Header

British Museums Pompeji-utställning

maj 13th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Samverkan - (1 kommentar)

Av Linnéa Johansson

Det är något visst med Pompeji. Som doktorand arbetande på en avhandling om staden blir jag ofta förvånad över vilket enormt intresse det finns hos allmänheten kring denna antika stad och dess öde. Naturligtvis är det sällan det unika källmaterialet som attraherar den större publiken, utan snarare är det gipsavgjutningarna av de kroppar som begravts under askan, bordellerna, eller rent av hotet från Vesuvius som väcker mest intresse. Vill man vara säker på att skapa en publiksuccé på temat antiken är således Pompeji ett väldigt säkert kort. Att en utställning på temat Pompeji och Herculaneum på British Museum skulle kunna bli en enorm framgång var det väl därför knappast någon som tvivlade på, men trots detta var det nog få som räknat med den näst intill hysteriska uppmärksamheten som Life and Death in Pompeii and Herculaneum nu har genererat.

Intresse utan motstycke

De flesta större utställningar vid British Museum (BM) brukar förvisso åtföljas av en viss mediabevakning, men inget vi tidigare sett går att jämföra med det enorma intresse som den brittiska dagspressen kommit att visa inför fynden från de kampanska ruinstäderna. Redan månaderna innan utställningen slog upp sina portar var det näst intill dagliga reportage, där vi i artikel efter artikel kunde följa hur fynden anlände till London, hur man kämpade med att få in dem genom dörrarna till museet, samt naturligtvis hur utställningen rum för rum, vägg för vägg växte fram inne i ”The Round Reading Room”. Huruvida detta mediala intresse berodde på en genial PR-investering från BM:s sida, eller om det verkligen fanns en läsarkrets till alla dessa artiklar är svårt att säga. Oavsett vilket så bidrog detta garanterat till att öka publiciteten för utställningen. Lagom till premiären hade man sålt över 50 000 biljetter och inom loppet av en vecka tog nästan samtliga biljetter för de två följande månaderna slut.

Kö till "Life and Death in Pompeii and Herculaneum", British Museum

Kö till utställningen Life and Death in Pompeii and Herculaneum på British Museum.

Foto: Kenneth Nyberg

I spåren av utställningen följde också en stor mängd mer akademiskt inriktade aktiviteter. Ett stort antal konferenser, föreläsningar, och workshops har ägt rum, och fler kommer med stor sannolikhet att anordnas innan slutet av september då det är dags för föremålen att åka hem till Neapel igen. I skrivande stund är alla biljetter slutsålda fram tills slutet av juli, och de som finns kvar för den återstående tiden av utställningen kommer garanterat att ta slut innan sommaren. För att kunna bemöta den enorma efterfrågan på dessa biljetter har BM utökat öppettiderna så mycket det är möjligt, men det är redan nu tydligt att alla som önskar besöka utställningen inte kommer att få möjlighet till det. Ett sätt att skapa ytterligare uppmärksamhet, samt att ge dem som inte fått tillfälle till ett besök en chans att ta del av fynden, är satsningen Pompeii Live. Detta är helt enkelt en filmatisering av utställningen, där man enligt reklamen nu kan få en egen visning av den på sin lokala biograf. Denna föreställning kommer att visas på över 250 biografer i England och på Irland, vilket måste anses vara en ganska extraordinär satsning på en museiutställning.

I samband med en av de många Pompejikonferenser som ägde rum på BM, fick jag själv möjlighet att besöka utställningen. Förväntningarna var givetvis stora, speciellt med tanke på att jag nu för första gången skulle få möjlighet att beskåda flera av de fynd som jag diskuterar i min avhandling, vilka tidigare aldrig visats upp. Redan på morgonen på vägen till konferensen, långt innan dörrarna öppnade till själva museet, möttes jag av en lång kö utanför grindarna. Jag fick förklarat för mig att man varje morgon släppte ett litet antal extrabiljetter till Pompejiutställningen och att de personer som nu hoppfullt köade var de som inte lyckats komma åt de ordinarie, nu slutsålda biljetterna. Jag själv skulle antagligen ha varit beredd att göra samma sak om jag inte haft biljetter, men skillnaden är naturligtvis den att jag har som jobb att ägna mina dagar åt Pompeji. Jag utgår från att dessa hundratalet köande personer inte forskar om Pompeji, utan att det helt enkelt var vanliga turister som var villiga att ägna hela sin morgon till att stå i kö för att få möjlighet att se denna utställning.

En publiksuccé med brister

Vad kan man säga om själva utställningen då? Var den verkligen så fantastisk som den brittiska pressen låtit påskina? Jag vet inte om det berodde på de höga förväntningarna, eller på att jag helt enkelt tillhör fel målgrupp, men jag måste erkänna att jag blev oerhört besviken. Naturligtvis var det en utomordentligt påkostad och proffsigt presenterad utställning – något annat hade man inte förväntat sig av BM – men samtidigt var den också väldigt problematisk, inte minst ur ett vetenskapligt perspektiv. Utgångspunkten för utställningen var ”det romerska huset” och mycket riktigt så hade man gjort ett tappert försök att bygga upp ett pompejanskt hus och ställt in de antika föremålen på de platser där man tyckte att de passade lämpligast in. Bortsett från att själva idén är relativt ogenomförbar, då husen i Pompeji har en förmåga att skilja sig en hel del från varandra, så var det också oerhört tydligt att det var föremålen som var i fokus, något som troligen inte var fallet i ett hus i Pompeji där väggmålningar, föremål och inte minst människorna utgjorde en enhet på ett helt annat sätt.

Karboniserad vagga av trä från Herculaneum

Karboniserad vagga av trä från M.P.P. Granianus hus i Herculaneum, första århundradet e.Kr.

© Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei

Vi hade innan föreställningen blivit varnade av mannen som ligger bakom utställningen, Paul Roberts, att vi som kom från den akademiska världen naturligtvis skulle ha ett och annat att anmärka på. Han berättade även att när man inrättade en utställning som skulle anpassas för att ta emot så enorma volymer av besökare som denna hade beräknats att göra, så var det minst lika viktigt att tänka på cirkulationsmönstren i salarna, som på själva kompositionen av montrarna. Att ha ett oerhört spännande föremål i början av utställningen skulle helt enkelt medföra att det blev stopp, vilket självfallet inte fungerar då man var tionde minut släpper in nya grupper. Naturligtvis påverkar krav av dessa slag utformningen av utställningen, men det fanns likväl mycket man kunde ha gjort betydligt bättre.

Ett enkelt exempel är de föremål jag själv studerar och sålunda mest hade sett fram emot att få se, de olika materielgrupper kopplade till kulten i bostadshusen i Pompeji. Denna utställning hade ovanligt många fynd hämtade från denna kategori, men presentationen av dem var rent ut sagt katastrofal. Trots att dessa föremål normalt förekommer i kluster, hade man här valt att placera dem i flera olika salar och montrar. De små gudastatyetter som man normalt hittar i ett s.k. lararium, ett slags miniatyrtempel till husgudarna, var placerade i en glasmonter tillsammans med votivgåvor, medan man i salen bredvid hade ett alldeles utmärkt lararium. Dessa fynd är knappast något som intresserar allmänheten (de flesta utom jag sprang snabbt förbi dem) och det finns därför ingen som helst anledning till att sprida ut dem på detta sätt. Flera andra materielgrupper har behandlats på liknande sätt, vilket jag tycker är ett allvarligt problem då en stor del av besökarna till utställningen är studenter på universitetsnivå, som ges en väldigt felaktig bild av det romerska vardagslivet. Dock kan jag inte påstå att jag har något förslag på hur man skulle kunna presentera föremålen bättre. Hela idén med en utställning av detta slag är att visa upp antika ting. Hur de användes och i vilken kontext de egentligen fungerat har ofrånkomligen en sekundär betydelse.

Utställningens stora dragplåster, smart placerade i sista salen, var de mänskliga gipsfigurerna. Dessa avgjutningar kommer av att man vid utgrävningarna hittade hålrum kring de mänskliga kvarlevorna. Genom att fylla dessa hålrum med gips kunde man få fram perfekta (nåja…) avbilder av hur dessa personer sett ut i dödsögonblicket, något som allt sedan slutet av 1800-talet fascinerat stadens besökare. Gipsfigurerna på BM är inte ens original utan kopior, men likväl så attraherades besökarna betydligt mer av dessa än av de äkta betydligt mer unika föremålen i de andra salarna. Så utställningen fyller väl kanske sin viktigaste uppgift. Besökarna går därifrån nöjda och glada efter att ha fått sett det de har förväntat sig. Huruvida de lärt sig något mer om vardagslivet i Pompeji är däremot diskutabelt.

Gipsavgjutning av hund som omkom i Pompeji år 79 e.Kr.

Gipsavgjutning av en hund som omkom i ”Orfeus hus” i Pompeji vid Vesuvius utbrott år 79 e.Kr.

© Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei

London eller Pompeji?

Det är lätt att vara kritisk mot denna utställning av många anledningar, men samtidigt har BM tillsammans med Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei gjort en enorm insats vad det gäller att framkalla en medvetenhet och ett intresse för dessa ruinstäder.  I spåren av utställningen har också ett intresse för att faktiskt besöka Pompeji vaknat. Brittiska resebyråer meddelar att antalet bokningar av resor till Italien ökat med över 50% och förbokningarna till biljetter till Pompeji och Herculaneum har skjutit i höjden jämfört med tidigare säsonger. Att även trakterna runt Pompeji och Herculaneum tjänar på denna utställning får således ses som en enorm nytta, samtidigt som de största turistintäkterna troligtvis tillfaller London och British Museum själva.

Skulle jag då rekommendera någon att åka till London för att besöka denna utställning? Tja, är du redan där och lyckas få tag på en biljett, så varför inte? Sitter du hemma och fortfarande befinner dig i funderingsstadiet för en resa så vill jag mena att det finns betydligt bättre alternativ. För ungefär samma pris som det kostar att ta sig till London, kan man enkelt ta sig till Neapel, där man kan besöka det arkeologiska museet, den plats där de flesta av fynden från utställningen i London vanligtvis förvaras. Här finns dessutom betydligt fler föremål än vad det finns i London och då detta är permanenta utställningar så behöver man garanterat inte köa för biljetter. Det bästa är dock att om du åker hit, så har du bara en kort resa med pendeltåget för att även besöka de antika städerna. Hur spännande en museiutställning än må vara så går det nämligen inte att jämföra med ett besök i Pompeji och Herculaneum på riktigt. Här har man husen, gatorna, väggmålningarna och inte minst hela det sammanhang som tyvärr ofrånkomligen går förlorat i en utställningssalong.

Utställningssouvenirer i British Museums butik

Utställningssouvenirer i en av British Museums butiker.

Foto: Kenneth Nyberg

Man möts ibland av argumentet att det är bättre att åka på en utställning, då dessa varar en kort period, medan man kan besöka Pompeji när som helst under året.  Jag är dock inte så säker på att detta verkligen stämmer. Pompeji förfaller mer och mer för var dag som går.  Även om man nu satsar enorma summor på att försöka rädda dessa ruiner så är det bara en tidsfråga innan allt är borta. Pompeji har 44 hektar utgrävda ruiner, och bara väggmålningarna upptar nästan 20 000 kvadratmeter. Det finns ingen möjlighet att bevara allt detta. Ser man dessutom till det faktum att Pompeji ligger under den aktiva vulkanen Vesuvius som vilken dag som helst åter kan vakna, finns det all anledning att skynda sig om man önskar besöka detta område. För en sak kan jag garantera, vill du lära dig något om ett hus i Pompeji gör du det betydligt bättre på plats i staden Pompeji, än vad du någonsin gör i trängseln inne på British Museum.

Linnéa Johansson är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Vad är digital historia?

januari 30th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Vad är digital historia?)

Av Kenneth Nyberg

När historien blir digital

Traditionellt sett har historisk forskning nästan uteslutande byggt på undersökning och analys av texter i form av handskrifter eller tryckta verk. Många har nog också föreställningen att en historiker är någon som mestadels arbetar med gamla manuskript och böcker i dammiga arkiv och bibliotek. Bortsett från att sådana institutioner vanligen är nästintill dammfria miljöer ligger det en del i denna bild, men den är nu på väg att förändras i allt snabbare takt. Liksom samhället i övrigt påverkas nämligen historiker, och andra humanistiska forskare, av den digitala utveckling som präglar vår tid. Följderna av denna påverkan går att urskilja på flera olika nivåer.

Den första utgörs av det vi kan kalla vardagsverktyg och handlar om användning av datorer för ordbehandling, e-postkommunikation och informationssökning via webben. Den andra nivån kretsar kring material, dels omvandling av befintliga källor i digital form och dels användning av material som från början är digitalt. Ett tredje steg rör digitala metoder, där det hänt oerhört mycket på senare år. Vissa av dem innebär att datorer används för krävande beräkningar som inte tillför något kvalitativt nytt i metodväg, medan andra kan ge resultat som tidigare inte varit möjliga att få fram. De sistnämnda gör att forskarna kan svara på helt nya frågor, vilket kan betraktas som en fjärde dimension av digitaliseringen. Till samma kategori, nya frågor och ny kunskap, räknas också det akademiska studiet – med digitala metoder eller andra – av det digitala samhället i sig. Möjligen bör man också som en helt egen, och i så fall femte och sista, aspekt se de nya former för kunskapsspridning och samverkan med det omgivande samhället som digital teknik öppnar upp.

I Sverige saknas ännu en mer systematisk diskussion om den digitala utvecklingens konsekvenser för historieämnet, men i USA och delar av Europa har det på senare år vuxit fram ett fält, eller kanske snarare en strömning, som på engelska heter digital historia (digital history). Den är nära förbunden med en bredare rörelse kallad digital humaniora (digital humanities); bådadera, särskilt det senare, förkortas ofta DH. Digital humaniora är dels en generell beteckning på humanistisk forskning som bedrivs med digitala metoder och står dels för en mindre, aktiv grupp av utövare vilka gärna definierar sig själva just som digitala humanister snarare än som historiker eller tillhöriga någon annan enskild disciplin. För dem handlar digital humaniora om mer än bara ett antal nya metoder; det innebär istället ett visst förhållningssätt präglat av starkt samhällsengagemang, tvärvetenskaplighet och, ofta, kritik mot traditionella akademiska strukturer och praktiker inom såväl forskning som undervisning.

Bomb Sight: Mapping the WW2 bomb census

Ett exempel på historisk forskning och kunskapsspridning med digitala verktyg: Brittiska riksarkivets visualisering av tyska bombanfall på London under Blitzen. På den interaktiva webbplatsen kan användaren zooma in och ut i kartan och ta fram data om varje registrerad träff. Bilden visar bomber i centrala London mellan den 7 oktober 1940 och den 6 juni 1941. Källa: National Archives, Bomb Sight: Mapping the WW2 bomb census, http://www.bombsight.org (hämtad 2013-01-15 och återgiven med benäget tillstånd).

Genomslag i forskning och undervisning

Ännu tycks bara några svaga ekon av denna rörelse ha nått de svenska historikerna, men det är inte någon vågad gissning att det snart kommer att förändras. På vår institution bedriver vi sedan några månader ett utvecklingsprojekt kring digitala metoder inom undervisningen i alla våra ämnen (antikens kultur och samhällsliv, arkeologi och historia), och vi har också på ett mer samlat sätt börjat diskutera frågor om digitaliseringens följder för forskningen. Ett litet uttryck för det är att min kollega Daniel Larsson och jag idag kommer att diskutera digital historia med ett antal studenter som just nu läser teori- och metodinslag på B-nivå (termin två på grundutbildningen). Så vitt jag vet är det första gången vi tar ett helhetsgrepp på denna tematik i vår metodundervisning, och jag har en känsla av att det är tämligen ovanligt även vid andra institutioner med historisk inriktning i Sverige.

Vid våra undervisningspass i dag kommer Daniel och jag att demonstrera och med studenterna diskutera några exempel på digitala resurser och verktyg. De kan vara av mer allmänt intresse och därför länkar jag till dem nedan. För den som vill få en lite längre introduktion till digital historia, i den mycket ungefärliga mening som skisserats här, har jag skrivit en sådan som heter Om digital historia. Den är på 25 sidor och finns tillgänglig i PDF- och HTML-format här. Några sammanfattande passager ur den texten, i mer eller mindre reviderad form, ligger till grund för delar av detta blogginlägg.

Till sist: det kan inte råda någon tvekan om att digital historia erbjuder mycket av värde för dagens och morgondagens forskare. Samtidigt är det viktigt att alltid vara medveten om varför man väljer en viss form eller en viss metod. Varken traditionella eller nya arbetssätt har ett egenvärde, utan de lämpar sig mer eller mindre väl för olika syften. Hur spektakulära olika visualiseringar än är, eller hur lockande andra digitala metoder än må vara, gäller fortfarande kraven på stringens och ett kritiskt förhållningssätt. De nya verktygen bygger vidare på de befintliga och kompletterar dem, de ersätter dem inte.

Några exempel på digitala resurser

Söktjänster

Nationell arkivdatabas (NAD) – samlad ingång till offentliga svenska arkiv

Svensk historisk bibliografi – databas över historisk forskning t.o.m. 2010

Digitaliserade källor

ArkivDigital – folkbokföringsmaterial (betaltjänst)

Svensk arkivinformation (SVAR) – folkbokföringsmaterial (betaltjänst)

Digitaliserade svenska dagstidningar (Kungliga biblioteket)

British Library, ”Catalogue of Illuminated Manuscripts”

Göteborgs Stad, ”Historiska kartor”

David Rumsey Historical Map Collection

Stockholmskällan – Stockholmsmaterial, riktar sig särskilt till lärare/elever

Visualiseringar

Bomb Sight: Explore the London Blitz – karta över tyska bombanfall på London

HyperCities – flerskiktade, interaktiva kartor över Los Angeles historia

The Explosion of 15th Century Printing: A Data Visualization – videofilm

Google Books Ngram Viewer – visualisering av text i miljontals böcker

Sökmotorer för att hitta fria bilder

Creative Commons

Flickr Creative Commons

Google Images

Wikimedia Commons

Kenneth Nyberg är docent i historia.

Världsarvskonvention under diskussion

januari 17th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Världsarvskonvention under diskussion)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

UNESCO:s världsarvskonvention, grunden för den välkända världsarvslistan, inrättades 1972. Den kan på många sätt sägas vara en framgång då den haft ett omfattande genomslag i de internationella diskussionerna om och handhavandet av platser med viktiga kulturarv. Samtidigt har konventionen och själva tanken om ett gemensamt världsarv under det senaste decenniet utsatts för olika former av berättigad kritik. Det har bland annat hävdats att politiska och ekonomiska faktorer utan relevans för kulturarvets värden har fått ett alltför stort inflytande på världsarvslistans utseende. Detta inte minst då en nominering på listan kan bidra till både nationell prestige och växande turistintäkter, vilket innebär att listan används för politiska/ekonomiska syften som befinner sig förhållandevis långt bort från dess ursprungliga syfte.

Världsarvet Machu Picchu

Klassisk bild av Machu Picchu i Peru, ett av de mest kända världsarven.

Vidare har listans geografiska obalans, där närmare 45% av de listade världsarven återfinns i Europa, samt sättet att betrakta den materiella kulturen lett till frågor i vilken grad den speglar mänsklighetens historia. Kritik har också framförts som går ut på att kulturarv handlar om att organisera mångfalden och att få människor att se på sig själva, sina traditioner och sitt förflutna på särskilda sätt för att därigenom kunna styra dem. I dessa resonemang finns således en klar motsättning, och ett skevt maktförhållande mellan kulturarvsförvaltning och publik och kulturarvet kan betraktas som en del i en samtida maktkamp.

Dessa och andra frågor var i allra högsta grad levande när ICOMOS (International Council on Monuments and Sites) och ICAHM (The International Scientific Committee on Archaeological Heritage Management) den 27–30 november organiserade konferensen ”The UNESCO World Heritage Convention on its 40th Anniversary” i Cusco, Peru. Konferensen samlade cirka 150 delegater från olika delar av världen och konventionen och dess förutsättningar, liksom dess framtid diskuterades ur olika perspektiv i ett antal parallella sessioner. De frågekomplex som är kopplade till hur man skapar ett hela mänsklighetens kulturarv är på olika nivåer problematiska och kanske till vissa delar även omöjliga att lösa.

Plaza de Armas, Cusco

Plaza de Armas, Cusco. Här utropade Francisco Pizarro den spanska överhögheten år 1533.

Exempelvis skruvas de problemkomplex som rör konstruerandet av regionala och nationella kulturarv med avseende på frågor om urvalsprinciper, representativitet, autenticitet, ansvar för urvalet, samt frågan rörande publikt deltagande och brukande, på den globala arenan till än mer komplexa nivåer. Inte minst då det handlar om att finna gemensamma förhållningssätt till, och en gemensam policy rörande, samtliga dessa problemkomplex. Konstruktionen av ett gemensamt globalt minne är således inte en oproblematisk fråga.

Vi deltog själva med ett inlägg där vi presenterade en jämförande diskussion av autenticitet, iscensättande och publik vid åtta världsarvsklassade hällbildsplatser från olika delar av världen som vi analyserat inom ramarna för det projekt vi under de senaste åren bedrivit på detta tema. Konferensen var ett välkommet och konstruktivt bidrag till den ständigt levande och kritiska diskussion som är nödvändig rörande UNESCO:s världsarvskonvention. Att konferensen förlagts till Peru och i världsarvet Cusco, med dess närhet till världsarvet Machu Picchu, innebar också att en spännande fond skapades för diskussionerna.

Stenmur från inkatiden i Cusco

Ett utsnitt ur en av de många inkamurar som fortfarande återfinns i Cusco.

Vid sidan av konferensdeltagandet hann vi också med att studera olika lämningar efter Inkariket i form av försvarsanläggningen Sacsayhuamán strax utanför Cusco, samt de många spår som fortfarande återfinns i själva Cusco i form av murar med ett fantastiskt stenhantverk. Vi gjorde också en dagsutflykt till Machu Picchu, en otillgänglig men fantastisk plats. Staden ”återupptäcktes” år 1911 av den amerikanske officeren och upptäcksresanden Hiram Bingham, som anses vara förebilden till filmkaraktären Indiana Jones.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

Riksantikvarieämbetet på Flickr Commons

december 12th, 2012 | Skrivet av Historiska studier i Samverkan | Sociala medier - (Kommentarer inaktiverade för Riksantikvarieämbetet på Flickr Commons)

Då och då hoppas vi här kunna bereda plats åt skribenter utan anknytning till Institutionen för historiska studier. Den första gästbloggaren är Anna Boman, som i detta inlägg berättar om Riksantikvarieämbetets arbete med att göra bilder tillgängliga via Flickr Commons. Här på bloggen kan man alltid se de senaste bilderna därifrån i förstasidans högerspalt.

Av Anna Boman

Sedan i mars 2009 har Riksantikvarieämbetet (Swedish National Heritage Board) en bildsida på Flickr Commons för att visa och kommunicera kring äldre bilder ur de egna arkivsamlingarna. Flickr är en av världens största interaktiva bildsajter på Internet, med mer än 6 miljarder uppladdade bilder och ett community med fler än 50 miljoner medlemmar. Tusentals nya bilder laddas upp varje minut. 2008 startade The Commons som en särskild del på Flickr. Där visar idag 56 kulturarvsinstitutioner från olika delar av världen äldre bilder ur sina publika samlingar och låter användarna tillföra ny information genom kommentarer och tags (sökord). Alla bilder på The Commons har utgången upphovsrätt och är fria att ladda ner och använda.

Kung Ises hög utanför Laholm, 1924. Foto: Berit Wallenberg

Kung Ises hög utanför Laholm, 1924. Foto: Berit Wallenberg

Riksantikvarieämbetet ville pröva att visa bilder på Flickr Commons för att nå ut till fler och nya användargrupper genom en redan etablerad bildwebbtjänst där användarna redan fanns. Syftet med pilotprojektet – som övergick i fast verksamhet 2010 – var att kommunicera kring bilderna och låta användarna bidra med egen kunskap för att förbättra bildernas information i Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild. Tanken var också att fler skulle hitta till bilddatabasen via en länk vid varje bild på The Commons till bilden i Kulturmiljöbild.

Den 17 mars 2009 lades de första bilderna ut, tagna av läkaren och fotografen Carl Curman i slutet av 1800-talet. Idag är antalet bilder som visas drygt 1100 och nya laddas upp regelbundet. Bilderna är ordnade i bildsets som ingår i olika ”collections”. Urvalet speglar innehållet i arkivsamlingarna, med bilder av kyrkor, fornlämningar och runstenar, städer och byggnader, men också av personer, miljöer och annat, från Sverige och andra länder i Europa. Bilderna ska fungera bra visuellt och vi visar gärna bilder där vi kan få hjälp att lokalisera och identifiera.

Östra Hamngatan i Göteborg, 1948. Foto: Fredrik Bruno

Östra Hamngatan i Göteborg, 1948. Foto: Fredrik Bruno

Sedan starten 2009 har Riksantikvarieämbetets bilder på Flickr Commons visats över 2,6 miljoner gånger. Fler än 4000 medlemmar i Flickrs community har valt att följa vår bildsida som särskilda kontakter. Cirka 9 % av bilderna har lokaliserats eller fått ny information tillförd som sedan lagts till bildens data i Kulturmiljöbild. Fler besökare har också hittat till Kulturmiljöbild via Flickr Commons. Ett lyckat resultat helt enkelt – tack vare alla som tittar på bilderna, kommenterar, bidrar med kunskap eller använder bilderna på andra sätt.

Blåkullen på Brattön nära Marstrand, 1860-1869. Foto: Carl CurmanBlåkullen på Brattön nära Marstrand, 1860-1869. Foto: Carl Curman

Riksantikvarieämbetets medverkan på Flickr Commons har fått stor uppmärksamhet i bloggar, sociala medier och mer traditionella medier. Det var något helt nytt att en svensk myndighet valde att använda en interaktiv webbtjänst för att nå ut med sitt material. Bilderna har också uppmärksammats i andra länder. För att nämna några exempel (dessa kring bilder tagna av Carl Curman): Tyska Wikipedia hjälpte till att lokalisera två tyska bilder, norska ABC Nyheter hjälpte till att lokalisera en serie bilder från Norge och webbupplagan av spanska dagstidningen El País skrev om bilderna från Spanien 1878 (troligen bröllopsresan med Calla Curman).

Vi är glada och tackar för att Riksantikvarieämbetets bilder på Flickr Commons nu också visas här på bloggen Historiska studier. Välkomna att ta del av den historiska bildskatten ur våra samlingar!

Anna Boman är bildantikvarie på Riksantikvarieämbetet och arbetar med verksamheten på Flickr Commons.

Oktoberkrisen fyller 50 år

november 15th, 2012 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Oktoberkrisen fyller 50 år)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

Under perioden 14–27 oktober 1962 befann sig världen på randen till ett kärnvapenkrig. Bakgrunden var att amerikanskt spaningsflyg upptäckt att Sovjetunionen var i full färd med att installera avfyrningsramper för kärnvapenbärande missiler på Kuba. Det innebar en dramatisk förändring av den militärstrategiska maktbalansen mellan supermakterna. Under de cirka två veckor krisen varade var oron stor för att den skulle utvecklas till det otänkbara – ett fullskaligt kärnvapenkrig. I det extremt spända läge som rådde kunde en olyckshändelse eller obetänkt handling ha startat ett krig av misstag. Krisen löstes slutligen, efter en amerikansk flottblockad av Kuba, på diplomatisk väg.

Oktoberkrisen (eller Kubakrisen som den också kallas) är både väldokumenterad och välkänd men trots överflödet av källor och trots att miljoner människor runt om i världen har egna upplevelser och minnen av krisen, är den historia som brukar berättas påfallande enkelspårig. Den handlar framför allt om den militärstrategiska maktbalansen och det diplomatiska spelet mellan de båda supermakternas politiska ledare. Det finns dock andra sidor av krisen och andra frågor som kan ställas: Vad hände sen, efter det att missilerna tagits bort och installationerna rivits? Hur ser platserna ut i dag? Finns det några rester kvar av det som nästan satte världen i brand? Finns det ännu människor där som själva upplevde missilkrisen på nära håll? Vad minns de i så fall?

Missilbasen i Santa Cruz de los Pinos, Kuba

Dessa frågor har bildat utgångspunkt för ett samtidsarkeologiskt forskningsprojekt som inleddes år 2005 och som syftat till att söka ett mer jordnära perspektiv på missilkrisen som världshistoriskt skeende. Projektet, som har fokuserat på lämningarna efter den före detta sovjetiska missilbasen i Santa Cruz de los Pinos i provinsen Artemisa (en av de 9 platser där sovjetiska kärnvapen fanns på plats 1962), är ett samarbete mellan svenska och kubanska forskare och involverar utöver arkeologer även antropologer och historiker. Projektet har på olika sätt, och genom arkeologiska, antropologiska och historiska forskningsinsatser, kunnat ge röst åt andra berättelser än de som vanligen dominerar historieskrivningen och har således bidragit till att komplettera den dominerande berättelsen med en underifrån kommande historia.

Projektet har också bidragit till ett nytt intresse för krisen hos de kubanska myndigheterna. Det faktum att krisen löstes diplomatiskt utan att den kubanska ledningen tilläts vara med i diskussionerna har under de 50 år som förflutit betraktats som en nationell nesa för de styrande och krisen har därför på olika sätt underkommunicerats. Detta förhållande förändras dock för närvarande och projektet har bidragit till att de lokala myndigheterna i provinsen Artemisa valt att återöppna det kulturhistoriska museet i huvudorten San Cristóbal som är belägen cirka två mil från den före detta missilbasen i Santa Cruz de los Pinos. Tanken är att museet bland annat skall fokusera på Oktoberkrisen och att det kulturarv som utgörs av de materiella lämningarna på den före detta missilbasen skall stå i centrum för en vetenskaplig och antikvariskt orienterad lokaldemokratisk satsning. Det handlar således både om att hävda lämningarnas kulturhistoriska och antikvariska värde likväl som att på olika sätt göra dem betydelsefulla för lokalsamhället. Detta är en intressant process som för projektets del möjliggör att vi nu också kan studera hur kulturarv skapas och hur det kommer till användning.

San Cristóbals kulturhistoriska museum

Den 26–27 oktober 2012 genomfördes i linje med detta, och som en markering av Oktoberkrisens 50-årsjubileum, en vetenskaplig workshop i San Cristóbal där vi hade nöjet att delta. Det var på många sätt ett mycket intressant möte och det är uppenbart att det finns ett omfattande intresse för att på olika sätt utveckla och bruka den före detta sovjetiska missilbasen, bland annat genom att göra den mer tillgänglig för både nationella och internationella besökare. Det är en utveckling som museet har för avsikt att genomföra tillsammans med lokalbefolkningen och i linje med människors åsikter rörande hur detta kulturarv bäst kan användas som en lokal resurs. Som ett första steg har man valt att skydda ett urval lämningar genom att inhägna dem och man har också satt upp enklare informationsskyltar i anslutning till dem. Trots begränsade ekonomiska resurser befinner man sig således långt fram i de vetenskapliga och antikvariska resonemangen rörande lokalt brukande av materiella kulturarv.

Missilbasen i Santa Cruz de los Pinos, Kuba

Projektet har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande kulturarvsprocess och som en direkt konsekvens av detta deltog chefen för Museo de San Cristóbal, Felina González Hernández i seminariet ”Kulturarv som lokal resurs” som, inom ramarna för Göteborgs universitets satsning på styrkeområdet kulturarv, anordnades på institutionen den 7 november. Här presenterade hon bland annat museets planer för det fortsatta arbetet med Oktoberkrisens lämningar.

Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete. En av våra kubanska kolleger, Ismael Hernández, har också bloggat (på spanska) om Oktoberkrisen och workshopen i San Cristóbal på El blog de Ismael.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.