of the usual labour with which archaeologists dabble, this was an interesting inception into the practical archaeological field, as up until this point we’d merely worked with the theoretical side of the profession. Hopefully further excavations can be done at this fascinating site dating to such an important time in the history of Sweden, where more facts can be found not just about the events that transpired behind closed doors, but also about the everyday folk who were a part of it.

Jacob Hjerpe is a student in Cultural Heritage and Archaeology.

Av Maria Sjöberg

En samtidig världshistoriaNu är den klar, äntligen. Ett fyraårigt bokprojekt med 41 författare från olika lärosäten i Sverige, där alla skrivit sina kapitel vid sidan av sina ordinarie tjänster, har nu tryckts och det utgivande förlaget, Studentlitteratur i Lund, håller nu som bäst på att marknadsföra boken. Fast en lärobok värd namnet blir egentligen aldrig klar. Kontinuerlig uppdatering och revision, som baseras på förändrade forskningslägen och synpunkter från studenter och lärare, är en förutsättning för att boken ska komma till nytta. Dessutom, om en bok ska leva upp till Högskolelagens bestämmelse, att undervisning vid universitet och högskola ska vara knuten till aktuell forskning, krävs återkommande revideringar. Så helt klar blir boken aldrig och det bör den inte bli heller; en lärobok måste vara en levande produkt. Likväl är det befogat att se utgivningen i mars 2014 som målsnöret på en över fyra år lång resa. I en tillbakablick på den resan vill jag tydliggöra motiven bakom bokens tillkomst. Jag börjar från början.

2010: Utgångsläget var att de flesta lärosätena använde ett amerikanskt översiktsverk om världens historia. Sådana är både informativa och rikt illustrerade, och de är alls inte dåliga. Men det fanns problem. Ett var att perspektiven utgick från förhållandena i Europa och i USA, alltså det område som i vid mening kan kallas för Västerlandet. Eftersom författarna var verksamma i detta kulturområde var det förstås inte så konstigt och hade heller inte behövt vara ett problem om det inte vore så att förhållandena i Västerlandet uppfattades som självklara prototyper för världen i övrigt. Ett annat problem var att världens äldsta historia fick så lite utrymme. Ett tredje var frånvaron av genusperspektiv. Frågan väcktes om hur en världshistoria skulle kunna konstrueras, som inte var behäftad med dessa brister.

2011: Sagt och gjort. För att komma ifrån en västerländsk tyngdpunkt och även frigöra texten från det som norska historiker har benämnt metodologisk nationalism, det vill säga att historikernas perspektiv ofta utgår från villkoren i det egna hemlandet, måste det geografiska rummet bli ett annat än gängse. I Fernand Braudels anda (utan jämförelse i övrigt) fastnade jag för att låta haven vara det geografiska ramverket.[1] Världshaven är fem: Stilla havet, Indiska oceanen, Atlanten, Antarktiska oceanen och Norra Ishavet. De två polarhaven fick dock utgå. I stället fick bihaven Medelhavet samt Nordsjön och Östersjön egna kapitel. Genom att knyta historiska processer till områdena runt nämnda hav var tanken att vår tids nationsgränser skulle tonas ned. Utifrån den aspekten blir det också naturligt att lägga särskild tonvikt vid kontakter runt haven. Kommunikation och kulturmöten, fredliga som konfliktartade, spelar alltså en stor roll i de olika kapitlen. Jordens olika landområden skulle därmed kunna bli belysta från varierande havshorisonter, något som bättre motsvarar en historisk verklighet än våra dagars nationsgränser. Nackdelen är förstås att vissa områden och centrala moment i historien behandlas på flera ställen, vilket kan kännas som onödigt upprepande.

En sådan bok kan inte skrivas av en ensam författare. Här behövdes experter på respektive område och tid, som också har erfarenhet av, och intresse för, undervisning. Märkligt nog var det inte särskilt besvärligt att få fatt på intresserade författare. Med stor entusiasm skred de dessutom till verket, för att först så småningom upptäcka hur svårt det egentligen var att åstadkomma en nyskapande text på bokens övergripande tema.

2012: I mars detta år samlades nästan alla författarna för att gruppvis diskutera varandras preliminära skrivningar. Stämningen var god men att arbetet var långt ifrån färdigt stod snart klart. Med seminariediskussionerna i bagaget for alla hem för att fortsätta skrivandet. Nya versioner levererades. Mot slutet av året var det så dags för referensgruppens bedömning. Tore Linné Eriksen, Oslo, Holger Weiss, Åbo, Maria Ågren, Uppsala och Eva Österberg, Lund, gjorde en heroisk insats genom att grundligt läsa den vid det laget mycket tjocka manuskriptbunten och komma med kritiska men samtidigt konstruktiva synpunkter. Referensgruppens uppfattningar skickades ut till var och en som därmed fick hjälp att komma vidare. Tore Linné anmärkte bland annat på att imperialismen behandlades så styvmoderligt, att han lät sig övertalas att själv skriva ett sådant avsnitt. Resultatet utgör en intressant fördjupning i boken.

2013: Slutskrivandets år innebar att åtskilliga versioner av allas texter transporterades virtuellt fram och tillbaka mellan huvudredaktör, delredaktör, författare och förlag. Korrigeringarna var många och arbetet var hektiskt. Även arbetet med att rita kartor och skaffa fram bilder intensifierades. Men det riktigt stora under slutåret var att utforma bokens pedagogiska material. Kenneth Nyberg satte samman nyckelbegrepp till varje kapitel och producerade underlag för bokens webb samt läste korrektur. Det var en mycket stor och tidsödande insats. Ett erkännande för projektet var att boken det här året erhöll Kurslitteraturprisets hederspris.

2014: Månaderna för bokens utgivning var en väntans tid. In i det sista var det smärre saker som skulle ordnas. Resultatet är en forskningsaktuell lärobok som till skillnad från föregångarna diskuterar genusaspekter på världens historia och heller inte behandlar historien utifrån uteslutande en västerländsk horisont. Dessutom ägnas stort utrymme åt människans allra äldsta tider. En av poängerna med det är att det då framgår hur intimt våra uttolkningar av det förflutna är knutna till vår egen samtid. I stället för att (som en del av föregångarna) gömma undan denna påverkan är det enligt min mening viktigt att visa just samtidsberoendet; historien är inte given, den förändras hela tiden.

Ordet samtidig i bokens titel syftar på att författarna utgår från samtidsaktuella perspektiv i sina kapitel och att de även tydliggör dem. För vem hade möjlighet att uttolka världens historia utifrån exempelvis ett genusperspektiv på 1800-talet? Ordet samtidig har också med kommunikationsaspekten att göra. Genom havsörnens vidsynta blick tydliggörs historiens många parallella processer. Beror sådana på kontakter mellan samhällen eller på interna förhållanden? Frågan kan nog inte fullständigt besvaras, och så sker inte heller i boken, men den bör diskuteras. Kanske En samtidig världshistoria kan vara början på en sådan diskussion?

Maria Sjöberg är professor i historia. För mer om boken En samtidig världshistoria se reportaget om denGU-journalen nr. 3 2014.

[1] Fernand Braudel, Medelhavet och Medelhavsvärlden på Filip II:s tid, Furulund 1997.

Från boplatsen La Draga till gruvan i Gavà – reflektioner från ett Erasmusutbyte

april 25th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Samverkan | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Från boplatsen La Draga till gruvan i Gavà – reflektioner från ett Erasmusutbyte)

Av Anna-Carin Andersson och Håkan Karlsson

Alltsedan sommaren 2013 har Institutionen för historiska studier vid GU ett Erasmusavtal med den arkeologiska institutionen vid Universitat Autònoma de Barcelona. Ett antal lärare vid vår institution har redan deltagit i Erasmusutbytet och i början av april 2014 genomförde författarna till denna text ett veckolångt besök på institutionen i Barcelona inom ramarna för avtalet. Detta besök inkluderade såväl genomförandet av ett antal seminarier där egna forskningsresultat presenterades, besök på institutionens laborativa avdelningar, likväl som exkursioner till ett par av de platser där institutionen genomför projekt- och undervisningsbaserad fältverksamhet.

Vår presentation av olika teoretiskt orienterade seminarier och föreläsningar, vilka berörde teman såsom arkeologins och kulturarvets samtidspolitiska dimensioner, väckte viss uppmärksamhet mot bakgrund av förhållandet att vår katalanska samarbetsinstitution primärt är tekniskt och laborativt orienterad. Denna inriktning innebär dock samtidigt att man har mycket väl utbyggda laborativa resurser för en rad olika naturvetenskapliga analysmetoder, exempelvis vad gäller pollen-, keramiskt och osteologiskt material etc. Man har vidare en omfattande experimentell verksamhet, med fokus på olika former av rekonstruktionsförsök, t.ex. vad gäller förhistorisk keramik, stenmaterial, byggnadsteknik och landskapsrekonstruktion. De laborativa resurserna används för inhämtandet av kommersiella uppdrag från olika arkeologiska aktörer men primärt används de i undervisningen och i samband med de projektbaserade fältundersökningar institutionen bedriver. Flera av de katalanska kollegorna påtalade vikten av att teoretiska resonemang kopplas samman med de naturvetenskapliga metoderna.

Hundskelett under analys vid UAB

Ett hundskelett under analys vid det osteologiska laboratoriet på den arkeologiska institutionen vid Universitat Autònoma de Barcelona. (Foto: Håkan Karlsson)

Institutionen bedriver projektbaserade fältundersökningar primärt på två ställen i Katalonien och dessa undersökningar utgör även grunden för de utbildningsbaserade fältmomenten. Den första av dessa platser är den neolitiska boplatsen La Draga – från cirka 5000 f.Kr. – som institutionen undersökt från 1991 och där undersökningar fortfarande äger rum. Boplatsen är belägen cirka 10 mil norr om Barcelona i direkt anslutning till lokalsamhället Banyoles och den återfinns vid strandkanten av Kataloniens enda större insjö, Estany de Banyoles. Denna lokalisering har varit avgörande både för boplatsens etablering under stenåldern och för dess exceptionellt goda bevarandeförhållanden.

Det var också denna placering som lede till dess upptäckt år 1991 i samband med konstruktionen av anläggningar inför 1992 års olympiska spel vars roddtävlingar ägde rum på Estany de Banyoles. Undersökningarna av La Draga har tack vare de goda bevarandeförhållandena – där den intilliggande sjöns vattennivå inneburit att de neolitiska lämningarna varit vattendränkta i en syrefattig miljö – bidragit med ett unikt neolitiskt material. Detta gäller framförallt olika former av organiskt material såsom träredskap, rep och snören, rester efter byggnader i form av trästockar samt mängder med växtlämningar och fröer. Det förhållandet att platsen ligger i direkt anslutning till lokalsamhället Banyoles har också inneburit mycket goda förutsättningar för olika typer av publik arkeologi och man har därför (re)konstruerat ett antal av de neolitiska byggnader man återfunnit. Dessa är centrala vid olika publika aktiviteter bland annat tillsammans med skolklasser och andra intresserade.

Vattenfyllt schakt vid boplatsen La Draga

Ett av de vattenfyllda schakten vid den neolitiska boplatsen La Draga. (Foto: Håkan Karlsson)

Rekonstruerade stenåldershus, La Draga

Rekonstruerade stenåldershus vid den neolitiska boplatsen La Draga. (Foto: Håkan Karlsson)

Den andra platsen där institutionen bedriver projektbaserat fältarbete är den neolitiska gruvan vid lokalsamhället Gavà beläget några mil söder om Barcelona i närheten av flygplatsen El Prat. De förhistoriska gruvorna upptäcktes år 1975 i samband med konstruktionen av hyreshus i Gavà och institutionen har varit involverad i undersökningarna av den förhistoriska lämningen sedan slutet av 1970-talet. Gruvan som kronologiskt är från cirka 3000–4000 f.Kr. består av ett större antal schakt där man under neolitikum brutit den grönfärgade fosfatmineralen variscit vilken under stenåldern primärt användes för tillverkning av smycken och i förädlad och oförädlad form som bytesmaterial i den lokala neolitiska handeln. Gruvorna rymmer olika former av lämningar efter brytningen av variscit och efter bearbetningen och förädlingen av densamma, likväl som efter de människor som arbetade med gruvdriften, exempelvis i form av olika redskap men även av begravningar i gruvschakten.

På platsen har de lokala myndigheterna bidragit med resurser till skapandet av en arkeologisk park och ett museum som invigdes i slutet av 1970-talet. Parken består av en rekonstruktion av den växtlighet som dominerade landskapet under stenåldern och kunskapsunderlaget består av fynd av fröer och pollen som gjorts på platsen. Museet har en spännande pedagogisk utformning med ett par gruvschakt in situ vilka fungerar som centrum för en utställning som behandlar olika förhistoriska teman såsom t.ex. den förhistoriska människans hantverk och hennes naturmiljö samt hur vi som arkeologer kan få fram kunskap om detta utifrån det existerande källmaterialet. Dessa teman behandlas i ett antal fristående montrar/upplevelserum som på ett spännande sätt kombinerar olika multimediaeffekter. I museet finns också kopior av ett par gruvschakt vilka är mycket populära bland de besökande skolklasserna. Även i detta fall har kraft lagts på de publika aspekterna av de förhistoriska lämningarna. Liksom i fallet med La Draga ligger gruvan i Gavà i direkt anslutning till ett lokalsamhälle och de publika dimensionerna är därför mycket utvecklingsbara. Då Gavà är en förhållandevis fattig förort till Barcelona har gruvan och det akademiska intresset för densamma dessutom lett till identifieringsaspekter hos invånarna som är positiva för lokalsamhällets sociala hållbarhet.

Neolitiskt gruvschakt, Gavà

Gruvschakt från den neolitiska gruvan in situ på museet i den arkeologiska parken i Gavà. (Foto: Håkan Karlsson)

Museiutställning i Gavà

Från museet i den arkeologiska parken i Gavà. En av de tematiska montrarna/upplevelserummen. (Foto: Håkan Karlsson)

De skillnader i fokus som föreligger mellan den arkeologi som bedrivs vid Institutionen för historiska studier vid GU och den som bedrivs hos vår katalanska samarbetspartner innebär dock inga hinder utan rymmer enbart möjligheter. Vid våra diskussioner framkom ett antal olika idéer och inför framtiden finns goda förutsättningar för ett konstruktivt möte där vi kan lära av varandra och i praktiska tillämpningar – såsom lärarutbyte och gemensamma projekt, undersökningar och analyser – knyta samman våra olika arkeologiska intressefokus.

På ett generellt plan kan också konstateras att de lärare och studenter som ännu inte utnyttjat de möjligheter som finns till Erasmusutbyte borde göra detta då det är oerhört lärorikt att ta del av, och bidra till, denna form av internationellt akademiskt utbyte och samarbete.

Anna-Carin Andersson och Håkan Karlsson är högskoleadjunkt respektive professor i arkeologi.

Historiebruk i bloggar

december 4th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Historia | Sociala medier | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Historiebruk i bloggar)

Av Johannes Daun

Under hösten har studenterna på grundkursen i historia deltagit i en fördjupningsövning där vi i seminarieform bekantat oss med några grundbegrepp och exempel inom historiebruksforskning. Den form av historiebruk vi tittat närmare på är hur historia förmedlas och används i bloggar – både i själva blogginläggen och bland kommentarerna. Den blogg som nagelfarits är Dick Harrisons Historieblogg på svd.se, där han dagligen svarar på historiska frågor.

Bloggformatet möjliggör en dialog genom att man skriver kommentarer till inläggen, och desstuom kan nya inlägg och kommentarer tillkomma hela tiden. På så vis är det en mediekanal som erbjuder aktiv kommunikation med läsarna men också innebär andra förutsättningar jämfört med skriven text i böcker, vilket har fått motivera bloggen som studieobjekt. Många intressanta punkter framfördes av studenterna. I detta blogginlägg har jag försökt samla några av de mest centrala punkterna från våra diskussioner.

En ingång till diskussionerna var att betrakta blogginläggen från Harrison respektive kommentarerna som tillhörande olika historiekulturer. De skiljer sig nämligen på många sätt, exempelvis omfattningen, syftet med att skriva, ämnesvalet, argumentationstekniken och källorna. Kommentarerna skilde sig givetvis även från varandra, men vissa drag tycks vara återkommande.

Vilka inlägg skapar mycket diskussion? Inte oväntat engagerar ämnen som  också i andra sammanhang är laddade, t ex uppfattningar kring nationell identitet och etnicitet. Ett av blogginläggen med tillhörande kommentarer som studenterna undersökte handlade om ”rysshatets” historiska rötter. Bland kommentarerna uppstår meningsskiljaktigheter kommentatorer emellan kring om man ska beskriva svenskar förr som de eller vi. En kommentator skriver:

”Intressant att du skriver ’han som spöade svenskarna’, inte ’han som spöade oss’. Du är tydligen inte svensk.”

Men det är svårt att veta vad som mer generellt skapar kommentarer – diskussionerna i kommentarfältet brukar nämligen lätt kunna ta sidospår, som ämnesmässigt kan uppfattas som riktigt smala. Efter ett inlägg om Cederströms kända målning av Karl XII:s likfärd hamnar två kommentatorer i en detaljerad diskussion om musköters ballistik, där de båda visar på goda sakkunkaper. Och detta är intressant, inte sällan finns mycket goda kunskaper i sak, men argumentationen förs ”frikopplad” från övrig historisk kontext.

Vilken funktion har en blogg som Harrisons, vad är dess syfte? I grund och botten knyter dagstidningarnas hemsidor bloggskribenter till sig för att locka läsare, sprida nyheter och annan information samt skapa stort läsarunderlag för försäljning av annonsplatser. Ett blogginlägg med över 400 kommentarer eller länkningar kan ur ett kommersiellt perspektiv betraktas som lyckat, oavsett innehåll. Dock finns säkerligen också ett tydligt bildande syfte med Harrisons blogg, åtminstone från skribenten själv. Harrison uppdaterar osvikligen sin blogg varje dag, vilket förutsätter en rejäl arbetsinsats. Inläggen bär ofta en tydlig prägel av att vilja reda ut utbredda historiska missförstånd.

Bloggen ligger på SvD:s hemsida. Några studenter har poängterat hur en sådan miljö kan ses som jämförelsevis ordnad – det står i SvD:s intresse att det som skrivs där inte spårar ur. Man kan också se spår av raderade inlägg bland kommentarerna. I vissa andra forum på nätet kan som bekant debattklimatet vara hårdare. Enligt Harrison själv finns det numera ämnen som han i princip inte skriver om längre, just för att ämnena leder till så mycket påhopp och trakasserier mot honom. Klumpiga övertramp i diskussionerna kan relateras till att skribenterna i detta forum är anonyma. Den ende som faktiskt inte är anonym är ju Dick Harrison själv. Även här finns en viktig skillnad mellan akademisk historieskrivning och hur historia används i bloggarna. En grundtanke i alla akademiska sammanhang är att en undersökning, en skrift eller tolkning alltid kan knytas till en upphovsman – som på så vis kan utmanas eller refereras till. Så är inte fallet med bloggkommentarerna. En anonym skribent kan framföra en bestämd åsikt, och dessutom hänvisa till en ofta lika anonym källa. Möjligen underlätter ett sådant förhållningssätt till att ”självutnämnda experter” ofta figurerar. Att de upplevs som självutnämnda har kanske att göra med just det att hänvisningen till källor, undersökningar och andra forskare ser lite annan ut än i akademisk text.

Något som också har diskuterats under seminarierna är hur bloggformatet påverkar textens innehåll. Blogginlägg (av detta slag) är i regel korta, ibland inte mer än 20-30 rader. Dessutom ska inläggen skrivas rakt och kärnfullt, på ett för läsaren tilltalande sätt. Det förutsätter givetvis genvägar och förenklingar, samtidigt som det säkert är en viktig träning för historiker, som ju ofta uppmanas att skriva både kortfattat och inte alltför invecklat. Å andra sidan står blogginlägget i en annan rang än kommentarsfältet. Bland kommentarerna är utrymmet än mer knappt, och man skriver med (och mot) åtminstone tiotals andra personer, som ofta vill sticka ut eller få sista ordet.

Det finns som synes många intressanta aspekter att ta upp kring denna typ av historiebruk. Mycket annat intressant, som inte togs med här, lyftes givetvis också fram under seminarierna. Och att dessa sammanfattande ord skulle skrivas på institutionens blogg var såklart givet!

Johannes Daun är doktorand i historia.

Logården – studentperspektiv på en forskningsgrävning

november 14th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Logården – studentperspektiv på en forskningsgrävning)

Av Nathalie Nikadon och Linnea Helldner (text) samt Tony Axelsson (foto)

Karleby har under lång tid varit en intressant plats ur arkeologisk synvinkel. Störst uppmärksamhet har de monumentala gånggrifterna fått; Falbygden är den region i Skandinavien som har störst koncentration av gånggrifter.

Logården, eller Karleby63 som är grävplatsens fornlämningsnummer, ligger i en slänt nedanför gånggrifterna. Det är en mellanneolitisk boplats som är samtida med gånggrifterna. Utgrävningar har skett på den här platsen sedan åttiotalet med olika frågeställningar.


2012 startade ett forskningsprojekt på Logården där man vill försöka kartlägga diet och ekonomiska nätverk under mellanneolitikum. Genom att samla in makrofossil, dvs. 5000 år gamla sädeskorn och ogräsfrön, är det möjligt att utföra olika typer av isotopanalyser. Bland annat kan man utifrån N15-halten diskutera om åkrarna gödslades.

Vi har varit och grävt i Logården i två omgångar, sammanlagt under en period av fyra veckor. Under vårterminen då vi läste arkeologi A bestämde vi oss för att gå sommarkursen Publik arkeologi. Det innebar att vi inte bara skulle gräva utan också öva på att guida och berätta för besökare om vad vi höll på med. Eftersom ingen av oss hade hållit i en skärslev innan kändes det naturligtvis lite nervöst, då vi inte heller hade någon uppfattning om vad man kunde förvänta sig.

Under den första dagen grävde vi i meterrutor och hittade inte ett enda fynd trots att alla andra runt omkring oss gjorde det. Det man sett tidigare under föreläsningar och dylikt gick inte att jämföra med vad vi själva fann i jorden. Dagen därpå började man sakta men säkert kunna urskilja fynden i vattensållet och ganska snart gick det upp för oss att vi troligen slängt bort fynd som vi tolkat som sten, jord och allmänt skräp då det i våra oerfarna ögon varit svårt att urskilja keramikbitarna, flintan och benen från vanliga stenar och jord.


Vi hade självklart många förväntningar innan vi åkte, men något som aldrig slog oss innan vi verkligen satte skärsleven i marken var hur fysiskt krävande det är att hålla på med det här. Tunga hinkar, lyft, stora stenar och ett springande fram och tillbaka känner vem som helst av, oavsett fysik eller storlek.

Många gånger vill man dessutom gärna överskatta sin fysik och styrka och slänger därför i lite för mycket i hinken, trots att man redan dag 1 borde lärt sig vad man klarar av. Detta kan dessvärre resultera i att man tappar greppet om hinken innan innehållet landat i sållen. Inte för att det hände någon av oss, dock…


Och så dessa icke ergonomiska arbetsställningar man ständigt befinner sig i! Faktum är dock att det inte var något vi tänkte på under dagen, utan snarare när vi kom tillbaka till vårt tillfälliga hem, slappnade av och kände efter. Anledningen till detta är garanterat på grund av att vi hade fantastiskt roligt under dagarna! Man varken vill eller hinner tänka på det då kropp och huvud har fullt upp med att försöka bearbeta allt annat – intryck, lärdomar och funderingar.

Stundtals under en utgrävning kan det kännas som att man befinner sig i en egen liten värld tillsammans med sina arkeologivänner och man kommer varandra nära på ett unikt sätt. Man behöver hjälpas åt. Ibland för att bära en hink och ibland för att förstå vad man ska skriva på sin anläggningsblankett eller att identifiera en bit keramik. Att man ibland råkar bli slagen av en spade eller ganska ordentligt blöt av sin grannes vattenslang uppe i sållet får man ta. Man kan aldrig planera exakt vad som komma skall utan varje tag med skärsleven är avgörande för hur nästa tag ska se ut. Under nästa centimetertjocka lager jord kan där finnas en vacker keramikskärva, en yxa eller en mörk fläck som kan vittna om människors aktivitet under stenåldern. Att hålla ett föremål ingen annan människa sett eller rört under en sådan lång period är en hisnande känsla.


Att ha fått vara med och gräva på Karleby63 är bland det roligaste och mest lärorika vi har gjort. Vi har verkligen fått blodad tand för arkeologi nu när vi vet lite mer ”på riktigt” vad det handlar om. Visserligen har man inga häftiga svar som omgivningen vill ha när de frågar ”vad hittade du för något”? För vi har inte varit på skattjakt efter guld och svärd. Det häftigaste vi hittat är det som vi inte kan se och förhoppningsvis fastnat i makroproverna som fem tusen år gamla sädeskorn samt svarta fläckar i marken som kanske kan vara det som idag finns kvar efter ett neolitiskt hus. Men det är detta som är spänningen. Att med hjälp av små pusselbitar kunna se glimtar av vad som hänt på en plats fem tusen år tidigare.

Nathalie Nikadon och Linnea Helldner studerar arkeologi vid Göteborgs universitet.

Fältkurs på Sicilien

oktober 25th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Arkeologi | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Fältkurs på Sicilien)

Av Marcus Davidsson och Gabriel Holdfeldt

I skrivande stund har vi just kommit hem till Sverige efter två intensiva veckor på Sicilien. Tanken var att detta blogginlägg skulle publiceras redan en vecka tidigare, men vi ansåg att det lämpade sig bättre att skriva det efter fältkursens slutförande, så att vi kan ge en bättre helhetsbild över vår resa och dess olika moment.

Under vår vistelse bodde vi på ett hotell i den lilla staden Salemi på västra Sicilien. Orten, som är belägen ca 20 minuters bilresa från vår utgrävningsplats på Monte Polizzo, har gamla anor; bland annat domineras Salemis högsta punkt av en medeltida normandisk borg. Då man spatserar fram längs gatorna i den gamla delen av staden kan man fortfarande skåda den medeltida arkitekturen, vilken uppvisar såväl arabiska som normandiska element i form av exempelvis valvbågar.

Normandisk borg i Salemi

 Normandisk borg i Salemi.

Efter en kanske något ansträngande vandring upp på berget – bilarna kunde vi inte köra hela vägen upp – nådde vi slutligen kursens huvudelement: utgrävningsplatsen. Projektet på Monte Polizzo har pågått sedan 1998 i olika intervaller, för tillfället går det på sparlåga och fungerar som ett kursmoment för studenter på Institutionen för historiska studier. Man har tidigare grävt ut och undersökt fyra olika hus; i anslutning lite högre upp på höjden har man påbörjat undersökningen av ett femte hus. Det var denna byggnad som var föremålet för vår undersökning. Huset är fortfarande inte färdiggrävt och vi vet ännu inte hur stort det har varit, vilket gör det lite svårt att komma med några direkta teorier och tolkningar om byggnaden. Men föremål som malstenar, pithoi (förrådskärl), kokkärl och rester av en härd skulle kunna stärka teorin om en köksdel, förrådsutrymmen eller liknande.

Totalt var vi tio studenter som deltog i kursen: en blandad skara av både helfarts- och halvfartsstudenter samt en som läste på distans, och såväl yngre som äldre deltagare. Under kursens två första dagar gick vi igenom Monte Polizzos historia med projektets grävansvarige arkeolog Nils Ole Sundet och kursledaren, tillika arkeologen Christian Mühlenbock. Vi började med att bekanta oss med omgivningen, titta på de tidigare utgrävningsplatserna som undersökts av amerikaner, engelsmän, danskar och italienare under årens lopp. De flesta utgrävningar kretsade kring själva akropolen (högsta höjden) och dess omgivningar. Det svenska utgrävningsområdet låg bortanför mot en annan höjd som idag används som en fårhage. Ett av momenten var inventering där vi sökte igenom bestämda områden efter olika tecken på byggnadsstrukturer eller föremål ovan mark, exempelvis fyndkoncentrationer. Fynden märktes sedan ut med små flaggor som vi sedan gick igenom med vår norska handledare.

Efter några dagar fick vi äntligen vårt grävtillstånd och kunde därefter börja rensa marken kring hus 5, avtäcka de skyddande näten över murarna och rensa bort all vegetation. Därefter var det dags för själva grävningen, som tog vid där föregående studenter avslutade sitt utgrävningsarbete. Arbetet gav upphov till en del intressanta fynd. I första hand var det keramik och rester av olika kärl, t.ex. botten av en amfora. Det mesta var i bitar men några fynd var mer eller mindre intakta tills de togs upp ur backen. Särskilt porös och ömtålig var den keramik som använts till olika kokkärl och kokplattor. Den var lätt att skilja ut från övrig keramik då den var väldigt grov i magringen och helt svartbränd på ena sidan. Förutom keramik fann vi ett flertal vävtyngder, lite ben, två käktänder, lite bronser i form av fragment och något som eventuellt skulle kunna vara en fibula eller brosch. Samt en järnspik, järnåldern till ära.

Rundvandring på Monte Polizzo

Nils Ole Sundet berättar om Monte Polizzo och dess omgivning under en rundvandring på berget.

Grävning pågår

Grävning pågår.

Skärvor av grekisk kolonial keramik

Siciliens historiska platser är överlag väldigt fyndrika. Man behöver inte titta länge för att hitta keramikskärvor direkt på backen från olika sorters keramik, som i det här fallet med grekisk kolonial keramik.

Men livet är inte bara att gräva upp häftiga saker med en ålder på 2500 år, ett annat viktigt moment är bearbetning av fynden i labbet. Här basar arkeologen och tillika kursledaren Cecilia Sandström. I labbet skall fynden tvättas och sorteras för att sedan registreras i Intrasis – ett specialdesignat datorprogram för att hantera både fynd och de inmätningar vi gjort av grävplatsen med en totalstation (ett digitalt mätinstrument).

Vår två veckor långa vistelse bestod inte enbart av hårt kroppsarbete på berget under en obarmhärtig sol, vi hann även med att besöka flera intressanta historiska platser. Bland dem var den grekiska kolonin Selinunte, där man kan uppleva det restaurerade Heratemplet samt skåda de imponerande ruinerna av ett tempel som innan det rasade måste ha varit av gigantiska proportioner; den under antiken feniciska/kartagiska ön Mozia med sina arkitektoniska lämningar; Segesta med sitt doriska tempel och sin hellenistiska teater; och den medeltida normandiska borgen i Erice, belägen mer än 700 meter över havet.

Ruiner på ön Mozia

Ruiner på ön Mozia.

Chiesa Madre i Erice

Lützendimman ligger tät över Erices kyrka Chiesa Madre.

Heratemplet i Selinunte

Det mäktiga Heratemplet i Selinunte.

Kursen var väldigt givande, att få komma ner till Medelhavet och pröva på arkeologi i ett så pass historiskt område var verkligen en värdefull erfarenhet. Utgrävningsprincipen var fortfarande densamma, men vi märkte att det var betydligt hårdare mark i Sicilien än vi var vana vid sedan tidigare från utgrävningar på Hisingen. En annan positiv aspekt och erfarenhet är själva upplevelsen att se ruiner, teatrar, tempel och föremål på plats. Detta breddar ett perspektiv som annars kan bli något begränsat genom att bara läsa kurslitteratur och/eller se på foton tagna av andra. Det är en sak att läsa om ett tempel, en annan att faktiskt själv gå upp för stegen på ett doriskt Heratempel.

Som helhet är vi helt nöjda med kursen, den flöt på bra och vi lärde oss mycket. Nu kliar det i fingrarna efter nästa utgrävning!

Tempelruiner i Selinunte

Marcus Davidsson och Gabriel Holdfeldt studerar antikens kultur och samhällsliv vid Institutionen för historiska studier. Här sitter de på ruinerna av det stora templet strax bredvid Heratemplet i Selinunte.

Arkeologistudier i Skottland

mars 1st, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Arkeologistudier i Skottland)

Av Marina Turnsek och Linnéa Hernqvist

Vi är två arkeologistudenter från Göteborgs universitet som bestämde oss för att lägga en termin av våra studier i Aberdeen, Skottland. Erasmusprogrammet gjorde det möjligt för oss att göra det som vi båda varit nyfikna på, att studera utomlands.

Nu har vi varit här i snart fyra veckor och vi trivs mycket bra i ”the Granite City” som den kallas, då mestadels av byggnaderna består av granit. Liksom Göteborg är Aberdeen en hamnstad och har milslånga sandstränder som blir en kontrast mot de gråa byggnaderna.

Universitetet grundades år 1495 och är ett av de äldsta i Storbritannien. Det märker man genom den medeltida arkitekturen på campus som andas historia. Strukturen på studierna är lite annorlunda uppbyggd här då arkeologi och antropologi vävs samman på ett sätt som är ovant men lärorikt. Det är också mycket kortare och mer intensiva föreläsningar och, vid sidan av det, mycket mer självstudier. Här finns kurslitteraturen till större delen online i pdf-format och därför behöver man inte lägga mycket pengar på kurslitteratur. Det nybyggda biblioteket med utsikt över havet bidrar till en vackrare arbetsmiljö. Vi har så kallade ”tutorials” där vi får jobba praktiskt med övningar och uppgifter. I en tutorial ska vi bland annat få testa på att skapa flintredskap.

King's College, University of Aberdeen

King’s College, University of Aberdeen. Foto: Kenneth Nyberg

Våra heltidsstudier består av fyra kurser; den första är Archaeology of the North: lifeways and world-views där vi lär oss om arkeologi i Arktis och bl a om inuiternas livsstil. I Archaeology of Social Life går vi in på olika teorier om den förhistoriska människans liv. Sedan har vi två distanskurser, Introduction to Prehistoric Scotland och Prehistory of Orkney, där vi får lära oss om kulturarvet i Skottland vilket var en del av vårt mål. Vid sidan av studierna ser vi till att besöka så mycket fornlämningar som möjligt, för det finns det gott om här. Vi ser fram emot våra resterande fyra månader och ser till att vi får ut så mycket av tiden som möjligt.

Marina Turnsek och Linnéa Hernqvist studerar arkeologi vid Göteborgs universitet.

Vad gör alla historiedoktorander?

februari 21st, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Vad gör alla historiedoktorander?)

Utbildningen till forskare i antikvetenskap, arkeologi, historia och andra ämnen omfattar två år (licentiatexamen) eller fyra år (doktorsexamen). De allra flesta forskarstuderande har som mål att doktorera och ägnar en stor del av sin tid åt att skriva en doktorsavhandling, en vetenskaplig studie som till omfånget motsvarar en genomsnittlig bok. (I många ämnen, dock inte historia, kan den också skrivas som en så kallad sammanläggningsavhandling, vilken består av flera kortare texter istället för en längre.) Diskussioner om egna och andras avhandlingsprojekt är alltså mycket viktiga för doktoranderna och ett betydelsefullt inslag i forskarutbildningen. Hur sådana kan gå till framgår i dagens inlägg, som också ger ett smakprov på den oerhörda spännvidden i svenska historiedoktoranders forskning idag.

Av Anna R. Locke

Forskarskolan i historia har sedan år 2000 bildat nätverk och samlingspunkt för en rad doktorander i ämnet från flera olika lärosäten i Sverige. Gemensamma kurser, skrivbordsutbyten (där man byter arbetsplats under ett par veckor), konferenser och internat är alla sätt för doktoranderna att lära känna varandra över ”lärosätesgränserna” och skapa viktiga – och roliga! – kontakter för avhandlingsarbetet och för framtiden som forskare.

Varje år hålls det ett så kallat PM-internat för de nyantagna doktoranderna. Där läggs det fram avhandlingsplaner i rasande fart, och med kommentatorer bestående både av doktorander som kommit en bit i sitt avhandlingsarbete och seniora forskare är det som upplagt för livliga diskussioner och nya infallsvinklar.

Årets internat hölls den 30–31 januari på Frostavallen i Höör. Ett 50-tal doktorander och handledare samlades i den skånska blåsten för att diskutera pågående avhandlingsprojekt. På plats fanns representanter från Göteborgs universitet, Lunds universitet, Malmö högskola, Södertörns högskola och Linnéuniversitetet i Växjö. Bredden inom historieämnet visade sig bland doktorandernas avhandlingsämnen – allt från alkoholproblematik bland sydafrikanska vinarbetare, via historiedidaktiska frågor kring meningen med historieundervisning och studier av populärhistoriska tidskrifter, till transnationella studier av medeltida riken behandlades under dessa två dagar.

För den som nyligen påbörjat sin forskarutbildning, jag själv inkluderad, innebär den första tiden ett myller av idéer och tankar kring hur avhandlingen ska utformas och genomföras. Med hjälp av handledare och presentationer vid seminariet vid det egna universitetet formas så småningom den undersökning som till slut ska utgöra a v h a n d l i n g e n. Vid PM-internatet fick vi som var nya en möjlighet att späda på den förvirring som inte är ovanlig att uppleva i samband med avhandlingsarbetet, men vi fick också tillfälle att räta ut en del av de frågetecken vi har kring våra forskningsprojekt. Diskussionerna vid seminarierna rörde sig i mångt och mycket kring den kanske självklara, men ack så svårfångade, frågan: Vad är problemet?

En historisk undersökning blir sällan fruktbar om det inte finns ett ordentligt problem att sätta tänderna i. Varför är det intressant att undersöka fotboll och identitetsskapande i östra Tyskland? Vad kan en biografi om Joseph Stephens berätta om det 1800-tal han levde i? Under vilka premisser agerar en stat när det ska delas ut bistånd och vad säger det om hur en stat agerar i andra sammanhang? Efter att detta dryftats följde den naturliga frågan: Hur ska du ta reda på det där? Vilket källmaterial blir det viktigaste, vilka metoder ska användas för att undersöka det och utifrån vilket perspektiv ska undersökningen göras? Vi fick också svara på rena faktafrågor kring våra ämnen och därigenom upptäcka att vi faktiskt är, om än inte färdiga, så på god väg att bli experter inom våra respektive områden.

Ett PM-internat innebär också flera tillfällen till social samvaro och ljudnivån var hög under både kaffepauser och kvällens middag. Här gavs möjligheten att under mer informella former diskutera dagens seminarier, aktuella världsproblem och kvalitén på maten.

När internatets andra dag, lika späckat av seminarier som den första, var till ända och alla deltagarna packats in i bussar, tåg och bilar lade sig lugnet över Frostavallen. Men i huvudet på alla oss som hade presenterat PM var det allt annat än lugnt när alla intryck, kommentarer, goda och mindre goda idéer skulle börja sorteras och efter lite vila omsättas till arbete.

Presenterade PM

  • • Not just King of one Kingdom: The peripheral territories of the Danish Kings c 1160-1360, Kerstin Hundahl, Lunds universitet
  • • En komparativ studie av två populärhistoriska tidskrifter, brittiska History Today och svenska Populär Historia, Marianne Sjöland, Lunds universitet
  • • Fotboll och identitetsskapande i östra Tyskland, Joakim Glaser, Malmö högskola
  • • The Dynamics of the Feudal Magnates in the Fifteenth Century: A comparative Study of the events and outcome of the Union of Kalmar and the Wars of the Roses as seen through the decision making, affiliations and social bands of Lord Richard Neville and Ivar Axelsson Tott, Margaret Wallace Nilsson, Linnéuniversitetet
  • • Hem till Byn – Bönderna, Lantbruksnämnden och jordbrukets strukturrationalisering, Anna R. Locke, Göteborgs universitet
  • • Sweden and Denmark and Swedish and Danish society in Instructional Material for Adult Language Courses for Immigrants, William Wickesham, Lunds universitet
  • • Det historiska är personligt? Gymnasieelever och meningen med historia, Ella Andrén, Linnéuniversitetet
  • • The Present is the History: The Legacy of the Armenian Genocide, Vahagn Avedian, Lunds universitet
  • • Joseph Stephens och Indien: En vetenskaplig biografi, Ingemar Gunnarsson, Linnéuniversitetet
  • • Kunskapsutveckling i historia – i teorin och i praktiken. En läromedelsstudie, Helén Persson, Lunds universitet
  • • Information Infrastructure in Gdansk in the Second Half of the Seventeenth Century with Emphasis on International Contacts in the Baltic Area, Michal Salamonic, Södertörns högskola
  • • Development or Security? A Historically Embedded Analysis of the Africa Policy of the European Union, Martin Møller Rasmussen, Lunds universitet
  • • Ungdomens natur – friluftsliv i svenska och brittiska barn- och ungdomsrörelser ca 1900–1950, Björn Lundberg, Lunds universitet
  • • Grapes of Wrath. The legacy of the dop system and alcohol related difficulties among farm workers in South Africa, Jannie Jensen, Malmö högskola
  • • Den kommunistiska erfarenheten i svensk och dansk historiekultur, Valter Lundell, Lunds universitet

Anna R. Locke är doktorand i historia vid Göteborgs universitet sedan hösten 2012.

En dag i Auschwitz

december 6th, 2012 | Skrivet av Historiska studier i Historia | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för En dag i Auschwitz)

Varje år genomförs en studieresa till södra Polen för lärarstudenter vid institutionen. Detta inlägg, som skrivits av en av de deltagande studenterna, är det andra och sista om årets resa (det förra finns här).

Av Linus Lekander (text) och Pia Lundqvist (foto)

En av dagarna i Kraków spenderar vi helt och hållet utanför stadskärnan, i Auschwitz I och Auschwitz II: Birkenau. På bussresan dit är det svårt att veta vad man ska förvänta sig. Kanske just för att högstadiet, gymnasiet och 60 poäng historia på universitetet redan har lärt oss vad som väntar. Alltsedan grundskolan har vi hört historierna, läst vittnesskildringar, tittat på såväl dokumentärer som dramatiserade spelfilmer och, inte minst, hört tidigare resenärer berätta om deras besök i lägren. Nu är det dags för oss att se det med våra egna ögon.

Innan vi lämnar Kraków alldeles stannar vi till vid minnesmärket över koncentrationslägret Plaszów som var lokaliserat i stadens utkant. Just den här morgonen är det dimmigt, vilket får den dystra historien som platsen inrymmer att kännas kusligt påtaglig.

Minnesmärket i Plaszów

Mitt första intryck när vi kommer fram till Auschwitz är att det är stort. Mycket större än vad jag hade föreställt mig. De mer eller mindre identiska tegelhusen breder ut sig i rad efter rad och vår guide leder oss in i somliga av dem för att berätta om livet, och döden, i koncentrationslägret. Vi får se de bevarade ägodelarna, tågbiljetterna hit som de själva hade behövt köpa, behållarna med cyklon B som användes i gaskammaren, det sammanlagt två ton tunga avrakade håret, barnleksakerna…

Tidigare besökare i lägret brukar säga sig ha funnit någon specifik detalj som berörde dem särskilt mycket. Något på samma gång konkret och symboliskt som fick dem att förstå, känna, kanske rentav brista i gråt. Vår guide uppger att det för honom var fotografierna av alla de intagna, mer specifikt rädslan i deras ögon, som kom att göra det djupaste intrycket på honom. Andra har berättat om deras starka reaktion på dockorna utan ägare eller på håret som egentligen borde höra hemma på levande människors huvuden. För mig blir det den samlade högen av resväskor som till fullo får mig att känna sorg inför allt det vi har fått visat och berättat för oss. De noggrant utmärkta kappsäckarna som de hitförda hade blivit tillsagda att de skulle få tillbaka så snart de anlände till sina nya hem. Informationen på en av väskorna skvallrar om att ägaren inte ens var ett år gammal vid bortförandet. Det är ordet ”Kleinkind”, tyska för spädbarn, på samma väskas lock som slutligen gör det omöjligt för mig att hålla tillbaka tårarna.

Resväskor i Auschwitz I (Stammlager)

Om jag blev överväldigad av storleken på det miniatyrsamhälle som Auschwitz en gång utgjorde är det ändå ingenting mot åsynen av Birkenau som vi anländer till under eftermiddagen. Vi blir på samma gång överväldigade av de enorma ytorna och betryckta över de omständigheter under vilka människor en gång har tvingats vistas här. Sovytorna, toaletterna, vägskälen till en antingen direkt eller fördröjd död… Vår guide visar oss de små vagnarna som offren fördes hit i på den järnvägsräls som leder raka vägen in i lägret. Han visar oss uppmaningarna på sovsalarnas väggar (SEI RUHIG) och de, till skillnad från i Auschwitz I, nedrivna gaskamrarna samt de öppna, vattenfyllda dikena där askan efter offren ligger än idag. Det är svårt att ta in även när man står där mitt framför dem.

Rundvandringen i Birkenau avslutas i lägrets sanitetsanläggning. Vi följer samma väg som de ditforslade en gång tog genom den U-formade byggnaden. Från smutsigt till rent. Genom rakningen, duschrummet, undersökningen och så vidare fram till ett numera inrättat minnesrum över de bortgångna personerna. Mitt i rummet står tre enstaka väggar formade som en triangel med ett kollage av fotografier uppsatt på såväl ut- som insidan. Foton som de intagna hade valt att ta med sig i packningen innan de visste vad som egentligen väntade. Personer och ögonblick i deras liv som förmodligen hade en särskilt stor betydelse för dem. Efter en lång dag av betungande intryck får vi här en välbehövlig chans att låta allting sjunka in. Vi står där länge i tystnad och föreställer oss dessa människors liv innan det så systematiskt berövades dem för mindre än sjuttio år sedan.

Vägg med foton i Auschwitz II (Birkenau)

När vi kommer ut igen har mörkret fallit och dimman lagt sig över de spöklika lämningarna av dödslägret. Raderna av vakttorn ter sig än hotfullare och får mig att känna mig sällsynt liten ute på det vidsträckta fältet. Jag kommer att tänka på ordet Kleinkind igen.

Linus Lekander studerar denna termin på fördjupningskursen i historia inom ramen för sin lärarutbildning. Pia Lundqvist är fil. dr i historia och den lärare vid institutionen som organiserat årets Polenresa.

Lärarstudenter besöker Polen

november 22nd, 2012 | Skrivet av Historiska studier i Historia | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Lärarstudenter besöker Polen)

Av Kenneth Nyberg

Ett ganska unikt inslag i utbildningen av blivande historielärare här i Göteborg är den årliga höstresan till Polen. Syftet med den är i första hand att besöka Auschwitz och andra platser med anknytning till förintelsen, men på programmet står också stadsvandringar och rundturer i och runt Krakow som ligger några mil från Auschwitz. I skrivande stund befinner sig 28 studenter och fem lärare på väg till Polen, och de har fyra mycket innehållsrika dygn framför sig. Jag deltar inte denna gång, som alltså är den femte i ordningen, men jag var med om att organisera den första resan 2008 med en mindre grupp och ett enklare program än idag.

Tanken med denna resa är att ge de blivande lärarna möjlighet att själva göra ett studiebesök i Auschwitz, som en förberedelse inför framtida resor där de är ledare och har elever med sig. Idag är det tusentals svenska elever, framför allt i grundskolans högstadium och i gymnasieskolan, som varje år reser till Auschwitz eller andra utrotnings- och koncentrationsläger. Ett sådant besök är ofta en stark upplevelse, och därför kan det vara en stor fördel för lärarstudenterna att första gången få göra den erfarenheten utan att behöva tänka på någon annan än sig själv. Med de andra studenterna och erfarna lärare är det också möjligt att gemensamt diskutera de svåra frågor och situationer som kan uppstå under denna typ av studieresor med elever.

Auschwitz-Birkenau, november 2009

Polenresan är ett mycket uppskattat inslag i kurserna för blivande historielärare och programmet har, som sagt, utvecklats med åren. Krakow är en av de stora europeiska kulturstäderna, med ett långt och rikt förflutet som går att knyta till många olika historiska epoker och företeelser. Utöver heldagen i Auschwitz I (”Stammlager”) och II (Birkenau; se ovan) brukar vi också göra längre eller kortare rundturer på teman som det medeltida, det judiska eller det kommunistiska Krakow. I staden finns också kopplingar till svensk historia, mest handfast kanske genom att kung Sigismund, barnbarn till Gustav Vasa, ligger begravd i den stora Wawel-katedralen (nedan) som är det katolska Polens nationalhelgedom.

Wawel-katedralen, Krakow, november 2008

Jag hoppas att alla årets resenärer får några givande och tänkvärda dagar i Polen, och att en eller flera av dem så småningom kan skriva om sina upplevelser här på bloggen. Bilderna i detta inlägg tog jag under resorna 2008 och 2009.

Kenneth Nyberg är docent i historia och har tidigare varit studierektor för lärarutbildning vid institutionen.