Header

Av Maria Sjöberg

En samtidig världshistoriaNu är den klar, äntligen. Ett fyraårigt bokprojekt med 41 författare från olika lärosäten i Sverige, där alla skrivit sina kapitel vid sidan av sina ordinarie tjänster, har nu tryckts och det utgivande förlaget, Studentlitteratur i Lund, håller nu som bäst på att marknadsföra boken. Fast en lärobok värd namnet blir egentligen aldrig klar. Kontinuerlig uppdatering och revision, som baseras på förändrade forskningslägen och synpunkter från studenter och lärare, är en förutsättning för att boken ska komma till nytta. Dessutom, om en bok ska leva upp till Högskolelagens bestämmelse, att undervisning vid universitet och högskola ska vara knuten till aktuell forskning, krävs återkommande revideringar. Så helt klar blir boken aldrig och det bör den inte bli heller; en lärobok måste vara en levande produkt. Likväl är det befogat att se utgivningen i mars 2014 som målsnöret på en över fyra år lång resa. I en tillbakablick på den resan vill jag tydliggöra motiven bakom bokens tillkomst. Jag börjar från början.

2010: Utgångsläget var att de flesta lärosätena använde ett amerikanskt översiktsverk om världens historia. Sådana är både informativa och rikt illustrerade, och de är alls inte dåliga. Men det fanns problem. Ett var att perspektiven utgick från förhållandena i Europa och i USA, alltså det område som i vid mening kan kallas för Västerlandet. Eftersom författarna var verksamma i detta kulturområde var det förstås inte så konstigt och hade heller inte behövt vara ett problem om det inte vore så att förhållandena i Västerlandet uppfattades som självklara prototyper för världen i övrigt. Ett annat problem var att världens äldsta historia fick så lite utrymme. Ett tredje var frånvaron av genusperspektiv. Frågan väcktes om hur en världshistoria skulle kunna konstrueras, som inte var behäftad med dessa brister.

2011: Sagt och gjort. För att komma ifrån en västerländsk tyngdpunkt och även frigöra texten från det som norska historiker har benämnt metodologisk nationalism, det vill säga att historikernas perspektiv ofta utgår från villkoren i det egna hemlandet, måste det geografiska rummet bli ett annat än gängse. I Fernand Braudels anda (utan jämförelse i övrigt) fastnade jag för att låta haven vara det geografiska ramverket.[1] Världshaven är fem: Stilla havet, Indiska oceanen, Atlanten, Antarktiska oceanen och Norra Ishavet. De två polarhaven fick dock utgå. I stället fick bihaven Medelhavet samt Nordsjön och Östersjön egna kapitel. Genom att knyta historiska processer till områdena runt nämnda hav var tanken att vår tids nationsgränser skulle tonas ned. Utifrån den aspekten blir det också naturligt att lägga särskild tonvikt vid kontakter runt haven. Kommunikation och kulturmöten, fredliga som konfliktartade, spelar alltså en stor roll i de olika kapitlen. Jordens olika landområden skulle därmed kunna bli belysta från varierande havshorisonter, något som bättre motsvarar en historisk verklighet än våra dagars nationsgränser. Nackdelen är förstås att vissa områden och centrala moment i historien behandlas på flera ställen, vilket kan kännas som onödigt upprepande.

En sådan bok kan inte skrivas av en ensam författare. Här behövdes experter på respektive område och tid, som också har erfarenhet av, och intresse för, undervisning. Märkligt nog var det inte särskilt besvärligt att få fatt på intresserade författare. Med stor entusiasm skred de dessutom till verket, för att först så småningom upptäcka hur svårt det egentligen var att åstadkomma en nyskapande text på bokens övergripande tema.

2012: I mars detta år samlades nästan alla författarna för att gruppvis diskutera varandras preliminära skrivningar. Stämningen var god men att arbetet var långt ifrån färdigt stod snart klart. Med seminariediskussionerna i bagaget for alla hem för att fortsätta skrivandet. Nya versioner levererades. Mot slutet av året var det så dags för referensgruppens bedömning. Tore Linné Eriksen, Oslo, Holger Weiss, Åbo, Maria Ågren, Uppsala och Eva Österberg, Lund, gjorde en heroisk insats genom att grundligt läsa den vid det laget mycket tjocka manuskriptbunten och komma med kritiska men samtidigt konstruktiva synpunkter. Referensgruppens uppfattningar skickades ut till var och en som därmed fick hjälp att komma vidare. Tore Linné anmärkte bland annat på att imperialismen behandlades så styvmoderligt, att han lät sig övertalas att själv skriva ett sådant avsnitt. Resultatet utgör en intressant fördjupning i boken.

2013: Slutskrivandets år innebar att åtskilliga versioner av allas texter transporterades virtuellt fram och tillbaka mellan huvudredaktör, delredaktör, författare och förlag. Korrigeringarna var många och arbetet var hektiskt. Även arbetet med att rita kartor och skaffa fram bilder intensifierades. Men det riktigt stora under slutåret var att utforma bokens pedagogiska material. Kenneth Nyberg satte samman nyckelbegrepp till varje kapitel och producerade underlag för bokens webb samt läste korrektur. Det var en mycket stor och tidsödande insats. Ett erkännande för projektet var att boken det här året erhöll Kurslitteraturprisets hederspris.

2014: Månaderna för bokens utgivning var en väntans tid. In i det sista var det smärre saker som skulle ordnas. Resultatet är en forskningsaktuell lärobok som till skillnad från föregångarna diskuterar genusaspekter på världens historia och heller inte behandlar historien utifrån uteslutande en västerländsk horisont. Dessutom ägnas stort utrymme åt människans allra äldsta tider. En av poängerna med det är att det då framgår hur intimt våra uttolkningar av det förflutna är knutna till vår egen samtid. I stället för att (som en del av föregångarna) gömma undan denna påverkan är det enligt min mening viktigt att visa just samtidsberoendet; historien är inte given, den förändras hela tiden.

Ordet samtidig i bokens titel syftar på att författarna utgår från samtidsaktuella perspektiv i sina kapitel och att de även tydliggör dem. För vem hade möjlighet att uttolka världens historia utifrån exempelvis ett genusperspektiv på 1800-talet? Ordet samtidig har också med kommunikationsaspekten att göra. Genom havsörnens vidsynta blick tydliggörs historiens många parallella processer. Beror sådana på kontakter mellan samhällen eller på interna förhållanden? Frågan kan nog inte fullständigt besvaras, och så sker inte heller i boken, men den bör diskuteras. Kanske En samtidig världshistoria kan vara början på en sådan diskussion?

Maria Sjöberg är professor i historia. För mer om boken En samtidig världshistoria se reportaget om denGU-journalen nr. 3 2014.

[1] Fernand Braudel, Medelhavet och Medelhavsvärlden på Filip II:s tid, Furulund 1997.

Arkiv-avund

februari 27th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Forskning | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Arkiv-avund)

Av Linnea Åshede

Jag är antikvetare och jag har precis insett att jag lider av arkiv-avund. När historikerna runtomkring mig flockas till lockropet av någons i förbigående nämnda arkivresa sjunker jag ner i min stol, korsar armarna och himlar med ögonen som en trulig tonårsrebell, av en enda orsak. Jag har inget att hävda mig med. Jag kan stoltsera med alla tragikomiska strapatser det innebär att bli insläppt i ett av Pompejis låsta hus, men trots ytliga likheter är exemplet inte jämförbart. Museihistorier och utgrävningshistorier tillhör en annan och mindre etablerad genre än arkivhistorier, och antikvetare har inga motsvarande arkiv. Våra källtexter är så få och svartsjukt bevakade att vi i de allra flesta fallen endast kommer i kontakt med dem via prydligt annoterade utgåvor, lätt tillgängliga på närmaste bibliotek. Att gå de fem trappstegen till den rätta hyllan gör sig inte speciellt som anekdot betraktat.

Som deltagande antropologisk observatör med utifrånperspektiv kan jag konstatera att arkivhistorier är en av de svenska historikernas mest definierande praktiker. Jag talar nu inte om arkivhistoria eller arkivstudier utan specifikt om berättandet av arkivhistorier. Arkivet är för historikerna vad utgrävningen är för arkeologerna: platsen dit de beger sig för att komma ut i fält, komma i närkontakt med källmaterialet/historien, få en dos action i tillvaron. Historikern på tåget till sitt arkiv är Indiana Jones på väg att fira sig ner i ett bortglömt mausoleum i mörkaste Peru. Återberättandet av de egna erfarenheterna är vad som skapar historikern – av naturen en skrivbordsprodukt – som praktiserande, som äkta vara, som Den Som Varit Med.

Som genre består arkivhistorier av en del briljerande fiskehistorier där man försäkrar att formuläret man tvingades fylla i var så här långt, en del äventyrsberättelser och en del krigshistorier där man beskriver umbäranden och strapatser och visar upp ärren (fysiska eller emotionella) efter arkivariers misstänksamma blickar och sju timmars intensivt bläddrande och kopierande utan lunchpaus. Efter långvariga observationer kan jag observera att den perfekta arkivhistorien skildrar färden till en liten, avlägset belägen samling med obskyrt men unikt material, gärna donerat av en kufisk figur som haft det i generationer i släktens tvättstuga. Orten där arkivet är beläget skall vara en svensk småstad med ett namn som ”Blomstermåla”, dåliga tågförbindelser och endast ett litet pensionat. Arkivet självt skall ha knepiga öppettider, folkilskna arkivarier, godtyckliga regler och – enligt mina observationer oumbärligt för en lyckad historia – inga lunchställen inom mils avstånd. Den perfekta avslutningen på berättelsen kommer när historikern två veckor efter besöket inser att hen inte kopierade den viktigaste årgången av brev och kyrkböcker.

Berättandet av arkivhistorier är en kollektiv praktik byggd på jämförelser och igenkännande, grundad i allmän empati men med ett klart tävlingsmoment. Genom denna definierar historiker sig själva som individuella forskare och som grupp förenad av gemensamma erfarenheter. Berättare och åhörare är införstådda med samma kunskap, både om platserna själva, metoderna och källmaterialet som utgör arkivstudier och om hur man berättar arkivhistorier som sådana. Deltagandet är gemen-skapande: man nickar instämmande, bidrar med sina egna erfarenheter, höjer insatsen med ett arkiv där de konfiskerar ens bläckpenna och mobiltelefon och tar ens fingeravtryck innan man får komma genom dörrarna. Man är en historiker.

Eller, i mitt fall, man bevisar genom sin tystnad att man inte är en. Som alla gemen-skapande praktiker är berättandet av arkivhistorier också till viss del utanför-skapande. När Vadstena och Kungliga Riksarkivet kommer på tapeten lyssnar jag gärna – anekdoterna är alltid underhållande – men jag kan enbart göra det under den antropologiska tropikhjälmen, inte delta aktivt själv. Till vardags delar jag rum med historiker, äter lunch med historiker och går på seminarier med historiker, allt på lika villkor och utan att tänka på artskillnaden. Det är enbart när någon säger ”Förra veckan på landsarkivet…” och historikerna ivrigt lutar sig fram som jag plötsligt påminns om att jag är en katt bland hermeliner.

Orsaken till min arkiv-avund är nog att antikvetare inte berättar arkivhistorier, eller motsvarande. Kanske är vi för splittrade, för ämnesmässigt interdisciplinära, upptagna som vi är av allt från konst till text, utgrävningar av minoiska trösklar och porträtteringen av olympiska gudar i datorspel. Vi har ett väldigt vitt och brett gemensamt studieobjekt men ingen allom definierande praktik på samma villkor som historikernas arkivstudier. Det finns ingen kollektiv-men-ändå-självupplevd hjälteberättelse att gemen-skapa sig kring.

Min avund till trots hoppas jag att historikerna omkring mig inte slutar att berätta sina arkivhistorier. Tvärt om hoppas jag att vi antikare återupptäcker våra gemensamma nämnare och börjar berätta våra egna.

Linnea Åshede är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Pompeji – en stad i förfall?

januari 14th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Pompeji – en stad i förfall?)

Av Linnéa Johansson

Jupitertemplet i Pompeji

Jupitertemplet i Pompeji med ett snötäckt Vesuvius i bakgrunden. (Foto: Linnéa Johansson)

När jag i höstas tillbringade en månad i Pompeji med att göra en fältstudie för min avhandling noterade jag en märklig sak. Turistantalet slog nu alla rekord, mycket tack vare den slutsålda utställningen Life and Death in Pompeii and Herculaneum som under våren och sommaren visats på British Museum (och som jag tidigare skrivit om på denna blogg). Det som förvånade mig denna gång var vad turisterna var ute efter att få se. Naturligtvis var de erotiska målningarna fortfarande besökarnas favoriter, men efter bordellen, amfiteatern och gipsavgjutningarna av de invånare som inte lyckats fly från katastrofen hade Pompeji nu, lite oväntat, fått en ny attraktion. Vad turisterna frågade efter var inte längre de fantastiska konstverken inne i Vettiernas hus, eller hur man enklast tog sig till de magnifika badanläggningarna. Det som nu plötsligt var minst lika intressant för dem att beskåda var istället ”huset som rasade”.

Den byggnad som här åsyftades var den så kallade Schola Armaturarum Iuventutis Pompeianae, en liten byggnad vars antika funktion vi inte kan vara riktigt säkra på. Då man återfunnit målningar av olika slags vapen har den av vissa tolkats som en lokal där gladiatorerna höll till, medan andra forskare istället menar att det var en helt vanlig skola. Denna lilla byggnad har sedan återupptäckten av Pompeji levt en ganska anonym tillvaro. Den låg förvisso längs med stadens största genomfartsled, den så kallade Via dell’Abbondanza, överflödsgatan, men då byggnaden har ansetts ganska så ointressant jämfört med de magnifika husen runt omkring, har det aldrig bedrivits någon mer koncentrerad forskning just på detta hus och mycket få, även bland oss som forskar om Pompeji, kände nog till speciellt mycket om denna lokal. Allt detta kom att ändras en novembermorgon 2010. Då vakterna i Pompeji anlände till jobbet såg de att nattens skyfall hade medfört att detta hus nu hade kollapsat, något som sågs som en stor katastrof och som inom några timmar kablades ut som en nyhet över hela världen.

Att Schola Armaturarum rasade blev nämligen också starten för en enorm debatt om Pompejis bevarande. Alla anklagade varandra, de anställda i Pompeji ansågs ha brist på kompetens medan de i sin tur menade att det bristfälliga underhållet berodde på för lite resurser. Nu började media intressera sig allt mer för Pompeji ur en helt ny vinkel, nämligen staden som håller på att gå förlorad. Varje sten som föll ner hamnade i den italienska dagspressen, och man började omnämna november som ”Pompejis svarta månad”, beroende på att det under denna period regnade som mest, vilket även bidrog till de största rasen. Allt sedan denna händelse har det rapporterats om ett ras minst en gång i månaden, ofta skrivs det om flera ras under en och samma vecka, och det är inte konstigt att Pompeji nu diskuteras som en stad i kris.

Schola Armaturarum

Platsen där ”huset som rasade”, Schola Armaturarum, tidigare stod. (Foto: Linnéa Johansson)

Men håller då Pompeji verkligen på att falla sönder? Naturligtvis är det många ras, det handlar om en stad på 60 hektar där de flesta murar står oskyddade mot inte bara naturens påverkan, utan även mot turisterna som gärna klättrar upp på dem i jakten på det optimala gruppfotot. Huruvida det verkligen har blivit värre under senare år är dock något som är svårt att svara på. Naturligtvis har det förekommit ras av murar och fresker även tidigare. Skillnaden är bara att nu får detta en uppmärksamhet som kanske inte alltid känns helt befogad.

Det förhåller sig nämligen så att hela Pompejis historia i själva verket kantas av olika skador och katastrofer, flera kända, men många man också gör sitt bästa för att glömma. Redan under antiken drabbades staden av en svår jordbävning år 62, vilken ledde till skador som fortfarande går att se på många av kvarteren. Anledningen till detta skalv var med all säkerhet en stor instabilitet under markytan som bara en kort tid senare, år 79, skulle leda till Vesuvius utbrott, den största katastrofen i Pompejis historia – men också anledningen till att staden idag finns bevarad.

Pompeji begravdes under aska och pimpsten, men inte fruset i tiden som många tror. Tyngden från askan fick i de flesta fall även husen att helt rasa samman. Vid återupptäckten var det sällan man hittade ett hus som såg ut som de vi idag möter i Pompeji. Snarare rörde det sig om totalt kollapsade byggnader, som arkeologerna mödosamt (och ibland med lite god fantasi) lyckades pussla ihop till befintliga byggnader. Först då man lärde sig att det var lämpligast att gräva ut husen uppifrån började man kunna bevara mer av inredningen, eftersom man då kunde rädda de fallna väggarna från att ytterligare rasa in. De tidiga utgrävningarna kantades dock av okunskap och ett större intresse för att hitta skatter än att studera och bevara husen. Ett stort antal hus har idag berövats på sina konstverk. Många togs bort för att förvaras på museet i Neapel, vart andra tagit vägen har vi ingen aning om. Utgrävningarna tog fram Pompeji ur askan, men bidrog också till att många delar av staden nu förlorades för gott till följd av bristen på fungerande konserveringsmetoder.

Under 1900-talets första årtionden hade man emellertid lyckats få fram en teknik som innebar att man nu kunde både bevara, dokumentera, samt restaurera Pompejis byggnader på ett bra sätt. Pompeji började nu även bli ett av Europas mest populära turistmål och en blomstrande turistindustri bidrog till att skapa arbeten och välstånd i den övrigt så fattiga regionen. Allt detta kom emellertid att ändras i och med andra världskriget.

Den 24 augusti 1944, samma datum som Vesuvius traditionellt anses ha fått sitt utbrott nästan två tusen år tidigare, inträffade nämligen den katastrof som kanske mer än något annat har skadat Pompeji. Andra världskriget pågick nu för fullt i Italien och striderna kom att intensifieras allt mer vartefter de allierade närmade sig Rom. Redan några år tidigare hade bomber fallit i området, men utan att skada några av ruinerna. Denna gång var det dock annorlunda; nu var det Pompeji som var själva målet. De allierade hade fått uppgifter om att Pompeji fungerade som vapenförråd för tyska trupper, och under två dagar fälldes runt 150 bomber över ruinstaden. Ett stort antal hus och andra byggnader inne i Pompeji blev nu totalförstörda, och ännu fler kom att skadas svårt. Något av det mest tragiska var att en av bomberna träffade stadens sydvästra hörn, där Pompejis dåvarande museum låg. Här inne förvarades många ovärderliga fynd, betydligt fler än vanligt då man nu även valt att flytta in många lösa föremål från husen dit, i tron att de skulle vara bättre skyddade på museet. Här fanns även Pompejis största dragplåster, originalen av de berömda gipsavgjutningarna, utställda. Museet totalförstördes och även om flera av de viktigaste föremålen, t.ex. ett antal av gipsavgjutningarna, klarade sig så var det ofantliga värden som här gick förlorade. Naturligtvis hade det aldrig funnits några vapenförråd i Pompeji. De allierade var fullständigt felinformerade på den punkten, men just detta att man utgick från att Pompeji användes som förråd hade medfört att man systematiskt försökte bomba de hus som hade tak, då eventuella vapenförråd lämpligast skulle ha gömts undan där. De hus som hade skyddstak var knappast mer troliga att innehålla vapenförråd än andra, dock hade de fått sina tak av den anledning att detta var de finaste byggnaderna som bäst behövde bevaras. Nu blev det istället dessa byggnader som råkade mest illa ut.

De allierades bombningar av Pompeji måste vara en av den moderna tidens största förstörelser av ett kulturarv, men också bland de mest nedtystade. Husen byggdes upp igen och det finns ingen information inne i Pompeji om vilka hus som är original, eller vilka som är rekonstruerade efter kriget. Anledningen till att man än idag håller tyst om denna enorma katastrof är med största sannolikhet att man vill visa upp Pompeji som ett slags arkeologiskt Disneyland. Turisterna vill gärna tro att de går runt i en antik stad som är oförändrad, snarare än att de vandrar runt på en krigsplats som blivit återuppbyggd på 1950-talet. Naturligtvis finns det mycket kvar som är original, men då det inte finns någon information om vad som är original, så är det omöjligt för en icke arkeologiutbildad besökare att avgöra detta.

Epidius Rufus hus efter bombanfall under andra världskriget

Det så kallade ”House of M. Epidius Rufus” efter de allierades bombningar 1943. (Bildkälla: The British School at Rome, Ward-Perkins Collection, call no. WP[PHP]-War01-0056)

Epidius Rufus hus idag

Epidius Rufus hus som det ser ut idag. (Foto: Linnéa Johansson)

Detta är dock inte den enda katastrofen som drabbat Pompeji i modern tid. År 1980 drabbades regionen av en svår jordbävning, det s.k. ”Irpiniaskalvet”, uppkallat efter den stad i Kampanien där den hade sitt epicentrum. Återigen kom Pompeji att skadas svårt. Väggar rasade, fresker pulvriserades och vi måste utgå från att det blev enorma skador även vid detta tillfälle. Hur illa det egentligen var är svårt att säga, det finns inga fotografier från hur det såg ut efter jordbävningen, då man åter förefaller ha gjort sitt bästa för att tysta ner katastrofen. Jordbävningen kom emellertid på sikt att leda till något positivt, nämligen att flera internationella forskarteam nu släpptes in i staden, då det helt enkelt krävdes hjälp med dokumentationen av Pompeji i händelse av att ytterligare ett skalv skulle inträffa.

Så det är i detta ljus man måste se debatten om rasen i Pompeji. Det är tragiskt att väggar rasar, men de värsta katastroferna har kanske redan inträffat. Ett bra exempel är just Schola Armaturarum, ”huset som rasade”. Denna byggnad är i sig ett fantastiskt exempel på Pompejis katastrofer. Vid undersökningar av huset har man kunnat se att detta hus skadades allvarligt redan vid jordbävningen år 62.  På bilder från de första utgrävningarna av byggnaden, 1915, kan man se att även vulkanen gick hårt åt denna konstruktion, då det inte var mycket kvar av huset då det kom fram ur askan. Schola Armaturarum restaurerades visserligen till en hel byggnad, men huruvida den nya konstruktionen såg ut som den ursprungligen hade gjort under antiken vet vi inget om. Byggnaden fick heller inte stå länge. Detta hus var en av de byggnader som skadades svårt i samband med de allierades bombräder, och en stor del av de få antika lämningar som fanns kvar kom nu att försvinna. Huset återbyggdes ännu en gång på 1950-talet, för att senare åter skadas svårt under jordbävningen 1980. Schola Armaturarum kom alltså slutligen att förstöras helt i samband med raset i november 2010, men det kommer med all sannolikhet att åter byggas upp, så fort den omfattande utredningen om vem som egentligen bör ställas till svars för denna katastrof har slutförts.

Schola Armaturarum, tidigt 1900-tal

Den så kallade Schola Armaturarum Iuventatis Pompeianae vid utgrävningstillfället. (Bildkälla: Notizie degli Scavi di Antichità 1916, s. 430)

Detta är något man måste ha i åtanke när man läser om hur Pompeji rasar. Jo, här har vi ett hus som rasade, men frågan är hur antikt man egentligen kan säga att det var. Vissa menar att anledningen till att det rasade var just att det moderna taket var alldeles för tungt och att en riktig antik byggnad skulle ha klarat sig betydligt bättre. Flera av de byggnader som nu omnämns i media för att det fallit någon sten är också de som bombades under kriget. Det är intressant att se vilket otrolig debatt man då för om den lilla förstörelse som nu inträffat på vad som i själva verket är en modern byggnad, medan man fortfarande förtiger att det antika originalet redan skadats i en tidigare, oerhört mycket mer omfattande katastrof.

Pompeji är alltså en stad vars historia, såväl den antika som den moderna, kantas av perioder av stor förstörelse. Pompeji kommer fortsätta rasa, precis som det alltid har gjort, men det viktigaste är kanske inte alltid att restaurera eller på annat sätt åtgärda skadorna, utan snarare att se till att dokumentera så mycket som möjligt av det antika material som faktiskt finns kvar. Det är naturligtvis viktigt att det satsas medel på att underhålla de fantastiska byggnader som ännu är relativt välbevarade, men det är minst lika viktigt att man lägger stora resurser på forskningen om Pompeji. Vi måste komma ihåg att här handlar det inte enbart om en romersk småstad i Kampanien, utan även den viktigaste källan vi har rörande romerskt vardagsliv. De mesta vi vet om konst, arkitektur och bostadsförhållanden kommer inte från Rom, utan från Pompeji. Tyvärr är det oundvikligen så att Pompejis dagar är räknade. Staden ligger under en aktiv vulkan i ett oerhört jordbävningsdrabbat område, vilket förr eller senare kommer medföra en enorm katastrof av något slag. Vad man inte får glömma är således att det mest fantastiska med Pompeji är att det finns kvar, att det trots alla katastrofer och skador ännu går att besöka som turist eller forskare. Åk gärna till Pompeji, men när du kommer dit, ta dig då tid att studera de antika underverk som här faktiskt finns kvar in situ, och åk inte dit för att beskåda ett hus som inte längre finns kvar, och som i själva verket inte har funnits kvar efter år 79.

Vy över västra Pompeji

Vy över Pompejis västra delar. (Foto: Linnéa Johansson)

Linnéa Johansson är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Riktiga forskare kräver rätt inramning

november 25th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Forskning - (1 kommentar)

Av Linnea Åshede

Det finns tillfällen när man mot alla odds faktiskt känner sig som en riktig forskare, inte bara som en stressad amatör som springer på för många möten och råkar få betalt för det.

Som doktorand i antikens kultur och samhällsliv har jag mitt källmaterial – romerska och hellenistiska konstverk föreställande den mytologiska figuren Hermaphroditus – utspridda på museer och andra institutioner världen över. Nackdelen är att materialet är trasigt och svåråtkomligt, ibland helt försvunnet, fördelen att jag kan motivera varför jag helt enkelt måste slippa undan mötena och åka till Neapel, Berlin, Paris etc. för att se det med egna ögon.

Av alla materialinsamlingsresor jag företagit var den senaste, som gick till Paris för att studera två små bronshermafroditer i Louvrens samlingar, den som i särklass fick mig att känna mig allra mest forskningsmässig. Den som är bekant med de teoretiska trenderna inom humaniora vet att materialitetsforskning just nu är det hetaste: åtskilligt har skrivits om betydelsen av direktkontakt med det fysiska källmaterialet och upplevelsen av materiella omgivningar för forskningsprocessen. Jag kan bara intyga att det stämmer.

Hur miljön omkring en ser ut och hur man bemöts av andra påverkar hur man upplever sig själv. Som relativt ung doktorand (26 år i höst) känner jag mig ofta som om jag bara leker forskare, och när som helst kommer att bli avslöjad. När jag försökte leta mig fram till rätt flygel och ingång på Louvrens gigantiska innergård en kylig oktobermorgon med min ryggsäck, karta och kamera kände jag mig dessutom som en förkommen turist. På tisdagar, när museet är stängt för besökare och i stället tar emot forskare och annat löst folk, är de monumentala hallarna ekande ödsliga. I gengäld pågår en febril aktivitet bakom kulisserna, när alla de konservatorer, arkivarier och intendenter som turisterna aldrig ser kryper fram ur sina lyor.

Känslan av att jag snart skulle få en utskällning för att jag försökte ta mig in när det var stängt försvann dock så snart jag hade uppvisat min GU-legitimation för dörrvakterna. Som genom ett trollslag förvandlades jag från borttappad turist till utländsk dignitär på statsbesök, försågs med tillfälligt passerkort och visades in i det allra heligaste…

… där jag naturligtvis omedelbart tappade bort mig, eftersom min kontakt som skulle komma och möta mig var försenad. Jag knackade följaktligen på första bästa öppna dörr för att fråga om vägen, och lyckades därvid störa självaste direktören för hela Louvren i sin dagliga gärning. Tacksamt nog skrattade han bara, och visade dessutom vägen. (Det är vid sådana tillfällen man mer än någonsin känner sig som en kringsnubblande förvuxen student.)

I sinom tid sammanstrålade jag emellertid med curatorn för Louvrens samling av antika bronser, som förde mig in i ett sådan djup av vindlande korridorer att Ariadnes garnnystan hade tagit slut efter det första trapphuset. Museets utställningssalar består av väldiga, på varandra följande palatsgemak men bakom stängda dörrar lurar ett gytter av labyrintiska passager och arbetsplatser där man säkert skulle kunna irra omkring i en månad utan att hitta ut. Risken är dessutom överhängande att fångas mellan två dörrar och aldrig mer se dagens ljus, eftersom Louvren har en säkerhetsnivå som skulle göra Fort Knox stolt. För att släppa in en storögd svensk doktorand till sina hermafroditer krävdes en halvtimmas promenad genom trappor, korridorer, katakomber, hissar och praktgemak och nyttjandet av oräkneliga nycklar, passerkort och slutligen ett radioanrop till kontrollrummet för att låsa upp förrådsdörren.

Men vilken arbetsplats. Sedan bord och stol hade iordningställts i en stor, härlig, ljus fönsteralkov med utsikt över Louvrens innergård inne i själva Salle des Bronzes frambars hermafroditerna inpackade i silkepapper och jag kunde dra på mig gummihandskarna och sätta igång. Oavsett om tankarna man tänker är desamma så är det något helt annat att tänka dem i ensamt majestät omgiven av tysta montrar i ett gammalt palatsgemak stort som en ordinär lägenhet än att göra det på sitt stökiga kontor, omgiven av pappershögar och ringande telefoner.

Salle des Bronzes, Louvren

Salle des Bronzes (Bronssalen), Louvren (Källa: Flickr/dalbera, licens CC-BY 2.0)

Efter tre timmar av lyckligt antecknande, fotograferande samt vridande och vändande på mina ljuvligt vackra, solida små statyetter hade jag kramp i handen, en av bronserna hade ställt min arbetshypotes på huvudet, gummihandskarna behövde nästan klippas bort från händerna och jag kände mig för kanske första gången som en forskare. Inte bara som doktorand, akademiker eller universitetsanställd utan just som forskare, med allt vad det innebär av lärda traditioner och privilegierad ställning. Det krävs en särskild typ av atmosfär för att inrama den typen av identitet, vilket är en orsak i sig att ta sig tid att företa en forskningsresa någon gång ibland.

Inte minst får man tillfället att observera sig själv i aktion. Samtidigt som jag kände mig som en äkta forskare upptäckte jag att jag inte var en riktigt så ”god” forskare som jag inbillade mig. Efter att ha suttit hemma och skrivit metodreflektioner om hur jag absolut inte vill lägga beslag på mina konstverks röst och styra vad de kan säga märkte jag nämligen att jag, när bronserna bars fram, satt och tänkte ”ställ inte till besvär för mig nu!” – vilket den ena naturligtvis omgående gjorde. Som alltid när man har snickrat ihop en prydlig liten hypotes uppenbarar det sig en figur som tvärt motsäger den.

Och ingenting kunde förstås ha fått mig att känna mig mer grundläggande tillfreds med livet än att sitta där i den palatslika fönsteralkoven och slita mitt hår och kämpa och tänka om, eftersom alla som frivilligt blir forskare någonstans är masochistiskt lagda.

Linnea Åshede är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Fältkurs på Sicilien

oktober 25th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Arkeologi | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Fältkurs på Sicilien)

Av Marcus Davidsson och Gabriel Holdfeldt

I skrivande stund har vi just kommit hem till Sverige efter två intensiva veckor på Sicilien. Tanken var att detta blogginlägg skulle publiceras redan en vecka tidigare, men vi ansåg att det lämpade sig bättre att skriva det efter fältkursens slutförande, så att vi kan ge en bättre helhetsbild över vår resa och dess olika moment.

Under vår vistelse bodde vi på ett hotell i den lilla staden Salemi på västra Sicilien. Orten, som är belägen ca 20 minuters bilresa från vår utgrävningsplats på Monte Polizzo, har gamla anor; bland annat domineras Salemis högsta punkt av en medeltida normandisk borg. Då man spatserar fram längs gatorna i den gamla delen av staden kan man fortfarande skåda den medeltida arkitekturen, vilken uppvisar såväl arabiska som normandiska element i form av exempelvis valvbågar.

Normandisk borg i Salemi

 Normandisk borg i Salemi.

Efter en kanske något ansträngande vandring upp på berget – bilarna kunde vi inte köra hela vägen upp – nådde vi slutligen kursens huvudelement: utgrävningsplatsen. Projektet på Monte Polizzo har pågått sedan 1998 i olika intervaller, för tillfället går det på sparlåga och fungerar som ett kursmoment för studenter på Institutionen för historiska studier. Man har tidigare grävt ut och undersökt fyra olika hus; i anslutning lite högre upp på höjden har man påbörjat undersökningen av ett femte hus. Det var denna byggnad som var föremålet för vår undersökning. Huset är fortfarande inte färdiggrävt och vi vet ännu inte hur stort det har varit, vilket gör det lite svårt att komma med några direkta teorier och tolkningar om byggnaden. Men föremål som malstenar, pithoi (förrådskärl), kokkärl och rester av en härd skulle kunna stärka teorin om en köksdel, förrådsutrymmen eller liknande.

Totalt var vi tio studenter som deltog i kursen: en blandad skara av både helfarts- och halvfartsstudenter samt en som läste på distans, och såväl yngre som äldre deltagare. Under kursens två första dagar gick vi igenom Monte Polizzos historia med projektets grävansvarige arkeolog Nils Ole Sundet och kursledaren, tillika arkeologen Christian Mühlenbock. Vi började med att bekanta oss med omgivningen, titta på de tidigare utgrävningsplatserna som undersökts av amerikaner, engelsmän, danskar och italienare under årens lopp. De flesta utgrävningar kretsade kring själva akropolen (högsta höjden) och dess omgivningar. Det svenska utgrävningsområdet låg bortanför mot en annan höjd som idag används som en fårhage. Ett av momenten var inventering där vi sökte igenom bestämda områden efter olika tecken på byggnadsstrukturer eller föremål ovan mark, exempelvis fyndkoncentrationer. Fynden märktes sedan ut med små flaggor som vi sedan gick igenom med vår norska handledare.

Efter några dagar fick vi äntligen vårt grävtillstånd och kunde därefter börja rensa marken kring hus 5, avtäcka de skyddande näten över murarna och rensa bort all vegetation. Därefter var det dags för själva grävningen, som tog vid där föregående studenter avslutade sitt utgrävningsarbete. Arbetet gav upphov till en del intressanta fynd. I första hand var det keramik och rester av olika kärl, t.ex. botten av en amfora. Det mesta var i bitar men några fynd var mer eller mindre intakta tills de togs upp ur backen. Särskilt porös och ömtålig var den keramik som använts till olika kokkärl och kokplattor. Den var lätt att skilja ut från övrig keramik då den var väldigt grov i magringen och helt svartbränd på ena sidan. Förutom keramik fann vi ett flertal vävtyngder, lite ben, två käktänder, lite bronser i form av fragment och något som eventuellt skulle kunna vara en fibula eller brosch. Samt en järnspik, järnåldern till ära.

Rundvandring på Monte Polizzo

Nils Ole Sundet berättar om Monte Polizzo och dess omgivning under en rundvandring på berget.

Grävning pågår

Grävning pågår.

Skärvor av grekisk kolonial keramik

Siciliens historiska platser är överlag väldigt fyndrika. Man behöver inte titta länge för att hitta keramikskärvor direkt på backen från olika sorters keramik, som i det här fallet med grekisk kolonial keramik.

Men livet är inte bara att gräva upp häftiga saker med en ålder på 2500 år, ett annat viktigt moment är bearbetning av fynden i labbet. Här basar arkeologen och tillika kursledaren Cecilia Sandström. I labbet skall fynden tvättas och sorteras för att sedan registreras i Intrasis – ett specialdesignat datorprogram för att hantera både fynd och de inmätningar vi gjort av grävplatsen med en totalstation (ett digitalt mätinstrument).

Vår två veckor långa vistelse bestod inte enbart av hårt kroppsarbete på berget under en obarmhärtig sol, vi hann även med att besöka flera intressanta historiska platser. Bland dem var den grekiska kolonin Selinunte, där man kan uppleva det restaurerade Heratemplet samt skåda de imponerande ruinerna av ett tempel som innan det rasade måste ha varit av gigantiska proportioner; den under antiken feniciska/kartagiska ön Mozia med sina arkitektoniska lämningar; Segesta med sitt doriska tempel och sin hellenistiska teater; och den medeltida normandiska borgen i Erice, belägen mer än 700 meter över havet.

Ruiner på ön Mozia

Ruiner på ön Mozia.

Chiesa Madre i Erice

Lützendimman ligger tät över Erices kyrka Chiesa Madre.

Heratemplet i Selinunte

Det mäktiga Heratemplet i Selinunte.

Kursen var väldigt givande, att få komma ner till Medelhavet och pröva på arkeologi i ett så pass historiskt område var verkligen en värdefull erfarenhet. Utgrävningsprincipen var fortfarande densamma, men vi märkte att det var betydligt hårdare mark i Sicilien än vi var vana vid sedan tidigare från utgrävningar på Hisingen. En annan positiv aspekt och erfarenhet är själva upplevelsen att se ruiner, teatrar, tempel och föremål på plats. Detta breddar ett perspektiv som annars kan bli något begränsat genom att bara läsa kurslitteratur och/eller se på foton tagna av andra. Det är en sak att läsa om ett tempel, en annan att faktiskt själv gå upp för stegen på ett doriskt Heratempel.

Som helhet är vi helt nöjda med kursen, den flöt på bra och vi lärde oss mycket. Nu kliar det i fingrarna efter nästa utgrävning!

Tempelruiner i Selinunte

Marcus Davidsson och Gabriel Holdfeldt studerar antikens kultur och samhällsliv vid Institutionen för historiska studier. Här sitter de på ruinerna av det stora templet strax bredvid Heratemplet i Selinunte.

Av Sara E. Ellis Nilsson

Den 22–23 augusti fylldes Institutionen för historiska studier i Göteborg med många nya ansikten. Samtliga samlades för att delta i årets PREMODS-workshop, den tredje av sitt slag, som i år anordnades av några av PREMODS-nätverkets medlemmar från Göteborg.

Vad handlar då ”PREMODS” om?

Det nordiska/skandinaviska doktorandnätverket PreModern Doctoral Students (PREMODS) grundades 2011 på ett nätverksmöte i Umeå och består idag av knappa hundratalet doktorander som genom sitt avhandlingsarbete berör det förmoderna (vilket i detta sammanhang inkluderar hela perioden före 1800).

Syftet med nätverket är att etablera en ny kontaktyta för doktorander med liknande forskningsintressen och på så sätt främja vetenskapligt utbyte. Vår målgrupp är doktorander vid nordiska lärosäten som bedriver forskning på den förmoderna perioden samt doktorander vid utomnordiska lärosäten som forskar om förmoderna ämnen som anknyter till Norden. Doktoranderna kan därmed ägna sig åt så skilda tidsperioder som 1800-talet till medeltiden och ända till antiken, men har ändå flera gemensamma beröringspunkter som forskningsobjekt, metod och teorianvändning.

Genom nätverket stärks dessa doktoranders position i forskarsamhället och en känsla av samhörighet skapas som kan vara till nytta både under doktorandtiden och därefter. Detta sker genom såväl kunskapsmässiga utbyten som strategiska samarbeten, varav ett är den årliga workshopen som organiseras av doktoranderna själva. Allt arbete kring att organisera möten och hålla igång nätverket genom mejlinglistan och dylikt sköts av doktoranderna inom nätverket.

Grundtanken är att nätverket drivs av doktorander för doktorander och att nätverket inte inkluderar disputerade forskare i vare sig organisation eller verksamhet är ett medvetet val. Diskussionsklimatet ska präglas av en prestigelös nivå där doktorander öppet och fritt kan diskutera sin forskning och relaterade problemen. Närvaro av seniora forskare riskerar att skapa inre hierarkier och påverka diskussionsklimatet.

PREMODS workshop 2013 – diskussioner i dagarna två

Kärnverksamheten är således den årliga workshopen som hålls på olika lärosäten och organiseras av PREMODS-doktoranderna på lärosätet. Bakom årets workshop stod tre doktorander på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet: Sara Ellis Nilsson, Kim Olsen och Brita Planck. Arrangemanget finansierades med stöd av Riksbankens Jubileumsfond och Institutionen för historiska studier bistod generöst med lokaler och annan hjälp. Årets tema var teori och teorianvändning i förmodern kontext.

Deltagarna samlades under två dagar för att nätverka och diskutera hur man applicerar teorier – som ofta har utvecklats för moderna förhållanden – på förmoderna samhällen och material. Själva workshopen bestod av tre sessioner, där deltagarna i lugn och ro kunde diskutera såväl de teorier de själva använde sig av, som mer övergripande teoretiska spörsmål. De vetenskapliga debatter som följde var livliga och alla var eniga om att de hade haft bra och givande meningsutbyten. Diskussionerna rörde sig om allt från ifrågasättande av teoribehovet till problem med att skapa förklaringar för historiska händelseförlopp och hur den enskilda forskaren påverkar resultat. Dessutom noterades det att många av de termer och teorier som vi har till hands är eurocentriska och i behov av granskning eller uppdatering.

Under den avslutande gemensamma diskussionen enades alla om att det inte är fördelaktigt att bedriva forskning som är för teoridrivande. Teori är ett av många verktyg som forskare har för att bedriva sin forskning, nå fram till en lämplig metod eller hitta en förklaringsmodell. Dessutom påpekades det att ”people in the past were not all stupid”, vilket kan vara en klok utgångspunkt när man beskriver händelseförlopp eller beslut i det förflutna.

Deltagarna fick även en presentation av Svensk nationell datatjänst (SND) av forskningssamordnaren, Stefan Ekman. För mer information om hur SND kan bidra till historisk forskning, besök deras hemsida (http://snd.gu.se/sv/om-oss).

Workshopen avslutades med ett nätverksmöte där det fortsatta arbetet säkerställdes bland annat genom att Uppsala universitet utsågs till arrangör av nästa års workshop och utnämning av kontaktpersoner vid alla inblandade lärosäten. Dessutom påbörjades planering av några sessioner vid det Svenska historikermötet i Stockholm och ett extra nätverksmöte vid det Nordiska historikermötet i Joensuu 2014.

Således tömdes institutionen, där nya bekantskaper hade stiftats och framtida projekt hade inletts. En givande workshop fick ett framgångsrikt slut.

Sara E. Ellis Nilsson är doktorand i historia.

Vidare info:

Om du är doktorand och är intresserad av att vara med i PREMODS-nätverket, skicka ett mejl till PREMODSnetwork (snabel) gmail.com eller anmäl dig till mejlinglistan genom att skicka ett tomt mejl till premods+subscribe (snabel) googlegroups.com.

British Museums Pompeji-utställning

maj 13th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Samverkan - (1 kommentar)

Av Linnéa Johansson

Det är något visst med Pompeji. Som doktorand arbetande på en avhandling om staden blir jag ofta förvånad över vilket enormt intresse det finns hos allmänheten kring denna antika stad och dess öde. Naturligtvis är det sällan det unika källmaterialet som attraherar den större publiken, utan snarare är det gipsavgjutningarna av de kroppar som begravts under askan, bordellerna, eller rent av hotet från Vesuvius som väcker mest intresse. Vill man vara säker på att skapa en publiksuccé på temat antiken är således Pompeji ett väldigt säkert kort. Att en utställning på temat Pompeji och Herculaneum på British Museum skulle kunna bli en enorm framgång var det väl därför knappast någon som tvivlade på, men trots detta var det nog få som räknat med den näst intill hysteriska uppmärksamheten som Life and Death in Pompeii and Herculaneum nu har genererat.

Intresse utan motstycke

De flesta större utställningar vid British Museum (BM) brukar förvisso åtföljas av en viss mediabevakning, men inget vi tidigare sett går att jämföra med det enorma intresse som den brittiska dagspressen kommit att visa inför fynden från de kampanska ruinstäderna. Redan månaderna innan utställningen slog upp sina portar var det näst intill dagliga reportage, där vi i artikel efter artikel kunde följa hur fynden anlände till London, hur man kämpade med att få in dem genom dörrarna till museet, samt naturligtvis hur utställningen rum för rum, vägg för vägg växte fram inne i ”The Round Reading Room”. Huruvida detta mediala intresse berodde på en genial PR-investering från BM:s sida, eller om det verkligen fanns en läsarkrets till alla dessa artiklar är svårt att säga. Oavsett vilket så bidrog detta garanterat till att öka publiciteten för utställningen. Lagom till premiären hade man sålt över 50 000 biljetter och inom loppet av en vecka tog nästan samtliga biljetter för de två följande månaderna slut.

Kö till "Life and Death in Pompeii and Herculaneum", British Museum

Kö till utställningen Life and Death in Pompeii and Herculaneum på British Museum.

Foto: Kenneth Nyberg

I spåren av utställningen följde också en stor mängd mer akademiskt inriktade aktiviteter. Ett stort antal konferenser, föreläsningar, och workshops har ägt rum, och fler kommer med stor sannolikhet att anordnas innan slutet av september då det är dags för föremålen att åka hem till Neapel igen. I skrivande stund är alla biljetter slutsålda fram tills slutet av juli, och de som finns kvar för den återstående tiden av utställningen kommer garanterat att ta slut innan sommaren. För att kunna bemöta den enorma efterfrågan på dessa biljetter har BM utökat öppettiderna så mycket det är möjligt, men det är redan nu tydligt att alla som önskar besöka utställningen inte kommer att få möjlighet till det. Ett sätt att skapa ytterligare uppmärksamhet, samt att ge dem som inte fått tillfälle till ett besök en chans att ta del av fynden, är satsningen Pompeii Live. Detta är helt enkelt en filmatisering av utställningen, där man enligt reklamen nu kan få en egen visning av den på sin lokala biograf. Denna föreställning kommer att visas på över 250 biografer i England och på Irland, vilket måste anses vara en ganska extraordinär satsning på en museiutställning.

I samband med en av de många Pompejikonferenser som ägde rum på BM, fick jag själv möjlighet att besöka utställningen. Förväntningarna var givetvis stora, speciellt med tanke på att jag nu för första gången skulle få möjlighet att beskåda flera av de fynd som jag diskuterar i min avhandling, vilka tidigare aldrig visats upp. Redan på morgonen på vägen till konferensen, långt innan dörrarna öppnade till själva museet, möttes jag av en lång kö utanför grindarna. Jag fick förklarat för mig att man varje morgon släppte ett litet antal extrabiljetter till Pompejiutställningen och att de personer som nu hoppfullt köade var de som inte lyckats komma åt de ordinarie, nu slutsålda biljetterna. Jag själv skulle antagligen ha varit beredd att göra samma sak om jag inte haft biljetter, men skillnaden är naturligtvis den att jag har som jobb att ägna mina dagar åt Pompeji. Jag utgår från att dessa hundratalet köande personer inte forskar om Pompeji, utan att det helt enkelt var vanliga turister som var villiga att ägna hela sin morgon till att stå i kö för att få möjlighet att se denna utställning.

En publiksuccé med brister

Vad kan man säga om själva utställningen då? Var den verkligen så fantastisk som den brittiska pressen låtit påskina? Jag vet inte om det berodde på de höga förväntningarna, eller på att jag helt enkelt tillhör fel målgrupp, men jag måste erkänna att jag blev oerhört besviken. Naturligtvis var det en utomordentligt påkostad och proffsigt presenterad utställning – något annat hade man inte förväntat sig av BM – men samtidigt var den också väldigt problematisk, inte minst ur ett vetenskapligt perspektiv. Utgångspunkten för utställningen var ”det romerska huset” och mycket riktigt så hade man gjort ett tappert försök att bygga upp ett pompejanskt hus och ställt in de antika föremålen på de platser där man tyckte att de passade lämpligast in. Bortsett från att själva idén är relativt ogenomförbar, då husen i Pompeji har en förmåga att skilja sig en hel del från varandra, så var det också oerhört tydligt att det var föremålen som var i fokus, något som troligen inte var fallet i ett hus i Pompeji där väggmålningar, föremål och inte minst människorna utgjorde en enhet på ett helt annat sätt.

Karboniserad vagga av trä från Herculaneum

Karboniserad vagga av trä från M.P.P. Granianus hus i Herculaneum, första århundradet e.Kr.

© Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei

Vi hade innan föreställningen blivit varnade av mannen som ligger bakom utställningen, Paul Roberts, att vi som kom från den akademiska världen naturligtvis skulle ha ett och annat att anmärka på. Han berättade även att när man inrättade en utställning som skulle anpassas för att ta emot så enorma volymer av besökare som denna hade beräknats att göra, så var det minst lika viktigt att tänka på cirkulationsmönstren i salarna, som på själva kompositionen av montrarna. Att ha ett oerhört spännande föremål i början av utställningen skulle helt enkelt medföra att det blev stopp, vilket självfallet inte fungerar då man var tionde minut släpper in nya grupper. Naturligtvis påverkar krav av dessa slag utformningen av utställningen, men det fanns likväl mycket man kunde ha gjort betydligt bättre.

Ett enkelt exempel är de föremål jag själv studerar och sålunda mest hade sett fram emot att få se, de olika materielgrupper kopplade till kulten i bostadshusen i Pompeji. Denna utställning hade ovanligt många fynd hämtade från denna kategori, men presentationen av dem var rent ut sagt katastrofal. Trots att dessa föremål normalt förekommer i kluster, hade man här valt att placera dem i flera olika salar och montrar. De små gudastatyetter som man normalt hittar i ett s.k. lararium, ett slags miniatyrtempel till husgudarna, var placerade i en glasmonter tillsammans med votivgåvor, medan man i salen bredvid hade ett alldeles utmärkt lararium. Dessa fynd är knappast något som intresserar allmänheten (de flesta utom jag sprang snabbt förbi dem) och det finns därför ingen som helst anledning till att sprida ut dem på detta sätt. Flera andra materielgrupper har behandlats på liknande sätt, vilket jag tycker är ett allvarligt problem då en stor del av besökarna till utställningen är studenter på universitetsnivå, som ges en väldigt felaktig bild av det romerska vardagslivet. Dock kan jag inte påstå att jag har något förslag på hur man skulle kunna presentera föremålen bättre. Hela idén med en utställning av detta slag är att visa upp antika ting. Hur de användes och i vilken kontext de egentligen fungerat har ofrånkomligen en sekundär betydelse.

Utställningens stora dragplåster, smart placerade i sista salen, var de mänskliga gipsfigurerna. Dessa avgjutningar kommer av att man vid utgrävningarna hittade hålrum kring de mänskliga kvarlevorna. Genom att fylla dessa hålrum med gips kunde man få fram perfekta (nåja…) avbilder av hur dessa personer sett ut i dödsögonblicket, något som allt sedan slutet av 1800-talet fascinerat stadens besökare. Gipsfigurerna på BM är inte ens original utan kopior, men likväl så attraherades besökarna betydligt mer av dessa än av de äkta betydligt mer unika föremålen i de andra salarna. Så utställningen fyller väl kanske sin viktigaste uppgift. Besökarna går därifrån nöjda och glada efter att ha fått sett det de har förväntat sig. Huruvida de lärt sig något mer om vardagslivet i Pompeji är däremot diskutabelt.

Gipsavgjutning av hund som omkom i Pompeji år 79 e.Kr.

Gipsavgjutning av en hund som omkom i ”Orfeus hus” i Pompeji vid Vesuvius utbrott år 79 e.Kr.

© Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei

London eller Pompeji?

Det är lätt att vara kritisk mot denna utställning av många anledningar, men samtidigt har BM tillsammans med Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei gjort en enorm insats vad det gäller att framkalla en medvetenhet och ett intresse för dessa ruinstäder.  I spåren av utställningen har också ett intresse för att faktiskt besöka Pompeji vaknat. Brittiska resebyråer meddelar att antalet bokningar av resor till Italien ökat med över 50% och förbokningarna till biljetter till Pompeji och Herculaneum har skjutit i höjden jämfört med tidigare säsonger. Att även trakterna runt Pompeji och Herculaneum tjänar på denna utställning får således ses som en enorm nytta, samtidigt som de största turistintäkterna troligtvis tillfaller London och British Museum själva.

Skulle jag då rekommendera någon att åka till London för att besöka denna utställning? Tja, är du redan där och lyckas få tag på en biljett, så varför inte? Sitter du hemma och fortfarande befinner dig i funderingsstadiet för en resa så vill jag mena att det finns betydligt bättre alternativ. För ungefär samma pris som det kostar att ta sig till London, kan man enkelt ta sig till Neapel, där man kan besöka det arkeologiska museet, den plats där de flesta av fynden från utställningen i London vanligtvis förvaras. Här finns dessutom betydligt fler föremål än vad det finns i London och då detta är permanenta utställningar så behöver man garanterat inte köa för biljetter. Det bästa är dock att om du åker hit, så har du bara en kort resa med pendeltåget för att även besöka de antika städerna. Hur spännande en museiutställning än må vara så går det nämligen inte att jämföra med ett besök i Pompeji och Herculaneum på riktigt. Här har man husen, gatorna, väggmålningarna och inte minst hela det sammanhang som tyvärr ofrånkomligen går förlorat i en utställningssalong.

Utställningssouvenirer i British Museums butik

Utställningssouvenirer i en av British Museums butiker.

Foto: Kenneth Nyberg

Man möts ibland av argumentet att det är bättre att åka på en utställning, då dessa varar en kort period, medan man kan besöka Pompeji när som helst under året.  Jag är dock inte så säker på att detta verkligen stämmer. Pompeji förfaller mer och mer för var dag som går.  Även om man nu satsar enorma summor på att försöka rädda dessa ruiner så är det bara en tidsfråga innan allt är borta. Pompeji har 44 hektar utgrävda ruiner, och bara väggmålningarna upptar nästan 20 000 kvadratmeter. Det finns ingen möjlighet att bevara allt detta. Ser man dessutom till det faktum att Pompeji ligger under den aktiva vulkanen Vesuvius som vilken dag som helst åter kan vakna, finns det all anledning att skynda sig om man önskar besöka detta område. För en sak kan jag garantera, vill du lära dig något om ett hus i Pompeji gör du det betydligt bättre på plats i staden Pompeji, än vad du någonsin gör i trängseln inne på British Museum.

Linnéa Johansson är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Etruskerna på nätet

november 7th, 2012 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Forskning - (Kommentarer inaktiverade för Etruskerna på nätet)

Av Margareta Strandberg Olofsson

Acquarossa-projektet, som är en arkeologisk undersökning av en etruskisk stad, har pågått sedan slutet av 1960-talet. Det är ett samverkansprojekt mellan universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala, med Svenska institutet i Rom som huvudman. Det som internationellt tilldragit sig mest uppmärksamhet är fynden av hus och deras takterrakottor. Det var och är fortfarande något ganska unikt att man kunnat studera etruskerna genom bebyggelse för levande människor och inte som tidigare nästan uteslutande genom gravstäder.

Hittills har ett tiotal monografier och ett antal artiklar kommit ut, men bearbetning av materialet pågår kontinuerligt och publiceringen sker inte bara i skriftlig form utan också genom utställningar. Sedan länge deltar jag i detta forskningsprojekt. Parallellt med forskningen ägnar jag mig åt forskningsinformation i form av utställningsarbete med kringinformation i olika medier, i samarbete med Svenska institutet i Rom.

Efter några temporära utställningar gjordes 1986 en permanent utställning i Viterbo, den stad i norra Lazio som ligger närmast utgrävningsplatsen. Utställningen, som ingår i Museo Nazionale Etrusco där, upptar ungefär 300 m2. Den utvidgades och uppdaterades 2006 och en ny uppdatering påbörjades 2011 och pågår fortfarande. Förutom informationsmaterial för besökare på plats har jag gjort en film för dem som inte har möjlighet att besöka museet och lagt ut den på nätet:

Filmen, som visar fynd från Acquarossa (och de tidigare svenska utgrävningarna i San Giovenale), är okommenterad och ackompanjeras bara av rekonstruerad etruskisk musik, men mer information om det som är utställt är på väg i form av en hemsida i både italiensk och engelsk version. (Om ovanstående direktlänk inte fungerar, gå till YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=iUa4TspB8Wg)

Margareta Strandberg Olofsson är professor emerita i Antikens kultur och samhällsliv.