Header

Historiebruk i bloggar

december 4th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Historia | Sociala medier | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Historiebruk i bloggar)

Av Johannes Daun

Under hösten har studenterna på grundkursen i historia deltagit i en fördjupningsövning där vi i seminarieform bekantat oss med några grundbegrepp och exempel inom historiebruksforskning. Den form av historiebruk vi tittat närmare på är hur historia förmedlas och används i bloggar – både i själva blogginläggen och bland kommentarerna. Den blogg som nagelfarits är Dick Harrisons Historieblogg på svd.se, där han dagligen svarar på historiska frågor.

Bloggformatet möjliggör en dialog genom att man skriver kommentarer till inläggen, och desstuom kan nya inlägg och kommentarer tillkomma hela tiden. På så vis är det en mediekanal som erbjuder aktiv kommunikation med läsarna men också innebär andra förutsättningar jämfört med skriven text i böcker, vilket har fått motivera bloggen som studieobjekt. Många intressanta punkter framfördes av studenterna. I detta blogginlägg har jag försökt samla några av de mest centrala punkterna från våra diskussioner.

En ingång till diskussionerna var att betrakta blogginläggen från Harrison respektive kommentarerna som tillhörande olika historiekulturer. De skiljer sig nämligen på många sätt, exempelvis omfattningen, syftet med att skriva, ämnesvalet, argumentationstekniken och källorna. Kommentarerna skilde sig givetvis även från varandra, men vissa drag tycks vara återkommande.

Vilka inlägg skapar mycket diskussion? Inte oväntat engagerar ämnen som  också i andra sammanhang är laddade, t ex uppfattningar kring nationell identitet och etnicitet. Ett av blogginläggen med tillhörande kommentarer som studenterna undersökte handlade om ”rysshatets” historiska rötter. Bland kommentarerna uppstår meningsskiljaktigheter kommentatorer emellan kring om man ska beskriva svenskar förr som de eller vi. En kommentator skriver:

”Intressant att du skriver ’han som spöade svenskarna’, inte ’han som spöade oss’. Du är tydligen inte svensk.”

Men det är svårt att veta vad som mer generellt skapar kommentarer – diskussionerna i kommentarfältet brukar nämligen lätt kunna ta sidospår, som ämnesmässigt kan uppfattas som riktigt smala. Efter ett inlägg om Cederströms kända målning av Karl XII:s likfärd hamnar två kommentatorer i en detaljerad diskussion om musköters ballistik, där de båda visar på goda sakkunkaper. Och detta är intressant, inte sällan finns mycket goda kunskaper i sak, men argumentationen förs ”frikopplad” från övrig historisk kontext.

Vilken funktion har en blogg som Harrisons, vad är dess syfte? I grund och botten knyter dagstidningarnas hemsidor bloggskribenter till sig för att locka läsare, sprida nyheter och annan information samt skapa stort läsarunderlag för försäljning av annonsplatser. Ett blogginlägg med över 400 kommentarer eller länkningar kan ur ett kommersiellt perspektiv betraktas som lyckat, oavsett innehåll. Dock finns säkerligen också ett tydligt bildande syfte med Harrisons blogg, åtminstone från skribenten själv. Harrison uppdaterar osvikligen sin blogg varje dag, vilket förutsätter en rejäl arbetsinsats. Inläggen bär ofta en tydlig prägel av att vilja reda ut utbredda historiska missförstånd.

Bloggen ligger på SvD:s hemsida. Några studenter har poängterat hur en sådan miljö kan ses som jämförelsevis ordnad – det står i SvD:s intresse att det som skrivs där inte spårar ur. Man kan också se spår av raderade inlägg bland kommentarerna. I vissa andra forum på nätet kan som bekant debattklimatet vara hårdare. Enligt Harrison själv finns det numera ämnen som han i princip inte skriver om längre, just för att ämnena leder till så mycket påhopp och trakasserier mot honom. Klumpiga övertramp i diskussionerna kan relateras till att skribenterna i detta forum är anonyma. Den ende som faktiskt inte är anonym är ju Dick Harrison själv. Även här finns en viktig skillnad mellan akademisk historieskrivning och hur historia används i bloggarna. En grundtanke i alla akademiska sammanhang är att en undersökning, en skrift eller tolkning alltid kan knytas till en upphovsman – som på så vis kan utmanas eller refereras till. Så är inte fallet med bloggkommentarerna. En anonym skribent kan framföra en bestämd åsikt, och dessutom hänvisa till en ofta lika anonym källa. Möjligen underlätter ett sådant förhållningssätt till att ”självutnämnda experter” ofta figurerar. Att de upplevs som självutnämnda har kanske att göra med just det att hänvisningen till källor, undersökningar och andra forskare ser lite annan ut än i akademisk text.

Något som också har diskuterats under seminarierna är hur bloggformatet påverkar textens innehåll. Blogginlägg (av detta slag) är i regel korta, ibland inte mer än 20-30 rader. Dessutom ska inläggen skrivas rakt och kärnfullt, på ett för läsaren tilltalande sätt. Det förutsätter givetvis genvägar och förenklingar, samtidigt som det säkert är en viktig träning för historiker, som ju ofta uppmanas att skriva både kortfattat och inte alltför invecklat. Å andra sidan står blogginlägget i en annan rang än kommentarsfältet. Bland kommentarerna är utrymmet än mer knappt, och man skriver med (och mot) åtminstone tiotals andra personer, som ofta vill sticka ut eller få sista ordet.

Det finns som synes många intressanta aspekter att ta upp kring denna typ av historiebruk. Mycket annat intressant, som inte togs med här, lyftes givetvis också fram under seminarierna. Och att dessa sammanfattande ord skulle skrivas på institutionens blogg var såklart givet!

Johannes Daun är doktorand i historia.

Kognitiv historia härnäst?

oktober 8th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Kognitiv historia härnäst?)

Av Kenneth Nyberg

Igår gästades Institutionen för historiska studier av idéhistorikern David Dunér från Lunds universitet som talade om ”Kognitionshistoria: Möjligheter och utmaningar för historieforskningen”. Det blev ett mycket intressant seminarium där både historiker av olika slag, kognitionsvetare och andra deltog.

Dunérs utgångspunkt var att kognitionsvetenskapen gjort stora framsteg de senaste decennierna och att en tvärvetenskaplig kognitionshistoria (eller kognitiv historia) skulle kunna dra nytta av dessa för att bättre förstå människors tänkande – och därmed handlande – i historien. Han menar (och jag håller i princip med om) att vi historiker ofta tvingas hemfalla åt ganska amatörmässiga psykologiska resonemang om människors motiv och mentalitet trots att forskningen idag vet ganska mycket om hur mänsklig kognition fungerar. Dunér hävdar också att historievetenskapen (i bred mening) befinner sig i en fas där vi efter historiematerialism, socialkonstruktivism etc. söker efter nya teoretiska verktyg för att förstå det förflutna, där just kognitionsvetenskap kan vara ett intressant alternativ.

Efter en genomgång av några centrala begrepp och tankegångar för denna nya, utpräglat tvärvetenskapliga forskning – människan som resultatet av en biokulturell samevolution; hur kognitionen är kroppsligt förankrad, situerad och distribuerad; betydelsen av kategorisering, metaforer och intersubjektivitet för det mänskliga tänkandet – landade Dunér i en plädering för hur kognitionsvetenskapliga insikter kan användas för att bättre studera människors tankeprocesser, sinnen, känslor, språk med mera. Frågorna och diskussionen efteråt handlade om hur kognitiv historia egentligen skiljer sig från tidigare ansatser, hur man undviker enkel biologism respektive konstruktivism och vilken roll källorna har. Det tema som återkom i Dunérs respons på flera av dessa frågor var den kognitiva historiens starka fokus påinteraktionen mellan människor och deras omgivning i vid bemärkelse, inklusive de miljöer och lämningar, de källor, som vi använder för vår forskning.

Som Christer Ahlberger påpekade i en kommentar innebär detta synsätt att källorna inte längre ses som passiva spår eller återspeglingar av det som hänt, utan de får en direkt skapande, performativ roll då de är en aktiv part i den interaktion som vi undersöker. Sammantaget tycker jag detta är ett mycket intressant perspektiv som söker uppnå en så nyanserad förståelse av den mänskliga historien som möjligt genom att (som Dunér uttryckte det) ”väva ihop” det bästa från flera olika vetenskaper. Hur genomförbart det är och vilka nya möjligheter det eventuellt kan erbjuda i praktisk forskning återstår att se, men utan tvivel är detta bara början för kognitiv historia.

Kenneth Nyberg är docent i historia.

Av Sara E. Ellis Nilsson

Den 22–23 augusti fylldes Institutionen för historiska studier i Göteborg med många nya ansikten. Samtliga samlades för att delta i årets PREMODS-workshop, den tredje av sitt slag, som i år anordnades av några av PREMODS-nätverkets medlemmar från Göteborg.

Vad handlar då ”PREMODS” om?

Det nordiska/skandinaviska doktorandnätverket PreModern Doctoral Students (PREMODS) grundades 2011 på ett nätverksmöte i Umeå och består idag av knappa hundratalet doktorander som genom sitt avhandlingsarbete berör det förmoderna (vilket i detta sammanhang inkluderar hela perioden före 1800).

Syftet med nätverket är att etablera en ny kontaktyta för doktorander med liknande forskningsintressen och på så sätt främja vetenskapligt utbyte. Vår målgrupp är doktorander vid nordiska lärosäten som bedriver forskning på den förmoderna perioden samt doktorander vid utomnordiska lärosäten som forskar om förmoderna ämnen som anknyter till Norden. Doktoranderna kan därmed ägna sig åt så skilda tidsperioder som 1800-talet till medeltiden och ända till antiken, men har ändå flera gemensamma beröringspunkter som forskningsobjekt, metod och teorianvändning.

Genom nätverket stärks dessa doktoranders position i forskarsamhället och en känsla av samhörighet skapas som kan vara till nytta både under doktorandtiden och därefter. Detta sker genom såväl kunskapsmässiga utbyten som strategiska samarbeten, varav ett är den årliga workshopen som organiseras av doktoranderna själva. Allt arbete kring att organisera möten och hålla igång nätverket genom mejlinglistan och dylikt sköts av doktoranderna inom nätverket.

Grundtanken är att nätverket drivs av doktorander för doktorander och att nätverket inte inkluderar disputerade forskare i vare sig organisation eller verksamhet är ett medvetet val. Diskussionsklimatet ska präglas av en prestigelös nivå där doktorander öppet och fritt kan diskutera sin forskning och relaterade problemen. Närvaro av seniora forskare riskerar att skapa inre hierarkier och påverka diskussionsklimatet.

PREMODS workshop 2013 – diskussioner i dagarna två

Kärnverksamheten är således den årliga workshopen som hålls på olika lärosäten och organiseras av PREMODS-doktoranderna på lärosätet. Bakom årets workshop stod tre doktorander på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet: Sara Ellis Nilsson, Kim Olsen och Brita Planck. Arrangemanget finansierades med stöd av Riksbankens Jubileumsfond och Institutionen för historiska studier bistod generöst med lokaler och annan hjälp. Årets tema var teori och teorianvändning i förmodern kontext.

Deltagarna samlades under två dagar för att nätverka och diskutera hur man applicerar teorier – som ofta har utvecklats för moderna förhållanden – på förmoderna samhällen och material. Själva workshopen bestod av tre sessioner, där deltagarna i lugn och ro kunde diskutera såväl de teorier de själva använde sig av, som mer övergripande teoretiska spörsmål. De vetenskapliga debatter som följde var livliga och alla var eniga om att de hade haft bra och givande meningsutbyten. Diskussionerna rörde sig om allt från ifrågasättande av teoribehovet till problem med att skapa förklaringar för historiska händelseförlopp och hur den enskilda forskaren påverkar resultat. Dessutom noterades det att många av de termer och teorier som vi har till hands är eurocentriska och i behov av granskning eller uppdatering.

Under den avslutande gemensamma diskussionen enades alla om att det inte är fördelaktigt att bedriva forskning som är för teoridrivande. Teori är ett av många verktyg som forskare har för att bedriva sin forskning, nå fram till en lämplig metod eller hitta en förklaringsmodell. Dessutom påpekades det att ”people in the past were not all stupid”, vilket kan vara en klok utgångspunkt när man beskriver händelseförlopp eller beslut i det förflutna.

Deltagarna fick även en presentation av Svensk nationell datatjänst (SND) av forskningssamordnaren, Stefan Ekman. För mer information om hur SND kan bidra till historisk forskning, besök deras hemsida (http://snd.gu.se/sv/om-oss).

Workshopen avslutades med ett nätverksmöte där det fortsatta arbetet säkerställdes bland annat genom att Uppsala universitet utsågs till arrangör av nästa års workshop och utnämning av kontaktpersoner vid alla inblandade lärosäten. Dessutom påbörjades planering av några sessioner vid det Svenska historikermötet i Stockholm och ett extra nätverksmöte vid det Nordiska historikermötet i Joensuu 2014.

Således tömdes institutionen, där nya bekantskaper hade stiftats och framtida projekt hade inletts. En givande workshop fick ett framgångsrikt slut.

Sara E. Ellis Nilsson är doktorand i historia.

Vidare info:

Om du är doktorand och är intresserad av att vara med i PREMODS-nätverket, skicka ett mejl till PREMODSnetwork (snabel) gmail.com eller anmäl dig till mejlinglistan genom att skicka ett tomt mejl till premods+subscribe (snabel) googlegroups.com.

Historie(ord)bruk

juni 4th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Historie(ord)bruk)

Av Johannes Daun

Det är ingen nyhet att forskare använder otaliga facktermer – ord som utanför sitt akademiska sammanhang kan framstå som rent fikonspråk. Ämnena på Institutionen för historiska studier är förstås inget undantag. För det första finns en aldrig sinande uppsättning -ismer, metodologiska eller teoretiska begrepp osv. För det andra måste åtminstone historikern brottas med ord som användes förr, men sedermera fallit ur bruk: vad var t.ex. skillnaden mellan en fröken, jungfru, demoiselle och mademoiselle? Men därutöver finns en tredje typ av ibland svårtolkade begrepp, som jag tror historiker såväl som andra akademiker använder ganska oreflekterat, nämligen vardagliga liknelser för forskningsprocessens olika moment. När man väl börjar fundera på de begrepp vi använder framträder en samtidigt färgstark, roande, och lätt förvirrande repertoar.

Matlagning tycks vara en populär liknelse, inte minst när strukturering och genomgång av ett forskningsläge beskrivs.  Ofta hänvisas till en gryta (?) där man ”kokar ner”, ”kondenserar” eller ”destillerar” fram en frågeställning ur ett forskningsläge. Är man lite mer fin i kanten kan processen liknas vid en tratt, ett drinkglas eller kemilektionernas bägare.

Att det är säsong för sparris och andra primörer märks inte bara på matbordet utan även i handfasta råd man hör här på institutionen: ”det saknas en spänstig problemformulering”, eller ”frågeställningen skulle behöva mer spänst”. Har den kanske stått och kokat ner för längre? Att ”ta spjärn mot ett forskningsläge” eller ”hitta en snärtig problemformulering”, är andra sätt att beskriva denna process. Till temat mat kan man också föra utrycket ”man får se upp så att teorierna inte skär sig.” Hur lockande låter förresten ett ”mustigt källmaterial”?

Bohusläns historiska relation till sten har belysts på många vis av institutionens forskare, bl.a. hällristningar från bronsåldern, medeltida kyrkobyggnader och 1900-talets stenindustri. Kanske kan det förklara varför man råder studenter att ”mejsla ut ett pregnant forskningsläge”, ”bryta ut” något från sin kontext, eller ”borra sig in i ett problem”? Kanske är det de maritimt lagda bohuslänningarna som talar om ”vattentäta skott” mellan forskningsinriktningar eller i uppsatsdispositioner?

Men allt är inte bara stenindustri. Från metallhantverk har vi fått liknelser som ”en helgjuten text”, ”drivet formulerad” och ”smälta samman teoretiska utgångspunkter.” Minst sagt metalliskt är uttrycket ”undersökningens teoretiska klangbotten.” Från textilt hantverk har vi fått den klassiska (och oumbärliga) röda tråden.

Vi tillbringar mycket tid framför datorer, böcker och på arkiv. Inte undra på att naturen lockar. Det talas om ”fruktbara källmaterial”, ”avlövas från centrala funktioner”, ”grovhuggen text” och rötter, grenar och avyngling. Kretsloppstänket kommer in i uttryck som ”nedbrytningsprocess” eller ”bryta ner i dess beståndsdelar”, som närmast för tankarna till kompostering. Även jakt är populärt: ”rikta in (eller skruva fast) siktet”, ”skjuta in sig på.” Från jakt är steget inte långt till krigsmetaforer. Häromdagen talades om brofästen och inmutade territorier. Även ”upptrampat forskningsfält” kan ligga nära till hands för militärhistoriker. Det lär även finnas vetenskapliga demarkationslinjer, för historikern att förhålla sig till.

I grunden finns nog en pedagogisk tanke med liknelserna. Man flyttar det torra och abstrakta vetenskapliga språket till ett fylligare och konkretare vardagligt sammanhang. Det är därför inte oväntat att många uttryck kan ordnas in under kategorier som hantverk, matlagning och annan rekreation. Samtidigt måste man förstås vara medveten om att en del alltför målande metaforer kan ha kontraproduktiv effekt, de tillför ju ett redan tungt fackspråk ytterligare en nivå. Min mening är att dessa färgstarka metaforer dessutom har en närmast identitetsskapande funktion, för en stundtals splittrad akademikerkår. Sotare, knallar och rallare hade egna ”språk” och uttryck, så varför inte även de som ägnar sig åt historiska studier?

Johannes Daun är doktorand i historia.

Att avhandla bilder

maj 22nd, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Att avhandla bilder)

Av Anders Ottosson

Anders Ottosson, Gymnastik som medicin (2013)Att bilder ibland förmår säga mer än tusen ord är något som få skulle invända mot. När språket inte riktigt räcker till kan visuella uttryck – målningar, fotografier, skulpturer etc. – hjälpa oss kommunicera något som annars skulle blivit osagt eller mindre uttalat. Vad gäller historiska avhandlingar brukar vi dock nöja oss med det skrivna ordet. Illustrationer hålls på ett minimum, vilket närmast är något genrebundet. Formen för det akademiska lärdomsprovet – doktorsavhandlingen – nöjer sig alltså gärna med det skrivna ordet. Och det finns naturligtvis fördelar med det. En myckenhet av bilder, särskilt om de främst har dekorativt värde, kan exempelvis ta uppmärksamhet från centrala resonemang som förs fram i löptexten.

Emellertid hindrar inte detta att man som författare kan känna sig begränsad av det bildfattiga akademiska formatet. Åtminstone var det något jag tidvis upplevde starkt under arbetet med min avhandling Sjukgymnasten – vart tog han vägen? (2005). Under mina år i arkiv och bibliotek hade jag nämligen hittat en mängd vackra gamla fotografier som jag gärna sett med i slutprodukten, men som inte kunde få plats när det färdiga manuskriptet skulle bli till en bok. Sidorna reserverades nästan enbart för bokstäver.

Detta grämde mig. Många av fotografierna visade på något som var centralt för min forskning, det vill säga att sjukgymnastyrket under 1800-talet var ett högstatusarbete för män, något som idag är tämligen okänt. Eftersom en viktig slutsats i avhandlingen var att denna ursprungliga ”manliga” yrkeshistoria inte bara hade glömts utan även gömts för eftervärlden, kände jag att bilder på manliga sjukgymnaster ”in action” kunde lägga en extra dimension till innehållet. Särskilt lyckat ansåg jag att detta var med tanke på att dessa manliga sjukgymnaster aktivt hade jagats iväg från yrket och med dem deras historia. Det skrevs till och med en statlig utredning 1930, som i sitt betänkande rekommenderade regeringen att förbjuda män att bli sjukgymnaster. I en tid när nästan alla formella och juridiska hinder för kvinnligt deltagande i offentligheten hade rivits ned fanns det alltså starka krafter som ville resa en ny könsbarriär – riktad mot män.

Stupsittande Pann-nack-fäst-skakning utförd av Hildur Ling

Stupsittande Pann-nack-fäst-skakning. P. H. Lings dotter Hildur Ling utför rörelsen. Källa: Riksarkivet.

Av den anledningen tyckte jag att fotografierna var så talande att det var svårt att förlika sig med att de fick stå åt sidan i avhandlingen. Lite hårdraget behövdes det ordentligt med bildbevis för att kunna återuppliva männen och vad de faktiskt representerade: starten på en av Sveriges största kulturexporter genom tiderna, det vill säga sjukgymnastyrket och den naturvetenskapligt förpackade ”mekaniska medicin” det en gång representerade.

Stupsittande Underkäksskakning utförd av Hildur Ling

Stupsittande Underkäksskakning. Hildur Ling manipulerar underkäken. Källa: Riksarkivet.

Efter ganska många år har jag nu äntligen lyckats råda bot på det här problemet. Lösningen blev att popularisera avhandlingen till ett format som tillät rikligt med illustrationer. Det blev en ny bok där text och bild fick möjlighet att förstärka varandra. Visserligen har det tagit mycket tid och kraft i anspråk, och jag kan villigt erkänna att arbetet ibland har känts mer än tungt, men nu när boken är klar är tillfredsställelsen i gengäld desto större. Dels naturligtvis för att projektet slutligen kunnat ros i hamn, men dels också för att formatet kanske underlättar för människor utanför universitetsvärlden att tillägna sig frukterna av våra forskarmödor. Det i sin tur kan förhoppningsvis också göra att de får en bättre känsla för vad vi faktiskt gör inne i vårt ”elfenbenstorn”.

I synnerhet det sistnämnda är ett krux vi akademiker ständigt brottas med. Hur göra våra forskningsresultat mer lättkonsumerade utan att för den sakens skull göra alltför mycket våld på våra egna inomvetenskapliga krav? Förhoppningsvis har denna bok nöjaktigt kunnat tillfredsställa båda dessa behov.

Vriststödjande Vristspänning under Hildur Lings överinseende

Vriststödjande Vristspänning. Hildur Ling överser utförandet. Källa: Riksarkivet.

Avslutningsvis vill jag också nämna, att som ofta blir fallet med sådana här projekt, så blev den färdiga boken inte riktig som jag tänkt mig från början, men till det bättre! Det populära anslaget gjorde det möjligt att även låta de kvinnliga sjukgymnasterna bli en del av bildunderlaget. Varför inte lära av historien och inte utestänga ett kön från densamma? Slutet gott, allting gott!

Anders Ottosson är fil. dr och forskarassistent i historia.

Svensk och global historia i spanska arkiv

april 3rd, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Svensk och global historia i spanska arkiv)

Av Kenneth Nyberg

Min forskning handlar om botanisten och forskningsresanden Pehr Löfling (1729–1756), en elev till Carl von Linné som under sitt alltför korta liv hann med att arbeta i både Spanien och dagens Venezuela. Tanken med projektet är att genom Löflings livshistoria, framför allt hans vuxna år i Uppsala, Madrid och Orinoco-området, skildra hur kunskapen om naturen under 1700-talet genomgick ett slags globalisering som var mycket nära förbunden med såväl koloniala företag som den framväxande globala ekonomin. Det är en historia som i sin tur är viktig för att förstå världen som den ser ut idag, då globaliseringsprocesser av olika slag alltmer påverkar människors tillvaro.

Det mesta av det material Pehr Löfling lämnade efter sig förvaras idag i Archivo del Real Jardín Botánico (Botaniska trädgårdens arkiv) i Madrid, som jag genom åren besökt ett antal gånger i olika syften; bland annat har jag hjälpt arkivet med de engelska texterna till samlingens katalog, som finns på nätet, och för några år sedan publicerade jag en kommenterad katalog (PDF, 5Mb) över Löflings ”brevbok” där mycket av hans korrespondens för åren 1751–1754 finns bevarad. Det senaste året har mitt fokus förskjutits från denna typ av dokumentationsarbete till mer av historisk forskning i sig, alltså vad materialet berättar om Löfling och hans tid.

Byst av Carl von Linné, Botaniska trädgården i Madrid

Linnébyst i Botaniska trädgården i Madrid. Bland sockelns namn på botanister återfinns ”Loeffling”.

Häromdagen kom jag hem efter den senaste vistelsen i Madrid, då jag under tre veckor gick igenom ca en tredjedel av Löflingsamlingen. Även om det inte blev några spektakulära fynd var det – som alltid – roligt och lärorikt att gå i närkamp med detta 250 år gamla material. Även för en tränad yrkeshistoriker (utom kanske de mest förhärdade) är det en speciell känsla att i sina händer hålla ett brev som Carl von Linné skrivit i Uppsala en dag i början av 1750-talet och som sedan färdats till först Madrid, därefter Venezuelas regnskogar och slutligen tillbaka till Spanien.

Delar av materialet i ”Fondo Löfling” är i bräckligt skick, med vattenskador och revor, och därför tillbringade jag större delen av tiden i Madrid med att gå igenom källorna på mikrofilm i Botaniska trädgårdens bibliotek. De sidor som var svåra eller omöjliga att tyda i det formatet fick jag sedan under de sista dagarna studera närmare i original, med förstoringsglas i högsta hugg och datorn nära till hands för att ta anteckningar. (Så sent som för fyra-fem år sedan skrev jag det mesta för hand i samband med arkivarbete, men numera är det tangentbordet som gäller; anteckningsblocket har jag fortfarande av någon anledning med mig men det används sällan eller aldrig.)

Arkivarbete.

En dag i arkivet (bilden är arrangerad, men ändå). Mappen på bordet består av växtbeskrivningar Löfling gjorde i Uppsalatrakten 1749 och 1750 (Archivo del Real Jardín Botánico, Madrid, signum II.1.1.3). Bilden får inte reproduceras utan tillstånd från Kenneth Nyberg och RJB/CSIC.

Tre veckor i Madrid i mars låter nog i mångas öron som lite av solsemester, men riktigt så är det inte (om ändå!); vintrarna där är tämligen kalla medan somrarna är stekheta (inte sällan uppåt fyrtio grader), och det är under mars omslaget äger rum. Det betyder ofta väldigt ostadigt väder, även om det varit kyligare, regnigare och blåsigare än vanligt just detta år. En och annan solig (men sval) dag har det dock blivit, och Madrid är i mitt tycke en fantastisk stad att besöka oavsett klimat – inte minst för den historiskt intresserade. Dels är den ju en tidigare huvudstad i ett världsomspännande kolonialvälde, vilket märks på olika sätt, dels finns det på ett par timmars avstånd en lång rad (ofta välbevarade) små och medelstora städer med en historia som går hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden: Toledo, Salamanca, Zaragoza, Córdoba…

Paraplyn på tork, Botaniska trädgården i Madrid.

Paraplyn på tork utanför Botaniska trädgårdens forskarhus i Madrid, mars 2013.

Medan jag försöker utnyttja arkivet så mycket det bara går under veckorna när det har öppet, ofta följt av efterarbete med excerpter (källanteckningar) på hotellrummet, tar jag alltså varje chans att under helgerna göra exkursioner till någon av dessa städer eller till platser som på olika sätt knyter an till Löflings arbete i Spanien. Till de sistnämnda hör de kungliga slotten Escorial och Aranjuez, där han uppenbarligen vistades under kortare perioder. Även om man inte har mina väldigt speciella (vissa skulle kanske säga udda) skäl att leta upp dessa platser, är de väl värda ett besök. Kanske är det då inte så underligt att jag redan ser fram emot nästa resa till Madrid, till arkivet och till den värld som en kort tid i mitten av 1700-talet var Pehr Löflings.

Kenneth Nyberg är docent i historia.

Vad gör alla historiedoktorander?

februari 21st, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Vad gör alla historiedoktorander?)

Utbildningen till forskare i antikvetenskap, arkeologi, historia och andra ämnen omfattar två år (licentiatexamen) eller fyra år (doktorsexamen). De allra flesta forskarstuderande har som mål att doktorera och ägnar en stor del av sin tid åt att skriva en doktorsavhandling, en vetenskaplig studie som till omfånget motsvarar en genomsnittlig bok. (I många ämnen, dock inte historia, kan den också skrivas som en så kallad sammanläggningsavhandling, vilken består av flera kortare texter istället för en längre.) Diskussioner om egna och andras avhandlingsprojekt är alltså mycket viktiga för doktoranderna och ett betydelsefullt inslag i forskarutbildningen. Hur sådana kan gå till framgår i dagens inlägg, som också ger ett smakprov på den oerhörda spännvidden i svenska historiedoktoranders forskning idag.

Av Anna R. Locke

Forskarskolan i historia har sedan år 2000 bildat nätverk och samlingspunkt för en rad doktorander i ämnet från flera olika lärosäten i Sverige. Gemensamma kurser, skrivbordsutbyten (där man byter arbetsplats under ett par veckor), konferenser och internat är alla sätt för doktoranderna att lära känna varandra över ”lärosätesgränserna” och skapa viktiga – och roliga! – kontakter för avhandlingsarbetet och för framtiden som forskare.

Varje år hålls det ett så kallat PM-internat för de nyantagna doktoranderna. Där läggs det fram avhandlingsplaner i rasande fart, och med kommentatorer bestående både av doktorander som kommit en bit i sitt avhandlingsarbete och seniora forskare är det som upplagt för livliga diskussioner och nya infallsvinklar.

Årets internat hölls den 30–31 januari på Frostavallen i Höör. Ett 50-tal doktorander och handledare samlades i den skånska blåsten för att diskutera pågående avhandlingsprojekt. På plats fanns representanter från Göteborgs universitet, Lunds universitet, Malmö högskola, Södertörns högskola och Linnéuniversitetet i Växjö. Bredden inom historieämnet visade sig bland doktorandernas avhandlingsämnen – allt från alkoholproblematik bland sydafrikanska vinarbetare, via historiedidaktiska frågor kring meningen med historieundervisning och studier av populärhistoriska tidskrifter, till transnationella studier av medeltida riken behandlades under dessa två dagar.

För den som nyligen påbörjat sin forskarutbildning, jag själv inkluderad, innebär den första tiden ett myller av idéer och tankar kring hur avhandlingen ska utformas och genomföras. Med hjälp av handledare och presentationer vid seminariet vid det egna universitetet formas så småningom den undersökning som till slut ska utgöra a v h a n d l i n g e n. Vid PM-internatet fick vi som var nya en möjlighet att späda på den förvirring som inte är ovanlig att uppleva i samband med avhandlingsarbetet, men vi fick också tillfälle att räta ut en del av de frågetecken vi har kring våra forskningsprojekt. Diskussionerna vid seminarierna rörde sig i mångt och mycket kring den kanske självklara, men ack så svårfångade, frågan: Vad är problemet?

En historisk undersökning blir sällan fruktbar om det inte finns ett ordentligt problem att sätta tänderna i. Varför är det intressant att undersöka fotboll och identitetsskapande i östra Tyskland? Vad kan en biografi om Joseph Stephens berätta om det 1800-tal han levde i? Under vilka premisser agerar en stat när det ska delas ut bistånd och vad säger det om hur en stat agerar i andra sammanhang? Efter att detta dryftats följde den naturliga frågan: Hur ska du ta reda på det där? Vilket källmaterial blir det viktigaste, vilka metoder ska användas för att undersöka det och utifrån vilket perspektiv ska undersökningen göras? Vi fick också svara på rena faktafrågor kring våra ämnen och därigenom upptäcka att vi faktiskt är, om än inte färdiga, så på god väg att bli experter inom våra respektive områden.

Ett PM-internat innebär också flera tillfällen till social samvaro och ljudnivån var hög under både kaffepauser och kvällens middag. Här gavs möjligheten att under mer informella former diskutera dagens seminarier, aktuella världsproblem och kvalitén på maten.

När internatets andra dag, lika späckat av seminarier som den första, var till ända och alla deltagarna packats in i bussar, tåg och bilar lade sig lugnet över Frostavallen. Men i huvudet på alla oss som hade presenterat PM var det allt annat än lugnt när alla intryck, kommentarer, goda och mindre goda idéer skulle börja sorteras och efter lite vila omsättas till arbete.

Presenterade PM

  • • Not just King of one Kingdom: The peripheral territories of the Danish Kings c 1160-1360, Kerstin Hundahl, Lunds universitet
  • • En komparativ studie av två populärhistoriska tidskrifter, brittiska History Today och svenska Populär Historia, Marianne Sjöland, Lunds universitet
  • • Fotboll och identitetsskapande i östra Tyskland, Joakim Glaser, Malmö högskola
  • • The Dynamics of the Feudal Magnates in the Fifteenth Century: A comparative Study of the events and outcome of the Union of Kalmar and the Wars of the Roses as seen through the decision making, affiliations and social bands of Lord Richard Neville and Ivar Axelsson Tott, Margaret Wallace Nilsson, Linnéuniversitetet
  • • Hem till Byn – Bönderna, Lantbruksnämnden och jordbrukets strukturrationalisering, Anna R. Locke, Göteborgs universitet
  • • Sweden and Denmark and Swedish and Danish society in Instructional Material for Adult Language Courses for Immigrants, William Wickesham, Lunds universitet
  • • Det historiska är personligt? Gymnasieelever och meningen med historia, Ella Andrén, Linnéuniversitetet
  • • The Present is the History: The Legacy of the Armenian Genocide, Vahagn Avedian, Lunds universitet
  • • Joseph Stephens och Indien: En vetenskaplig biografi, Ingemar Gunnarsson, Linnéuniversitetet
  • • Kunskapsutveckling i historia – i teorin och i praktiken. En läromedelsstudie, Helén Persson, Lunds universitet
  • • Information Infrastructure in Gdansk in the Second Half of the Seventeenth Century with Emphasis on International Contacts in the Baltic Area, Michal Salamonic, Södertörns högskola
  • • Development or Security? A Historically Embedded Analysis of the Africa Policy of the European Union, Martin Møller Rasmussen, Lunds universitet
  • • Ungdomens natur – friluftsliv i svenska och brittiska barn- och ungdomsrörelser ca 1900–1950, Björn Lundberg, Lunds universitet
  • • Grapes of Wrath. The legacy of the dop system and alcohol related difficulties among farm workers in South Africa, Jannie Jensen, Malmö högskola
  • • Den kommunistiska erfarenheten i svensk och dansk historiekultur, Valter Lundell, Lunds universitet

Anna R. Locke är doktorand i historia vid Göteborgs universitet sedan hösten 2012.

Vad är digital historia?

januari 30th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Vad är digital historia?)

Av Kenneth Nyberg

När historien blir digital

Traditionellt sett har historisk forskning nästan uteslutande byggt på undersökning och analys av texter i form av handskrifter eller tryckta verk. Många har nog också föreställningen att en historiker är någon som mestadels arbetar med gamla manuskript och böcker i dammiga arkiv och bibliotek. Bortsett från att sådana institutioner vanligen är nästintill dammfria miljöer ligger det en del i denna bild, men den är nu på väg att förändras i allt snabbare takt. Liksom samhället i övrigt påverkas nämligen historiker, och andra humanistiska forskare, av den digitala utveckling som präglar vår tid. Följderna av denna påverkan går att urskilja på flera olika nivåer.

Den första utgörs av det vi kan kalla vardagsverktyg och handlar om användning av datorer för ordbehandling, e-postkommunikation och informationssökning via webben. Den andra nivån kretsar kring material, dels omvandling av befintliga källor i digital form och dels användning av material som från början är digitalt. Ett tredje steg rör digitala metoder, där det hänt oerhört mycket på senare år. Vissa av dem innebär att datorer används för krävande beräkningar som inte tillför något kvalitativt nytt i metodväg, medan andra kan ge resultat som tidigare inte varit möjliga att få fram. De sistnämnda gör att forskarna kan svara på helt nya frågor, vilket kan betraktas som en fjärde dimension av digitaliseringen. Till samma kategori, nya frågor och ny kunskap, räknas också det akademiska studiet – med digitala metoder eller andra – av det digitala samhället i sig. Möjligen bör man också som en helt egen, och i så fall femte och sista, aspekt se de nya former för kunskapsspridning och samverkan med det omgivande samhället som digital teknik öppnar upp.

I Sverige saknas ännu en mer systematisk diskussion om den digitala utvecklingens konsekvenser för historieämnet, men i USA och delar av Europa har det på senare år vuxit fram ett fält, eller kanske snarare en strömning, som på engelska heter digital historia (digital history). Den är nära förbunden med en bredare rörelse kallad digital humaniora (digital humanities); bådadera, särskilt det senare, förkortas ofta DH. Digital humaniora är dels en generell beteckning på humanistisk forskning som bedrivs med digitala metoder och står dels för en mindre, aktiv grupp av utövare vilka gärna definierar sig själva just som digitala humanister snarare än som historiker eller tillhöriga någon annan enskild disciplin. För dem handlar digital humaniora om mer än bara ett antal nya metoder; det innebär istället ett visst förhållningssätt präglat av starkt samhällsengagemang, tvärvetenskaplighet och, ofta, kritik mot traditionella akademiska strukturer och praktiker inom såväl forskning som undervisning.

Bomb Sight: Mapping the WW2 bomb census

Ett exempel på historisk forskning och kunskapsspridning med digitala verktyg: Brittiska riksarkivets visualisering av tyska bombanfall på London under Blitzen. På den interaktiva webbplatsen kan användaren zooma in och ut i kartan och ta fram data om varje registrerad träff. Bilden visar bomber i centrala London mellan den 7 oktober 1940 och den 6 juni 1941. Källa: National Archives, Bomb Sight: Mapping the WW2 bomb census, http://www.bombsight.org (hämtad 2013-01-15 och återgiven med benäget tillstånd).

Genomslag i forskning och undervisning

Ännu tycks bara några svaga ekon av denna rörelse ha nått de svenska historikerna, men det är inte någon vågad gissning att det snart kommer att förändras. På vår institution bedriver vi sedan några månader ett utvecklingsprojekt kring digitala metoder inom undervisningen i alla våra ämnen (antikens kultur och samhällsliv, arkeologi och historia), och vi har också på ett mer samlat sätt börjat diskutera frågor om digitaliseringens följder för forskningen. Ett litet uttryck för det är att min kollega Daniel Larsson och jag idag kommer att diskutera digital historia med ett antal studenter som just nu läser teori- och metodinslag på B-nivå (termin två på grundutbildningen). Så vitt jag vet är det första gången vi tar ett helhetsgrepp på denna tematik i vår metodundervisning, och jag har en känsla av att det är tämligen ovanligt även vid andra institutioner med historisk inriktning i Sverige.

Vid våra undervisningspass i dag kommer Daniel och jag att demonstrera och med studenterna diskutera några exempel på digitala resurser och verktyg. De kan vara av mer allmänt intresse och därför länkar jag till dem nedan. För den som vill få en lite längre introduktion till digital historia, i den mycket ungefärliga mening som skisserats här, har jag skrivit en sådan som heter Om digital historia. Den är på 25 sidor och finns tillgänglig i PDF- och HTML-format här. Några sammanfattande passager ur den texten, i mer eller mindre reviderad form, ligger till grund för delar av detta blogginlägg.

Till sist: det kan inte råda någon tvekan om att digital historia erbjuder mycket av värde för dagens och morgondagens forskare. Samtidigt är det viktigt att alltid vara medveten om varför man väljer en viss form eller en viss metod. Varken traditionella eller nya arbetssätt har ett egenvärde, utan de lämpar sig mer eller mindre väl för olika syften. Hur spektakulära olika visualiseringar än är, eller hur lockande andra digitala metoder än må vara, gäller fortfarande kraven på stringens och ett kritiskt förhållningssätt. De nya verktygen bygger vidare på de befintliga och kompletterar dem, de ersätter dem inte.

Några exempel på digitala resurser

Söktjänster

Nationell arkivdatabas (NAD) – samlad ingång till offentliga svenska arkiv

Svensk historisk bibliografi – databas över historisk forskning t.o.m. 2010

Digitaliserade källor

ArkivDigital – folkbokföringsmaterial (betaltjänst)

Svensk arkivinformation (SVAR) – folkbokföringsmaterial (betaltjänst)

Digitaliserade svenska dagstidningar (Kungliga biblioteket)

British Library, ”Catalogue of Illuminated Manuscripts”

Göteborgs Stad, ”Historiska kartor”

David Rumsey Historical Map Collection

Stockholmskällan – Stockholmsmaterial, riktar sig särskilt till lärare/elever

Visualiseringar

Bomb Sight: Explore the London Blitz – karta över tyska bombanfall på London

HyperCities – flerskiktade, interaktiva kartor över Los Angeles historia

The Explosion of 15th Century Printing: A Data Visualization – videofilm

Google Books Ngram Viewer – visualisering av text i miljontals böcker

Sökmotorer för att hitta fria bilder

Creative Commons

Flickr Creative Commons

Google Images

Wikimedia Commons

Kenneth Nyberg är docent i historia.

En dag i Auschwitz

december 6th, 2012 | Skrivet av Historiska studier i Historia | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för En dag i Auschwitz)

Varje år genomförs en studieresa till södra Polen för lärarstudenter vid institutionen. Detta inlägg, som skrivits av en av de deltagande studenterna, är det andra och sista om årets resa (det förra finns här).

Av Linus Lekander (text) och Pia Lundqvist (foto)

En av dagarna i Kraków spenderar vi helt och hållet utanför stadskärnan, i Auschwitz I och Auschwitz II: Birkenau. På bussresan dit är det svårt att veta vad man ska förvänta sig. Kanske just för att högstadiet, gymnasiet och 60 poäng historia på universitetet redan har lärt oss vad som väntar. Alltsedan grundskolan har vi hört historierna, läst vittnesskildringar, tittat på såväl dokumentärer som dramatiserade spelfilmer och, inte minst, hört tidigare resenärer berätta om deras besök i lägren. Nu är det dags för oss att se det med våra egna ögon.

Innan vi lämnar Kraków alldeles stannar vi till vid minnesmärket över koncentrationslägret Plaszów som var lokaliserat i stadens utkant. Just den här morgonen är det dimmigt, vilket får den dystra historien som platsen inrymmer att kännas kusligt påtaglig.

Minnesmärket i Plaszów

Mitt första intryck när vi kommer fram till Auschwitz är att det är stort. Mycket större än vad jag hade föreställt mig. De mer eller mindre identiska tegelhusen breder ut sig i rad efter rad och vår guide leder oss in i somliga av dem för att berätta om livet, och döden, i koncentrationslägret. Vi får se de bevarade ägodelarna, tågbiljetterna hit som de själva hade behövt köpa, behållarna med cyklon B som användes i gaskammaren, det sammanlagt två ton tunga avrakade håret, barnleksakerna…

Tidigare besökare i lägret brukar säga sig ha funnit någon specifik detalj som berörde dem särskilt mycket. Något på samma gång konkret och symboliskt som fick dem att förstå, känna, kanske rentav brista i gråt. Vår guide uppger att det för honom var fotografierna av alla de intagna, mer specifikt rädslan i deras ögon, som kom att göra det djupaste intrycket på honom. Andra har berättat om deras starka reaktion på dockorna utan ägare eller på håret som egentligen borde höra hemma på levande människors huvuden. För mig blir det den samlade högen av resväskor som till fullo får mig att känna sorg inför allt det vi har fått visat och berättat för oss. De noggrant utmärkta kappsäckarna som de hitförda hade blivit tillsagda att de skulle få tillbaka så snart de anlände till sina nya hem. Informationen på en av väskorna skvallrar om att ägaren inte ens var ett år gammal vid bortförandet. Det är ordet ”Kleinkind”, tyska för spädbarn, på samma väskas lock som slutligen gör det omöjligt för mig att hålla tillbaka tårarna.

Resväskor i Auschwitz I (Stammlager)

Om jag blev överväldigad av storleken på det miniatyrsamhälle som Auschwitz en gång utgjorde är det ändå ingenting mot åsynen av Birkenau som vi anländer till under eftermiddagen. Vi blir på samma gång överväldigade av de enorma ytorna och betryckta över de omständigheter under vilka människor en gång har tvingats vistas här. Sovytorna, toaletterna, vägskälen till en antingen direkt eller fördröjd död… Vår guide visar oss de små vagnarna som offren fördes hit i på den järnvägsräls som leder raka vägen in i lägret. Han visar oss uppmaningarna på sovsalarnas väggar (SEI RUHIG) och de, till skillnad från i Auschwitz I, nedrivna gaskamrarna samt de öppna, vattenfyllda dikena där askan efter offren ligger än idag. Det är svårt att ta in även när man står där mitt framför dem.

Rundvandringen i Birkenau avslutas i lägrets sanitetsanläggning. Vi följer samma väg som de ditforslade en gång tog genom den U-formade byggnaden. Från smutsigt till rent. Genom rakningen, duschrummet, undersökningen och så vidare fram till ett numera inrättat minnesrum över de bortgångna personerna. Mitt i rummet står tre enstaka väggar formade som en triangel med ett kollage av fotografier uppsatt på såväl ut- som insidan. Foton som de intagna hade valt att ta med sig i packningen innan de visste vad som egentligen väntade. Personer och ögonblick i deras liv som förmodligen hade en särskilt stor betydelse för dem. Efter en lång dag av betungande intryck får vi här en välbehövlig chans att låta allting sjunka in. Vi står där länge i tystnad och föreställer oss dessa människors liv innan det så systematiskt berövades dem för mindre än sjuttio år sedan.

Vägg med foton i Auschwitz II (Birkenau)

När vi kommer ut igen har mörkret fallit och dimman lagt sig över de spöklika lämningarna av dödslägret. Raderna av vakttorn ter sig än hotfullare och får mig att känna mig sällsynt liten ute på det vidsträckta fältet. Jag kommer att tänka på ordet Kleinkind igen.

Linus Lekander studerar denna termin på fördjupningskursen i historia inom ramen för sin lärarutbildning. Pia Lundqvist är fil. dr i historia och den lärare vid institutionen som organiserat årets Polenresa.

Lärarstudenter besöker Polen

november 22nd, 2012 | Skrivet av Historiska studier i Historia | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Lärarstudenter besöker Polen)

Av Kenneth Nyberg

Ett ganska unikt inslag i utbildningen av blivande historielärare här i Göteborg är den årliga höstresan till Polen. Syftet med den är i första hand att besöka Auschwitz och andra platser med anknytning till förintelsen, men på programmet står också stadsvandringar och rundturer i och runt Krakow som ligger några mil från Auschwitz. I skrivande stund befinner sig 28 studenter och fem lärare på väg till Polen, och de har fyra mycket innehållsrika dygn framför sig. Jag deltar inte denna gång, som alltså är den femte i ordningen, men jag var med om att organisera den första resan 2008 med en mindre grupp och ett enklare program än idag.

Tanken med denna resa är att ge de blivande lärarna möjlighet att själva göra ett studiebesök i Auschwitz, som en förberedelse inför framtida resor där de är ledare och har elever med sig. Idag är det tusentals svenska elever, framför allt i grundskolans högstadium och i gymnasieskolan, som varje år reser till Auschwitz eller andra utrotnings- och koncentrationsläger. Ett sådant besök är ofta en stark upplevelse, och därför kan det vara en stor fördel för lärarstudenterna att första gången få göra den erfarenheten utan att behöva tänka på någon annan än sig själv. Med de andra studenterna och erfarna lärare är det också möjligt att gemensamt diskutera de svåra frågor och situationer som kan uppstå under denna typ av studieresor med elever.

Auschwitz-Birkenau, november 2009

Polenresan är ett mycket uppskattat inslag i kurserna för blivande historielärare och programmet har, som sagt, utvecklats med åren. Krakow är en av de stora europeiska kulturstäderna, med ett långt och rikt förflutet som går att knyta till många olika historiska epoker och företeelser. Utöver heldagen i Auschwitz I (”Stammlager”) och II (Birkenau; se ovan) brukar vi också göra längre eller kortare rundturer på teman som det medeltida, det judiska eller det kommunistiska Krakow. I staden finns också kopplingar till svensk historia, mest handfast kanske genom att kung Sigismund, barnbarn till Gustav Vasa, ligger begravd i den stora Wawel-katedralen (nedan) som är det katolska Polens nationalhelgedom.

Wawel-katedralen, Krakow, november 2008

Jag hoppas att alla årets resenärer får några givande och tänkvärda dagar i Polen, och att en eller flera av dem så småningom kan skriva om sina upplevelser här på bloggen. Bilderna i detta inlägg tog jag under resorna 2008 och 2009.

Kenneth Nyberg är docent i historia och har tidigare varit studierektor för lärarutbildning vid institutionen.