Header

Från missilhangar till bostad, museum och matsal

december 10th, 2015 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Från missilhangar till bostad, museum och matsal)

Av Håkan Karlsson

Oktoberkrisen 1962

I ett antal tidigare blogginlägg (1, 2, 3) har det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt som författaren och Anders Gustafsson sedan ett antal år bedriver på Kuba presenterats. I korthet kan konstateras att projektet bedrivs tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, och att det fokuserar på de materiella och immateriella lämningarna efter oktoberkrisen (1962) samt dessas kulturarvsaspekter. Arbetet har hittills varit koncentrerat till den före detta sovjetiska missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos i regionen Artemisa på västra Kuba, men under det senaste året har projektet också börjat studera de två tidigare baserna vid El Cacho och El Pitirre i regionen Pinar del Rio på västra Kuba. Den 13–15 oktober 2015 deltog författaren vid det första symposiet om den kubanska revolutionens historia (i Havanna), samt den 24–25 oktober 2015 vid den åttonde vetenskapliga workshopen om missilkrisen och dess lämningar (i San Cristóbal). Vid båda dessa tillfällen presenterades projektet och dess resultat.

Fältinsatser vid El Cacho och El Pitirre

Under oktober 2015 genomfördes också fältinsatser i form av inventeringar efter materiella lämningar, samt intervjuer med boende vid de två tidigare sovjetiska kärnvapenbaserna vid El Cacho och El Pitirre i närheten av tätorten Los Palacios i regionen Pinar del Rio på västra Kuba. Detta arbete gav en rad intressanta resultat och här vill jag kort uppehålla mig vid den missilhangar som återfinns vid den före detta missilbasen El Cacho.

El Cacho är den bas som i amerikanska underrättelsesammanhang benämndes San Cristobal 1 och detta var den första bas som upptäcktes av det amerikanska spaningsflyget den 14 oktober 1962. Det är också foton från El Cacho som presenteras på den berömda bilden från sammanträdet i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962 där USA påtalade Sovjetunionens inblandning i utplaceringen av offensiva kärnvapen på Kuba. El Cacho och dess materiella kultur kan således sägas ha utgjort den tändande gnistan för missilkrisen.

Sammanträde i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962

Sammanträde i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962. (Bildkälla: National Security Archive, Washington, D.C.)

Hangaren vid El Cacho

Centralt på underrättelsebilderna från 1962 återfinns den hangar där missilerna skulle göras stridsklara genom ett sammanfogande av raketkroppen och den kärnvapenbärande stridsspetsen, samt där de i ett reglerat klimat skulle invänta att bli utkörda till avfyrningsramperna.

Missilhangaren i El Cacho på flygfoto från 1962

Missilhangaren i El Cacho på flygfoto från 1962. (Bildkälla: National Security Archive, Washington, D.C.)

I enlighet med den diplomatiska överenskommelsen mellan USA och Sovjetunionen, som avslutade krisen i slutet av oktober, skulle samtliga materiella konstruktioner på baserna förstöras. USA krävde att FN skulle övervaka detta på plats, men denna övervakning mötte ett minst sagt starkt motstånd från den kubanska regeringen och kom därför aldrig till stånd. I fallet med El Cacho blev missilhangaren därför stående intakt i samband med det snabba tillbakadragandet av de sovjetiska missilregementena i slutet av oktober.

Intressant i sammanhanget är att missilhangarerna som i augusti 1962 fraktades från Sovjetunionen (som en form av byggsatser bestående av halvmåneformade cementbågar) utgjorde en central materiell del av de missilregementen som överfördes till Kuba, men att i fallet med hangaren vid El Cacho fanns helt enkelt inte tiden för att plocka ner den och att ta den med sig. Den blev således kvar på plats och genom åren har den kommit att återanvändas på en rad olika sätt och för olika ändamål.

Missilhangaren i El Cacho idag

Missilhangaren i El Cacho idag. (Foto: Håkan Karlsson)

Åren närmast efter krisen användes den som bostad för en familj med tre barn, men från och med mitten av 1960-talet till och med 2010 kom den kubanska militären att använda området för den före detta missilbasen vid El Cacho för utbildning av specialförband, inte minst under 1970-talet för insatser i Angola. I detta sammanhang kom hangaren bland annat att fungera som lagerlokal, officersmäss och regementsmuseum. Då det militära användandet av platsen upphörde år 2010 beslöt de lokala myndigheterna att den existerande infrastrukturen skulle användas för att bygga upp ett centrum för naturturism. I detta sammanhang fungerar missilhangaren nu bland annat som samlingsplats och matsal.

Avslutning

Det pågående fältarbetet inom projektets ramar fortsätter således att bidra med olika specifika historier och berättelser förankrade i den materiella och immateriella kulturen. Genom sitt underifrånperspektiv kompletterar och bidrar dessa med mer detaljerade och mänskliga dimensioner till den övergripande meta-narrationen rörande krisen. Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Håkan Karlsson är professor i arkeologi vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Det aktuella inlägget har författats i samarbete med Javier Iglesias Camargo från universitetet i Los Palacios och Gloria M. Miranda från regionmuseet i Los Palacios.

Två kubanska nedslag: 1962 och 1515

november 17th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Två kubanska nedslag: 1962 och 1515)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

Oktoberkrisen 1962

Vi har i tidigare blogginlägg (här och här) presenterat det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt vi sedan ett antal år bedriver på Kuba, tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, rörande de materiella och immateriella lämningarna efter oktoberkrisen 1962. Arbetet är koncentrerat till den före detta sovjetiska missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos i regionen Artemisa på västra Kuba. Den 25-26 oktober 2014 deltog vi vid den sjunde vetenskapliga workshopen om krisen och dess lämningar och arrangör var även denna gång det kulturhistoriska museet i San Cristóbal. På workshopen deltog både museipersonal, akademiker och lokalbefolkning och diskussionerna kom denna gång primärt att handla om museets arbete med den före detta missilbasen med avseende på hur denna kan bevaras och samtidigt, inom ramarna för en utomhusutställning på platsen, vidareutvecklas på ett sådant sätt att den utgör en resurs för lokalsamhället.

Vid resterna av en världskris

Vid resterna av en världskris år 2014. (Foto: Håkan Karlsson)

Det finns en utpräglad önskan från museets sida att hävda lämningarnas kulturhistoriska och antikvariska värde likväl som att på olika sätt göra dem betydelsefulla för lokalsamhället. Det sistnämnda bland annat genom att göra lämningarna tillgängliga för nationell och internationell turism, men också genom att de ska kunna bidra till en demokratisk utveckling på det lokala planet där lokalbefolkningen deltar aktivt med idéer och åsikter rörande hur basen och dess lämningar ska brukas. Redan tidigare har museet försett ett antal av de centrala lämningarna på den före detta basen med informationsskyltar och nu har skyddsområdet runt vissa av dessa lämningar även utökats. Samtidigt har man utbildat närboende småbrukare för att fungera både som vakter och som guider för besökare. Museet har vidare startat ett projekt i samarbete med de regionala skolorna där oktoberkrisen och dess lämningar utgör viktiga moment i den lokala och globala historieundervisningen.

En guide vid den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos

En av de lokala guiderna redogör fört sitt arbete i samband med ett besök på den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos år 2014. (Foto: Håkan Karlsson)

Ett problem som museet för närvarande har att förhålla sig till är den dåliga infrastrukturen i anslutning till den före detta missilbasen. Något som bland annat visar sig i mycket dåliga vägar vilket gör tillgängligheten till lämningarna begränsad. Vid workshopen deltog både lokala och regionala politiker och det var uppenbart att det även från detta håll finns ett ökat intresse för museets planer. Frågan är dock om detta intresse är tillräckligt för att leda till de nödvändiga infrastrukturella satsningarna eller inte? Från vår horisont är detta en spännande kulturarvprocess att följa och vårt projekt har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande utveckling. Det blir därför även i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Den spanska kolonialmaktens etablering på västra Kuba år 1515

I samband med vår vistelse på Kuba i oktober förde vi också diskussioner med våra arkeologiska och historiska kollegor om ett gemensamt projekt rörande den spanska kolonialmaktens etablering av bosättningen Villa San Cristóbal de La Habana på den kubanska sydkusten år 1515. Platsen för denna etablering är belägen cirka 4 mil söder om nuvarande Havanna och projektet kan delvis betraktas som relaterat till Havannas 500-årsjubileum år 2019 och en önskan från våra kollegor att försöka lösa den sedan länge outredda frågan rörande den exakta lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana. Då Villa San Cristóbal de La Habana utgör det nuvarande Havannas föregångare finns det således en direkt koppling till 500-årsjubileet. Den spanska kolonialmakten etablerade sig under det första decenniet av 1500-talet på östra Kuba, bland annat i förvaltningscentrat Baracoa, och under åren 1512–15 expanderade den sitt inflytande genom anläggandet av ett antal bosättningar, så kallad villas, på både de östra, centrala och västra delarna av ön.

Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564

Den italienske kartografen Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564 med lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana markerad. (Bildkälla: Wikipedia)

Flera av dessa initialt blygsamma etableringar växte sedan under de följande århundradena fram som viktiga och centrala stadsbildningar, såsom till exempel Sancti Spíritus, Trinidad de Cuba och Santiago de Cuba, men i fallet med San Cristóbal de La Habana blev utvecklingen en annan. Denna etablering existerade bara ett fåtal år (1515–1519) innan man av strategiska skäl valde att flytta densamma till öns norra kust och till den naturliga och lättförsvarade säckhamnen i anslutning till nuvarande Havanna.

Diego Velazquez De Cuellar

Diego Velázquez de Cuéllar, spansk guvernör på Kuba och ansvarig för anläggandet av Villa San Cristóbal de La Habana år 1515. (Bildkälla: Wikipedia)

Trots 80 års ansträngningar att med hjälp av historiskt källmaterial finna den exakta lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana så har dessa vedermödor hittills varit fruktlösa. Här kan dock arkeologin, och inte minst de arkeologiska metoderna i form av användandet av instrument såsom magnetometer och/eller georadar vilka kan avslöja strukturer under jord, komma till god användning i kombination med det historiska källmaterialet och arkeologiska utgrävningar. Detta projekt är således inte bara intressant genom sin avgränsade och intressanta frågeställning utan även då det är ett utmärkt och tydligt exempel på hur de historiska och arkeologiska disciplinerna och dessas respektive källmaterial kan samverka för att besvara specifika frågor. Det blir även vad gäller detta projekt, som ännu befinner sig i sin initiala fas, tillfälle att återkomma med fler blogginlägg i framtiden.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

So what? Internationell publicering och varför det ”svenska exemplet” är intressant

oktober 14th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för So what? Internationell publicering och varför det ”svenska exemplet” är intressant)

Av Anna R Locke

Den 17–19 september var det dags för Nationella forskarskolan i historias årliga höstinternat. Platsen – ett soligt och historiskt intressant Bäckaskogs slott i Skåne. Temat – internationell publicering. Ett 40-tal doktorander från Lund, Malmö, Göteborg, Södertörn och Växjö samlades för att med hjälp av en internationell panel diskutera textproduktion, publicering på engelska och huruvida det svenska exemplet kunde vara av intresse för någon utanför den inhemska akademiska kontexten.

Det är ingen hemlighet, och inte konstigt heller, att en stor del av forskningen inom historieämnet behandlar Sverige och skrivs på svenska. Detta faktum är mer eller mindre sant beroende på vilket lärosäte man tillhör, men tämligen allmängiltigt. Gott så – vi bor och verkar i Sverige och den svenska historien är lika värd att undersöka som något annat. Men den värld vi befinner oss i är också allt mer internationell och mindre än tidigare, med tätare kontakter mellan länder och transnationella perspektiv som ifrågasätter gränsdragningar och nationsbildningar. Till detta kan också läggas universitetens allt större krav på internationella kontakter/publiceringar med meriteringssystem som tar hänsyn till vilken typ av publicering man använt sig av och hur stor impact, det vill säga genomslag, den egna forskningen har. Och det säger sig självt, ju större potentiell läsekrets, desto större impact.

Under de tre dagarna på Bäckaskogs slott presenterades 20 texter författade med bas i doktorandernas avhandlingsarbeten och med syftet att vända sig till en internationell publik. Förutom ämnesspecifika frågor som berörde oklarheter i texten och det material som använts diskuterades också på ett mer generellt plan vad som krävdes för att texterna skulle kunna publiceras i till exempel en engelskspråkig historisk tidskrift. Till vår hjälp hade vi fyra etablerade historiker från Europa: Mary Hilson från University College London, Martina Kessel, Universität Bielefeld, Stuart Carrol, University of York och Marcel van der Linden från International Institute of Social History, Amsterdam. Alla med en gedigen bakgrund gällande både egen forskning, publicering och redaktörskap i internationella sammanhang.

Vad bör då en författare av en internationellt gångbar text tänka på? För det första måste självfallet den eventuella språkliga oförmågan övervinnas. Många av oss är inte vana att skriva på engelska, och i ärlighetens namn drar vi nog oss ofta för att göra det då vi anser att det bromsar och reducerar vår litterära skicklighet men – practice, och språkgranskning, makes perfect. Ett problem bortom den grundläggande gymnasiegrammatiken, som kanske också är svårare att övervinna, är dock översättningen av specifika termer. Till synes enkla ord, som i mitt eget fall ”bonde”, blir komplicerade att översätta med hjälp av en ordbok då de innehåller både kulturella och historiska aspekter som går förlorade, och kan bli rent av felaktiga, om fel ord på engelska väljs (”peasant” till exempel; enligt ordboken betyder det bonde men fråga vilken agrarhistoriker som helst och bilden blir långt mer komplicerad). Enligt panelen var det i dessa fall faktiskt bäst att använda det svenska ordet i kursiverad form och samtidigt ge en kort historiografisk kontext till begreppet. Ett sådant angreppssätt avhjälper halvdana översättningar, men ställer samtidigt högre krav på författaren – hur förklara tillräckligt men inte för långt. Och vilka ord bör behållas och förklaras istället för att översättas? Det sistnämnda problemet kan faktiskt, enligt Martina Kessel, vara en hjälp i det egna forskningsarbetet. Genom att tvingas förklara för någon utanför den inhemska kontexten kan centrala problematiker, som man varit ute efter att förklara men inte riktigt fått syn på, bli just synliga och därmed också diskuteras.

När det kommer till utformningen av texten lämnades det under en samlad paneldiskussion en del tips, inte minst gällande den övergripande strukturen på till exempel en artikel. Vi är tränade i en stilistik vilken innebär att man som läsare, likt en detektiv, får snirkla sig fram genom argumentationen för att på sista sidan komma fram till slut(!)satsen och de nya avslöjande resultat som blivit frukten av den aktuella forskningen. Det gäller att inte avslöja godbitarna för tidigt så att säga. På internatet gavs det helt andra instruktioner. Börja med slutsatsen. Sedan presenteras argumentationen för det hela och så avslutas det med slutsatsen, igen, men en mer välformulerad och avancerad sådan än vad som gavs inledningsvis. På det viset är många engelskspråkiga artiklar faktiskt utformade och det kan vara till god hjälp för den jäktade läsaren. Den som vill ta det ett steg längre kan också utforma texten mellan inledning och avslut på så vis att läsaren bara behöver läsa första meningen i varje stycke för att få ett begripligt grepp om innehållet. (Det kan tilläggas att denna text sannerligen inte har skrivits med några sådana jäktade personer i åtanke).

När så de språkliga och formmässiga hindren väl är övervunna kommer nästa problem – innehållet! En grundfrågeställning för internatet var om och huruvida, kanske, möjligen det svenska exemplet eventuellt skulle kunna vara av intresse för en bredare publik? Det rådde stor enighet kring detta – JA. Mary Hilson, förvisso med egen forskning som kretsar kring det skandinaviska, menade – väl medveten om sin egen jävighet i frågan – att det svenska exemplet var av stort intresse för en bredare internationell publik, inte minst på grund av den svenska modellens rykte ute i världen som ram för bygget av en välfärdsstat. Men även de andra paneldeltagarna påpekade att det svenska exemplet visst kunde vara intressant; allt beror – som alltid – på frågan. För att citera Marcel van der Linden: “there are no un-interesting topics, but there are un-interesting questions.” Inte ett papper eller en padda i salen lämnade diskussionen utan dessa ord varsamt nedtecknade.

Nio gånger i denna text har nu ordet internationell (10) i olika former använts. Ett modeord? Kanske. Ska vi sluta skriva på svenska och överge alla jämförelser mellan Edåsa, Fridene, Hedemora och Rogberga? Självklart inte. Men det är nog inte så dumt att ibland lyfta blicken från det egna, specifika och fundera på sitt material och på sin (intressanta) fråga – vad ger den mig för svar och vad säger det egentligen? Den mest intressanta frågan i ett internationellt (11) sammanhang är kanske inte just den som berör mitt huvudsakliga material för, som Mary Hilson formulerade sig, so what? Intressanta empiriska resultat i all ära, visst, men vad säger de om det bredare perspektivet? Om Sverige? Om Europa? Om världen? Under alla sessioner jag medverkade i under dagarna på Bäckaskog diskuterades det mycket kring denna ”so-what-fråga”, hur den kunde lyftas fram tydligare och inte minst självsäkrare. För det rådde stor enighet kring en sak: ”the Swedish example matters” – det är bara upp till oss att förklara varför.

Anna R Locke är doktorand i historia.

Från boplatsen La Draga till gruvan i Gavà – reflektioner från ett Erasmusutbyte

april 25th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Samverkan | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Från boplatsen La Draga till gruvan i Gavà – reflektioner från ett Erasmusutbyte)

Av Anna-Carin Andersson och Håkan Karlsson

Alltsedan sommaren 2013 har Institutionen för historiska studier vid GU ett Erasmusavtal med den arkeologiska institutionen vid Universitat Autònoma de Barcelona. Ett antal lärare vid vår institution har redan deltagit i Erasmusutbytet och i början av april 2014 genomförde författarna till denna text ett veckolångt besök på institutionen i Barcelona inom ramarna för avtalet. Detta besök inkluderade såväl genomförandet av ett antal seminarier där egna forskningsresultat presenterades, besök på institutionens laborativa avdelningar, likväl som exkursioner till ett par av de platser där institutionen genomför projekt- och undervisningsbaserad fältverksamhet.

Vår presentation av olika teoretiskt orienterade seminarier och föreläsningar, vilka berörde teman såsom arkeologins och kulturarvets samtidspolitiska dimensioner, väckte viss uppmärksamhet mot bakgrund av förhållandet att vår katalanska samarbetsinstitution primärt är tekniskt och laborativt orienterad. Denna inriktning innebär dock samtidigt att man har mycket väl utbyggda laborativa resurser för en rad olika naturvetenskapliga analysmetoder, exempelvis vad gäller pollen-, keramiskt och osteologiskt material etc. Man har vidare en omfattande experimentell verksamhet, med fokus på olika former av rekonstruktionsförsök, t.ex. vad gäller förhistorisk keramik, stenmaterial, byggnadsteknik och landskapsrekonstruktion. De laborativa resurserna används för inhämtandet av kommersiella uppdrag från olika arkeologiska aktörer men primärt används de i undervisningen och i samband med de projektbaserade fältundersökningar institutionen bedriver. Flera av de katalanska kollegorna påtalade vikten av att teoretiska resonemang kopplas samman med de naturvetenskapliga metoderna.

Hundskelett under analys vid UAB

Ett hundskelett under analys vid det osteologiska laboratoriet på den arkeologiska institutionen vid Universitat Autònoma de Barcelona. (Foto: Håkan Karlsson)

Institutionen bedriver projektbaserade fältundersökningar primärt på två ställen i Katalonien och dessa undersökningar utgör även grunden för de utbildningsbaserade fältmomenten. Den första av dessa platser är den neolitiska boplatsen La Draga – från cirka 5000 f.Kr. – som institutionen undersökt från 1991 och där undersökningar fortfarande äger rum. Boplatsen är belägen cirka 10 mil norr om Barcelona i direkt anslutning till lokalsamhället Banyoles och den återfinns vid strandkanten av Kataloniens enda större insjö, Estany de Banyoles. Denna lokalisering har varit avgörande både för boplatsens etablering under stenåldern och för dess exceptionellt goda bevarandeförhållanden.

Det var också denna placering som lede till dess upptäckt år 1991 i samband med konstruktionen av anläggningar inför 1992 års olympiska spel vars roddtävlingar ägde rum på Estany de Banyoles. Undersökningarna av La Draga har tack vare de goda bevarandeförhållandena – där den intilliggande sjöns vattennivå inneburit att de neolitiska lämningarna varit vattendränkta i en syrefattig miljö – bidragit med ett unikt neolitiskt material. Detta gäller framförallt olika former av organiskt material såsom träredskap, rep och snören, rester efter byggnader i form av trästockar samt mängder med växtlämningar och fröer. Det förhållandet att platsen ligger i direkt anslutning till lokalsamhället Banyoles har också inneburit mycket goda förutsättningar för olika typer av publik arkeologi och man har därför (re)konstruerat ett antal av de neolitiska byggnader man återfunnit. Dessa är centrala vid olika publika aktiviteter bland annat tillsammans med skolklasser och andra intresserade.

Vattenfyllt schakt vid boplatsen La Draga

Ett av de vattenfyllda schakten vid den neolitiska boplatsen La Draga. (Foto: Håkan Karlsson)

Rekonstruerade stenåldershus, La Draga

Rekonstruerade stenåldershus vid den neolitiska boplatsen La Draga. (Foto: Håkan Karlsson)

Den andra platsen där institutionen bedriver projektbaserat fältarbete är den neolitiska gruvan vid lokalsamhället Gavà beläget några mil söder om Barcelona i närheten av flygplatsen El Prat. De förhistoriska gruvorna upptäcktes år 1975 i samband med konstruktionen av hyreshus i Gavà och institutionen har varit involverad i undersökningarna av den förhistoriska lämningen sedan slutet av 1970-talet. Gruvan som kronologiskt är från cirka 3000–4000 f.Kr. består av ett större antal schakt där man under neolitikum brutit den grönfärgade fosfatmineralen variscit vilken under stenåldern primärt användes för tillverkning av smycken och i förädlad och oförädlad form som bytesmaterial i den lokala neolitiska handeln. Gruvorna rymmer olika former av lämningar efter brytningen av variscit och efter bearbetningen och förädlingen av densamma, likväl som efter de människor som arbetade med gruvdriften, exempelvis i form av olika redskap men även av begravningar i gruvschakten.

På platsen har de lokala myndigheterna bidragit med resurser till skapandet av en arkeologisk park och ett museum som invigdes i slutet av 1970-talet. Parken består av en rekonstruktion av den växtlighet som dominerade landskapet under stenåldern och kunskapsunderlaget består av fynd av fröer och pollen som gjorts på platsen. Museet har en spännande pedagogisk utformning med ett par gruvschakt in situ vilka fungerar som centrum för en utställning som behandlar olika förhistoriska teman såsom t.ex. den förhistoriska människans hantverk och hennes naturmiljö samt hur vi som arkeologer kan få fram kunskap om detta utifrån det existerande källmaterialet. Dessa teman behandlas i ett antal fristående montrar/upplevelserum som på ett spännande sätt kombinerar olika multimediaeffekter. I museet finns också kopior av ett par gruvschakt vilka är mycket populära bland de besökande skolklasserna. Även i detta fall har kraft lagts på de publika aspekterna av de förhistoriska lämningarna. Liksom i fallet med La Draga ligger gruvan i Gavà i direkt anslutning till ett lokalsamhälle och de publika dimensionerna är därför mycket utvecklingsbara. Då Gavà är en förhållandevis fattig förort till Barcelona har gruvan och det akademiska intresset för densamma dessutom lett till identifieringsaspekter hos invånarna som är positiva för lokalsamhällets sociala hållbarhet.

Neolitiskt gruvschakt, Gavà

Gruvschakt från den neolitiska gruvan in situ på museet i den arkeologiska parken i Gavà. (Foto: Håkan Karlsson)

Museiutställning i Gavà

Från museet i den arkeologiska parken i Gavà. En av de tematiska montrarna/upplevelserummen. (Foto: Håkan Karlsson)

De skillnader i fokus som föreligger mellan den arkeologi som bedrivs vid Institutionen för historiska studier vid GU och den som bedrivs hos vår katalanska samarbetspartner innebär dock inga hinder utan rymmer enbart möjligheter. Vid våra diskussioner framkom ett antal olika idéer och inför framtiden finns goda förutsättningar för ett konstruktivt möte där vi kan lära av varandra och i praktiska tillämpningar – såsom lärarutbyte och gemensamma projekt, undersökningar och analyser – knyta samman våra olika arkeologiska intressefokus.

På ett generellt plan kan också konstateras att de lärare och studenter som ännu inte utnyttjat de möjligheter som finns till Erasmusutbyte borde göra detta då det är oerhört lärorikt att ta del av, och bidra till, denna form av internationellt akademiskt utbyte och samarbete.

Anna-Carin Andersson och Håkan Karlsson är högskoleadjunkt respektive professor i arkeologi.

Neonskyltar som samtidsarkeologiskt kulturarv

april 3rd, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Neonskyltar som samtidsarkeologiskt kulturarv)

Av Anders Gustafsson och Håkan Karlsson

I slutet av 1800-talet upptäcktes grundämnet neon och det förhållande att denna ädelgas avger ljus när den placeras i ett tunt glasrör som elektrifieras. Detta var en teknisk innovation, och då framställning av både gas och glasrör var billig kom neongasen under perioden 1910–1940 till intensiv användning i kommersiella sammanhang och då mer precist vid tillverkningen av reklamskyltar av olika karaktär. Under 1930-talet kom USA att bli neonskyltarnas centrala hemvist och då inte minst Times Square i New York där havet av neonskyltar blev en turistattraktion.

I samband med andra världskriget och mörkläggningen av städerna avstannade neonskyltarnas expansion och efter kriget kom de successivt att ersättas med andra, mer hållbara och billigare skyltkonstruktioner av plast. Även om neonskyltar fortfarande används både i kommersiella och konstnärliga sammanhang – kanske som en konsekvens av den postmoderna blandningen av kronologier och föreställningsvärldar – så är deras antal idag bara glimrande skuggor jämfört med under storhetstiden.

I den amerikanska nöjesmetropolen Las Vegas gick dock utvecklingen i en annan riktning efter andra världskriget. Under 1950- och 1960-talen kom neonskyltarna att utgöra en viktig ingrediens i stadsbilden och staden förvandlades till något av neonskyltarnas huvudstad. I kasinojättarnas tjänst blev det en sista utpost för en teknik som blivit förbisprungen av andra lösningar. Också i Las Vegas kom dock neonskyltarna med tiden att tappa mark till de nya typerna av plastskyltar, och även om staden ännu idag är en lysande pärla i den karga Nevadaöknen så är det inte primärt neonskyltar som står för ljuset.

I Las Vegas har man emellertid även efter denna nedgång haft ett speciellt förhållningssätt till sina neonskyltar. På olika sätt har man kommit att betrakta dem som en del av stadens kulturarv. Ett initiativ som utmärker detta förhållande är The Neon Museum som grundades 1996 som ett samarbetsprojekt mellan Södra Nevadas konstråd och staden Las Vegas. I inledningsfasen bestod museets aktiviteter primärt av att rädda neonskyltar undan förgängelsen och låta dem få ett fortsatt liv på en före detta industritomt, men idag har verksamheten expanderat på olika sätt. Idag omfattar samlingen, som förevisas i en utomhusutställning, cirka 150 skyltar och guidade turer ges för de ökande turistströmmarna. Museet har också sedan 2012 permanentat ett besökscenter samt deltagit i restaureringen av 12 större skyltar vilka placerats i Las Vegas äldre stadskärna och på Las Vegas Boulevard.

Neonskyltar på Fremont Street, Las Vegas

Rekonstruerade skyltar på Fremont Street. (Foto: Håkan Karlsson)

Det förekommer också andra mer kommersiellt orienterade initiativ i samma anda som ”The Fremont Street Experience”, där man strävar efter att bevara de äldsta delarna av Las Vegas kasinokultur och dess arkitektur i anslutning till Fremont Street i Las Vegas gamla stadskärna. I denna strävan, där man bland annat låtit bygga ett tak över gatan, ingår neonskyltarna som ett centralt och givet inslag och det gäller exempelvis den klassiska skylten föreställande cowboyen Vegas Vic som sedan 1951 pryder den byggnad som tidigare utgjorde Pioneer Club.

Vegas Vic på Fremont Street

Vegas Vic på Fremont Street. (Foto: Håkan Karlsson)

Utan tvekan utgör Las Vegas neonskyltar ett ständigt aktuellt samtidsarkeologiskt kulturarv som kan berätta mycket om 1900-talet. Inte bara med avseende på tekniska innovationers uppgång och fall eller om lokala och globala marknadsföringstekniker utan också om ett helt århundrades sätt att skapa både referensramar och föreställningsvärldar. Historikern Kim Salomon har fångat neonskyltarna på ett bra sätt när han menar att: ”Som metaforer tycks de vara oförgängliga. Magin kring det flimrande ljuset lockar ideligen och förför. De är förvisso inneslutna i en tidskapsel, men deras betydelse omförhandlas kontinuerligt på olika arenor”.

Anders Gustafsson och Håkan Karlsson är docent respektive professor i arkeologi.

The Nevada Test Site – ett sentida kulturarv

mars 20th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för The Nevada Test Site – ett sentida kulturarv)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

I augusti 1944 fällde USA två atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki och för första gången i historien uppvisades den destruktiva kraft som den nya atomklyvningstekniken kunde släppa lös i militära sammanhang. Detta ledde till en febril sovjetisk forskningsaktivitet och 1949 genomförde Sovjetunionen sin första sprängning av ett atomvapen. Det kalla kriget mellan supermakterna USA och Sovjetunionen, vilket kan sägas ha startat runt 1950, kom att utmärkas av stora investeringar i forskning runt den nya teknologin och i en accelererande kapprustning där skapandet av enorma arsenaler av strategiska kärnvapen var central.

Kärnvapnen, som i enlighet med det kalla krigets skruvade logik upprätthöll freden mot bakgrund av en ömsesidig global förstörelsekapacitet, utvecklades under den aktuella perioden från 1940-talets otympliga bomber till det sena 1980-talets träffsäkra interkontinentala missiler. Ett led i denna utveckling var bland annat en ständig forskning rörande olika typer av fysikaliska reaktioner vilka skulle kunna visa vägen till kärnvapen med en allt högre sprängkraft, men minst lika viktigt var det att de teoretiska resonemangen kunde kontrolleras genom praktiska experiment i form av provsprängningar.

Operation Plumbbob

Operation Plumbbob, en serie med 29 kärnvapentester som ägde rum på The Nevada Test Site under perioden 28 maj–7 oktober 1957. Foto: National Nuclear Security Administration.

Detta ledde till ett omfattande testande av kärnvapen av olika karaktär och de båda supermakterna genomförde tillsammans 1747 provsprängningar under perioden 1949-1990.

USA genomförde sina första provsprängningar på mindre öar i Stilla havet, bland annat på Bikiniatollen, för att från och med slutet av år 1951 genomföra experimenten i ett nyinrättat testområde i Nevadaöknen, The Nevada Test Site. I detta område, omfattande cirka 1700 kvadratkilometer och beläget cirka 10 mil nordväst om Las Vegas, genomfördes 928 provsprängningar under den aktuella perioden. Under den första 10-årsperioden genomfördes cirka 100 av dessa som atmosfäriska tester ovan jord, och de drog till sig stora skaror av turister. Med den växande kunskapen om det radioaktiva nedfallets negativa verkningar kom testerna dock från och med 1963, och inom ramarna för en överenskommelse med Sovjetunionen, att äga rum under jord. Efter Sovjetunionens kollaps och det kalla krigets avslutande i början av 1990-talet har inga tester ägt rum på The Nevada Test Site även om den hemliga militära verksamheten fortfarande är omfattande.

Det kalla kriget har efterlämnat mängder med materiella lämningar, likväl som geografiska områden vilka idag inte fyller någon militär funktion och det före detta nukleära testområdet i Nevada och de materiella lämningar som återfinns inom detta utgör en sådan plats. Området reser, likväl som kalla krigets lämningar av olika karaktär på andra håll i världen, frågor av antikvarisk natur: Är vissa av lämningarna värda att bevara till eftervärlden? Går det att betrakta lämningar från det kalla kriget som en del av ett sentida kulturarv? Dessa frågor hanteras på olika sätt i olika nationella och antikvariska kontexter.

I fallet med The Nevada Test Site har berörda myndigheter valt att betrakta ett antal lämningar från de genomförda kärnvapentesterna som värda att bevara och i dagsläget är runt 150 byggnader, strukturer och objekt från platsen uppförda på The US National Register of Historic Places vilket ger dem ett antikvariskt skydd. Det handlar om allt från byggnader i den numera i det närmaste övergivna staden Mercury som en gång rymde upp till 10.000 invånare då testverksamheten var som mest omfattande, till de betong- och metallfundament som bar upp kärnladdningarna vid de olika sprängningarnas ”Ground Zero” vid de tidiga atmosfäriska detonationerna. På det praktiska och lokala planet hanteras den antikvariska verksamheten i form av kartering och katalogisering av det före detta nukleära testområdet av ett antal arkeologer anställda vid Desert Research Institute (DRI) och dess underavdelning Division of Earth and Ecosystem Sciences (DEES).

National Atomic Testing Museum

En monter i National Atomic Testing Museum. Föremål relaterade till atomvapen från en tid då dessa bidrog till övervägande positiva känslor. Foto: Håkan Karlsson.

I samband med vårt besök på DEES i Las Vegas i mars 2014 träffade vi bland annat arkeologen Colleen Beck som arbetat med kartering av lämningarna i det före detta testområdet sedan 1990-talet. Hon har också beforskat andra samtidsarkeologiska lämningar som indirekt är relaterade till testerna såsom till exempel lämningarna efter det fredsläger som uppfördes utanför testplatsens grindar i början av 1980-talet och som fortfarande, fast i betydligt mindre skala, används av ett antal personer. Detta är en spännande vinkling då det för in andra dimensioner i historierna runt testplatsen än de rent militärhistoriska.

Trots att Colleen var ganska kritisk till innehållet besåg vi också The National Atomic Testing Museum som ligger i anslutning till DEES. Museet gav en intressant men patriotisk och ensidig bild av de amerikanska kärnvapentesterna och nödvändigheten både av desamma och av kapprustningen.

Ett antal av de lämningar som återfinns på The Nevada Test Site är utan tvekan unika, och väl värda att betrakta som ett viktigt kulturarv, då de vid sidan av liknande lämningar på två testplatser i nuvarande Kazakstan är de enda platser i världen där hundratals kärnvapenladdningar testats. Platser där generalrepetitionerna för det kalla krigets slagfält pågick i 40 år samtidigt som huvudföreställningen, tacksamt nog, inte kom att iscensättas.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

Oktoberkrisen levandegjord

januari 29th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Oktoberkrisen levandegjord)

Av Anders Gustafsson och Håkan Karlsson

Den allvarligaste konfrontationen mellan USA och Sovjetunionen under det kalla kriget ägde rum under perioden 14–27 oktober 1962 och inom ramarna för den så kallade Oktoberkrisen. Den 14 oktober detta år upptäckte amerikanskt spaningsflyg att installationen av sovjetiska strategiska kärnvapenmissiler på Kuba var långt gången. Detta innebar en dramatisk förändring av den militärstrategiska maktbalansen mellan supermakterna och under de cirka två veckor krisen – med ett alltmer högljutt vapenskrammel – varade var oron stor för att den skulle utvecklas till en fullskalig militär konfrontation mellan USA och Sovjetunionen.

Oktoberkrisen 1962

Luftvärnsbatteri framför Hotel Nacional i Havanna oktober 1962. (Bild från den utställning om Oktoberkrisen som omtalas nedan.)

Krisen löstes slutligen, efter en amerikansk flottblockad av Kuba, på diplomatisk väg i direkta förhandlingar mellan de två supermakterna och dessas presidenter John F. Kennedy och Nikita Chrusjtjov. Den oskrivna överenskommelsen innebar bland annat att de sovjetiska missilerna på Kuba ”växlades” mot amerikanska missiler i Turkiet, samt att USA förband sig att inte konfrontera Kuba militärt. Vid dessa förhandlingar deltog dock inte representanter för den kubanska regeringen vilket länge har varit ett öppet sår för de kubanska makthavarna. Decenniet efter krisen kom det att påverka relationerna mellan Kuba och dess allierade Sovjetunionen på ett negativt sätt som fortfarande är märkbart. Sålunda var Oktoberkrisen fram till för några år sedan en kraftigt underkommunicerad del av den kubanska historieskrivningen, vilket kunde märkas i allt från skolböcker till museiutställningar.

Detta förhållande förändras dock för närvarande, och som vi skrivit om tidigare här har det samtidsarkeologiska projekt vi bedrivit tillsammans med kubanska historiker och antropologer runt de sovjetiska missilbaserna sedan 2005, bland annat bidragit till att de lokala myndigheterna i provinsen Artemisa valt att återöppna det kulturhistoriska museet i huvudorten San Cristóbal med intentionen att museet bland annat skall fokusera på Oktoberkrisen. Detta samtidigt som det antikvariska och kulturhistoriska värdet hos de närbelägna materiella lämningarna på den före detta missilbasen Santa Cruz de los Pinos framhävs.

Även på andra platser på Kuba börjar dock de materiella lämningarna efter Oktoberkrisen uppmärksammas. Ett sådant exempel utgörs av de arkeologiska utgrävningar som utförts, och den utställning som byggts upp, i trädgården framför Hotel Nacional i Havanna. Hotellet, som sedan sin tillkomst på 1930-talet bebotts av ett stort antal berömdheter från bl.a. politik, idrott och nöjesliv, återfinns på den östra sidan av Havannas hamninlopp. Denna strategiskt belägna plats rymde tidigare en äldre spansk fortifikationsanläggning som tillsammans med Morro-fästningen på den västra sidan av hamninloppet utgjorde ett effektivt lås till hamnen. I samband med Oktoberkrisen kom delar av denna anläggnings tunnel-, grott- och löpgravssystem att återanvändas, förbättras och bestyckas med delvis nedgrävda luftvärnsbatterier. Efter krisen förföll anläggningen, men den har nu grävts ut och en utställning som tematiserar Oktoberkrisen har anlagts i delar av tunnelsystemet och i den centrala Taganana-grottan.

Entré till utställning om Oktoberkrisen, Havanna

Ingången till Taganana-grottan och tunnelsystemet.

Vid sidan av informationstexter innehåller utställningen även materiella lämningar från Oktoberkrisen i form av ammunitionslådor etc. och det går att få guidade turer. I korthet ger utställningen besökaren en fullgod bild av Oktoberkrisen och dess förlopp. Vid vårt besök fungerade historikern Estella Rivas som vår guide, vilket var extra spännande då hon som 18-åring under Oktoberkrisen deltog i försvaret av Havanna och fungerade som flygspanare vid anläggningen. Detta innebar att vid vårt besök blev Oktoberkrisen inte bara levandegjord genom utställningen utan också genom Estellas personliga minnen och berättelser.

Estella Rivas vid utställningen om Oktoberkrisen

Estella Rivas framför en utställningsskärm i Taganana-grottan.

Det finns en önskan hos våra kollegor vid museet i San Cristóbal att utveckla och iscensätta den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos på liknande sätt som man valt att göra med lämningarna vid Hotel Nacional. Det är en utveckling som museet – om de kan få loss nödvändiga resurser – under de kommande åren tänker genomföra tillsammans med lokalbefolkningen och i linje med människors åsikter rörande hur detta kulturarv bäst kan användas som en lokal resurs.

Vårt projekt har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande kulturarvsprocess. Det blir därför i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Anders Gustafsson och Håkan Karlsson är docent respektive professor i arkeologi.

Pompeji – en stad i förfall?

januari 14th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Pompeji – en stad i förfall?)

Av Linnéa Johansson

Jupitertemplet i Pompeji

Jupitertemplet i Pompeji med ett snötäckt Vesuvius i bakgrunden. (Foto: Linnéa Johansson)

När jag i höstas tillbringade en månad i Pompeji med att göra en fältstudie för min avhandling noterade jag en märklig sak. Turistantalet slog nu alla rekord, mycket tack vare den slutsålda utställningen Life and Death in Pompeii and Herculaneum som under våren och sommaren visats på British Museum (och som jag tidigare skrivit om på denna blogg). Det som förvånade mig denna gång var vad turisterna var ute efter att få se. Naturligtvis var de erotiska målningarna fortfarande besökarnas favoriter, men efter bordellen, amfiteatern och gipsavgjutningarna av de invånare som inte lyckats fly från katastrofen hade Pompeji nu, lite oväntat, fått en ny attraktion. Vad turisterna frågade efter var inte längre de fantastiska konstverken inne i Vettiernas hus, eller hur man enklast tog sig till de magnifika badanläggningarna. Det som nu plötsligt var minst lika intressant för dem att beskåda var istället ”huset som rasade”.

Den byggnad som här åsyftades var den så kallade Schola Armaturarum Iuventutis Pompeianae, en liten byggnad vars antika funktion vi inte kan vara riktigt säkra på. Då man återfunnit målningar av olika slags vapen har den av vissa tolkats som en lokal där gladiatorerna höll till, medan andra forskare istället menar att det var en helt vanlig skola. Denna lilla byggnad har sedan återupptäckten av Pompeji levt en ganska anonym tillvaro. Den låg förvisso längs med stadens största genomfartsled, den så kallade Via dell’Abbondanza, överflödsgatan, men då byggnaden har ansetts ganska så ointressant jämfört med de magnifika husen runt omkring, har det aldrig bedrivits någon mer koncentrerad forskning just på detta hus och mycket få, även bland oss som forskar om Pompeji, kände nog till speciellt mycket om denna lokal. Allt detta kom att ändras en novembermorgon 2010. Då vakterna i Pompeji anlände till jobbet såg de att nattens skyfall hade medfört att detta hus nu hade kollapsat, något som sågs som en stor katastrof och som inom några timmar kablades ut som en nyhet över hela världen.

Att Schola Armaturarum rasade blev nämligen också starten för en enorm debatt om Pompejis bevarande. Alla anklagade varandra, de anställda i Pompeji ansågs ha brist på kompetens medan de i sin tur menade att det bristfälliga underhållet berodde på för lite resurser. Nu började media intressera sig allt mer för Pompeji ur en helt ny vinkel, nämligen staden som håller på att gå förlorad. Varje sten som föll ner hamnade i den italienska dagspressen, och man började omnämna november som ”Pompejis svarta månad”, beroende på att det under denna period regnade som mest, vilket även bidrog till de största rasen. Allt sedan denna händelse har det rapporterats om ett ras minst en gång i månaden, ofta skrivs det om flera ras under en och samma vecka, och det är inte konstigt att Pompeji nu diskuteras som en stad i kris.

Schola Armaturarum

Platsen där ”huset som rasade”, Schola Armaturarum, tidigare stod. (Foto: Linnéa Johansson)

Men håller då Pompeji verkligen på att falla sönder? Naturligtvis är det många ras, det handlar om en stad på 60 hektar där de flesta murar står oskyddade mot inte bara naturens påverkan, utan även mot turisterna som gärna klättrar upp på dem i jakten på det optimala gruppfotot. Huruvida det verkligen har blivit värre under senare år är dock något som är svårt att svara på. Naturligtvis har det förekommit ras av murar och fresker även tidigare. Skillnaden är bara att nu får detta en uppmärksamhet som kanske inte alltid känns helt befogad.

Det förhåller sig nämligen så att hela Pompejis historia i själva verket kantas av olika skador och katastrofer, flera kända, men många man också gör sitt bästa för att glömma. Redan under antiken drabbades staden av en svår jordbävning år 62, vilken ledde till skador som fortfarande går att se på många av kvarteren. Anledningen till detta skalv var med all säkerhet en stor instabilitet under markytan som bara en kort tid senare, år 79, skulle leda till Vesuvius utbrott, den största katastrofen i Pompejis historia – men också anledningen till att staden idag finns bevarad.

Pompeji begravdes under aska och pimpsten, men inte fruset i tiden som många tror. Tyngden från askan fick i de flesta fall även husen att helt rasa samman. Vid återupptäckten var det sällan man hittade ett hus som såg ut som de vi idag möter i Pompeji. Snarare rörde det sig om totalt kollapsade byggnader, som arkeologerna mödosamt (och ibland med lite god fantasi) lyckades pussla ihop till befintliga byggnader. Först då man lärde sig att det var lämpligast att gräva ut husen uppifrån började man kunna bevara mer av inredningen, eftersom man då kunde rädda de fallna väggarna från att ytterligare rasa in. De tidiga utgrävningarna kantades dock av okunskap och ett större intresse för att hitta skatter än att studera och bevara husen. Ett stort antal hus har idag berövats på sina konstverk. Många togs bort för att förvaras på museet i Neapel, vart andra tagit vägen har vi ingen aning om. Utgrävningarna tog fram Pompeji ur askan, men bidrog också till att många delar av staden nu förlorades för gott till följd av bristen på fungerande konserveringsmetoder.

Under 1900-talets första årtionden hade man emellertid lyckats få fram en teknik som innebar att man nu kunde både bevara, dokumentera, samt restaurera Pompejis byggnader på ett bra sätt. Pompeji började nu även bli ett av Europas mest populära turistmål och en blomstrande turistindustri bidrog till att skapa arbeten och välstånd i den övrigt så fattiga regionen. Allt detta kom emellertid att ändras i och med andra världskriget.

Den 24 augusti 1944, samma datum som Vesuvius traditionellt anses ha fått sitt utbrott nästan två tusen år tidigare, inträffade nämligen den katastrof som kanske mer än något annat har skadat Pompeji. Andra världskriget pågick nu för fullt i Italien och striderna kom att intensifieras allt mer vartefter de allierade närmade sig Rom. Redan några år tidigare hade bomber fallit i området, men utan att skada några av ruinerna. Denna gång var det dock annorlunda; nu var det Pompeji som var själva målet. De allierade hade fått uppgifter om att Pompeji fungerade som vapenförråd för tyska trupper, och under två dagar fälldes runt 150 bomber över ruinstaden. Ett stort antal hus och andra byggnader inne i Pompeji blev nu totalförstörda, och ännu fler kom att skadas svårt. Något av det mest tragiska var att en av bomberna träffade stadens sydvästra hörn, där Pompejis dåvarande museum låg. Här inne förvarades många ovärderliga fynd, betydligt fler än vanligt då man nu även valt att flytta in många lösa föremål från husen dit, i tron att de skulle vara bättre skyddade på museet. Här fanns även Pompejis största dragplåster, originalen av de berömda gipsavgjutningarna, utställda. Museet totalförstördes och även om flera av de viktigaste föremålen, t.ex. ett antal av gipsavgjutningarna, klarade sig så var det ofantliga värden som här gick förlorade. Naturligtvis hade det aldrig funnits några vapenförråd i Pompeji. De allierade var fullständigt felinformerade på den punkten, men just detta att man utgick från att Pompeji användes som förråd hade medfört att man systematiskt försökte bomba de hus som hade tak, då eventuella vapenförråd lämpligast skulle ha gömts undan där. De hus som hade skyddstak var knappast mer troliga att innehålla vapenförråd än andra, dock hade de fått sina tak av den anledning att detta var de finaste byggnaderna som bäst behövde bevaras. Nu blev det istället dessa byggnader som råkade mest illa ut.

De allierades bombningar av Pompeji måste vara en av den moderna tidens största förstörelser av ett kulturarv, men också bland de mest nedtystade. Husen byggdes upp igen och det finns ingen information inne i Pompeji om vilka hus som är original, eller vilka som är rekonstruerade efter kriget. Anledningen till att man än idag håller tyst om denna enorma katastrof är med största sannolikhet att man vill visa upp Pompeji som ett slags arkeologiskt Disneyland. Turisterna vill gärna tro att de går runt i en antik stad som är oförändrad, snarare än att de vandrar runt på en krigsplats som blivit återuppbyggd på 1950-talet. Naturligtvis finns det mycket kvar som är original, men då det inte finns någon information om vad som är original, så är det omöjligt för en icke arkeologiutbildad besökare att avgöra detta.

Epidius Rufus hus efter bombanfall under andra världskriget

Det så kallade ”House of M. Epidius Rufus” efter de allierades bombningar 1943. (Bildkälla: The British School at Rome, Ward-Perkins Collection, call no. WP[PHP]-War01-0056)

Epidius Rufus hus idag

Epidius Rufus hus som det ser ut idag. (Foto: Linnéa Johansson)

Detta är dock inte den enda katastrofen som drabbat Pompeji i modern tid. År 1980 drabbades regionen av en svår jordbävning, det s.k. ”Irpiniaskalvet”, uppkallat efter den stad i Kampanien där den hade sitt epicentrum. Återigen kom Pompeji att skadas svårt. Väggar rasade, fresker pulvriserades och vi måste utgå från att det blev enorma skador även vid detta tillfälle. Hur illa det egentligen var är svårt att säga, det finns inga fotografier från hur det såg ut efter jordbävningen, då man åter förefaller ha gjort sitt bästa för att tysta ner katastrofen. Jordbävningen kom emellertid på sikt att leda till något positivt, nämligen att flera internationella forskarteam nu släpptes in i staden, då det helt enkelt krävdes hjälp med dokumentationen av Pompeji i händelse av att ytterligare ett skalv skulle inträffa.

Så det är i detta ljus man måste se debatten om rasen i Pompeji. Det är tragiskt att väggar rasar, men de värsta katastroferna har kanske redan inträffat. Ett bra exempel är just Schola Armaturarum, ”huset som rasade”. Denna byggnad är i sig ett fantastiskt exempel på Pompejis katastrofer. Vid undersökningar av huset har man kunnat se att detta hus skadades allvarligt redan vid jordbävningen år 62.  På bilder från de första utgrävningarna av byggnaden, 1915, kan man se att även vulkanen gick hårt åt denna konstruktion, då det inte var mycket kvar av huset då det kom fram ur askan. Schola Armaturarum restaurerades visserligen till en hel byggnad, men huruvida den nya konstruktionen såg ut som den ursprungligen hade gjort under antiken vet vi inget om. Byggnaden fick heller inte stå länge. Detta hus var en av de byggnader som skadades svårt i samband med de allierades bombräder, och en stor del av de få antika lämningar som fanns kvar kom nu att försvinna. Huset återbyggdes ännu en gång på 1950-talet, för att senare åter skadas svårt under jordbävningen 1980. Schola Armaturarum kom alltså slutligen att förstöras helt i samband med raset i november 2010, men det kommer med all sannolikhet att åter byggas upp, så fort den omfattande utredningen om vem som egentligen bör ställas till svars för denna katastrof har slutförts.

Schola Armaturarum, tidigt 1900-tal

Den så kallade Schola Armaturarum Iuventatis Pompeianae vid utgrävningstillfället. (Bildkälla: Notizie degli Scavi di Antichità 1916, s. 430)

Detta är något man måste ha i åtanke när man läser om hur Pompeji rasar. Jo, här har vi ett hus som rasade, men frågan är hur antikt man egentligen kan säga att det var. Vissa menar att anledningen till att det rasade var just att det moderna taket var alldeles för tungt och att en riktig antik byggnad skulle ha klarat sig betydligt bättre. Flera av de byggnader som nu omnämns i media för att det fallit någon sten är också de som bombades under kriget. Det är intressant att se vilket otrolig debatt man då för om den lilla förstörelse som nu inträffat på vad som i själva verket är en modern byggnad, medan man fortfarande förtiger att det antika originalet redan skadats i en tidigare, oerhört mycket mer omfattande katastrof.

Pompeji är alltså en stad vars historia, såväl den antika som den moderna, kantas av perioder av stor förstörelse. Pompeji kommer fortsätta rasa, precis som det alltid har gjort, men det viktigaste är kanske inte alltid att restaurera eller på annat sätt åtgärda skadorna, utan snarare att se till att dokumentera så mycket som möjligt av det antika material som faktiskt finns kvar. Det är naturligtvis viktigt att det satsas medel på att underhålla de fantastiska byggnader som ännu är relativt välbevarade, men det är minst lika viktigt att man lägger stora resurser på forskningen om Pompeji. Vi måste komma ihåg att här handlar det inte enbart om en romersk småstad i Kampanien, utan även den viktigaste källan vi har rörande romerskt vardagsliv. De mesta vi vet om konst, arkitektur och bostadsförhållanden kommer inte från Rom, utan från Pompeji. Tyvärr är det oundvikligen så att Pompejis dagar är räknade. Staden ligger under en aktiv vulkan i ett oerhört jordbävningsdrabbat område, vilket förr eller senare kommer medföra en enorm katastrof av något slag. Vad man inte får glömma är således att det mest fantastiska med Pompeji är att det finns kvar, att det trots alla katastrofer och skador ännu går att besöka som turist eller forskare. Åk gärna till Pompeji, men när du kommer dit, ta dig då tid att studera de antika underverk som här faktiskt finns kvar in situ, och åk inte dit för att beskåda ett hus som inte längre finns kvar, och som i själva verket inte har funnits kvar efter år 79.

Vy över västra Pompeji

Vy över Pompejis västra delar. (Foto: Linnéa Johansson)

Linnéa Johansson är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Av Sara E. Ellis Nilsson

Den 22–23 augusti fylldes Institutionen för historiska studier i Göteborg med många nya ansikten. Samtliga samlades för att delta i årets PREMODS-workshop, den tredje av sitt slag, som i år anordnades av några av PREMODS-nätverkets medlemmar från Göteborg.

Vad handlar då ”PREMODS” om?

Det nordiska/skandinaviska doktorandnätverket PreModern Doctoral Students (PREMODS) grundades 2011 på ett nätverksmöte i Umeå och består idag av knappa hundratalet doktorander som genom sitt avhandlingsarbete berör det förmoderna (vilket i detta sammanhang inkluderar hela perioden före 1800).

Syftet med nätverket är att etablera en ny kontaktyta för doktorander med liknande forskningsintressen och på så sätt främja vetenskapligt utbyte. Vår målgrupp är doktorander vid nordiska lärosäten som bedriver forskning på den förmoderna perioden samt doktorander vid utomnordiska lärosäten som forskar om förmoderna ämnen som anknyter till Norden. Doktoranderna kan därmed ägna sig åt så skilda tidsperioder som 1800-talet till medeltiden och ända till antiken, men har ändå flera gemensamma beröringspunkter som forskningsobjekt, metod och teorianvändning.

Genom nätverket stärks dessa doktoranders position i forskarsamhället och en känsla av samhörighet skapas som kan vara till nytta både under doktorandtiden och därefter. Detta sker genom såväl kunskapsmässiga utbyten som strategiska samarbeten, varav ett är den årliga workshopen som organiseras av doktoranderna själva. Allt arbete kring att organisera möten och hålla igång nätverket genom mejlinglistan och dylikt sköts av doktoranderna inom nätverket.

Grundtanken är att nätverket drivs av doktorander för doktorander och att nätverket inte inkluderar disputerade forskare i vare sig organisation eller verksamhet är ett medvetet val. Diskussionsklimatet ska präglas av en prestigelös nivå där doktorander öppet och fritt kan diskutera sin forskning och relaterade problemen. Närvaro av seniora forskare riskerar att skapa inre hierarkier och påverka diskussionsklimatet.

PREMODS workshop 2013 – diskussioner i dagarna två

Kärnverksamheten är således den årliga workshopen som hålls på olika lärosäten och organiseras av PREMODS-doktoranderna på lärosätet. Bakom årets workshop stod tre doktorander på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet: Sara Ellis Nilsson, Kim Olsen och Brita Planck. Arrangemanget finansierades med stöd av Riksbankens Jubileumsfond och Institutionen för historiska studier bistod generöst med lokaler och annan hjälp. Årets tema var teori och teorianvändning i förmodern kontext.

Deltagarna samlades under två dagar för att nätverka och diskutera hur man applicerar teorier – som ofta har utvecklats för moderna förhållanden – på förmoderna samhällen och material. Själva workshopen bestod av tre sessioner, där deltagarna i lugn och ro kunde diskutera såväl de teorier de själva använde sig av, som mer övergripande teoretiska spörsmål. De vetenskapliga debatter som följde var livliga och alla var eniga om att de hade haft bra och givande meningsutbyten. Diskussionerna rörde sig om allt från ifrågasättande av teoribehovet till problem med att skapa förklaringar för historiska händelseförlopp och hur den enskilda forskaren påverkar resultat. Dessutom noterades det att många av de termer och teorier som vi har till hands är eurocentriska och i behov av granskning eller uppdatering.

Under den avslutande gemensamma diskussionen enades alla om att det inte är fördelaktigt att bedriva forskning som är för teoridrivande. Teori är ett av många verktyg som forskare har för att bedriva sin forskning, nå fram till en lämplig metod eller hitta en förklaringsmodell. Dessutom påpekades det att ”people in the past were not all stupid”, vilket kan vara en klok utgångspunkt när man beskriver händelseförlopp eller beslut i det förflutna.

Deltagarna fick även en presentation av Svensk nationell datatjänst (SND) av forskningssamordnaren, Stefan Ekman. För mer information om hur SND kan bidra till historisk forskning, besök deras hemsida (http://snd.gu.se/sv/om-oss).

Workshopen avslutades med ett nätverksmöte där det fortsatta arbetet säkerställdes bland annat genom att Uppsala universitet utsågs till arrangör av nästa års workshop och utnämning av kontaktpersoner vid alla inblandade lärosäten. Dessutom påbörjades planering av några sessioner vid det Svenska historikermötet i Stockholm och ett extra nätverksmöte vid det Nordiska historikermötet i Joensuu 2014.

Således tömdes institutionen, där nya bekantskaper hade stiftats och framtida projekt hade inletts. En givande workshop fick ett framgångsrikt slut.

Sara E. Ellis Nilsson är doktorand i historia.

Vidare info:

Om du är doktorand och är intresserad av att vara med i PREMODS-nätverket, skicka ett mejl till PREMODSnetwork (snabel) gmail.com eller anmäl dig till mejlinglistan genom att skicka ett tomt mejl till premods+subscribe (snabel) googlegroups.com.

Historie(ord)bruk

juni 4th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Historie(ord)bruk)

Av Johannes Daun

Det är ingen nyhet att forskare använder otaliga facktermer – ord som utanför sitt akademiska sammanhang kan framstå som rent fikonspråk. Ämnena på Institutionen för historiska studier är förstås inget undantag. För det första finns en aldrig sinande uppsättning -ismer, metodologiska eller teoretiska begrepp osv. För det andra måste åtminstone historikern brottas med ord som användes förr, men sedermera fallit ur bruk: vad var t.ex. skillnaden mellan en fröken, jungfru, demoiselle och mademoiselle? Men därutöver finns en tredje typ av ibland svårtolkade begrepp, som jag tror historiker såväl som andra akademiker använder ganska oreflekterat, nämligen vardagliga liknelser för forskningsprocessens olika moment. När man väl börjar fundera på de begrepp vi använder framträder en samtidigt färgstark, roande, och lätt förvirrande repertoar.

Matlagning tycks vara en populär liknelse, inte minst när strukturering och genomgång av ett forskningsläge beskrivs.  Ofta hänvisas till en gryta (?) där man ”kokar ner”, ”kondenserar” eller ”destillerar” fram en frågeställning ur ett forskningsläge. Är man lite mer fin i kanten kan processen liknas vid en tratt, ett drinkglas eller kemilektionernas bägare.

Att det är säsong för sparris och andra primörer märks inte bara på matbordet utan även i handfasta råd man hör här på institutionen: ”det saknas en spänstig problemformulering”, eller ”frågeställningen skulle behöva mer spänst”. Har den kanske stått och kokat ner för längre? Att ”ta spjärn mot ett forskningsläge” eller ”hitta en snärtig problemformulering”, är andra sätt att beskriva denna process. Till temat mat kan man också föra utrycket ”man får se upp så att teorierna inte skär sig.” Hur lockande låter förresten ett ”mustigt källmaterial”?

Bohusläns historiska relation till sten har belysts på många vis av institutionens forskare, bl.a. hällristningar från bronsåldern, medeltida kyrkobyggnader och 1900-talets stenindustri. Kanske kan det förklara varför man råder studenter att ”mejsla ut ett pregnant forskningsläge”, ”bryta ut” något från sin kontext, eller ”borra sig in i ett problem”? Kanske är det de maritimt lagda bohuslänningarna som talar om ”vattentäta skott” mellan forskningsinriktningar eller i uppsatsdispositioner?

Men allt är inte bara stenindustri. Från metallhantverk har vi fått liknelser som ”en helgjuten text”, ”drivet formulerad” och ”smälta samman teoretiska utgångspunkter.” Minst sagt metalliskt är uttrycket ”undersökningens teoretiska klangbotten.” Från textilt hantverk har vi fått den klassiska (och oumbärliga) röda tråden.

Vi tillbringar mycket tid framför datorer, böcker och på arkiv. Inte undra på att naturen lockar. Det talas om ”fruktbara källmaterial”, ”avlövas från centrala funktioner”, ”grovhuggen text” och rötter, grenar och avyngling. Kretsloppstänket kommer in i uttryck som ”nedbrytningsprocess” eller ”bryta ner i dess beståndsdelar”, som närmast för tankarna till kompostering. Även jakt är populärt: ”rikta in (eller skruva fast) siktet”, ”skjuta in sig på.” Från jakt är steget inte långt till krigsmetaforer. Häromdagen talades om brofästen och inmutade territorier. Även ”upptrampat forskningsfält” kan ligga nära till hands för militärhistoriker. Det lär även finnas vetenskapliga demarkationslinjer, för historikern att förhålla sig till.

I grunden finns nog en pedagogisk tanke med liknelserna. Man flyttar det torra och abstrakta vetenskapliga språket till ett fylligare och konkretare vardagligt sammanhang. Det är därför inte oväntat att många uttryck kan ordnas in under kategorier som hantverk, matlagning och annan rekreation. Samtidigt måste man förstås vara medveten om att en del alltför målande metaforer kan ha kontraproduktiv effekt, de tillför ju ett redan tungt fackspråk ytterligare en nivå. Min mening är att dessa färgstarka metaforer dessutom har en närmast identitetsskapande funktion, för en stundtals splittrad akademikerkår. Sotare, knallar och rallare hade egna ”språk” och uttryck, så varför inte även de som ägnar sig åt historiska studier?

Johannes Daun är doktorand i historia.