Header

Historie(ord)bruk

juni 4th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Historie(ord)bruk)

Av Johannes Daun

Det är ingen nyhet att forskare använder otaliga facktermer – ord som utanför sitt akademiska sammanhang kan framstå som rent fikonspråk. Ämnena på Institutionen för historiska studier är förstås inget undantag. För det första finns en aldrig sinande uppsättning -ismer, metodologiska eller teoretiska begrepp osv. För det andra måste åtminstone historikern brottas med ord som användes förr, men sedermera fallit ur bruk: vad var t.ex. skillnaden mellan en fröken, jungfru, demoiselle och mademoiselle? Men därutöver finns en tredje typ av ibland svårtolkade begrepp, som jag tror historiker såväl som andra akademiker använder ganska oreflekterat, nämligen vardagliga liknelser för forskningsprocessens olika moment. När man väl börjar fundera på de begrepp vi använder framträder en samtidigt färgstark, roande, och lätt förvirrande repertoar.

Matlagning tycks vara en populär liknelse, inte minst när strukturering och genomgång av ett forskningsläge beskrivs.  Ofta hänvisas till en gryta (?) där man ”kokar ner”, ”kondenserar” eller ”destillerar” fram en frågeställning ur ett forskningsläge. Är man lite mer fin i kanten kan processen liknas vid en tratt, ett drinkglas eller kemilektionernas bägare.

Att det är säsong för sparris och andra primörer märks inte bara på matbordet utan även i handfasta råd man hör här på institutionen: ”det saknas en spänstig problemformulering”, eller ”frågeställningen skulle behöva mer spänst”. Har den kanske stått och kokat ner för längre? Att ”ta spjärn mot ett forskningsläge” eller ”hitta en snärtig problemformulering”, är andra sätt att beskriva denna process. Till temat mat kan man också föra utrycket ”man får se upp så att teorierna inte skär sig.” Hur lockande låter förresten ett ”mustigt källmaterial”?

Bohusläns historiska relation till sten har belysts på många vis av institutionens forskare, bl.a. hällristningar från bronsåldern, medeltida kyrkobyggnader och 1900-talets stenindustri. Kanske kan det förklara varför man råder studenter att ”mejsla ut ett pregnant forskningsläge”, ”bryta ut” något från sin kontext, eller ”borra sig in i ett problem”? Kanske är det de maritimt lagda bohuslänningarna som talar om ”vattentäta skott” mellan forskningsinriktningar eller i uppsatsdispositioner?

Men allt är inte bara stenindustri. Från metallhantverk har vi fått liknelser som ”en helgjuten text”, ”drivet formulerad” och ”smälta samman teoretiska utgångspunkter.” Minst sagt metalliskt är uttrycket ”undersökningens teoretiska klangbotten.” Från textilt hantverk har vi fått den klassiska (och oumbärliga) röda tråden.

Vi tillbringar mycket tid framför datorer, böcker och på arkiv. Inte undra på att naturen lockar. Det talas om ”fruktbara källmaterial”, ”avlövas från centrala funktioner”, ”grovhuggen text” och rötter, grenar och avyngling. Kretsloppstänket kommer in i uttryck som ”nedbrytningsprocess” eller ”bryta ner i dess beståndsdelar”, som närmast för tankarna till kompostering. Även jakt är populärt: ”rikta in (eller skruva fast) siktet”, ”skjuta in sig på.” Från jakt är steget inte långt till krigsmetaforer. Häromdagen talades om brofästen och inmutade territorier. Även ”upptrampat forskningsfält” kan ligga nära till hands för militärhistoriker. Det lär även finnas vetenskapliga demarkationslinjer, för historikern att förhålla sig till.

I grunden finns nog en pedagogisk tanke med liknelserna. Man flyttar det torra och abstrakta vetenskapliga språket till ett fylligare och konkretare vardagligt sammanhang. Det är därför inte oväntat att många uttryck kan ordnas in under kategorier som hantverk, matlagning och annan rekreation. Samtidigt måste man förstås vara medveten om att en del alltför målande metaforer kan ha kontraproduktiv effekt, de tillför ju ett redan tungt fackspråk ytterligare en nivå. Min mening är att dessa färgstarka metaforer dessutom har en närmast identitetsskapande funktion, för en stundtals splittrad akademikerkår. Sotare, knallar och rallare hade egna ”språk” och uttryck, så varför inte även de som ägnar sig åt historiska studier?

Johannes Daun är doktorand i historia.

Att avhandla bilder

maj 22nd, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Att avhandla bilder)

Av Anders Ottosson

Anders Ottosson, Gymnastik som medicin (2013)Att bilder ibland förmår säga mer än tusen ord är något som få skulle invända mot. När språket inte riktigt räcker till kan visuella uttryck – målningar, fotografier, skulpturer etc. – hjälpa oss kommunicera något som annars skulle blivit osagt eller mindre uttalat. Vad gäller historiska avhandlingar brukar vi dock nöja oss med det skrivna ordet. Illustrationer hålls på ett minimum, vilket närmast är något genrebundet. Formen för det akademiska lärdomsprovet – doktorsavhandlingen – nöjer sig alltså gärna med det skrivna ordet. Och det finns naturligtvis fördelar med det. En myckenhet av bilder, särskilt om de främst har dekorativt värde, kan exempelvis ta uppmärksamhet från centrala resonemang som förs fram i löptexten.

Emellertid hindrar inte detta att man som författare kan känna sig begränsad av det bildfattiga akademiska formatet. Åtminstone var det något jag tidvis upplevde starkt under arbetet med min avhandling Sjukgymnasten – vart tog han vägen? (2005). Under mina år i arkiv och bibliotek hade jag nämligen hittat en mängd vackra gamla fotografier som jag gärna sett med i slutprodukten, men som inte kunde få plats när det färdiga manuskriptet skulle bli till en bok. Sidorna reserverades nästan enbart för bokstäver.

Detta grämde mig. Många av fotografierna visade på något som var centralt för min forskning, det vill säga att sjukgymnastyrket under 1800-talet var ett högstatusarbete för män, något som idag är tämligen okänt. Eftersom en viktig slutsats i avhandlingen var att denna ursprungliga ”manliga” yrkeshistoria inte bara hade glömts utan även gömts för eftervärlden, kände jag att bilder på manliga sjukgymnaster ”in action” kunde lägga en extra dimension till innehållet. Särskilt lyckat ansåg jag att detta var med tanke på att dessa manliga sjukgymnaster aktivt hade jagats iväg från yrket och med dem deras historia. Det skrevs till och med en statlig utredning 1930, som i sitt betänkande rekommenderade regeringen att förbjuda män att bli sjukgymnaster. I en tid när nästan alla formella och juridiska hinder för kvinnligt deltagande i offentligheten hade rivits ned fanns det alltså starka krafter som ville resa en ny könsbarriär – riktad mot män.

Stupsittande Pann-nack-fäst-skakning utförd av Hildur Ling

Stupsittande Pann-nack-fäst-skakning. P. H. Lings dotter Hildur Ling utför rörelsen. Källa: Riksarkivet.

Av den anledningen tyckte jag att fotografierna var så talande att det var svårt att förlika sig med att de fick stå åt sidan i avhandlingen. Lite hårdraget behövdes det ordentligt med bildbevis för att kunna återuppliva männen och vad de faktiskt representerade: starten på en av Sveriges största kulturexporter genom tiderna, det vill säga sjukgymnastyrket och den naturvetenskapligt förpackade ”mekaniska medicin” det en gång representerade.

Stupsittande Underkäksskakning utförd av Hildur Ling

Stupsittande Underkäksskakning. Hildur Ling manipulerar underkäken. Källa: Riksarkivet.

Efter ganska många år har jag nu äntligen lyckats råda bot på det här problemet. Lösningen blev att popularisera avhandlingen till ett format som tillät rikligt med illustrationer. Det blev en ny bok där text och bild fick möjlighet att förstärka varandra. Visserligen har det tagit mycket tid och kraft i anspråk, och jag kan villigt erkänna att arbetet ibland har känts mer än tungt, men nu när boken är klar är tillfredsställelsen i gengäld desto större. Dels naturligtvis för att projektet slutligen kunnat ros i hamn, men dels också för att formatet kanske underlättar för människor utanför universitetsvärlden att tillägna sig frukterna av våra forskarmödor. Det i sin tur kan förhoppningsvis också göra att de får en bättre känsla för vad vi faktiskt gör inne i vårt ”elfenbenstorn”.

I synnerhet det sistnämnda är ett krux vi akademiker ständigt brottas med. Hur göra våra forskningsresultat mer lättkonsumerade utan att för den sakens skull göra alltför mycket våld på våra egna inomvetenskapliga krav? Förhoppningsvis har denna bok nöjaktigt kunnat tillfredsställa båda dessa behov.

Vriststödjande Vristspänning under Hildur Lings överinseende

Vriststödjande Vristspänning. Hildur Ling överser utförandet. Källa: Riksarkivet.

Avslutningsvis vill jag också nämna, att som ofta blir fallet med sådana här projekt, så blev den färdiga boken inte riktig som jag tänkt mig från början, men till det bättre! Det populära anslaget gjorde det möjligt att även låta de kvinnliga sjukgymnasterna bli en del av bildunderlaget. Varför inte lära av historien och inte utestänga ett kön från densamma? Slutet gott, allting gott!

Anders Ottosson är fil. dr och forskarassistent i historia.

Svensk och global historia i spanska arkiv

april 3rd, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Svensk och global historia i spanska arkiv)

Av Kenneth Nyberg

Min forskning handlar om botanisten och forskningsresanden Pehr Löfling (1729–1756), en elev till Carl von Linné som under sitt alltför korta liv hann med att arbeta i både Spanien och dagens Venezuela. Tanken med projektet är att genom Löflings livshistoria, framför allt hans vuxna år i Uppsala, Madrid och Orinoco-området, skildra hur kunskapen om naturen under 1700-talet genomgick ett slags globalisering som var mycket nära förbunden med såväl koloniala företag som den framväxande globala ekonomin. Det är en historia som i sin tur är viktig för att förstå världen som den ser ut idag, då globaliseringsprocesser av olika slag alltmer påverkar människors tillvaro.

Det mesta av det material Pehr Löfling lämnade efter sig förvaras idag i Archivo del Real Jardín Botánico (Botaniska trädgårdens arkiv) i Madrid, som jag genom åren besökt ett antal gånger i olika syften; bland annat har jag hjälpt arkivet med de engelska texterna till samlingens katalog, som finns på nätet, och för några år sedan publicerade jag en kommenterad katalog (PDF, 5Mb) över Löflings ”brevbok” där mycket av hans korrespondens för åren 1751–1754 finns bevarad. Det senaste året har mitt fokus förskjutits från denna typ av dokumentationsarbete till mer av historisk forskning i sig, alltså vad materialet berättar om Löfling och hans tid.

Byst av Carl von Linné, Botaniska trädgården i Madrid

Linnébyst i Botaniska trädgården i Madrid. Bland sockelns namn på botanister återfinns ”Loeffling”.

Häromdagen kom jag hem efter den senaste vistelsen i Madrid, då jag under tre veckor gick igenom ca en tredjedel av Löflingsamlingen. Även om det inte blev några spektakulära fynd var det – som alltid – roligt och lärorikt att gå i närkamp med detta 250 år gamla material. Även för en tränad yrkeshistoriker (utom kanske de mest förhärdade) är det en speciell känsla att i sina händer hålla ett brev som Carl von Linné skrivit i Uppsala en dag i början av 1750-talet och som sedan färdats till först Madrid, därefter Venezuelas regnskogar och slutligen tillbaka till Spanien.

Delar av materialet i ”Fondo Löfling” är i bräckligt skick, med vattenskador och revor, och därför tillbringade jag större delen av tiden i Madrid med att gå igenom källorna på mikrofilm i Botaniska trädgårdens bibliotek. De sidor som var svåra eller omöjliga att tyda i det formatet fick jag sedan under de sista dagarna studera närmare i original, med förstoringsglas i högsta hugg och datorn nära till hands för att ta anteckningar. (Så sent som för fyra-fem år sedan skrev jag det mesta för hand i samband med arkivarbete, men numera är det tangentbordet som gäller; anteckningsblocket har jag fortfarande av någon anledning med mig men det används sällan eller aldrig.)

Arkivarbete.

En dag i arkivet (bilden är arrangerad, men ändå). Mappen på bordet består av växtbeskrivningar Löfling gjorde i Uppsalatrakten 1749 och 1750 (Archivo del Real Jardín Botánico, Madrid, signum II.1.1.3). Bilden får inte reproduceras utan tillstånd från Kenneth Nyberg och RJB/CSIC.

Tre veckor i Madrid i mars låter nog i mångas öron som lite av solsemester, men riktigt så är det inte (om ändå!); vintrarna där är tämligen kalla medan somrarna är stekheta (inte sällan uppåt fyrtio grader), och det är under mars omslaget äger rum. Det betyder ofta väldigt ostadigt väder, även om det varit kyligare, regnigare och blåsigare än vanligt just detta år. En och annan solig (men sval) dag har det dock blivit, och Madrid är i mitt tycke en fantastisk stad att besöka oavsett klimat – inte minst för den historiskt intresserade. Dels är den ju en tidigare huvudstad i ett världsomspännande kolonialvälde, vilket märks på olika sätt, dels finns det på ett par timmars avstånd en lång rad (ofta välbevarade) små och medelstora städer med en historia som går hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden: Toledo, Salamanca, Zaragoza, Córdoba…

Paraplyn på tork, Botaniska trädgården i Madrid.

Paraplyn på tork utanför Botaniska trädgårdens forskarhus i Madrid, mars 2013.

Medan jag försöker utnyttja arkivet så mycket det bara går under veckorna när det har öppet, ofta följt av efterarbete med excerpter (källanteckningar) på hotellrummet, tar jag alltså varje chans att under helgerna göra exkursioner till någon av dessa städer eller till platser som på olika sätt knyter an till Löflings arbete i Spanien. Till de sistnämnda hör de kungliga slotten Escorial och Aranjuez, där han uppenbarligen vistades under kortare perioder. Även om man inte har mina väldigt speciella (vissa skulle kanske säga udda) skäl att leta upp dessa platser, är de väl värda ett besök. Kanske är det då inte så underligt att jag redan ser fram emot nästa resa till Madrid, till arkivet och till den värld som en kort tid i mitten av 1700-talet var Pehr Löflings.

Kenneth Nyberg är docent i historia.

Vad gör alla historiedoktorander?

februari 21st, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Vad gör alla historiedoktorander?)

Utbildningen till forskare i antikvetenskap, arkeologi, historia och andra ämnen omfattar två år (licentiatexamen) eller fyra år (doktorsexamen). De allra flesta forskarstuderande har som mål att doktorera och ägnar en stor del av sin tid åt att skriva en doktorsavhandling, en vetenskaplig studie som till omfånget motsvarar en genomsnittlig bok. (I många ämnen, dock inte historia, kan den också skrivas som en så kallad sammanläggningsavhandling, vilken består av flera kortare texter istället för en längre.) Diskussioner om egna och andras avhandlingsprojekt är alltså mycket viktiga för doktoranderna och ett betydelsefullt inslag i forskarutbildningen. Hur sådana kan gå till framgår i dagens inlägg, som också ger ett smakprov på den oerhörda spännvidden i svenska historiedoktoranders forskning idag.

Av Anna R. Locke

Forskarskolan i historia har sedan år 2000 bildat nätverk och samlingspunkt för en rad doktorander i ämnet från flera olika lärosäten i Sverige. Gemensamma kurser, skrivbordsutbyten (där man byter arbetsplats under ett par veckor), konferenser och internat är alla sätt för doktoranderna att lära känna varandra över ”lärosätesgränserna” och skapa viktiga – och roliga! – kontakter för avhandlingsarbetet och för framtiden som forskare.

Varje år hålls det ett så kallat PM-internat för de nyantagna doktoranderna. Där läggs det fram avhandlingsplaner i rasande fart, och med kommentatorer bestående både av doktorander som kommit en bit i sitt avhandlingsarbete och seniora forskare är det som upplagt för livliga diskussioner och nya infallsvinklar.

Årets internat hölls den 30–31 januari på Frostavallen i Höör. Ett 50-tal doktorander och handledare samlades i den skånska blåsten för att diskutera pågående avhandlingsprojekt. På plats fanns representanter från Göteborgs universitet, Lunds universitet, Malmö högskola, Södertörns högskola och Linnéuniversitetet i Växjö. Bredden inom historieämnet visade sig bland doktorandernas avhandlingsämnen – allt från alkoholproblematik bland sydafrikanska vinarbetare, via historiedidaktiska frågor kring meningen med historieundervisning och studier av populärhistoriska tidskrifter, till transnationella studier av medeltida riken behandlades under dessa två dagar.

För den som nyligen påbörjat sin forskarutbildning, jag själv inkluderad, innebär den första tiden ett myller av idéer och tankar kring hur avhandlingen ska utformas och genomföras. Med hjälp av handledare och presentationer vid seminariet vid det egna universitetet formas så småningom den undersökning som till slut ska utgöra a v h a n d l i n g e n. Vid PM-internatet fick vi som var nya en möjlighet att späda på den förvirring som inte är ovanlig att uppleva i samband med avhandlingsarbetet, men vi fick också tillfälle att räta ut en del av de frågetecken vi har kring våra forskningsprojekt. Diskussionerna vid seminarierna rörde sig i mångt och mycket kring den kanske självklara, men ack så svårfångade, frågan: Vad är problemet?

En historisk undersökning blir sällan fruktbar om det inte finns ett ordentligt problem att sätta tänderna i. Varför är det intressant att undersöka fotboll och identitetsskapande i östra Tyskland? Vad kan en biografi om Joseph Stephens berätta om det 1800-tal han levde i? Under vilka premisser agerar en stat när det ska delas ut bistånd och vad säger det om hur en stat agerar i andra sammanhang? Efter att detta dryftats följde den naturliga frågan: Hur ska du ta reda på det där? Vilket källmaterial blir det viktigaste, vilka metoder ska användas för att undersöka det och utifrån vilket perspektiv ska undersökningen göras? Vi fick också svara på rena faktafrågor kring våra ämnen och därigenom upptäcka att vi faktiskt är, om än inte färdiga, så på god väg att bli experter inom våra respektive områden.

Ett PM-internat innebär också flera tillfällen till social samvaro och ljudnivån var hög under både kaffepauser och kvällens middag. Här gavs möjligheten att under mer informella former diskutera dagens seminarier, aktuella världsproblem och kvalitén på maten.

När internatets andra dag, lika späckat av seminarier som den första, var till ända och alla deltagarna packats in i bussar, tåg och bilar lade sig lugnet över Frostavallen. Men i huvudet på alla oss som hade presenterat PM var det allt annat än lugnt när alla intryck, kommentarer, goda och mindre goda idéer skulle börja sorteras och efter lite vila omsättas till arbete.

Presenterade PM

  • • Not just King of one Kingdom: The peripheral territories of the Danish Kings c 1160-1360, Kerstin Hundahl, Lunds universitet
  • • En komparativ studie av två populärhistoriska tidskrifter, brittiska History Today och svenska Populär Historia, Marianne Sjöland, Lunds universitet
  • • Fotboll och identitetsskapande i östra Tyskland, Joakim Glaser, Malmö högskola
  • • The Dynamics of the Feudal Magnates in the Fifteenth Century: A comparative Study of the events and outcome of the Union of Kalmar and the Wars of the Roses as seen through the decision making, affiliations and social bands of Lord Richard Neville and Ivar Axelsson Tott, Margaret Wallace Nilsson, Linnéuniversitetet
  • • Hem till Byn – Bönderna, Lantbruksnämnden och jordbrukets strukturrationalisering, Anna R. Locke, Göteborgs universitet
  • • Sweden and Denmark and Swedish and Danish society in Instructional Material for Adult Language Courses for Immigrants, William Wickesham, Lunds universitet
  • • Det historiska är personligt? Gymnasieelever och meningen med historia, Ella Andrén, Linnéuniversitetet
  • • The Present is the History: The Legacy of the Armenian Genocide, Vahagn Avedian, Lunds universitet
  • • Joseph Stephens och Indien: En vetenskaplig biografi, Ingemar Gunnarsson, Linnéuniversitetet
  • • Kunskapsutveckling i historia – i teorin och i praktiken. En läromedelsstudie, Helén Persson, Lunds universitet
  • • Information Infrastructure in Gdansk in the Second Half of the Seventeenth Century with Emphasis on International Contacts in the Baltic Area, Michal Salamonic, Södertörns högskola
  • • Development or Security? A Historically Embedded Analysis of the Africa Policy of the European Union, Martin Møller Rasmussen, Lunds universitet
  • • Ungdomens natur – friluftsliv i svenska och brittiska barn- och ungdomsrörelser ca 1900–1950, Björn Lundberg, Lunds universitet
  • • Grapes of Wrath. The legacy of the dop system and alcohol related difficulties among farm workers in South Africa, Jannie Jensen, Malmö högskola
  • • Den kommunistiska erfarenheten i svensk och dansk historiekultur, Valter Lundell, Lunds universitet

Anna R. Locke är doktorand i historia vid Göteborgs universitet sedan hösten 2012.

Vad är digital historia?

januari 30th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Vad är digital historia?)

Av Kenneth Nyberg

När historien blir digital

Traditionellt sett har historisk forskning nästan uteslutande byggt på undersökning och analys av texter i form av handskrifter eller tryckta verk. Många har nog också föreställningen att en historiker är någon som mestadels arbetar med gamla manuskript och böcker i dammiga arkiv och bibliotek. Bortsett från att sådana institutioner vanligen är nästintill dammfria miljöer ligger det en del i denna bild, men den är nu på väg att förändras i allt snabbare takt. Liksom samhället i övrigt påverkas nämligen historiker, och andra humanistiska forskare, av den digitala utveckling som präglar vår tid. Följderna av denna påverkan går att urskilja på flera olika nivåer.

Den första utgörs av det vi kan kalla vardagsverktyg och handlar om användning av datorer för ordbehandling, e-postkommunikation och informationssökning via webben. Den andra nivån kretsar kring material, dels omvandling av befintliga källor i digital form och dels användning av material som från början är digitalt. Ett tredje steg rör digitala metoder, där det hänt oerhört mycket på senare år. Vissa av dem innebär att datorer används för krävande beräkningar som inte tillför något kvalitativt nytt i metodväg, medan andra kan ge resultat som tidigare inte varit möjliga att få fram. De sistnämnda gör att forskarna kan svara på helt nya frågor, vilket kan betraktas som en fjärde dimension av digitaliseringen. Till samma kategori, nya frågor och ny kunskap, räknas också det akademiska studiet – med digitala metoder eller andra – av det digitala samhället i sig. Möjligen bör man också som en helt egen, och i så fall femte och sista, aspekt se de nya former för kunskapsspridning och samverkan med det omgivande samhället som digital teknik öppnar upp.

I Sverige saknas ännu en mer systematisk diskussion om den digitala utvecklingens konsekvenser för historieämnet, men i USA och delar av Europa har det på senare år vuxit fram ett fält, eller kanske snarare en strömning, som på engelska heter digital historia (digital history). Den är nära förbunden med en bredare rörelse kallad digital humaniora (digital humanities); bådadera, särskilt det senare, förkortas ofta DH. Digital humaniora är dels en generell beteckning på humanistisk forskning som bedrivs med digitala metoder och står dels för en mindre, aktiv grupp av utövare vilka gärna definierar sig själva just som digitala humanister snarare än som historiker eller tillhöriga någon annan enskild disciplin. För dem handlar digital humaniora om mer än bara ett antal nya metoder; det innebär istället ett visst förhållningssätt präglat av starkt samhällsengagemang, tvärvetenskaplighet och, ofta, kritik mot traditionella akademiska strukturer och praktiker inom såväl forskning som undervisning.

Bomb Sight: Mapping the WW2 bomb census

Ett exempel på historisk forskning och kunskapsspridning med digitala verktyg: Brittiska riksarkivets visualisering av tyska bombanfall på London under Blitzen. På den interaktiva webbplatsen kan användaren zooma in och ut i kartan och ta fram data om varje registrerad träff. Bilden visar bomber i centrala London mellan den 7 oktober 1940 och den 6 juni 1941. Källa: National Archives, Bomb Sight: Mapping the WW2 bomb census, http://www.bombsight.org (hämtad 2013-01-15 och återgiven med benäget tillstånd).

Genomslag i forskning och undervisning

Ännu tycks bara några svaga ekon av denna rörelse ha nått de svenska historikerna, men det är inte någon vågad gissning att det snart kommer att förändras. På vår institution bedriver vi sedan några månader ett utvecklingsprojekt kring digitala metoder inom undervisningen i alla våra ämnen (antikens kultur och samhällsliv, arkeologi och historia), och vi har också på ett mer samlat sätt börjat diskutera frågor om digitaliseringens följder för forskningen. Ett litet uttryck för det är att min kollega Daniel Larsson och jag idag kommer att diskutera digital historia med ett antal studenter som just nu läser teori- och metodinslag på B-nivå (termin två på grundutbildningen). Så vitt jag vet är det första gången vi tar ett helhetsgrepp på denna tematik i vår metodundervisning, och jag har en känsla av att det är tämligen ovanligt även vid andra institutioner med historisk inriktning i Sverige.

Vid våra undervisningspass i dag kommer Daniel och jag att demonstrera och med studenterna diskutera några exempel på digitala resurser och verktyg. De kan vara av mer allmänt intresse och därför länkar jag till dem nedan. För den som vill få en lite längre introduktion till digital historia, i den mycket ungefärliga mening som skisserats här, har jag skrivit en sådan som heter Om digital historia. Den är på 25 sidor och finns tillgänglig i PDF- och HTML-format här. Några sammanfattande passager ur den texten, i mer eller mindre reviderad form, ligger till grund för delar av detta blogginlägg.

Till sist: det kan inte råda någon tvekan om att digital historia erbjuder mycket av värde för dagens och morgondagens forskare. Samtidigt är det viktigt att alltid vara medveten om varför man väljer en viss form eller en viss metod. Varken traditionella eller nya arbetssätt har ett egenvärde, utan de lämpar sig mer eller mindre väl för olika syften. Hur spektakulära olika visualiseringar än är, eller hur lockande andra digitala metoder än må vara, gäller fortfarande kraven på stringens och ett kritiskt förhållningssätt. De nya verktygen bygger vidare på de befintliga och kompletterar dem, de ersätter dem inte.

Några exempel på digitala resurser

Söktjänster

Nationell arkivdatabas (NAD) – samlad ingång till offentliga svenska arkiv

Svensk historisk bibliografi – databas över historisk forskning t.o.m. 2010

Digitaliserade källor

ArkivDigital – folkbokföringsmaterial (betaltjänst)

Svensk arkivinformation (SVAR) – folkbokföringsmaterial (betaltjänst)

Digitaliserade svenska dagstidningar (Kungliga biblioteket)

British Library, ”Catalogue of Illuminated Manuscripts”

Göteborgs Stad, ”Historiska kartor”

David Rumsey Historical Map Collection

Stockholmskällan – Stockholmsmaterial, riktar sig särskilt till lärare/elever

Visualiseringar

Bomb Sight: Explore the London Blitz – karta över tyska bombanfall på London

HyperCities – flerskiktade, interaktiva kartor över Los Angeles historia

The Explosion of 15th Century Printing: A Data Visualization – videofilm

Google Books Ngram Viewer – visualisering av text i miljontals böcker

Sökmotorer för att hitta fria bilder

Creative Commons

Flickr Creative Commons

Google Images

Wikimedia Commons

Kenneth Nyberg är docent i historia.

Världsarvskonvention under diskussion

januari 17th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Världsarvskonvention under diskussion)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

UNESCO:s världsarvskonvention, grunden för den välkända världsarvslistan, inrättades 1972. Den kan på många sätt sägas vara en framgång då den haft ett omfattande genomslag i de internationella diskussionerna om och handhavandet av platser med viktiga kulturarv. Samtidigt har konventionen och själva tanken om ett gemensamt världsarv under det senaste decenniet utsatts för olika former av berättigad kritik. Det har bland annat hävdats att politiska och ekonomiska faktorer utan relevans för kulturarvets värden har fått ett alltför stort inflytande på världsarvslistans utseende. Detta inte minst då en nominering på listan kan bidra till både nationell prestige och växande turistintäkter, vilket innebär att listan används för politiska/ekonomiska syften som befinner sig förhållandevis långt bort från dess ursprungliga syfte.

Världsarvet Machu Picchu

Klassisk bild av Machu Picchu i Peru, ett av de mest kända världsarven.

Vidare har listans geografiska obalans, där närmare 45% av de listade världsarven återfinns i Europa, samt sättet att betrakta den materiella kulturen lett till frågor i vilken grad den speglar mänsklighetens historia. Kritik har också framförts som går ut på att kulturarv handlar om att organisera mångfalden och att få människor att se på sig själva, sina traditioner och sitt förflutna på särskilda sätt för att därigenom kunna styra dem. I dessa resonemang finns således en klar motsättning, och ett skevt maktförhållande mellan kulturarvsförvaltning och publik och kulturarvet kan betraktas som en del i en samtida maktkamp.

Dessa och andra frågor var i allra högsta grad levande när ICOMOS (International Council on Monuments and Sites) och ICAHM (The International Scientific Committee on Archaeological Heritage Management) den 27–30 november organiserade konferensen ”The UNESCO World Heritage Convention on its 40th Anniversary” i Cusco, Peru. Konferensen samlade cirka 150 delegater från olika delar av världen och konventionen och dess förutsättningar, liksom dess framtid diskuterades ur olika perspektiv i ett antal parallella sessioner. De frågekomplex som är kopplade till hur man skapar ett hela mänsklighetens kulturarv är på olika nivåer problematiska och kanske till vissa delar även omöjliga att lösa.

Plaza de Armas, Cusco

Plaza de Armas, Cusco. Här utropade Francisco Pizarro den spanska överhögheten år 1533.

Exempelvis skruvas de problemkomplex som rör konstruerandet av regionala och nationella kulturarv med avseende på frågor om urvalsprinciper, representativitet, autenticitet, ansvar för urvalet, samt frågan rörande publikt deltagande och brukande, på den globala arenan till än mer komplexa nivåer. Inte minst då det handlar om att finna gemensamma förhållningssätt till, och en gemensam policy rörande, samtliga dessa problemkomplex. Konstruktionen av ett gemensamt globalt minne är således inte en oproblematisk fråga.

Vi deltog själva med ett inlägg där vi presenterade en jämförande diskussion av autenticitet, iscensättande och publik vid åtta världsarvsklassade hällbildsplatser från olika delar av världen som vi analyserat inom ramarna för det projekt vi under de senaste åren bedrivit på detta tema. Konferensen var ett välkommet och konstruktivt bidrag till den ständigt levande och kritiska diskussion som är nödvändig rörande UNESCO:s världsarvskonvention. Att konferensen förlagts till Peru och i världsarvet Cusco, med dess närhet till världsarvet Machu Picchu, innebar också att en spännande fond skapades för diskussionerna.

Stenmur från inkatiden i Cusco

Ett utsnitt ur en av de många inkamurar som fortfarande återfinns i Cusco.

Vid sidan av konferensdeltagandet hann vi också med att studera olika lämningar efter Inkariket i form av försvarsanläggningen Sacsayhuamán strax utanför Cusco, samt de många spår som fortfarande återfinns i själva Cusco i form av murar med ett fantastiskt stenhantverk. Vi gjorde också en dagsutflykt till Machu Picchu, en otillgänglig men fantastisk plats. Staden ”återupptäcktes” år 1911 av den amerikanske officeren och upptäcksresanden Hiram Bingham, som anses vara förebilden till filmkaraktären Indiana Jones.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

Oktoberkrisen fyller 50 år

november 15th, 2012 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Oktoberkrisen fyller 50 år)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

Under perioden 14–27 oktober 1962 befann sig världen på randen till ett kärnvapenkrig. Bakgrunden var att amerikanskt spaningsflyg upptäckt att Sovjetunionen var i full färd med att installera avfyrningsramper för kärnvapenbärande missiler på Kuba. Det innebar en dramatisk förändring av den militärstrategiska maktbalansen mellan supermakterna. Under de cirka två veckor krisen varade var oron stor för att den skulle utvecklas till det otänkbara – ett fullskaligt kärnvapenkrig. I det extremt spända läge som rådde kunde en olyckshändelse eller obetänkt handling ha startat ett krig av misstag. Krisen löstes slutligen, efter en amerikansk flottblockad av Kuba, på diplomatisk väg.

Oktoberkrisen (eller Kubakrisen som den också kallas) är både väldokumenterad och välkänd men trots överflödet av källor och trots att miljoner människor runt om i världen har egna upplevelser och minnen av krisen, är den historia som brukar berättas påfallande enkelspårig. Den handlar framför allt om den militärstrategiska maktbalansen och det diplomatiska spelet mellan de båda supermakternas politiska ledare. Det finns dock andra sidor av krisen och andra frågor som kan ställas: Vad hände sen, efter det att missilerna tagits bort och installationerna rivits? Hur ser platserna ut i dag? Finns det några rester kvar av det som nästan satte världen i brand? Finns det ännu människor där som själva upplevde missilkrisen på nära håll? Vad minns de i så fall?

Missilbasen i Santa Cruz de los Pinos, Kuba

Dessa frågor har bildat utgångspunkt för ett samtidsarkeologiskt forskningsprojekt som inleddes år 2005 och som syftat till att söka ett mer jordnära perspektiv på missilkrisen som världshistoriskt skeende. Projektet, som har fokuserat på lämningarna efter den före detta sovjetiska missilbasen i Santa Cruz de los Pinos i provinsen Artemisa (en av de 9 platser där sovjetiska kärnvapen fanns på plats 1962), är ett samarbete mellan svenska och kubanska forskare och involverar utöver arkeologer även antropologer och historiker. Projektet har på olika sätt, och genom arkeologiska, antropologiska och historiska forskningsinsatser, kunnat ge röst åt andra berättelser än de som vanligen dominerar historieskrivningen och har således bidragit till att komplettera den dominerande berättelsen med en underifrån kommande historia.

Projektet har också bidragit till ett nytt intresse för krisen hos de kubanska myndigheterna. Det faktum att krisen löstes diplomatiskt utan att den kubanska ledningen tilläts vara med i diskussionerna har under de 50 år som förflutit betraktats som en nationell nesa för de styrande och krisen har därför på olika sätt underkommunicerats. Detta förhållande förändras dock för närvarande och projektet har bidragit till att de lokala myndigheterna i provinsen Artemisa valt att återöppna det kulturhistoriska museet i huvudorten San Cristóbal som är belägen cirka två mil från den före detta missilbasen i Santa Cruz de los Pinos. Tanken är att museet bland annat skall fokusera på Oktoberkrisen och att det kulturarv som utgörs av de materiella lämningarna på den före detta missilbasen skall stå i centrum för en vetenskaplig och antikvariskt orienterad lokaldemokratisk satsning. Det handlar således både om att hävda lämningarnas kulturhistoriska och antikvariska värde likväl som att på olika sätt göra dem betydelsefulla för lokalsamhället. Detta är en intressant process som för projektets del möjliggör att vi nu också kan studera hur kulturarv skapas och hur det kommer till användning.

San Cristóbals kulturhistoriska museum

Den 26–27 oktober 2012 genomfördes i linje med detta, och som en markering av Oktoberkrisens 50-årsjubileum, en vetenskaplig workshop i San Cristóbal där vi hade nöjet att delta. Det var på många sätt ett mycket intressant möte och det är uppenbart att det finns ett omfattande intresse för att på olika sätt utveckla och bruka den före detta sovjetiska missilbasen, bland annat genom att göra den mer tillgänglig för både nationella och internationella besökare. Det är en utveckling som museet har för avsikt att genomföra tillsammans med lokalbefolkningen och i linje med människors åsikter rörande hur detta kulturarv bäst kan användas som en lokal resurs. Som ett första steg har man valt att skydda ett urval lämningar genom att inhägna dem och man har också satt upp enklare informationsskyltar i anslutning till dem. Trots begränsade ekonomiska resurser befinner man sig således långt fram i de vetenskapliga och antikvariska resonemangen rörande lokalt brukande av materiella kulturarv.

Missilbasen i Santa Cruz de los Pinos, Kuba

Projektet har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande kulturarvsprocess och som en direkt konsekvens av detta deltog chefen för Museo de San Cristóbal, Felina González Hernández i seminariet ”Kulturarv som lokal resurs” som, inom ramarna för Göteborgs universitets satsning på styrkeområdet kulturarv, anordnades på institutionen den 7 november. Här presenterade hon bland annat museets planer för det fortsatta arbetet med Oktoberkrisens lämningar.

Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete. En av våra kubanska kolleger, Ismael Hernández, har också bloggat (på spanska) om Oktoberkrisen och workshopen i San Cristóbal på El blog de Ismael.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

Etruskerna på nätet

november 7th, 2012 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Forskning - (Kommentarer inaktiverade för Etruskerna på nätet)

Av Margareta Strandberg Olofsson

Acquarossa-projektet, som är en arkeologisk undersökning av en etruskisk stad, har pågått sedan slutet av 1960-talet. Det är ett samverkansprojekt mellan universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala, med Svenska institutet i Rom som huvudman. Det som internationellt tilldragit sig mest uppmärksamhet är fynden av hus och deras takterrakottor. Det var och är fortfarande något ganska unikt att man kunnat studera etruskerna genom bebyggelse för levande människor och inte som tidigare nästan uteslutande genom gravstäder.

Hittills har ett tiotal monografier och ett antal artiklar kommit ut, men bearbetning av materialet pågår kontinuerligt och publiceringen sker inte bara i skriftlig form utan också genom utställningar. Sedan länge deltar jag i detta forskningsprojekt. Parallellt med forskningen ägnar jag mig åt forskningsinformation i form av utställningsarbete med kringinformation i olika medier, i samarbete med Svenska institutet i Rom.

Efter några temporära utställningar gjordes 1986 en permanent utställning i Viterbo, den stad i norra Lazio som ligger närmast utgrävningsplatsen. Utställningen, som ingår i Museo Nazionale Etrusco där, upptar ungefär 300 m2. Den utvidgades och uppdaterades 2006 och en ny uppdatering påbörjades 2011 och pågår fortfarande. Förutom informationsmaterial för besökare på plats har jag gjort en film för dem som inte har möjlighet att besöka museet och lagt ut den på nätet:

Filmen, som visar fynd från Acquarossa (och de tidigare svenska utgrävningarna i San Giovenale), är okommenterad och ackompanjeras bara av rekonstruerad etruskisk musik, men mer information om det som är utställt är på väg i form av en hemsida i både italiensk och engelsk version. (Om ovanstående direktlänk inte fungerar, gå till YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=iUa4TspB8Wg)

Margareta Strandberg Olofsson är professor emerita i Antikens kultur och samhällsliv.