Header

Arkeologiskt sökande efter Villa San Cristóbal de La Habana

april 29th, 2016 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning - (Kommentarer inaktiverade för Arkeologiskt sökande efter Villa San Cristóbal de La Habana)

Av Tony Axelsson, Håkan Karlsson och Lotta Stenqvist

I ett tidigare blogginlägg har bakgrunden till det arkeologiska sökandet efter Villa San Cristóbal de La Habana på Kuba beskrivits kortfattat, men det kan vara på sin plats att inleda med en kortare historisk resumé.

Den spanska kolonialmakten etablerade sig under det första decenniet av 1500-talet på östra Kuba, bland annat i förvaltningscentrat Baracoa, och under åren 1512–15 expanderade den sitt inflytande genom anläggandet av ett antal bosättningar, så kallade villas, på både de östra, centrala och västra delarna av ön. Flera av dessa initialt blygsamma etableringar växte sedan under de följande århundradena fram som viktiga och centrala stadsbildningar, såsom till exempel Sancti Spíritus, Trinidad de Cuba och Santiago de Cuba, men i fallet med Villa San Cristóbal de La Habana blev utvecklingen en helt annan. Denna etablering existerade bara under åren 1515–1519, innan man av strategiska skäl valde att flytta densamma till öns norra kust och till den naturliga och lättförsvarade säckhamnen i anslutning till nuvarande Havanna.

Kubakarta 1564

Den italienske kartografen Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564 med lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana markerad. (Bildkälla: Wikipedia)

Det projekt som våra historiska och arkeologiska kollegor på Kuba nu startat kan delvis betraktas som relaterat till nuvarande Havannas 500-årsjubileum som äger rum år 2019, och en önskan att försöka lösa den sedan länge outredda frågan rörande den exakta lokaliseringen av det första Havanna. Då Villa San Cristóbal de La Habana utgör det nuvarande Havannas föregångare finns det således en direkt koppling till 500-årsjubileet.

Exakt var Villa de San Cristóbal de La Habana låg har varit ett av de mest studerade och diskuterade historiska temana på Kuba under de senaste 80 åren. Primärt har man arbetat med historiskt källmaterial för att försöka lokalisera platsen och dessa ansträngningar har bidragit med kunskap om en relativ lokalisering till ett område beläget nära sydkusten cirka 4 mil söder om nuvarande Havanna. Samtidigt har den exakta platsen inte gått att finna med dessa metoder. Här kan dock arkeologin, och inte minst de arkeologiska metoderna i form av användandet av instrument såsom magnetometer och/eller georadar vilka kan avslöja strukturer under jord, komma till god användning i kombination med det historiska källmaterialet och arkeologiska utgrävningar.

Mot denna bakgrund genomförde personal från Institutionen för historiska studier i november 2015 en begränsad undersökning med georadar, och geografisk lokaliseringsteknik, av ett område beläget vid La Teresa söder om Melena del Sur (cirka 4 mil söder om nuvarande Havanna). Platsen, Cayo de La Cieba, valdes av våra kubanska kollegor och betraktades som en trolig lokalisering utifrån de historiska källorna och den omgivande naturmiljön. Detta då Cayo de La Ceiba är strategiskt beläget på en ö i floden Mayabeque någon kilometer från havet.

Lokaliseringen av Cayo de La Ceiba

Lokaliseringen av Cayo de La Ceiba. Bildbearbetning av Álvares Portal 2013.

Den yta som undersöktes med georadar var begränsad och resultatet var därför förhållandevis blygsamt. Det förekom anomalier på 0.35-0.50 meters djup på ett antal platser, och dessa behöver undersökas närmare med hjälp av arkeologisk utgrävningsmetodik. Samtidigt omtalar de historiska källorna att den spanska etableringen skedde i anslutning till en redan befintlig, och tämligen omfattande Taínoboplats (olika Taínogrupper var den ursprungliga befolkningen på Kuba innan den spanska kolonisationen). Detta förhållande innebär att man på platsen för Villa San Cristóbal de La Habana också borde finna spår efter denna boplats, exempelvis i form av keramik och andra materiella lämningar. Detta var dock inte fallet vid Cayo de La Ceiba.

Georadarundersökning av av Cayo de La Ceiba

Institutionens georadar vid undersökningen av Cayo de La Ceiba i november 2015. Foto: Håkan Karlsson.

Våra kubanska kollegor kommer utifrån dessa resultat att avgöra huruvida det är befogat att fortsätta arbetet vid Cayo de La Ceiba, eller om man istället ska koncentrera sig på andra troliga platser i närområdet. Projektet går således vidare och det är ett spännande projekt inte minst mot bakgrund av det är ett utmärkt och tydligt exempel på hur de historiska och arkeologiska disciplinerna och dessas respektive källmaterial och metoder kan samverka för att besvara specifika frågor. Det blir tillfälle att återkomma med fler blogginlägg i framtiden.

Tony Axelsson är lektor, Håkan Karlsson är professor och Lotta Stenqvist är masterstudent i arkeologi vid institutionen för historiska studier.

Från missilhangar till bostad, museum och matsal

december 10th, 2015 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Från missilhangar till bostad, museum och matsal)

Av Håkan Karlsson

Oktoberkrisen 1962

I ett antal tidigare blogginlägg (1, 2, 3) har det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt som författaren och Anders Gustafsson sedan ett antal år bedriver på Kuba presenterats. I korthet kan konstateras att projektet bedrivs tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, och att det fokuserar på de materiella och immateriella lämningarna efter oktoberkrisen (1962) samt dessas kulturarvsaspekter. Arbetet har hittills varit koncentrerat till den före detta sovjetiska missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos i regionen Artemisa på västra Kuba, men under det senaste året har projektet också börjat studera de två tidigare baserna vid El Cacho och El Pitirre i regionen Pinar del Rio på västra Kuba. Den 13–15 oktober 2015 deltog författaren vid det första symposiet om den kubanska revolutionens historia (i Havanna), samt den 24–25 oktober 2015 vid den åttonde vetenskapliga workshopen om missilkrisen och dess lämningar (i San Cristóbal). Vid båda dessa tillfällen presenterades projektet och dess resultat.

Fältinsatser vid El Cacho och El Pitirre

Under oktober 2015 genomfördes också fältinsatser i form av inventeringar efter materiella lämningar, samt intervjuer med boende vid de två tidigare sovjetiska kärnvapenbaserna vid El Cacho och El Pitirre i närheten av tätorten Los Palacios i regionen Pinar del Rio på västra Kuba. Detta arbete gav en rad intressanta resultat och här vill jag kort uppehålla mig vid den missilhangar som återfinns vid den före detta missilbasen El Cacho.

El Cacho är den bas som i amerikanska underrättelsesammanhang benämndes San Cristobal 1 och detta var den första bas som upptäcktes av det amerikanska spaningsflyget den 14 oktober 1962. Det är också foton från El Cacho som presenteras på den berömda bilden från sammanträdet i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962 där USA påtalade Sovjetunionens inblandning i utplaceringen av offensiva kärnvapen på Kuba. El Cacho och dess materiella kultur kan således sägas ha utgjort den tändande gnistan för missilkrisen.

Sammanträde i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962

Sammanträde i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962. (Bildkälla: National Security Archive, Washington, D.C.)

Hangaren vid El Cacho

Centralt på underrättelsebilderna från 1962 återfinns den hangar där missilerna skulle göras stridsklara genom ett sammanfogande av raketkroppen och den kärnvapenbärande stridsspetsen, samt där de i ett reglerat klimat skulle invänta att bli utkörda till avfyrningsramperna.

Missilhangaren i El Cacho på flygfoto från 1962

Missilhangaren i El Cacho på flygfoto från 1962. (Bildkälla: National Security Archive, Washington, D.C.)

I enlighet med den diplomatiska överenskommelsen mellan USA och Sovjetunionen, som avslutade krisen i slutet av oktober, skulle samtliga materiella konstruktioner på baserna förstöras. USA krävde att FN skulle övervaka detta på plats, men denna övervakning mötte ett minst sagt starkt motstånd från den kubanska regeringen och kom därför aldrig till stånd. I fallet med El Cacho blev missilhangaren därför stående intakt i samband med det snabba tillbakadragandet av de sovjetiska missilregementena i slutet av oktober.

Intressant i sammanhanget är att missilhangarerna som i augusti 1962 fraktades från Sovjetunionen (som en form av byggsatser bestående av halvmåneformade cementbågar) utgjorde en central materiell del av de missilregementen som överfördes till Kuba, men att i fallet med hangaren vid El Cacho fanns helt enkelt inte tiden för att plocka ner den och att ta den med sig. Den blev således kvar på plats och genom åren har den kommit att återanvändas på en rad olika sätt och för olika ändamål.

Missilhangaren i El Cacho idag

Missilhangaren i El Cacho idag. (Foto: Håkan Karlsson)

Åren närmast efter krisen användes den som bostad för en familj med tre barn, men från och med mitten av 1960-talet till och med 2010 kom den kubanska militären att använda området för den före detta missilbasen vid El Cacho för utbildning av specialförband, inte minst under 1970-talet för insatser i Angola. I detta sammanhang kom hangaren bland annat att fungera som lagerlokal, officersmäss och regementsmuseum. Då det militära användandet av platsen upphörde år 2010 beslöt de lokala myndigheterna att den existerande infrastrukturen skulle användas för att bygga upp ett centrum för naturturism. I detta sammanhang fungerar missilhangaren nu bland annat som samlingsplats och matsal.

Avslutning

Det pågående fältarbetet inom projektets ramar fortsätter således att bidra med olika specifika historier och berättelser förankrade i den materiella och immateriella kulturen. Genom sitt underifrånperspektiv kompletterar och bidrar dessa med mer detaljerade och mänskliga dimensioner till den övergripande meta-narrationen rörande krisen. Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Håkan Karlsson är professor i arkeologi vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Det aktuella inlägget har författats i samarbete med Javier Iglesias Camargo från universitetet i Los Palacios och Gloria M. Miranda från regionmuseet i Los Palacios.

Aerial Command Centre: A Contemporary Archaeological Excavation of the Cold War

juni 5th, 2015 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Aerial Command Centre: A Contemporary Archaeological Excavation of the Cold War)

By Jacob Hjerpe (text), Maria Persson and Tony Axelsson (photos)

During the past few weeks a research project was initiated by the Department of Historical Studies at the University of Gothenburg with the intent of excavating the site of a command centre utilized by the Swedish military during the Cold War. It is called Command Centre ”Björn” (transl. ”Bear”) and was the place from where the Swedish attack air fleet would be directed in the event of a USSR invasion of Sweden. The site that we excavated was thought to have been kept a secret up until 1963 when the spy Stig Wennerström revealed the site to the Soviet Union. It was still militarized and used actively in military training and showcasing of Swedish military prowess in hopes of deterrence after that, but a bomb safe mountain room was built as well to complement it. Björn is situated 13 km south of a Swedish town named Skara, in the county of Västra Götaland, relatively deep into the interior of the Swedish mainland. Idyllic and sprawling fields surround the small and heavily wooded grove, which now and in times past hid Björn from foreign as well as domestic eyes.

In 1995 the site was abandoned and demilitarized, after which it was bought by a private land owner who has rented out the property as several storage facilities. Over time he has gradually become more interested in what purpose his property could have served in times past. His willingness to study it, in a historical as well as archaeological light, fits well with the general direction that our department has turned toward where more and more focus is primed toward the contemporary archaeological field as many internationally renowned scholars in the field work within the University. Subsequently it became an interest for us and excavations were initiated in the middle of May by professors Tony Axelsson and Maria Persson, along with second term students of archaeology such as myself.

Björn is where the First Flight Squadron, also known as ”ÖB:s Klubba” in Swedish (”the Supreme Commander’s Gavel”), was led from; the squadron was a top modern fleet hardly outmatched anywhere in the world. Whilst this time period was the primary focus of our excavation, there are many additional layers, prior to this latest historical development at the site, which also piqued our interest. Military activity at the site can be traced all the way back to World War Two when Field Seven Jonstorp was located there, which was a secret airfield for the take-off and landing of military aircraft and personnel. There are also two Neolithic settlements within the confines of the site. We uncovered many findings from the time of Field Seven, among them the most spectacular and eye catching one of the entire dig, which were two cylinder shelters situated relatively close to the main building of the site, called “kyrkan”(“the Church”).

"Kyrkan", the main building at the site.

Kyrkan, the main building at the site, from where the air fleet would be directed. (Photo: Maria Persson)

During our first week of excavations at the site our primary job was to examine and analyse our surroundings and find interesting places to excavate. However, before we got to that the first thing we did was to remove all vegetation from an area above a strange hole in the ground, and subsequently turf it off for an excavator to come and remove the larger rocks. Prior to the start of the excavation many thoughts had been had about what might be down there; everything ranging from a supply room for crisis situations to a secret chamber of some description. In the end it turned out to be the two cylinder shelters, pictured below, which were dated to and used during World War Two, in case of bomb raids.

Deturfing and initial excavations.

Deturfing and initial excavations above the cylinder shelters. (Photo: Maria Persson)

Investigating the interior of the shelters.

Tony Axelsson and Anders Berglund investigating the interior of the shelters. (Photo: Maria Persson)

In addition to this, during week two, we all spread out in groups within the compound to start excavating the multitude of sites that we had found the week before. I was in a group that found, and thus were designated to investigate, another peculiar hole in the ground, albeit slightly smaller. My group spent most of the week digging this hole, which was littered with tons of debris and heavy residual materials from constructions elsewhere, and we eventually uncovered a bunker. This bunker was utilized as a last resort splinter shelter to provide fire from, in the event of a ground invasion of the area. The excavation was incredibly heavy as the roof had been intentionally broken and stones along with concrete had been piled on top to conceal and incapacitate any reuses of the bunker in the future.

Excavation of the bunker in progress.

Excavation of the bunker in progress. (Photo: Maria Persson)

The other excavations focused on similar aspects. Another bunker was found close by which was only partially excavated to determine how it compared to the one we fully uncovered. There was also a group of students whose main job was to determine how Björn was connected to the outside world, at all of the temporal layers at the site. They worked with telephone wires, old electrical schematics and the like to see how Björn’s state of the art telephone connection was built and utilized.

Studying cables and wires.

Tony and the communication team studying cables and wires. (Photo: Maria Persson)

A croft ruin from the 19th century was also uncovered, and nearby some postholes, possibly for a house of some sort, was found. These kinds of finds were plentiful in the area and we did not have enough time to date and especially not excavate all of them, but this is good as it leaves open opportunities for future generations of students along with their excavations to be placed at the site.

Another fascinating find was a large circular earth wall that featured many different interpretations for its use. We did open up and examine a couple of test pits in the circle, and after discussions with the Home Guard, it was determined that it had been the site of a large tent for military conscripts and exercises. A retired officer in the fortification corps who visited the site was on the other hand firmly convinced that it was a now decrepit old site that used to harbour an anti-aircraft cannon, as it was consistent with ones that he’d built during the Cold War. This would also place it within the timeframe of Björn proper. I personally believe in a mashup of the two theories: that the Home Guard utilized it after the hypothetical aircraft cannon was removed, as the Swedish military, especially in recent years, have had to find ingenious ways to reuse places and materials due to budget cuts.

The earthen circle.

The mysterious earthen circle, with the reladen test pits visible to the right. (Photo: Maria Persson)

Military graffiti at the site, in sentry boxes and bunkers, were also examined in a similar way to that of the Bronze Age petroglyphs at Tanum. This was done by one of us students who has specialized in studying these inscriptions, and the examination yielded plentiful interesting insights into the people who populated, used and lived within the confines of the grounds, most of them conscripts. Most of us found this rather humorous as some of the military rituals that come about when a large group of men live together for an extended period of time can be viewed as rather odd, to say the least, from an outside observer’s perspective.

All of these projects subsisted and were worked on side by side throughout the week, with a group of students finding time to go and discover another interesting grove with yet more places of interest. We did have time towards the evenings as well to go out and explore the beautiful town of Skara and its large gothic cathedral in all of its splendour.

The archaeological team.

Group picture of the entire archaeological team, featuring archaeologists Tony Axelsson, Maria Persson and Anders Berglund along with the Spring 2015 class of the continuation course in Archaeology. (Photo: Tony Axelsson)

I, and many of my fellow students with me, found this to be a very rewarding experience in preparation for a further career in the archaeological field. The fact that an excavation of this kind has the availability of informants who lived during the time we are investigating really places it in a different interdisciplinary light where we also had to learn some basic ethnological interview techniques. This was to handle the information gained from that perspective, which later could be applied to our findings in the ground. As an opposition to the purely material, albeit sometimes also textual, character of the usual labour with which archaeologists dabble, this was an interesting inception into the practical archaeological field, as up until this point we’d merely worked with the theoretical side of the profession. Hopefully further excavations can be done at this fascinating site dating to such an important time in the history of Sweden, where more facts can be found not just about the events that transpired behind closed doors, but also about the everyday folk who were a part of it.

Jacob Hjerpe is a student in Cultural Heritage and Archaeology.

Två kubanska nedslag: 1962 och 1515

november 17th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Två kubanska nedslag: 1962 och 1515)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

Oktoberkrisen 1962

Vi har i tidigare blogginlägg (här och här) presenterat det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt vi sedan ett antal år bedriver på Kuba, tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, rörande de materiella och immateriella lämningarna efter oktoberkrisen 1962. Arbetet är koncentrerat till den före detta sovjetiska missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos i regionen Artemisa på västra Kuba. Den 25-26 oktober 2014 deltog vi vid den sjunde vetenskapliga workshopen om krisen och dess lämningar och arrangör var även denna gång det kulturhistoriska museet i San Cristóbal. På workshopen deltog både museipersonal, akademiker och lokalbefolkning och diskussionerna kom denna gång primärt att handla om museets arbete med den före detta missilbasen med avseende på hur denna kan bevaras och samtidigt, inom ramarna för en utomhusutställning på platsen, vidareutvecklas på ett sådant sätt att den utgör en resurs för lokalsamhället.

Vid resterna av en världskris

Vid resterna av en världskris år 2014. (Foto: Håkan Karlsson)

Det finns en utpräglad önskan från museets sida att hävda lämningarnas kulturhistoriska och antikvariska värde likväl som att på olika sätt göra dem betydelsefulla för lokalsamhället. Det sistnämnda bland annat genom att göra lämningarna tillgängliga för nationell och internationell turism, men också genom att de ska kunna bidra till en demokratisk utveckling på det lokala planet där lokalbefolkningen deltar aktivt med idéer och åsikter rörande hur basen och dess lämningar ska brukas. Redan tidigare har museet försett ett antal av de centrala lämningarna på den före detta basen med informationsskyltar och nu har skyddsområdet runt vissa av dessa lämningar även utökats. Samtidigt har man utbildat närboende småbrukare för att fungera både som vakter och som guider för besökare. Museet har vidare startat ett projekt i samarbete med de regionala skolorna där oktoberkrisen och dess lämningar utgör viktiga moment i den lokala och globala historieundervisningen.

En guide vid den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos

En av de lokala guiderna redogör fört sitt arbete i samband med ett besök på den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos år 2014. (Foto: Håkan Karlsson)

Ett problem som museet för närvarande har att förhålla sig till är den dåliga infrastrukturen i anslutning till den före detta missilbasen. Något som bland annat visar sig i mycket dåliga vägar vilket gör tillgängligheten till lämningarna begränsad. Vid workshopen deltog både lokala och regionala politiker och det var uppenbart att det även från detta håll finns ett ökat intresse för museets planer. Frågan är dock om detta intresse är tillräckligt för att leda till de nödvändiga infrastrukturella satsningarna eller inte? Från vår horisont är detta en spännande kulturarvprocess att följa och vårt projekt har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande utveckling. Det blir därför även i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Den spanska kolonialmaktens etablering på västra Kuba år 1515

I samband med vår vistelse på Kuba i oktober förde vi också diskussioner med våra arkeologiska och historiska kollegor om ett gemensamt projekt rörande den spanska kolonialmaktens etablering av bosättningen Villa San Cristóbal de La Habana på den kubanska sydkusten år 1515. Platsen för denna etablering är belägen cirka 4 mil söder om nuvarande Havanna och projektet kan delvis betraktas som relaterat till Havannas 500-årsjubileum år 2019 och en önskan från våra kollegor att försöka lösa den sedan länge outredda frågan rörande den exakta lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana. Då Villa San Cristóbal de La Habana utgör det nuvarande Havannas föregångare finns det således en direkt koppling till 500-årsjubileet. Den spanska kolonialmakten etablerade sig under det första decenniet av 1500-talet på östra Kuba, bland annat i förvaltningscentrat Baracoa, och under åren 1512–15 expanderade den sitt inflytande genom anläggandet av ett antal bosättningar, så kallad villas, på både de östra, centrala och västra delarna av ön.

Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564

Den italienske kartografen Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564 med lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana markerad. (Bildkälla: Wikipedia)

Flera av dessa initialt blygsamma etableringar växte sedan under de följande århundradena fram som viktiga och centrala stadsbildningar, såsom till exempel Sancti Spíritus, Trinidad de Cuba och Santiago de Cuba, men i fallet med San Cristóbal de La Habana blev utvecklingen en annan. Denna etablering existerade bara ett fåtal år (1515–1519) innan man av strategiska skäl valde att flytta densamma till öns norra kust och till den naturliga och lättförsvarade säckhamnen i anslutning till nuvarande Havanna.

Diego Velazquez De Cuellar

Diego Velázquez de Cuéllar, spansk guvernör på Kuba och ansvarig för anläggandet av Villa San Cristóbal de La Habana år 1515. (Bildkälla: Wikipedia)

Trots 80 års ansträngningar att med hjälp av historiskt källmaterial finna den exakta lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana så har dessa vedermödor hittills varit fruktlösa. Här kan dock arkeologin, och inte minst de arkeologiska metoderna i form av användandet av instrument såsom magnetometer och/eller georadar vilka kan avslöja strukturer under jord, komma till god användning i kombination med det historiska källmaterialet och arkeologiska utgrävningar. Detta projekt är således inte bara intressant genom sin avgränsade och intressanta frågeställning utan även då det är ett utmärkt och tydligt exempel på hur de historiska och arkeologiska disciplinerna och dessas respektive källmaterial kan samverka för att besvara specifika frågor. Det blir även vad gäller detta projekt, som ännu befinner sig i sin initiala fas, tillfälle att återkomma med fler blogginlägg i framtiden.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

So what? Internationell publicering och varför det ”svenska exemplet” är intressant

oktober 14th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för So what? Internationell publicering och varför det ”svenska exemplet” är intressant)

Av Anna R Locke

Den 17–19 september var det dags för Nationella forskarskolan i historias årliga höstinternat. Platsen – ett soligt och historiskt intressant Bäckaskogs slott i Skåne. Temat – internationell publicering. Ett 40-tal doktorander från Lund, Malmö, Göteborg, Södertörn och Växjö samlades för att med hjälp av en internationell panel diskutera textproduktion, publicering på engelska och huruvida det svenska exemplet kunde vara av intresse för någon utanför den inhemska akademiska kontexten.

Det är ingen hemlighet, och inte konstigt heller, att en stor del av forskningen inom historieämnet behandlar Sverige och skrivs på svenska. Detta faktum är mer eller mindre sant beroende på vilket lärosäte man tillhör, men tämligen allmängiltigt. Gott så – vi bor och verkar i Sverige och den svenska historien är lika värd att undersöka som något annat. Men den värld vi befinner oss i är också allt mer internationell och mindre än tidigare, med tätare kontakter mellan länder och transnationella perspektiv som ifrågasätter gränsdragningar och nationsbildningar. Till detta kan också läggas universitetens allt större krav på internationella kontakter/publiceringar med meriteringssystem som tar hänsyn till vilken typ av publicering man använt sig av och hur stor impact, det vill säga genomslag, den egna forskningen har. Och det säger sig självt, ju större potentiell läsekrets, desto större impact.

Under de tre dagarna på Bäckaskogs slott presenterades 20 texter författade med bas i doktorandernas avhandlingsarbeten och med syftet att vända sig till en internationell publik. Förutom ämnesspecifika frågor som berörde oklarheter i texten och det material som använts diskuterades också på ett mer generellt plan vad som krävdes för att texterna skulle kunna publiceras i till exempel en engelskspråkig historisk tidskrift. Till vår hjälp hade vi fyra etablerade historiker från Europa: Mary Hilson från University College London, Martina Kessel, Universität Bielefeld, Stuart Carrol, University of York och Marcel van der Linden från International Institute of Social History, Amsterdam. Alla med en gedigen bakgrund gällande både egen forskning, publicering och redaktörskap i internationella sammanhang.

Vad bör då en författare av en internationellt gångbar text tänka på? För det första måste självfallet den eventuella språkliga oförmågan övervinnas. Många av oss är inte vana att skriva på engelska, och i ärlighetens namn drar vi nog oss ofta för att göra det då vi anser att det bromsar och reducerar vår litterära skicklighet men – practice, och språkgranskning, makes perfect. Ett problem bortom den grundläggande gymnasiegrammatiken, som kanske också är svårare att övervinna, är dock översättningen av specifika termer. Till synes enkla ord, som i mitt eget fall ”bonde”, blir komplicerade att översätta med hjälp av en ordbok då de innehåller både kulturella och historiska aspekter som går förlorade, och kan bli rent av felaktiga, om fel ord på engelska väljs (”peasant” till exempel; enligt ordboken betyder det bonde men fråga vilken agrarhistoriker som helst och bilden blir långt mer komplicerad). Enligt panelen var det i dessa fall faktiskt bäst att använda det svenska ordet i kursiverad form och samtidigt ge en kort historiografisk kontext till begreppet. Ett sådant angreppssätt avhjälper halvdana översättningar, men ställer samtidigt högre krav på författaren – hur förklara tillräckligt men inte för långt. Och vilka ord bör behållas och förklaras istället för att översättas? Det sistnämnda problemet kan faktiskt, enligt Martina Kessel, vara en hjälp i det egna forskningsarbetet. Genom att tvingas förklara för någon utanför den inhemska kontexten kan centrala problematiker, som man varit ute efter att förklara men inte riktigt fått syn på, bli just synliga och därmed också diskuteras.

När det kommer till utformningen av texten lämnades det under en samlad paneldiskussion en del tips, inte minst gällande den övergripande strukturen på till exempel en artikel. Vi är tränade i en stilistik vilken innebär att man som läsare, likt en detektiv, får snirkla sig fram genom argumentationen för att på sista sidan komma fram till slut(!)satsen och de nya avslöjande resultat som blivit frukten av den aktuella forskningen. Det gäller att inte avslöja godbitarna för tidigt så att säga. På internatet gavs det helt andra instruktioner. Börja med slutsatsen. Sedan presenteras argumentationen för det hela och så avslutas det med slutsatsen, igen, men en mer välformulerad och avancerad sådan än vad som gavs inledningsvis. På det viset är många engelskspråkiga artiklar faktiskt utformade och det kan vara till god hjälp för den jäktade läsaren. Den som vill ta det ett steg längre kan också utforma texten mellan inledning och avslut på så vis att läsaren bara behöver läsa första meningen i varje stycke för att få ett begripligt grepp om innehållet. (Det kan tilläggas att denna text sannerligen inte har skrivits med några sådana jäktade personer i åtanke).

När så de språkliga och formmässiga hindren väl är övervunna kommer nästa problem – innehållet! En grundfrågeställning för internatet var om och huruvida, kanske, möjligen det svenska exemplet eventuellt skulle kunna vara av intresse för en bredare publik? Det rådde stor enighet kring detta – JA. Mary Hilson, förvisso med egen forskning som kretsar kring det skandinaviska, menade – väl medveten om sin egen jävighet i frågan – att det svenska exemplet var av stort intresse för en bredare internationell publik, inte minst på grund av den svenska modellens rykte ute i världen som ram för bygget av en välfärdsstat. Men även de andra paneldeltagarna påpekade att det svenska exemplet visst kunde vara intressant; allt beror – som alltid – på frågan. För att citera Marcel van der Linden: “there are no un-interesting topics, but there are un-interesting questions.” Inte ett papper eller en padda i salen lämnade diskussionen utan dessa ord varsamt nedtecknade.

Nio gånger i denna text har nu ordet internationell (10) i olika former använts. Ett modeord? Kanske. Ska vi sluta skriva på svenska och överge alla jämförelser mellan Edåsa, Fridene, Hedemora och Rogberga? Självklart inte. Men det är nog inte så dumt att ibland lyfta blicken från det egna, specifika och fundera på sitt material och på sin (intressanta) fråga – vad ger den mig för svar och vad säger det egentligen? Den mest intressanta frågan i ett internationellt (11) sammanhang är kanske inte just den som berör mitt huvudsakliga material för, som Mary Hilson formulerade sig, so what? Intressanta empiriska resultat i all ära, visst, men vad säger de om det bredare perspektivet? Om Sverige? Om Europa? Om världen? Under alla sessioner jag medverkade i under dagarna på Bäckaskog diskuterades det mycket kring denna ”so-what-fråga”, hur den kunde lyftas fram tydligare och inte minst självsäkrare. För det rådde stor enighet kring en sak: ”the Swedish example matters” – det är bara upp till oss att förklara varför.

Anna R Locke är doktorand i historia.

Arkiv-avund

februari 27th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Forskning | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Arkiv-avund)

Av Linnea Åshede

Jag är antikvetare och jag har precis insett att jag lider av arkiv-avund. När historikerna runtomkring mig flockas till lockropet av någons i förbigående nämnda arkivresa sjunker jag ner i min stol, korsar armarna och himlar med ögonen som en trulig tonårsrebell, av en enda orsak. Jag har inget att hävda mig med. Jag kan stoltsera med alla tragikomiska strapatser det innebär att bli insläppt i ett av Pompejis låsta hus, men trots ytliga likheter är exemplet inte jämförbart. Museihistorier och utgrävningshistorier tillhör en annan och mindre etablerad genre än arkivhistorier, och antikvetare har inga motsvarande arkiv. Våra källtexter är så få och svartsjukt bevakade att vi i de allra flesta fallen endast kommer i kontakt med dem via prydligt annoterade utgåvor, lätt tillgängliga på närmaste bibliotek. Att gå de fem trappstegen till den rätta hyllan gör sig inte speciellt som anekdot betraktat.

Som deltagande antropologisk observatör med utifrånperspektiv kan jag konstatera att arkivhistorier är en av de svenska historikernas mest definierande praktiker. Jag talar nu inte om arkivhistoria eller arkivstudier utan specifikt om berättandet av arkivhistorier. Arkivet är för historikerna vad utgrävningen är för arkeologerna: platsen dit de beger sig för att komma ut i fält, komma i närkontakt med källmaterialet/historien, få en dos action i tillvaron. Historikern på tåget till sitt arkiv är Indiana Jones på väg att fira sig ner i ett bortglömt mausoleum i mörkaste Peru. Återberättandet av de egna erfarenheterna är vad som skapar historikern – av naturen en skrivbordsprodukt – som praktiserande, som äkta vara, som Den Som Varit Med.

Som genre består arkivhistorier av en del briljerande fiskehistorier där man försäkrar att formuläret man tvingades fylla i var så här långt, en del äventyrsberättelser och en del krigshistorier där man beskriver umbäranden och strapatser och visar upp ärren (fysiska eller emotionella) efter arkivariers misstänksamma blickar och sju timmars intensivt bläddrande och kopierande utan lunchpaus. Efter långvariga observationer kan jag observera att den perfekta arkivhistorien skildrar färden till en liten, avlägset belägen samling med obskyrt men unikt material, gärna donerat av en kufisk figur som haft det i generationer i släktens tvättstuga. Orten där arkivet är beläget skall vara en svensk småstad med ett namn som ”Blomstermåla”, dåliga tågförbindelser och endast ett litet pensionat. Arkivet självt skall ha knepiga öppettider, folkilskna arkivarier, godtyckliga regler och – enligt mina observationer oumbärligt för en lyckad historia – inga lunchställen inom mils avstånd. Den perfekta avslutningen på berättelsen kommer när historikern två veckor efter besöket inser att hen inte kopierade den viktigaste årgången av brev och kyrkböcker.

Berättandet av arkivhistorier är en kollektiv praktik byggd på jämförelser och igenkännande, grundad i allmän empati men med ett klart tävlingsmoment. Genom denna definierar historiker sig själva som individuella forskare och som grupp förenad av gemensamma erfarenheter. Berättare och åhörare är införstådda med samma kunskap, både om platserna själva, metoderna och källmaterialet som utgör arkivstudier och om hur man berättar arkivhistorier som sådana. Deltagandet är gemen-skapande: man nickar instämmande, bidrar med sina egna erfarenheter, höjer insatsen med ett arkiv där de konfiskerar ens bläckpenna och mobiltelefon och tar ens fingeravtryck innan man får komma genom dörrarna. Man är en historiker.

Eller, i mitt fall, man bevisar genom sin tystnad att man inte är en. Som alla gemen-skapande praktiker är berättandet av arkivhistorier också till viss del utanför-skapande. När Vadstena och Kungliga Riksarkivet kommer på tapeten lyssnar jag gärna – anekdoterna är alltid underhållande – men jag kan enbart göra det under den antropologiska tropikhjälmen, inte delta aktivt själv. Till vardags delar jag rum med historiker, äter lunch med historiker och går på seminarier med historiker, allt på lika villkor och utan att tänka på artskillnaden. Det är enbart när någon säger ”Förra veckan på landsarkivet…” och historikerna ivrigt lutar sig fram som jag plötsligt påminns om att jag är en katt bland hermeliner.

Orsaken till min arkiv-avund är nog att antikvetare inte berättar arkivhistorier, eller motsvarande. Kanske är vi för splittrade, för ämnesmässigt interdisciplinära, upptagna som vi är av allt från konst till text, utgrävningar av minoiska trösklar och porträtteringen av olympiska gudar i datorspel. Vi har ett väldigt vitt och brett gemensamt studieobjekt men ingen allom definierande praktik på samma villkor som historikernas arkivstudier. Det finns ingen kollektiv-men-ändå-självupplevd hjälteberättelse att gemen-skapa sig kring.

Min avund till trots hoppas jag att historikerna omkring mig inte slutar att berätta sina arkivhistorier. Tvärt om hoppas jag att vi antikare återupptäcker våra gemensamma nämnare och börjar berätta våra egna.

Linnea Åshede är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Riktiga forskare kräver rätt inramning

november 25th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Forskning - (1 kommentar)

Av Linnea Åshede

Det finns tillfällen när man mot alla odds faktiskt känner sig som en riktig forskare, inte bara som en stressad amatör som springer på för många möten och råkar få betalt för det.

Som doktorand i antikens kultur och samhällsliv har jag mitt källmaterial – romerska och hellenistiska konstverk föreställande den mytologiska figuren Hermaphroditus – utspridda på museer och andra institutioner världen över. Nackdelen är att materialet är trasigt och svåråtkomligt, ibland helt försvunnet, fördelen att jag kan motivera varför jag helt enkelt måste slippa undan mötena och åka till Neapel, Berlin, Paris etc. för att se det med egna ögon.

Av alla materialinsamlingsresor jag företagit var den senaste, som gick till Paris för att studera två små bronshermafroditer i Louvrens samlingar, den som i särklass fick mig att känna mig allra mest forskningsmässig. Den som är bekant med de teoretiska trenderna inom humaniora vet att materialitetsforskning just nu är det hetaste: åtskilligt har skrivits om betydelsen av direktkontakt med det fysiska källmaterialet och upplevelsen av materiella omgivningar för forskningsprocessen. Jag kan bara intyga att det stämmer.

Hur miljön omkring en ser ut och hur man bemöts av andra påverkar hur man upplever sig själv. Som relativt ung doktorand (26 år i höst) känner jag mig ofta som om jag bara leker forskare, och när som helst kommer att bli avslöjad. När jag försökte leta mig fram till rätt flygel och ingång på Louvrens gigantiska innergård en kylig oktobermorgon med min ryggsäck, karta och kamera kände jag mig dessutom som en förkommen turist. På tisdagar, när museet är stängt för besökare och i stället tar emot forskare och annat löst folk, är de monumentala hallarna ekande ödsliga. I gengäld pågår en febril aktivitet bakom kulisserna, när alla de konservatorer, arkivarier och intendenter som turisterna aldrig ser kryper fram ur sina lyor.

Känslan av att jag snart skulle få en utskällning för att jag försökte ta mig in när det var stängt försvann dock så snart jag hade uppvisat min GU-legitimation för dörrvakterna. Som genom ett trollslag förvandlades jag från borttappad turist till utländsk dignitär på statsbesök, försågs med tillfälligt passerkort och visades in i det allra heligaste…

… där jag naturligtvis omedelbart tappade bort mig, eftersom min kontakt som skulle komma och möta mig var försenad. Jag knackade följaktligen på första bästa öppna dörr för att fråga om vägen, och lyckades därvid störa självaste direktören för hela Louvren i sin dagliga gärning. Tacksamt nog skrattade han bara, och visade dessutom vägen. (Det är vid sådana tillfällen man mer än någonsin känner sig som en kringsnubblande förvuxen student.)

I sinom tid sammanstrålade jag emellertid med curatorn för Louvrens samling av antika bronser, som förde mig in i ett sådan djup av vindlande korridorer att Ariadnes garnnystan hade tagit slut efter det första trapphuset. Museets utställningssalar består av väldiga, på varandra följande palatsgemak men bakom stängda dörrar lurar ett gytter av labyrintiska passager och arbetsplatser där man säkert skulle kunna irra omkring i en månad utan att hitta ut. Risken är dessutom överhängande att fångas mellan två dörrar och aldrig mer se dagens ljus, eftersom Louvren har en säkerhetsnivå som skulle göra Fort Knox stolt. För att släppa in en storögd svensk doktorand till sina hermafroditer krävdes en halvtimmas promenad genom trappor, korridorer, katakomber, hissar och praktgemak och nyttjandet av oräkneliga nycklar, passerkort och slutligen ett radioanrop till kontrollrummet för att låsa upp förrådsdörren.

Men vilken arbetsplats. Sedan bord och stol hade iordningställts i en stor, härlig, ljus fönsteralkov med utsikt över Louvrens innergård inne i själva Salle des Bronzes frambars hermafroditerna inpackade i silkepapper och jag kunde dra på mig gummihandskarna och sätta igång. Oavsett om tankarna man tänker är desamma så är det något helt annat att tänka dem i ensamt majestät omgiven av tysta montrar i ett gammalt palatsgemak stort som en ordinär lägenhet än att göra det på sitt stökiga kontor, omgiven av pappershögar och ringande telefoner.

Salle des Bronzes, Louvren

Salle des Bronzes (Bronssalen), Louvren (Källa: Flickr/dalbera, licens CC-BY 2.0)

Efter tre timmar av lyckligt antecknande, fotograferande samt vridande och vändande på mina ljuvligt vackra, solida små statyetter hade jag kramp i handen, en av bronserna hade ställt min arbetshypotes på huvudet, gummihandskarna behövde nästan klippas bort från händerna och jag kände mig för kanske första gången som en forskare. Inte bara som doktorand, akademiker eller universitetsanställd utan just som forskare, med allt vad det innebär av lärda traditioner och privilegierad ställning. Det krävs en särskild typ av atmosfär för att inrama den typen av identitet, vilket är en orsak i sig att ta sig tid att företa en forskningsresa någon gång ibland.

Inte minst får man tillfället att observera sig själv i aktion. Samtidigt som jag kände mig som en äkta forskare upptäckte jag att jag inte var en riktigt så ”god” forskare som jag inbillade mig. Efter att ha suttit hemma och skrivit metodreflektioner om hur jag absolut inte vill lägga beslag på mina konstverks röst och styra vad de kan säga märkte jag nämligen att jag, när bronserna bars fram, satt och tänkte ”ställ inte till besvär för mig nu!” – vilket den ena naturligtvis omgående gjorde. Som alltid när man har snickrat ihop en prydlig liten hypotes uppenbarar det sig en figur som tvärt motsäger den.

Och ingenting kunde förstås ha fått mig att känna mig mer grundläggande tillfreds med livet än att sitta där i den palatslika fönsteralkoven och slita mitt hår och kämpa och tänka om, eftersom alla som frivilligt blir forskare någonstans är masochistiskt lagda.

Linnea Åshede är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Logården – studentperspektiv på en forskningsgrävning

november 14th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Logården – studentperspektiv på en forskningsgrävning)

Av Nathalie Nikadon och Linnea Helldner (text) samt Tony Axelsson (foto)

Karleby har under lång tid varit en intressant plats ur arkeologisk synvinkel. Störst uppmärksamhet har de monumentala gånggrifterna fått; Falbygden är den region i Skandinavien som har störst koncentration av gånggrifter.

Logården, eller Karleby63 som är grävplatsens fornlämningsnummer, ligger i en slänt nedanför gånggrifterna. Det är en mellanneolitisk boplats som är samtida med gånggrifterna. Utgrävningar har skett på den här platsen sedan åttiotalet med olika frågeställningar.

Logården

2012 startade ett forskningsprojekt på Logården där man vill försöka kartlägga diet och ekonomiska nätverk under mellanneolitikum. Genom att samla in makrofossil, dvs. 5000 år gamla sädeskorn och ogräsfrön, är det möjligt att utföra olika typer av isotopanalyser. Bland annat kan man utifrån N15-halten diskutera om åkrarna gödslades.

Vi har varit och grävt i Logården i två omgångar, sammanlagt under en period av fyra veckor. Under vårterminen då vi läste arkeologi A bestämde vi oss för att gå sommarkursen Publik arkeologi. Det innebar att vi inte bara skulle gräva utan också öva på att guida och berätta för besökare om vad vi höll på med. Eftersom ingen av oss hade hållit i en skärslev innan kändes det naturligtvis lite nervöst, då vi inte heller hade någon uppfattning om vad man kunde förvänta sig.

Under den första dagen grävde vi i meterrutor och hittade inte ett enda fynd trots att alla andra runt omkring oss gjorde det. Det man sett tidigare under föreläsningar och dylikt gick inte att jämföra med vad vi själva fann i jorden. Dagen därpå började man sakta men säkert kunna urskilja fynden i vattensållet och ganska snart gick det upp för oss att vi troligen slängt bort fynd som vi tolkat som sten, jord och allmänt skräp då det i våra oerfarna ögon varit svårt att urskilja keramikbitarna, flintan och benen från vanliga stenar och jord.

Logården

Vi hade självklart många förväntningar innan vi åkte, men något som aldrig slog oss innan vi verkligen satte skärsleven i marken var hur fysiskt krävande det är att hålla på med det här. Tunga hinkar, lyft, stora stenar och ett springande fram och tillbaka känner vem som helst av, oavsett fysik eller storlek.

Många gånger vill man dessutom gärna överskatta sin fysik och styrka och slänger därför i lite för mycket i hinken, trots att man redan dag 1 borde lärt sig vad man klarar av. Detta kan dessvärre resultera i att man tappar greppet om hinken innan innehållet landat i sållen. Inte för att det hände någon av oss, dock…

Logården

Och så dessa icke ergonomiska arbetsställningar man ständigt befinner sig i! Faktum är dock att det inte var något vi tänkte på under dagen, utan snarare när vi kom tillbaka till vårt tillfälliga hem, slappnade av och kände efter. Anledningen till detta är garanterat på grund av att vi hade fantastiskt roligt under dagarna! Man varken vill eller hinner tänka på det då kropp och huvud har fullt upp med att försöka bearbeta allt annat – intryck, lärdomar och funderingar.

Stundtals under en utgrävning kan det kännas som att man befinner sig i en egen liten värld tillsammans med sina arkeologivänner och man kommer varandra nära på ett unikt sätt. Man behöver hjälpas åt. Ibland för att bära en hink och ibland för att förstå vad man ska skriva på sin anläggningsblankett eller att identifiera en bit keramik. Att man ibland råkar bli slagen av en spade eller ganska ordentligt blöt av sin grannes vattenslang uppe i sållet får man ta. Man kan aldrig planera exakt vad som komma skall utan varje tag med skärsleven är avgörande för hur nästa tag ska se ut. Under nästa centimetertjocka lager jord kan där finnas en vacker keramikskärva, en yxa eller en mörk fläck som kan vittna om människors aktivitet under stenåldern. Att hålla ett föremål ingen annan människa sett eller rört under en sådan lång period är en hisnande känsla.

Logården

Att ha fått vara med och gräva på Karleby63 är bland det roligaste och mest lärorika vi har gjort. Vi har verkligen fått blodad tand för arkeologi nu när vi vet lite mer ”på riktigt” vad det handlar om. Visserligen har man inga häftiga svar som omgivningen vill ha när de frågar ”vad hittade du för något”? För vi har inte varit på skattjakt efter guld och svärd. Det häftigaste vi hittat är det som vi inte kan se och förhoppningsvis fastnat i makroproverna som fem tusen år gamla sädeskorn samt svarta fläckar i marken som kanske kan vara det som idag finns kvar efter ett neolitiskt hus. Men det är detta som är spänningen. Att med hjälp av små pusselbitar kunna se glimtar av vad som hänt på en plats fem tusen år tidigare.

Nathalie Nikadon och Linnea Helldner studerar arkeologi vid Göteborgs universitet.

Kognitiv historia härnäst?

oktober 8th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Kognitiv historia härnäst?)

Av Kenneth Nyberg

Igår gästades Institutionen för historiska studier av idéhistorikern David Dunér från Lunds universitet som talade om ”Kognitionshistoria: Möjligheter och utmaningar för historieforskningen”. Det blev ett mycket intressant seminarium där både historiker av olika slag, kognitionsvetare och andra deltog.

Dunérs utgångspunkt var att kognitionsvetenskapen gjort stora framsteg de senaste decennierna och att en tvärvetenskaplig kognitionshistoria (eller kognitiv historia) skulle kunna dra nytta av dessa för att bättre förstå människors tänkande – och därmed handlande – i historien. Han menar (och jag håller i princip med om) att vi historiker ofta tvingas hemfalla åt ganska amatörmässiga psykologiska resonemang om människors motiv och mentalitet trots att forskningen idag vet ganska mycket om hur mänsklig kognition fungerar. Dunér hävdar också att historievetenskapen (i bred mening) befinner sig i en fas där vi efter historiematerialism, socialkonstruktivism etc. söker efter nya teoretiska verktyg för att förstå det förflutna, där just kognitionsvetenskap kan vara ett intressant alternativ.

Efter en genomgång av några centrala begrepp och tankegångar för denna nya, utpräglat tvärvetenskapliga forskning – människan som resultatet av en biokulturell samevolution; hur kognitionen är kroppsligt förankrad, situerad och distribuerad; betydelsen av kategorisering, metaforer och intersubjektivitet för det mänskliga tänkandet – landade Dunér i en plädering för hur kognitionsvetenskapliga insikter kan användas för att bättre studera människors tankeprocesser, sinnen, känslor, språk med mera. Frågorna och diskussionen efteråt handlade om hur kognitiv historia egentligen skiljer sig från tidigare ansatser, hur man undviker enkel biologism respektive konstruktivism och vilken roll källorna har. Det tema som återkom i Dunérs respons på flera av dessa frågor var den kognitiva historiens starka fokus påinteraktionen mellan människor och deras omgivning i vid bemärkelse, inklusive de miljöer och lämningar, de källor, som vi använder för vår forskning.

Som Christer Ahlberger påpekade i en kommentar innebär detta synsätt att källorna inte längre ses som passiva spår eller återspeglingar av det som hänt, utan de får en direkt skapande, performativ roll då de är en aktiv part i den interaktion som vi undersöker. Sammantaget tycker jag detta är ett mycket intressant perspektiv som söker uppnå en så nyanserad förståelse av den mänskliga historien som möjligt genom att (som Dunér uttryckte det) ”väva ihop” det bästa från flera olika vetenskaper. Hur genomförbart det är och vilka nya möjligheter det eventuellt kan erbjuda i praktisk forskning återstår att se, men utan tvivel är detta bara början för kognitiv historia.

Kenneth Nyberg är docent i historia.

Av Sara E. Ellis Nilsson

Den 22–23 augusti fylldes Institutionen för historiska studier i Göteborg med många nya ansikten. Samtliga samlades för att delta i årets PREMODS-workshop, den tredje av sitt slag, som i år anordnades av några av PREMODS-nätverkets medlemmar från Göteborg.

Vad handlar då ”PREMODS” om?

Det nordiska/skandinaviska doktorandnätverket PreModern Doctoral Students (PREMODS) grundades 2011 på ett nätverksmöte i Umeå och består idag av knappa hundratalet doktorander som genom sitt avhandlingsarbete berör det förmoderna (vilket i detta sammanhang inkluderar hela perioden före 1800).

Syftet med nätverket är att etablera en ny kontaktyta för doktorander med liknande forskningsintressen och på så sätt främja vetenskapligt utbyte. Vår målgrupp är doktorander vid nordiska lärosäten som bedriver forskning på den förmoderna perioden samt doktorander vid utomnordiska lärosäten som forskar om förmoderna ämnen som anknyter till Norden. Doktoranderna kan därmed ägna sig åt så skilda tidsperioder som 1800-talet till medeltiden och ända till antiken, men har ändå flera gemensamma beröringspunkter som forskningsobjekt, metod och teorianvändning.

Genom nätverket stärks dessa doktoranders position i forskarsamhället och en känsla av samhörighet skapas som kan vara till nytta både under doktorandtiden och därefter. Detta sker genom såväl kunskapsmässiga utbyten som strategiska samarbeten, varav ett är den årliga workshopen som organiseras av doktoranderna själva. Allt arbete kring att organisera möten och hålla igång nätverket genom mejlinglistan och dylikt sköts av doktoranderna inom nätverket.

Grundtanken är att nätverket drivs av doktorander för doktorander och att nätverket inte inkluderar disputerade forskare i vare sig organisation eller verksamhet är ett medvetet val. Diskussionsklimatet ska präglas av en prestigelös nivå där doktorander öppet och fritt kan diskutera sin forskning och relaterade problemen. Närvaro av seniora forskare riskerar att skapa inre hierarkier och påverka diskussionsklimatet.

PREMODS workshop 2013 – diskussioner i dagarna två

Kärnverksamheten är således den årliga workshopen som hålls på olika lärosäten och organiseras av PREMODS-doktoranderna på lärosätet. Bakom årets workshop stod tre doktorander på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet: Sara Ellis Nilsson, Kim Olsen och Brita Planck. Arrangemanget finansierades med stöd av Riksbankens Jubileumsfond och Institutionen för historiska studier bistod generöst med lokaler och annan hjälp. Årets tema var teori och teorianvändning i förmodern kontext.

Deltagarna samlades under två dagar för att nätverka och diskutera hur man applicerar teorier – som ofta har utvecklats för moderna förhållanden – på förmoderna samhällen och material. Själva workshopen bestod av tre sessioner, där deltagarna i lugn och ro kunde diskutera såväl de teorier de själva använde sig av, som mer övergripande teoretiska spörsmål. De vetenskapliga debatter som följde var livliga och alla var eniga om att de hade haft bra och givande meningsutbyten. Diskussionerna rörde sig om allt från ifrågasättande av teoribehovet till problem med att skapa förklaringar för historiska händelseförlopp och hur den enskilda forskaren påverkar resultat. Dessutom noterades det att många av de termer och teorier som vi har till hands är eurocentriska och i behov av granskning eller uppdatering.

Under den avslutande gemensamma diskussionen enades alla om att det inte är fördelaktigt att bedriva forskning som är för teoridrivande. Teori är ett av många verktyg som forskare har för att bedriva sin forskning, nå fram till en lämplig metod eller hitta en förklaringsmodell. Dessutom påpekades det att ”people in the past were not all stupid”, vilket kan vara en klok utgångspunkt när man beskriver händelseförlopp eller beslut i det förflutna.

Deltagarna fick även en presentation av Svensk nationell datatjänst (SND) av forskningssamordnaren, Stefan Ekman. För mer information om hur SND kan bidra till historisk forskning, besök deras hemsida (http://snd.gu.se/sv/om-oss).

Workshopen avslutades med ett nätverksmöte där det fortsatta arbetet säkerställdes bland annat genom att Uppsala universitet utsågs till arrangör av nästa års workshop och utnämning av kontaktpersoner vid alla inblandade lärosäten. Dessutom påbörjades planering av några sessioner vid det Svenska historikermötet i Stockholm och ett extra nätverksmöte vid det Nordiska historikermötet i Joensuu 2014.

Således tömdes institutionen, där nya bekantskaper hade stiftats och framtida projekt hade inletts. En givande workshop fick ett framgångsrikt slut.

Sara E. Ellis Nilsson är doktorand i historia.

Vidare info:

Om du är doktorand och är intresserad av att vara med i PREMODS-nätverket, skicka ett mejl till PREMODSnetwork (snabel) gmail.com eller anmäl dig till mejlinglistan genom att skicka ett tomt mejl till premods+subscribe (snabel) googlegroups.com.