Header

Fidel Castro och den latinamerikanska antikolonialismen

december 7th, 2016 | Skrivet av Historiska studier i Historia - (Kommentarer inaktiverade för Fidel Castro och den latinamerikanska antikolonialismen)

Av Håkan Karlsson

Sent på fredagskvällen den 25 november 2016 avled ledaren för den kubanska revolutionen Fidel Castro Ruz vid 90 års ålder. Jag hade möjligheten att uppleva detta historiska ögonblick på plats i Havanna i samband med en forskningsvistelse på Kuba, inom ramarna för ett mångårigt svensk-kubanskt forskningsprojekt om Oktoberkrisen 1962. (Det senaste av flera blogginlägg om detta projekt finns här.)

Dagen efter dödsfallet utlystes en nio dagar lång landssorg på Kuba och landssorg proklamerades, bland annat, även i Venezuela, Nicaragua, Uruguay och Algeriet. På flertalet utländska ambassader i Havanna vajade flaggorna på halv stång – dock inte på den nyligen återinvigda amerikanska ambassaden på Malecón. I Miami festade exilkubanerna som om det inte fanns någon morgondag, och västerländska medier, inte minst de svenska, fylldes snabbt med rapporter och inlägg om en diktators död och de politiska och ekonomiska förändringar som nu borde vara förestående på Kuba efter denne envåldshärskares frånfälle. Denna rapportering och dessa förväntningar saknar dock ofta den historiska dimension som är nödvändig för att förstå både den kubanska revolutionen och det kubanska folkflertalets relation till dess centralfigur.

Kondoleanskö i Havanna

En av köerna till kondoleansböckerna vid José Martí-monumentet vid Plaza de la Revolución i Havanna den 28 november 2016. (Foto: Håkan Karlsson)

Fidel Castro Ruz var inte bara ledare för en socialistisk revolution utan också för den nationella kubanska frigörelsen och för skapandet av en självständig kubansk nation. Med revolutionen förverkligades därför det kubanska folkets strävan efter nationell självständighet från utländsk kolonialism, ansträngningar som pågått i århundraden. Under 1700- och 1800-talen riktades de mot den alltmer försvagade spanska kolonialmakten som efter bästa förmåga tillgodogjorde sig landets resurser, och under 1900-talet mot USA:s politiska överhöghet och ekonomiska utnyttjande av öns tillgångar efter det att landet ”kidnappat” den kubanska frigörelseakten i samband med det spansk-kubansk-amerikanska kriget i slutet av 1890-talet. Det sista koloniala kapitlet innebar dessutom att Kuba fram till revolutionen år 1959 fungerade som den amerikanska över- och medelklassens semesterparadis, ett ställe där maffian tvättade sina pengar inom ramarna för kasino- och prostitutionsverksamhet, och där amerikanska företag kunde bedriva ett ganska ohämmat utnyttjande av befolkningen. Det sista koloniala kapitlet på Kuba avslutades dock i januari 1959 och ett nytt avsnitt i den kubanska historien tog sin början.

Denna nationella dimension som också ryms inom ramarna för den kubanska revolutionen innebär att Fidel Castro, och den rörelse han ledde, kan kopplas inte bara till en nationell befrielseakt utan också till en mer generell latinamerikansk – och delvis också afrikansk – antikolonial frigörelsehistoria och till historiska personer såsom exempelvis Simón Bolívar, José Artigas, José de San Martín, Emiliano Zapata, Miguel Hidalgo, José Martí och Nelson Mandela. Detta bekräftades inte minst av det stora antal latinamerikanska – men också afrikanska – statschefer som talade i samband med den ceremoni som avhölls på Plaza de la Revolución förra veckan. Utan denna nationella och historiska dimension är det svårt att förstå den nuvarande situationen på Kuba och folkflertalets relation till revolutionen och till Fidel Castro.

Kubansk landssorg

Kubansk landssorg. Calle 3, Miramar, Havanna. (Foto: Håkan Karlsson)

Att den kubanska revolutionen, och inte minst dess ledare, genom sitt exempel försvarat den kubanska nationen under mer än ett halvt århundrade, och dessutom utgjort en viktig inspirationskälla för folkliga rörelser och regeringar i stora delar av Latinamerika, har naturligtvis utgjort ett direkt störande moment för den mäktiga grannen i norr. Inte minst framgår det av att densamma, utan att lyckas, försökt att underminera revolutionen genom direkta invasionsförsök (Grisbukten 1961), ett internationellt hårt kritiserat handelsembargo (infört 1960 och ännu i kraft), samt genom ett antal statsfinansierade terrorattentat och mordförsök på dess ledare. Den kubanska nationen har också satts på världskartan genom sitt (för regionen unika) hälso- och utbildningssystem, och genom sitt internationella – många gånger antikolonialistiska – engagemang. På senare tid har det bland annat märkts genom att Kuba stått som värd för de colombianska fredsförhandlingarna och varit pådrivande i försöken att förena de latinamerikanska staterna i en gemensam handelsunion.

Det är ingen hemlighet att det kubanska samhället för närvarande brottas med problem, inte minst av ekonomisk karaktär. Det finns därför naturligtvis nu, liksom tidigare under revolutionens snart 60-åriga historia, olika åsikter om den politiska och ekonomisk riktning Kuba ska ta, har tagit, och i framtiden bör ta. Bland annat på grund av den historia som antytts ovan hindrar dock inte dessa problem att den övervägande delen av den kubanska befolkningen, även om det finns ett utbrett missnöje med den aktuella ekonomiska situationen, är ’Fidelistas’, och att de nu saknar den landsfader (i ordets verkliga betydelse) som Fidel Castro utgjorde för många. Samtidigt framhåller många kubaner att Fidel är fysiskt borta, men att hans arv och hans idéer fortsatt lever vidare.

Graffiti i Havanna

Fidel 90+. Graffiti i Havanna veckan efter dödsfallet. (Foto: Håkan Karlsson)

På betryggande avstånd från händelsernas centrum, i den rika värld som ofta utan närmare reflektion lever gott på den tredje världens tillgångar, kan man naturligtvis roa sig med att dela upp världen i gott och ont och i svart och vitt, men ofta saknar dessa förenklade uppdelningar, och de epitet man väljer att tillskriva olika nationers ledare, ett globalt och historiskt komplicerande djup. Som forskare i den tid som varit är det därför viktigt att söka analysera och belysa ett samtida händelseförlopp och en samtida situation utifrån dess historiska sammanhang. Man kan naturligtvis ha olika åsikter om Fidel Castro, hans liv och hans gärningar, men oavsett den värderingen kommer historien utan tvekan att visa att han kan fogas in som en i raden av stora latinamerikanska antikolonialister. Därför skrev jag tillsammans med miljontals kubaner en sista hälsning i en av de kondoleansböcker som nu finns utplacerade på olika platser i huvudstaden och i övriga delar av landet. Samtidigt fördes askan efter Fidel Castro Ruz i en procession från Havanna till Santiago de Cuba – den omvända riktningen som frihetskaravanen i januari 1959 hade – för att placeras vid sidan av den kubanske frihetskämpen José Martí på kyrkogården Santa Ifigenia.

Håkan Karlsson är professor i arkeologi.

 

Ernesto ’Che’ Guevara och La Cueva de los Portales

februari 16th, 2016 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Ernesto ’Che’ Guevara och La Cueva de los Portales)

Av Håkan Karlsson

Oktoberkrisen 1962

I ett antal tidigare blogginlägg (123, 4har det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt som författaren och Anders Gustafsson sedan ett antal år bedriver på Kuba presenterats. I korthet kan konstateras att projektet bedrivs tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, och att det fokuserar de materiella och immateriella lämningarna efter Oktoberkrisen (1962) samt dessas kulturarvsaspekter vid ett antal av de före detta sovjetiska kärnvapenbaserna. Detta med målsättningen att bidra till förståelsen av Oktoberkrisen genom att komplettera den övergripande metaberättelsen om densamma med småskaliga materiella och immateriella historier underifrån.

La Cueva de los Portales

I detta inlägg ska jag dock kort uppehålla mig vid ett kulturarv i form av en annan kultur- och naturhistorisk lämning som har ett visst intresse för forskningen rörande Oktoberkrisen. Projektet arbetar dock inte aktivt med den aktuella platsen och dess lämningar, utan den kom istället att besökas i samband med annat fältarbete i närområdet.

Redan år 1960 delades ledningsansvaret för den kubanska armén av strategiska skäl upp i tre geografiskt avgränsade områden. Raul Castro ansvarade för de östra delarna av Kuba, Juan Almeida för de centrala, och Ernesto ’Che’ Guevara för de västra delarna. I samband med Oktoberkrisen 1962 placerades ledningscentralen för det västra militärområdet i grottan La Cueva de los Portales, belägen i anslutning till floden Río Caiguanabo och samhället La Palma, i regionen Pinar del Río. Denna grotta återfinns i det svårtillgängliga bergsområdet Sierra de la Güira, vilket erbjuder en rad militärstrategiska fördelar.

La Cueva de los Portales

La Cueva de los Portales.

Grottan var vid tiden för Oktoberkrisen dock känd sedan länge och reseskildringar och vetenskapliga beskrivningar föreligger sedan början av 1800-talet. Under stora delar av 1900-talet förekom det också en viss turism till grottan och det omgivande bergs- och naturlandskapet. Under Oktoberkrisen uppehöll sig Ernesto ’Che’ Guevara i denna ledningscentral under sammanlagt 32 dagar, i samband med militära fältinventeringar av de västra delarna av Kuba, och för förberedelserna av motståndet mot den amerikanska invasion som var förestående.

Minnesmärke

Minnesmärke utanför grottan.

Under denna tid byggdes trappor till grottans olika avdelningar. Den inreddes också med sovrum och möbler, och det drogs in vatten, el och kommunikationslinjer.

Trappa

Trappa i grottan.

Sovavdelning

Sovavdelningen.

'Che' Guevaras rum

Ernesto ’Che’ Guevaras rum.

Vattentank

Vattentank.

År 1987 utnämndes platsen till kubanskt nationalmonument mot bakgrund av dess naturmiljö, och inte minst som en konsekvens av dess koppling till ’Che’ Guevara. I samband med detta anlades också ett frilufts- och naturturistområde i anslutning till grottan.

Avslutning

Trots att projektet inte arbetar med detta kulturarv så är La Cueva de los Portales och dess materiella lämningar intressanta mot bakgrund av de aspekter projektet beforskar. Detta då de utan tvekan bidrar med en specifik historia förankrad i den materiella och immateriella kultur som till stora delar ”drunknat” i den övergripande metaberättelsen om Oktoberkrisen. Lite källkritiskt kan man dock undra hur ofta ’Che’ Guevara hade tillfälle att spela schack under sin vistelse i kommandocentralen. Skylttexten på bänken anger dock att det var ofta.

"Schackbänken"

”Schackbänken”.

Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Håkan Karlsson är professor i arkeologi vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet.

Från missilhangar till bostad, museum och matsal

december 10th, 2015 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Från missilhangar till bostad, museum och matsal)

Av Håkan Karlsson

Oktoberkrisen 1962

I ett antal tidigare blogginlägg (1, 2, 3) har det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt som författaren och Anders Gustafsson sedan ett antal år bedriver på Kuba presenterats. I korthet kan konstateras att projektet bedrivs tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, och att det fokuserar på de materiella och immateriella lämningarna efter oktoberkrisen (1962) samt dessas kulturarvsaspekter. Arbetet har hittills varit koncentrerat till den före detta sovjetiska missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos i regionen Artemisa på västra Kuba, men under det senaste året har projektet också börjat studera de två tidigare baserna vid El Cacho och El Pitirre i regionen Pinar del Rio på västra Kuba. Den 13–15 oktober 2015 deltog författaren vid det första symposiet om den kubanska revolutionens historia (i Havanna), samt den 24–25 oktober 2015 vid den åttonde vetenskapliga workshopen om missilkrisen och dess lämningar (i San Cristóbal). Vid båda dessa tillfällen presenterades projektet och dess resultat.

Fältinsatser vid El Cacho och El Pitirre

Under oktober 2015 genomfördes också fältinsatser i form av inventeringar efter materiella lämningar, samt intervjuer med boende vid de två tidigare sovjetiska kärnvapenbaserna vid El Cacho och El Pitirre i närheten av tätorten Los Palacios i regionen Pinar del Rio på västra Kuba. Detta arbete gav en rad intressanta resultat och här vill jag kort uppehålla mig vid den missilhangar som återfinns vid den före detta missilbasen El Cacho.

El Cacho är den bas som i amerikanska underrättelsesammanhang benämndes San Cristobal 1 och detta var den första bas som upptäcktes av det amerikanska spaningsflyget den 14 oktober 1962. Det är också foton från El Cacho som presenteras på den berömda bilden från sammanträdet i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962 där USA påtalade Sovjetunionens inblandning i utplaceringen av offensiva kärnvapen på Kuba. El Cacho och dess materiella kultur kan således sägas ha utgjort den tändande gnistan för missilkrisen.

Sammanträde i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962

Sammanträde i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962. (Bildkälla: National Security Archive, Washington, D.C.)

Hangaren vid El Cacho

Centralt på underrättelsebilderna från 1962 återfinns den hangar där missilerna skulle göras stridsklara genom ett sammanfogande av raketkroppen och den kärnvapenbärande stridsspetsen, samt där de i ett reglerat klimat skulle invänta att bli utkörda till avfyrningsramperna.

Missilhangaren i El Cacho på flygfoto från 1962

Missilhangaren i El Cacho på flygfoto från 1962. (Bildkälla: National Security Archive, Washington, D.C.)

I enlighet med den diplomatiska överenskommelsen mellan USA och Sovjetunionen, som avslutade krisen i slutet av oktober, skulle samtliga materiella konstruktioner på baserna förstöras. USA krävde att FN skulle övervaka detta på plats, men denna övervakning mötte ett minst sagt starkt motstånd från den kubanska regeringen och kom därför aldrig till stånd. I fallet med El Cacho blev missilhangaren därför stående intakt i samband med det snabba tillbakadragandet av de sovjetiska missilregementena i slutet av oktober.

Intressant i sammanhanget är att missilhangarerna som i augusti 1962 fraktades från Sovjetunionen (som en form av byggsatser bestående av halvmåneformade cementbågar) utgjorde en central materiell del av de missilregementen som överfördes till Kuba, men att i fallet med hangaren vid El Cacho fanns helt enkelt inte tiden för att plocka ner den och att ta den med sig. Den blev således kvar på plats och genom åren har den kommit att återanvändas på en rad olika sätt och för olika ändamål.

Missilhangaren i El Cacho idag

Missilhangaren i El Cacho idag. (Foto: Håkan Karlsson)

Åren närmast efter krisen användes den som bostad för en familj med tre barn, men från och med mitten av 1960-talet till och med 2010 kom den kubanska militären att använda området för den före detta missilbasen vid El Cacho för utbildning av specialförband, inte minst under 1970-talet för insatser i Angola. I detta sammanhang kom hangaren bland annat att fungera som lagerlokal, officersmäss och regementsmuseum. Då det militära användandet av platsen upphörde år 2010 beslöt de lokala myndigheterna att den existerande infrastrukturen skulle användas för att bygga upp ett centrum för naturturism. I detta sammanhang fungerar missilhangaren nu bland annat som samlingsplats och matsal.

Avslutning

Det pågående fältarbetet inom projektets ramar fortsätter således att bidra med olika specifika historier och berättelser förankrade i den materiella och immateriella kulturen. Genom sitt underifrånperspektiv kompletterar och bidrar dessa med mer detaljerade och mänskliga dimensioner till den övergripande meta-narrationen rörande krisen. Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Håkan Karlsson är professor i arkeologi vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Det aktuella inlägget har författats i samarbete med Javier Iglesias Camargo från universitetet i Los Palacios och Gloria M. Miranda från regionmuseet i Los Palacios.

Två kubanska nedslag: 1962 och 1515

november 17th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Två kubanska nedslag: 1962 och 1515)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

Oktoberkrisen 1962

Vi har i tidigare blogginlägg (här och här) presenterat det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt vi sedan ett antal år bedriver på Kuba, tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, rörande de materiella och immateriella lämningarna efter oktoberkrisen 1962. Arbetet är koncentrerat till den före detta sovjetiska missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos i regionen Artemisa på västra Kuba. Den 25-26 oktober 2014 deltog vi vid den sjunde vetenskapliga workshopen om krisen och dess lämningar och arrangör var även denna gång det kulturhistoriska museet i San Cristóbal. På workshopen deltog både museipersonal, akademiker och lokalbefolkning och diskussionerna kom denna gång primärt att handla om museets arbete med den före detta missilbasen med avseende på hur denna kan bevaras och samtidigt, inom ramarna för en utomhusutställning på platsen, vidareutvecklas på ett sådant sätt att den utgör en resurs för lokalsamhället.

Vid resterna av en världskris

Vid resterna av en världskris år 2014. (Foto: Håkan Karlsson)

Det finns en utpräglad önskan från museets sida att hävda lämningarnas kulturhistoriska och antikvariska värde likväl som att på olika sätt göra dem betydelsefulla för lokalsamhället. Det sistnämnda bland annat genom att göra lämningarna tillgängliga för nationell och internationell turism, men också genom att de ska kunna bidra till en demokratisk utveckling på det lokala planet där lokalbefolkningen deltar aktivt med idéer och åsikter rörande hur basen och dess lämningar ska brukas. Redan tidigare har museet försett ett antal av de centrala lämningarna på den före detta basen med informationsskyltar och nu har skyddsområdet runt vissa av dessa lämningar även utökats. Samtidigt har man utbildat närboende småbrukare för att fungera både som vakter och som guider för besökare. Museet har vidare startat ett projekt i samarbete med de regionala skolorna där oktoberkrisen och dess lämningar utgör viktiga moment i den lokala och globala historieundervisningen.

En guide vid den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos

En av de lokala guiderna redogör fört sitt arbete i samband med ett besök på den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos år 2014. (Foto: Håkan Karlsson)

Ett problem som museet för närvarande har att förhålla sig till är den dåliga infrastrukturen i anslutning till den före detta missilbasen. Något som bland annat visar sig i mycket dåliga vägar vilket gör tillgängligheten till lämningarna begränsad. Vid workshopen deltog både lokala och regionala politiker och det var uppenbart att det även från detta håll finns ett ökat intresse för museets planer. Frågan är dock om detta intresse är tillräckligt för att leda till de nödvändiga infrastrukturella satsningarna eller inte? Från vår horisont är detta en spännande kulturarvprocess att följa och vårt projekt har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande utveckling. Det blir därför även i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Den spanska kolonialmaktens etablering på västra Kuba år 1515

I samband med vår vistelse på Kuba i oktober förde vi också diskussioner med våra arkeologiska och historiska kollegor om ett gemensamt projekt rörande den spanska kolonialmaktens etablering av bosättningen Villa San Cristóbal de La Habana på den kubanska sydkusten år 1515. Platsen för denna etablering är belägen cirka 4 mil söder om nuvarande Havanna och projektet kan delvis betraktas som relaterat till Havannas 500-årsjubileum år 2019 och en önskan från våra kollegor att försöka lösa den sedan länge outredda frågan rörande den exakta lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana. Då Villa San Cristóbal de La Habana utgör det nuvarande Havannas föregångare finns det således en direkt koppling till 500-årsjubileet. Den spanska kolonialmakten etablerade sig under det första decenniet av 1500-talet på östra Kuba, bland annat i förvaltningscentrat Baracoa, och under åren 1512–15 expanderade den sitt inflytande genom anläggandet av ett antal bosättningar, så kallad villas, på både de östra, centrala och västra delarna av ön.

Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564

Den italienske kartografen Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564 med lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana markerad. (Bildkälla: Wikipedia)

Flera av dessa initialt blygsamma etableringar växte sedan under de följande århundradena fram som viktiga och centrala stadsbildningar, såsom till exempel Sancti Spíritus, Trinidad de Cuba och Santiago de Cuba, men i fallet med San Cristóbal de La Habana blev utvecklingen en annan. Denna etablering existerade bara ett fåtal år (1515–1519) innan man av strategiska skäl valde att flytta densamma till öns norra kust och till den naturliga och lättförsvarade säckhamnen i anslutning till nuvarande Havanna.

Diego Velazquez De Cuellar

Diego Velázquez de Cuéllar, spansk guvernör på Kuba och ansvarig för anläggandet av Villa San Cristóbal de La Habana år 1515. (Bildkälla: Wikipedia)

Trots 80 års ansträngningar att med hjälp av historiskt källmaterial finna den exakta lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana så har dessa vedermödor hittills varit fruktlösa. Här kan dock arkeologin, och inte minst de arkeologiska metoderna i form av användandet av instrument såsom magnetometer och/eller georadar vilka kan avslöja strukturer under jord, komma till god användning i kombination med det historiska källmaterialet och arkeologiska utgrävningar. Detta projekt är således inte bara intressant genom sin avgränsade och intressanta frågeställning utan även då det är ett utmärkt och tydligt exempel på hur de historiska och arkeologiska disciplinerna och dessas respektive källmaterial kan samverka för att besvara specifika frågor. Det blir även vad gäller detta projekt, som ännu befinner sig i sin initiala fas, tillfälle att återkomma med fler blogginlägg i framtiden.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

So what? Internationell publicering och varför det ”svenska exemplet” är intressant

oktober 14th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för So what? Internationell publicering och varför det ”svenska exemplet” är intressant)

Av Anna R Locke

Den 17–19 september var det dags för Nationella forskarskolan i historias årliga höstinternat. Platsen – ett soligt och historiskt intressant Bäckaskogs slott i Skåne. Temat – internationell publicering. Ett 40-tal doktorander från Lund, Malmö, Göteborg, Södertörn och Växjö samlades för att med hjälp av en internationell panel diskutera textproduktion, publicering på engelska och huruvida det svenska exemplet kunde vara av intresse för någon utanför den inhemska akademiska kontexten.

Det är ingen hemlighet, och inte konstigt heller, att en stor del av forskningen inom historieämnet behandlar Sverige och skrivs på svenska. Detta faktum är mer eller mindre sant beroende på vilket lärosäte man tillhör, men tämligen allmängiltigt. Gott så – vi bor och verkar i Sverige och den svenska historien är lika värd att undersöka som något annat. Men den värld vi befinner oss i är också allt mer internationell och mindre än tidigare, med tätare kontakter mellan länder och transnationella perspektiv som ifrågasätter gränsdragningar och nationsbildningar. Till detta kan också läggas universitetens allt större krav på internationella kontakter/publiceringar med meriteringssystem som tar hänsyn till vilken typ av publicering man använt sig av och hur stor impact, det vill säga genomslag, den egna forskningen har. Och det säger sig självt, ju större potentiell läsekrets, desto större impact.

Under de tre dagarna på Bäckaskogs slott presenterades 20 texter författade med bas i doktorandernas avhandlingsarbeten och med syftet att vända sig till en internationell publik. Förutom ämnesspecifika frågor som berörde oklarheter i texten och det material som använts diskuterades också på ett mer generellt plan vad som krävdes för att texterna skulle kunna publiceras i till exempel en engelskspråkig historisk tidskrift. Till vår hjälp hade vi fyra etablerade historiker från Europa: Mary Hilson från University College London, Martina Kessel, Universität Bielefeld, Stuart Carrol, University of York och Marcel van der Linden från International Institute of Social History, Amsterdam. Alla med en gedigen bakgrund gällande både egen forskning, publicering och redaktörskap i internationella sammanhang.

Vad bör då en författare av en internationellt gångbar text tänka på? För det första måste självfallet den eventuella språkliga oförmågan övervinnas. Många av oss är inte vana att skriva på engelska, och i ärlighetens namn drar vi nog oss ofta för att göra det då vi anser att det bromsar och reducerar vår litterära skicklighet men – practice, och språkgranskning, makes perfect. Ett problem bortom den grundläggande gymnasiegrammatiken, som kanske också är svårare att övervinna, är dock översättningen av specifika termer. Till synes enkla ord, som i mitt eget fall ”bonde”, blir komplicerade att översätta med hjälp av en ordbok då de innehåller både kulturella och historiska aspekter som går förlorade, och kan bli rent av felaktiga, om fel ord på engelska väljs (”peasant” till exempel; enligt ordboken betyder det bonde men fråga vilken agrarhistoriker som helst och bilden blir långt mer komplicerad). Enligt panelen var det i dessa fall faktiskt bäst att använda det svenska ordet i kursiverad form och samtidigt ge en kort historiografisk kontext till begreppet. Ett sådant angreppssätt avhjälper halvdana översättningar, men ställer samtidigt högre krav på författaren – hur förklara tillräckligt men inte för långt. Och vilka ord bör behållas och förklaras istället för att översättas? Det sistnämnda problemet kan faktiskt, enligt Martina Kessel, vara en hjälp i det egna forskningsarbetet. Genom att tvingas förklara för någon utanför den inhemska kontexten kan centrala problematiker, som man varit ute efter att förklara men inte riktigt fått syn på, bli just synliga och därmed också diskuteras.

När det kommer till utformningen av texten lämnades det under en samlad paneldiskussion en del tips, inte minst gällande den övergripande strukturen på till exempel en artikel. Vi är tränade i en stilistik vilken innebär att man som läsare, likt en detektiv, får snirkla sig fram genom argumentationen för att på sista sidan komma fram till slut(!)satsen och de nya avslöjande resultat som blivit frukten av den aktuella forskningen. Det gäller att inte avslöja godbitarna för tidigt så att säga. På internatet gavs det helt andra instruktioner. Börja med slutsatsen. Sedan presenteras argumentationen för det hela och så avslutas det med slutsatsen, igen, men en mer välformulerad och avancerad sådan än vad som gavs inledningsvis. På det viset är många engelskspråkiga artiklar faktiskt utformade och det kan vara till god hjälp för den jäktade läsaren. Den som vill ta det ett steg längre kan också utforma texten mellan inledning och avslut på så vis att läsaren bara behöver läsa första meningen i varje stycke för att få ett begripligt grepp om innehållet. (Det kan tilläggas att denna text sannerligen inte har skrivits med några sådana jäktade personer i åtanke).

När så de språkliga och formmässiga hindren väl är övervunna kommer nästa problem – innehållet! En grundfrågeställning för internatet var om och huruvida, kanske, möjligen det svenska exemplet eventuellt skulle kunna vara av intresse för en bredare publik? Det rådde stor enighet kring detta – JA. Mary Hilson, förvisso med egen forskning som kretsar kring det skandinaviska, menade – väl medveten om sin egen jävighet i frågan – att det svenska exemplet var av stort intresse för en bredare internationell publik, inte minst på grund av den svenska modellens rykte ute i världen som ram för bygget av en välfärdsstat. Men även de andra paneldeltagarna påpekade att det svenska exemplet visst kunde vara intressant; allt beror – som alltid – på frågan. För att citera Marcel van der Linden: “there are no un-interesting topics, but there are un-interesting questions.” Inte ett papper eller en padda i salen lämnade diskussionen utan dessa ord varsamt nedtecknade.

Nio gånger i denna text har nu ordet internationell (10) i olika former använts. Ett modeord? Kanske. Ska vi sluta skriva på svenska och överge alla jämförelser mellan Edåsa, Fridene, Hedemora och Rogberga? Självklart inte. Men det är nog inte så dumt att ibland lyfta blicken från det egna, specifika och fundera på sitt material och på sin (intressanta) fråga – vad ger den mig för svar och vad säger det egentligen? Den mest intressanta frågan i ett internationellt (11) sammanhang är kanske inte just den som berör mitt huvudsakliga material för, som Mary Hilson formulerade sig, so what? Intressanta empiriska resultat i all ära, visst, men vad säger de om det bredare perspektivet? Om Sverige? Om Europa? Om världen? Under alla sessioner jag medverkade i under dagarna på Bäckaskog diskuterades det mycket kring denna ”so-what-fråga”, hur den kunde lyftas fram tydligare och inte minst självsäkrare. För det rådde stor enighet kring en sak: ”the Swedish example matters” – det är bara upp till oss att förklara varför.

Anna R Locke är doktorand i historia.

Av Maria Sjöberg

En samtidig världshistoriaNu är den klar, äntligen. Ett fyraårigt bokprojekt med 41 författare från olika lärosäten i Sverige, där alla skrivit sina kapitel vid sidan av sina ordinarie tjänster, har nu tryckts och det utgivande förlaget, Studentlitteratur i Lund, håller nu som bäst på att marknadsföra boken. Fast en lärobok värd namnet blir egentligen aldrig klar. Kontinuerlig uppdatering och revision, som baseras på förändrade forskningslägen och synpunkter från studenter och lärare, är en förutsättning för att boken ska komma till nytta. Dessutom, om en bok ska leva upp till Högskolelagens bestämmelse, att undervisning vid universitet och högskola ska vara knuten till aktuell forskning, krävs återkommande revideringar. Så helt klar blir boken aldrig och det bör den inte bli heller; en lärobok måste vara en levande produkt. Likväl är det befogat att se utgivningen i mars 2014 som målsnöret på en över fyra år lång resa. I en tillbakablick på den resan vill jag tydliggöra motiven bakom bokens tillkomst. Jag börjar från början.

2010: Utgångsläget var att de flesta lärosätena använde ett amerikanskt översiktsverk om världens historia. Sådana är både informativa och rikt illustrerade, och de är alls inte dåliga. Men det fanns problem. Ett var att perspektiven utgick från förhållandena i Europa och i USA, alltså det område som i vid mening kan kallas för Västerlandet. Eftersom författarna var verksamma i detta kulturområde var det förstås inte så konstigt och hade heller inte behövt vara ett problem om det inte vore så att förhållandena i Västerlandet uppfattades som självklara prototyper för världen i övrigt. Ett annat problem var att världens äldsta historia fick så lite utrymme. Ett tredje var frånvaron av genusperspektiv. Frågan väcktes om hur en världshistoria skulle kunna konstrueras, som inte var behäftad med dessa brister.

2011: Sagt och gjort. För att komma ifrån en västerländsk tyngdpunkt och även frigöra texten från det som norska historiker har benämnt metodologisk nationalism, det vill säga att historikernas perspektiv ofta utgår från villkoren i det egna hemlandet, måste det geografiska rummet bli ett annat än gängse. I Fernand Braudels anda (utan jämförelse i övrigt) fastnade jag för att låta haven vara det geografiska ramverket.[1] Världshaven är fem: Stilla havet, Indiska oceanen, Atlanten, Antarktiska oceanen och Norra Ishavet. De två polarhaven fick dock utgå. I stället fick bihaven Medelhavet samt Nordsjön och Östersjön egna kapitel. Genom att knyta historiska processer till områdena runt nämnda hav var tanken att vår tids nationsgränser skulle tonas ned. Utifrån den aspekten blir det också naturligt att lägga särskild tonvikt vid kontakter runt haven. Kommunikation och kulturmöten, fredliga som konfliktartade, spelar alltså en stor roll i de olika kapitlen. Jordens olika landområden skulle därmed kunna bli belysta från varierande havshorisonter, något som bättre motsvarar en historisk verklighet än våra dagars nationsgränser. Nackdelen är förstås att vissa områden och centrala moment i historien behandlas på flera ställen, vilket kan kännas som onödigt upprepande.

En sådan bok kan inte skrivas av en ensam författare. Här behövdes experter på respektive område och tid, som också har erfarenhet av, och intresse för, undervisning. Märkligt nog var det inte särskilt besvärligt att få fatt på intresserade författare. Med stor entusiasm skred de dessutom till verket, för att först så småningom upptäcka hur svårt det egentligen var att åstadkomma en nyskapande text på bokens övergripande tema.

2012: I mars detta år samlades nästan alla författarna för att gruppvis diskutera varandras preliminära skrivningar. Stämningen var god men att arbetet var långt ifrån färdigt stod snart klart. Med seminariediskussionerna i bagaget for alla hem för att fortsätta skrivandet. Nya versioner levererades. Mot slutet av året var det så dags för referensgruppens bedömning. Tore Linné Eriksen, Oslo, Holger Weiss, Åbo, Maria Ågren, Uppsala och Eva Österberg, Lund, gjorde en heroisk insats genom att grundligt läsa den vid det laget mycket tjocka manuskriptbunten och komma med kritiska men samtidigt konstruktiva synpunkter. Referensgruppens uppfattningar skickades ut till var och en som därmed fick hjälp att komma vidare. Tore Linné anmärkte bland annat på att imperialismen behandlades så styvmoderligt, att han lät sig övertalas att själv skriva ett sådant avsnitt. Resultatet utgör en intressant fördjupning i boken.

2013: Slutskrivandets år innebar att åtskilliga versioner av allas texter transporterades virtuellt fram och tillbaka mellan huvudredaktör, delredaktör, författare och förlag. Korrigeringarna var många och arbetet var hektiskt. Även arbetet med att rita kartor och skaffa fram bilder intensifierades. Men det riktigt stora under slutåret var att utforma bokens pedagogiska material. Kenneth Nyberg satte samman nyckelbegrepp till varje kapitel och producerade underlag för bokens webb samt läste korrektur. Det var en mycket stor och tidsödande insats. Ett erkännande för projektet var att boken det här året erhöll Kurslitteraturprisets hederspris.

2014: Månaderna för bokens utgivning var en väntans tid. In i det sista var det smärre saker som skulle ordnas. Resultatet är en forskningsaktuell lärobok som till skillnad från föregångarna diskuterar genusaspekter på världens historia och heller inte behandlar historien utifrån uteslutande en västerländsk horisont. Dessutom ägnas stort utrymme åt människans allra äldsta tider. En av poängerna med det är att det då framgår hur intimt våra uttolkningar av det förflutna är knutna till vår egen samtid. I stället för att (som en del av föregångarna) gömma undan denna påverkan är det enligt min mening viktigt att visa just samtidsberoendet; historien är inte given, den förändras hela tiden.

Ordet samtidig i bokens titel syftar på att författarna utgår från samtidsaktuella perspektiv i sina kapitel och att de även tydliggör dem. För vem hade möjlighet att uttolka världens historia utifrån exempelvis ett genusperspektiv på 1800-talet? Ordet samtidig har också med kommunikationsaspekten att göra. Genom havsörnens vidsynta blick tydliggörs historiens många parallella processer. Beror sådana på kontakter mellan samhällen eller på interna förhållanden? Frågan kan nog inte fullständigt besvaras, och så sker inte heller i boken, men den bör diskuteras. Kanske En samtidig världshistoria kan vara början på en sådan diskussion?

Maria Sjöberg är professor i historia. För mer om boken En samtidig världshistoria se reportaget om denGU-journalen nr. 3 2014.

[1] Fernand Braudel, Medelhavet och Medelhavsvärlden på Filip II:s tid, Furulund 1997.

Neonskyltar som samtidsarkeologiskt kulturarv

april 3rd, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Neonskyltar som samtidsarkeologiskt kulturarv)

Av Anders Gustafsson och Håkan Karlsson

I slutet av 1800-talet upptäcktes grundämnet neon och det förhållande att denna ädelgas avger ljus när den placeras i ett tunt glasrör som elektrifieras. Detta var en teknisk innovation, och då framställning av både gas och glasrör var billig kom neongasen under perioden 1910–1940 till intensiv användning i kommersiella sammanhang och då mer precist vid tillverkningen av reklamskyltar av olika karaktär. Under 1930-talet kom USA att bli neonskyltarnas centrala hemvist och då inte minst Times Square i New York där havet av neonskyltar blev en turistattraktion.

I samband med andra världskriget och mörkläggningen av städerna avstannade neonskyltarnas expansion och efter kriget kom de successivt att ersättas med andra, mer hållbara och billigare skyltkonstruktioner av plast. Även om neonskyltar fortfarande används både i kommersiella och konstnärliga sammanhang – kanske som en konsekvens av den postmoderna blandningen av kronologier och föreställningsvärldar – så är deras antal idag bara glimrande skuggor jämfört med under storhetstiden.

I den amerikanska nöjesmetropolen Las Vegas gick dock utvecklingen i en annan riktning efter andra världskriget. Under 1950- och 1960-talen kom neonskyltarna att utgöra en viktig ingrediens i stadsbilden och staden förvandlades till något av neonskyltarnas huvudstad. I kasinojättarnas tjänst blev det en sista utpost för en teknik som blivit förbisprungen av andra lösningar. Också i Las Vegas kom dock neonskyltarna med tiden att tappa mark till de nya typerna av plastskyltar, och även om staden ännu idag är en lysande pärla i den karga Nevadaöknen så är det inte primärt neonskyltar som står för ljuset.

I Las Vegas har man emellertid även efter denna nedgång haft ett speciellt förhållningssätt till sina neonskyltar. På olika sätt har man kommit att betrakta dem som en del av stadens kulturarv. Ett initiativ som utmärker detta förhållande är The Neon Museum som grundades 1996 som ett samarbetsprojekt mellan Södra Nevadas konstråd och staden Las Vegas. I inledningsfasen bestod museets aktiviteter primärt av att rädda neonskyltar undan förgängelsen och låta dem få ett fortsatt liv på en före detta industritomt, men idag har verksamheten expanderat på olika sätt. Idag omfattar samlingen, som förevisas i en utomhusutställning, cirka 150 skyltar och guidade turer ges för de ökande turistströmmarna. Museet har också sedan 2012 permanentat ett besökscenter samt deltagit i restaureringen av 12 större skyltar vilka placerats i Las Vegas äldre stadskärna och på Las Vegas Boulevard.

Neonskyltar på Fremont Street, Las Vegas

Rekonstruerade skyltar på Fremont Street. (Foto: Håkan Karlsson)

Det förekommer också andra mer kommersiellt orienterade initiativ i samma anda som ”The Fremont Street Experience”, där man strävar efter att bevara de äldsta delarna av Las Vegas kasinokultur och dess arkitektur i anslutning till Fremont Street i Las Vegas gamla stadskärna. I denna strävan, där man bland annat låtit bygga ett tak över gatan, ingår neonskyltarna som ett centralt och givet inslag och det gäller exempelvis den klassiska skylten föreställande cowboyen Vegas Vic som sedan 1951 pryder den byggnad som tidigare utgjorde Pioneer Club.

Vegas Vic på Fremont Street

Vegas Vic på Fremont Street. (Foto: Håkan Karlsson)

Utan tvekan utgör Las Vegas neonskyltar ett ständigt aktuellt samtidsarkeologiskt kulturarv som kan berätta mycket om 1900-talet. Inte bara med avseende på tekniska innovationers uppgång och fall eller om lokala och globala marknadsföringstekniker utan också om ett helt århundrades sätt att skapa både referensramar och föreställningsvärldar. Historikern Kim Salomon har fångat neonskyltarna på ett bra sätt när han menar att: ”Som metaforer tycks de vara oförgängliga. Magin kring det flimrande ljuset lockar ideligen och förför. De är förvisso inneslutna i en tidskapsel, men deras betydelse omförhandlas kontinuerligt på olika arenor”.

Anders Gustafsson och Håkan Karlsson är docent respektive professor i arkeologi.

The Nevada Test Site – ett sentida kulturarv

mars 20th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för The Nevada Test Site – ett sentida kulturarv)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

I augusti 1944 fällde USA två atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki och för första gången i historien uppvisades den destruktiva kraft som den nya atomklyvningstekniken kunde släppa lös i militära sammanhang. Detta ledde till en febril sovjetisk forskningsaktivitet och 1949 genomförde Sovjetunionen sin första sprängning av ett atomvapen. Det kalla kriget mellan supermakterna USA och Sovjetunionen, vilket kan sägas ha startat runt 1950, kom att utmärkas av stora investeringar i forskning runt den nya teknologin och i en accelererande kapprustning där skapandet av enorma arsenaler av strategiska kärnvapen var central.

Kärnvapnen, som i enlighet med det kalla krigets skruvade logik upprätthöll freden mot bakgrund av en ömsesidig global förstörelsekapacitet, utvecklades under den aktuella perioden från 1940-talets otympliga bomber till det sena 1980-talets träffsäkra interkontinentala missiler. Ett led i denna utveckling var bland annat en ständig forskning rörande olika typer av fysikaliska reaktioner vilka skulle kunna visa vägen till kärnvapen med en allt högre sprängkraft, men minst lika viktigt var det att de teoretiska resonemangen kunde kontrolleras genom praktiska experiment i form av provsprängningar.

Operation Plumbbob

Operation Plumbbob, en serie med 29 kärnvapentester som ägde rum på The Nevada Test Site under perioden 28 maj–7 oktober 1957. Foto: National Nuclear Security Administration.

Detta ledde till ett omfattande testande av kärnvapen av olika karaktär och de båda supermakterna genomförde tillsammans 1747 provsprängningar under perioden 1949-1990.

USA genomförde sina första provsprängningar på mindre öar i Stilla havet, bland annat på Bikiniatollen, för att från och med slutet av år 1951 genomföra experimenten i ett nyinrättat testområde i Nevadaöknen, The Nevada Test Site. I detta område, omfattande cirka 1700 kvadratkilometer och beläget cirka 10 mil nordväst om Las Vegas, genomfördes 928 provsprängningar under den aktuella perioden. Under den första 10-årsperioden genomfördes cirka 100 av dessa som atmosfäriska tester ovan jord, och de drog till sig stora skaror av turister. Med den växande kunskapen om det radioaktiva nedfallets negativa verkningar kom testerna dock från och med 1963, och inom ramarna för en överenskommelse med Sovjetunionen, att äga rum under jord. Efter Sovjetunionens kollaps och det kalla krigets avslutande i början av 1990-talet har inga tester ägt rum på The Nevada Test Site även om den hemliga militära verksamheten fortfarande är omfattande.

Det kalla kriget har efterlämnat mängder med materiella lämningar, likväl som geografiska områden vilka idag inte fyller någon militär funktion och det före detta nukleära testområdet i Nevada och de materiella lämningar som återfinns inom detta utgör en sådan plats. Området reser, likväl som kalla krigets lämningar av olika karaktär på andra håll i världen, frågor av antikvarisk natur: Är vissa av lämningarna värda att bevara till eftervärlden? Går det att betrakta lämningar från det kalla kriget som en del av ett sentida kulturarv? Dessa frågor hanteras på olika sätt i olika nationella och antikvariska kontexter.

I fallet med The Nevada Test Site har berörda myndigheter valt att betrakta ett antal lämningar från de genomförda kärnvapentesterna som värda att bevara och i dagsläget är runt 150 byggnader, strukturer och objekt från platsen uppförda på The US National Register of Historic Places vilket ger dem ett antikvariskt skydd. Det handlar om allt från byggnader i den numera i det närmaste övergivna staden Mercury som en gång rymde upp till 10.000 invånare då testverksamheten var som mest omfattande, till de betong- och metallfundament som bar upp kärnladdningarna vid de olika sprängningarnas ”Ground Zero” vid de tidiga atmosfäriska detonationerna. På det praktiska och lokala planet hanteras den antikvariska verksamheten i form av kartering och katalogisering av det före detta nukleära testområdet av ett antal arkeologer anställda vid Desert Research Institute (DRI) och dess underavdelning Division of Earth and Ecosystem Sciences (DEES).

National Atomic Testing Museum

En monter i National Atomic Testing Museum. Föremål relaterade till atomvapen från en tid då dessa bidrog till övervägande positiva känslor. Foto: Håkan Karlsson.

I samband med vårt besök på DEES i Las Vegas i mars 2014 träffade vi bland annat arkeologen Colleen Beck som arbetat med kartering av lämningarna i det före detta testområdet sedan 1990-talet. Hon har också beforskat andra samtidsarkeologiska lämningar som indirekt är relaterade till testerna såsom till exempel lämningarna efter det fredsläger som uppfördes utanför testplatsens grindar i början av 1980-talet och som fortfarande, fast i betydligt mindre skala, används av ett antal personer. Detta är en spännande vinkling då det för in andra dimensioner i historierna runt testplatsen än de rent militärhistoriska.

Trots att Colleen var ganska kritisk till innehållet besåg vi också The National Atomic Testing Museum som ligger i anslutning till DEES. Museet gav en intressant men patriotisk och ensidig bild av de amerikanska kärnvapentesterna och nödvändigheten både av desamma och av kapprustningen.

Ett antal av de lämningar som återfinns på The Nevada Test Site är utan tvekan unika, och väl värda att betrakta som ett viktigt kulturarv, då de vid sidan av liknande lämningar på två testplatser i nuvarande Kazakstan är de enda platser i världen där hundratals kärnvapenladdningar testats. Platser där generalrepetitionerna för det kalla krigets slagfält pågick i 40 år samtidigt som huvudföreställningen, tacksamt nog, inte kom att iscensättas.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

Arkiv-avund

februari 27th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Forskning | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Arkiv-avund)

Av Linnea Åshede

Jag är antikvetare och jag har precis insett att jag lider av arkiv-avund. När historikerna runtomkring mig flockas till lockropet av någons i förbigående nämnda arkivresa sjunker jag ner i min stol, korsar armarna och himlar med ögonen som en trulig tonårsrebell, av en enda orsak. Jag har inget att hävda mig med. Jag kan stoltsera med alla tragikomiska strapatser det innebär att bli insläppt i ett av Pompejis låsta hus, men trots ytliga likheter är exemplet inte jämförbart. Museihistorier och utgrävningshistorier tillhör en annan och mindre etablerad genre än arkivhistorier, och antikvetare har inga motsvarande arkiv. Våra källtexter är så få och svartsjukt bevakade att vi i de allra flesta fallen endast kommer i kontakt med dem via prydligt annoterade utgåvor, lätt tillgängliga på närmaste bibliotek. Att gå de fem trappstegen till den rätta hyllan gör sig inte speciellt som anekdot betraktat.

Som deltagande antropologisk observatör med utifrånperspektiv kan jag konstatera att arkivhistorier är en av de svenska historikernas mest definierande praktiker. Jag talar nu inte om arkivhistoria eller arkivstudier utan specifikt om berättandet av arkivhistorier. Arkivet är för historikerna vad utgrävningen är för arkeologerna: platsen dit de beger sig för att komma ut i fält, komma i närkontakt med källmaterialet/historien, få en dos action i tillvaron. Historikern på tåget till sitt arkiv är Indiana Jones på väg att fira sig ner i ett bortglömt mausoleum i mörkaste Peru. Återberättandet av de egna erfarenheterna är vad som skapar historikern – av naturen en skrivbordsprodukt – som praktiserande, som äkta vara, som Den Som Varit Med.

Som genre består arkivhistorier av en del briljerande fiskehistorier där man försäkrar att formuläret man tvingades fylla i var så här långt, en del äventyrsberättelser och en del krigshistorier där man beskriver umbäranden och strapatser och visar upp ärren (fysiska eller emotionella) efter arkivariers misstänksamma blickar och sju timmars intensivt bläddrande och kopierande utan lunchpaus. Efter långvariga observationer kan jag observera att den perfekta arkivhistorien skildrar färden till en liten, avlägset belägen samling med obskyrt men unikt material, gärna donerat av en kufisk figur som haft det i generationer i släktens tvättstuga. Orten där arkivet är beläget skall vara en svensk småstad med ett namn som ”Blomstermåla”, dåliga tågförbindelser och endast ett litet pensionat. Arkivet självt skall ha knepiga öppettider, folkilskna arkivarier, godtyckliga regler och – enligt mina observationer oumbärligt för en lyckad historia – inga lunchställen inom mils avstånd. Den perfekta avslutningen på berättelsen kommer när historikern två veckor efter besöket inser att hen inte kopierade den viktigaste årgången av brev och kyrkböcker.

Berättandet av arkivhistorier är en kollektiv praktik byggd på jämförelser och igenkännande, grundad i allmän empati men med ett klart tävlingsmoment. Genom denna definierar historiker sig själva som individuella forskare och som grupp förenad av gemensamma erfarenheter. Berättare och åhörare är införstådda med samma kunskap, både om platserna själva, metoderna och källmaterialet som utgör arkivstudier och om hur man berättar arkivhistorier som sådana. Deltagandet är gemen-skapande: man nickar instämmande, bidrar med sina egna erfarenheter, höjer insatsen med ett arkiv där de konfiskerar ens bläckpenna och mobiltelefon och tar ens fingeravtryck innan man får komma genom dörrarna. Man är en historiker.

Eller, i mitt fall, man bevisar genom sin tystnad att man inte är en. Som alla gemen-skapande praktiker är berättandet av arkivhistorier också till viss del utanför-skapande. När Vadstena och Kungliga Riksarkivet kommer på tapeten lyssnar jag gärna – anekdoterna är alltid underhållande – men jag kan enbart göra det under den antropologiska tropikhjälmen, inte delta aktivt själv. Till vardags delar jag rum med historiker, äter lunch med historiker och går på seminarier med historiker, allt på lika villkor och utan att tänka på artskillnaden. Det är enbart när någon säger ”Förra veckan på landsarkivet…” och historikerna ivrigt lutar sig fram som jag plötsligt påminns om att jag är en katt bland hermeliner.

Orsaken till min arkiv-avund är nog att antikvetare inte berättar arkivhistorier, eller motsvarande. Kanske är vi för splittrade, för ämnesmässigt interdisciplinära, upptagna som vi är av allt från konst till text, utgrävningar av minoiska trösklar och porträtteringen av olympiska gudar i datorspel. Vi har ett väldigt vitt och brett gemensamt studieobjekt men ingen allom definierande praktik på samma villkor som historikernas arkivstudier. Det finns ingen kollektiv-men-ändå-självupplevd hjälteberättelse att gemen-skapa sig kring.

Min avund till trots hoppas jag att historikerna omkring mig inte slutar att berätta sina arkivhistorier. Tvärt om hoppas jag att vi antikare återupptäcker våra gemensamma nämnare och börjar berätta våra egna.

Linnea Åshede är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Oktoberkrisen levandegjord

januari 29th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Oktoberkrisen levandegjord)

Av Anders Gustafsson och Håkan Karlsson

Den allvarligaste konfrontationen mellan USA och Sovjetunionen under det kalla kriget ägde rum under perioden 14–27 oktober 1962 och inom ramarna för den så kallade Oktoberkrisen. Den 14 oktober detta år upptäckte amerikanskt spaningsflyg att installationen av sovjetiska strategiska kärnvapenmissiler på Kuba var långt gången. Detta innebar en dramatisk förändring av den militärstrategiska maktbalansen mellan supermakterna och under de cirka två veckor krisen – med ett alltmer högljutt vapenskrammel – varade var oron stor för att den skulle utvecklas till en fullskalig militär konfrontation mellan USA och Sovjetunionen.

Oktoberkrisen 1962

Luftvärnsbatteri framför Hotel Nacional i Havanna oktober 1962. (Bild från den utställning om Oktoberkrisen som omtalas nedan.)

Krisen löstes slutligen, efter en amerikansk flottblockad av Kuba, på diplomatisk väg i direkta förhandlingar mellan de två supermakterna och dessas presidenter John F. Kennedy och Nikita Chrusjtjov. Den oskrivna överenskommelsen innebar bland annat att de sovjetiska missilerna på Kuba ”växlades” mot amerikanska missiler i Turkiet, samt att USA förband sig att inte konfrontera Kuba militärt. Vid dessa förhandlingar deltog dock inte representanter för den kubanska regeringen vilket länge har varit ett öppet sår för de kubanska makthavarna. Decenniet efter krisen kom det att påverka relationerna mellan Kuba och dess allierade Sovjetunionen på ett negativt sätt som fortfarande är märkbart. Sålunda var Oktoberkrisen fram till för några år sedan en kraftigt underkommunicerad del av den kubanska historieskrivningen, vilket kunde märkas i allt från skolböcker till museiutställningar.

Detta förhållande förändras dock för närvarande, och som vi skrivit om tidigare här har det samtidsarkeologiska projekt vi bedrivit tillsammans med kubanska historiker och antropologer runt de sovjetiska missilbaserna sedan 2005, bland annat bidragit till att de lokala myndigheterna i provinsen Artemisa valt att återöppna det kulturhistoriska museet i huvudorten San Cristóbal med intentionen att museet bland annat skall fokusera på Oktoberkrisen. Detta samtidigt som det antikvariska och kulturhistoriska värdet hos de närbelägna materiella lämningarna på den före detta missilbasen Santa Cruz de los Pinos framhävs.

Även på andra platser på Kuba börjar dock de materiella lämningarna efter Oktoberkrisen uppmärksammas. Ett sådant exempel utgörs av de arkeologiska utgrävningar som utförts, och den utställning som byggts upp, i trädgården framför Hotel Nacional i Havanna. Hotellet, som sedan sin tillkomst på 1930-talet bebotts av ett stort antal berömdheter från bl.a. politik, idrott och nöjesliv, återfinns på den östra sidan av Havannas hamninlopp. Denna strategiskt belägna plats rymde tidigare en äldre spansk fortifikationsanläggning som tillsammans med Morro-fästningen på den västra sidan av hamninloppet utgjorde ett effektivt lås till hamnen. I samband med Oktoberkrisen kom delar av denna anläggnings tunnel-, grott- och löpgravssystem att återanvändas, förbättras och bestyckas med delvis nedgrävda luftvärnsbatterier. Efter krisen förföll anläggningen, men den har nu grävts ut och en utställning som tematiserar Oktoberkrisen har anlagts i delar av tunnelsystemet och i den centrala Taganana-grottan.

Entré till utställning om Oktoberkrisen, Havanna

Ingången till Taganana-grottan och tunnelsystemet.

Vid sidan av informationstexter innehåller utställningen även materiella lämningar från Oktoberkrisen i form av ammunitionslådor etc. och det går att få guidade turer. I korthet ger utställningen besökaren en fullgod bild av Oktoberkrisen och dess förlopp. Vid vårt besök fungerade historikern Estella Rivas som vår guide, vilket var extra spännande då hon som 18-åring under Oktoberkrisen deltog i försvaret av Havanna och fungerade som flygspanare vid anläggningen. Detta innebar att vid vårt besök blev Oktoberkrisen inte bara levandegjord genom utställningen utan också genom Estellas personliga minnen och berättelser.

Estella Rivas vid utställningen om Oktoberkrisen

Estella Rivas framför en utställningsskärm i Taganana-grottan.

Det finns en önskan hos våra kollegor vid museet i San Cristóbal att utveckla och iscensätta den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos på liknande sätt som man valt att göra med lämningarna vid Hotel Nacional. Det är en utveckling som museet – om de kan få loss nödvändiga resurser – under de kommande åren tänker genomföra tillsammans med lokalbefolkningen och i linje med människors åsikter rörande hur detta kulturarv bäst kan användas som en lokal resurs.

Vårt projekt har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande kulturarvsprocess. Det blir därför i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Anders Gustafsson och Håkan Karlsson är docent respektive professor i arkeologi.