Header

Akriv för författare: Historiska studier

The Nevada Test Site – ett sentida kulturarv

mars 20th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för The Nevada Test Site – ett sentida kulturarv)

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

I augusti 1944 fällde USA två atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki och för första gången i historien uppvisades den destruktiva kraft som den nya atomklyvningstekniken kunde släppa lös i militära sammanhang. Detta ledde till en febril sovjetisk forskningsaktivitet och 1949 genomförde Sovjetunionen sin första sprängning av ett atomvapen. Det kalla kriget mellan supermakterna USA och Sovjetunionen, vilket kan sägas ha startat runt 1950, kom att utmärkas av stora investeringar i forskning runt den nya teknologin och i en accelererande kapprustning där skapandet av enorma arsenaler av strategiska kärnvapen var central.

Kärnvapnen, som i enlighet med det kalla krigets skruvade logik upprätthöll freden mot bakgrund av en ömsesidig global förstörelsekapacitet, utvecklades under den aktuella perioden från 1940-talets otympliga bomber till det sena 1980-talets träffsäkra interkontinentala missiler. Ett led i denna utveckling var bland annat en ständig forskning rörande olika typer av fysikaliska reaktioner vilka skulle kunna visa vägen till kärnvapen med en allt högre sprängkraft, men minst lika viktigt var det att de teoretiska resonemangen kunde kontrolleras genom praktiska experiment i form av provsprängningar.

Operation Plumbbob

Operation Plumbbob, en serie med 29 kärnvapentester som ägde rum på The Nevada Test Site under perioden 28 maj–7 oktober 1957. Foto: National Nuclear Security Administration.

Detta ledde till ett omfattande testande av kärnvapen av olika karaktär och de båda supermakterna genomförde tillsammans 1747 provsprängningar under perioden 1949-1990.

USA genomförde sina första provsprängningar på mindre öar i Stilla havet, bland annat på Bikiniatollen, för att från och med slutet av år 1951 genomföra experimenten i ett nyinrättat testområde i Nevadaöknen, The Nevada Test Site. I detta område, omfattande cirka 1700 kvadratkilometer och beläget cirka 10 mil nordväst om Las Vegas, genomfördes 928 provsprängningar under den aktuella perioden. Under den första 10-årsperioden genomfördes cirka 100 av dessa som atmosfäriska tester ovan jord, och de drog till sig stora skaror av turister. Med den växande kunskapen om det radioaktiva nedfallets negativa verkningar kom testerna dock från och med 1963, och inom ramarna för en överenskommelse med Sovjetunionen, att äga rum under jord. Efter Sovjetunionens kollaps och det kalla krigets avslutande i början av 1990-talet har inga tester ägt rum på The Nevada Test Site även om den hemliga militära verksamheten fortfarande är omfattande.

Det kalla kriget har efterlämnat mängder med materiella lämningar, likväl som geografiska områden vilka idag inte fyller någon militär funktion och det före detta nukleära testområdet i Nevada och de materiella lämningar som återfinns inom detta utgör en sådan plats. Området reser, likväl som kalla krigets lämningar av olika karaktär på andra håll i världen, frågor av antikvarisk natur: Är vissa av lämningarna värda att bevara till eftervärlden? Går det att betrakta lämningar från det kalla kriget som en del av ett sentida kulturarv? Dessa frågor hanteras på olika sätt i olika nationella och antikvariska kontexter.

I fallet med The Nevada Test Site har berörda myndigheter valt att betrakta ett antal lämningar från de genomförda kärnvapentesterna som värda att bevara och i dagsläget är runt 150 byggnader, strukturer och objekt från platsen uppförda på The US National Register of Historic Places vilket ger dem ett antikvariskt skydd. Det handlar om allt från byggnader i den numera i det närmaste övergivna staden Mercury som en gång rymde upp till 10.000 invånare då testverksamheten var som mest omfattande, till de betong- och metallfundament som bar upp kärnladdningarna vid de olika sprängningarnas ”Ground Zero” vid de tidiga atmosfäriska detonationerna. På det praktiska och lokala planet hanteras den antikvariska verksamheten i form av kartering och katalogisering av det före detta nukleära testområdet av ett antal arkeologer anställda vid Desert Research Institute (DRI) och dess underavdelning Division of Earth and Ecosystem Sciences (DEES).

National Atomic Testing Museum

En monter i National Atomic Testing Museum. Föremål relaterade till atomvapen från en tid då dessa bidrog till övervägande positiva känslor. Foto: Håkan Karlsson.

I samband med vårt besök på DEES i Las Vegas i mars 2014 träffade vi bland annat arkeologen Colleen Beck som arbetat med kartering av lämningarna i det före detta testområdet sedan 1990-talet. Hon har också beforskat andra samtidsarkeologiska lämningar som indirekt är relaterade till testerna såsom till exempel lämningarna efter det fredsläger som uppfördes utanför testplatsens grindar i början av 1980-talet och som fortfarande, fast i betydligt mindre skala, används av ett antal personer. Detta är en spännande vinkling då det för in andra dimensioner i historierna runt testplatsen än de rent militärhistoriska.

Trots att Colleen var ganska kritisk till innehållet besåg vi också The National Atomic Testing Museum som ligger i anslutning till DEES. Museet gav en intressant men patriotisk och ensidig bild av de amerikanska kärnvapentesterna och nödvändigheten både av desamma och av kapprustningen.

Ett antal av de lämningar som återfinns på The Nevada Test Site är utan tvekan unika, och väl värda att betrakta som ett viktigt kulturarv, då de vid sidan av liknande lämningar på två testplatser i nuvarande Kazakstan är de enda platser i världen där hundratals kärnvapenladdningar testats. Platser där generalrepetitionerna för det kalla krigets slagfält pågick i 40 år samtidigt som huvudföreställningen, tacksamt nog, inte kom att iscensättas.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

Arkiv-avund

februari 27th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Forskning | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Arkiv-avund)

Av Linnea Åshede

Jag är antikvetare och jag har precis insett att jag lider av arkiv-avund. När historikerna runtomkring mig flockas till lockropet av någons i förbigående nämnda arkivresa sjunker jag ner i min stol, korsar armarna och himlar med ögonen som en trulig tonårsrebell, av en enda orsak. Jag har inget att hävda mig med. Jag kan stoltsera med alla tragikomiska strapatser det innebär att bli insläppt i ett av Pompejis låsta hus, men trots ytliga likheter är exemplet inte jämförbart. Museihistorier och utgrävningshistorier tillhör en annan och mindre etablerad genre än arkivhistorier, och antikvetare har inga motsvarande arkiv. Våra källtexter är så få och svartsjukt bevakade att vi i de allra flesta fallen endast kommer i kontakt med dem via prydligt annoterade utgåvor, lätt tillgängliga på närmaste bibliotek. Att gå de fem trappstegen till den rätta hyllan gör sig inte speciellt som anekdot betraktat.

Som deltagande antropologisk observatör med utifrånperspektiv kan jag konstatera att arkivhistorier är en av de svenska historikernas mest definierande praktiker. Jag talar nu inte om arkivhistoria eller arkivstudier utan specifikt om berättandet av arkivhistorier. Arkivet är för historikerna vad utgrävningen är för arkeologerna: platsen dit de beger sig för att komma ut i fält, komma i närkontakt med källmaterialet/historien, få en dos action i tillvaron. Historikern på tåget till sitt arkiv är Indiana Jones på väg att fira sig ner i ett bortglömt mausoleum i mörkaste Peru. Återberättandet av de egna erfarenheterna är vad som skapar historikern – av naturen en skrivbordsprodukt – som praktiserande, som äkta vara, som Den Som Varit Med.

Som genre består arkivhistorier av en del briljerande fiskehistorier där man försäkrar att formuläret man tvingades fylla i var så här långt, en del äventyrsberättelser och en del krigshistorier där man beskriver umbäranden och strapatser och visar upp ärren (fysiska eller emotionella) efter arkivariers misstänksamma blickar och sju timmars intensivt bläddrande och kopierande utan lunchpaus. Efter långvariga observationer kan jag observera att den perfekta arkivhistorien skildrar färden till en liten, avlägset belägen samling med obskyrt men unikt material, gärna donerat av en kufisk figur som haft det i generationer i släktens tvättstuga. Orten där arkivet är beläget skall vara en svensk småstad med ett namn som ”Blomstermåla”, dåliga tågförbindelser och endast ett litet pensionat. Arkivet självt skall ha knepiga öppettider, folkilskna arkivarier, godtyckliga regler och – enligt mina observationer oumbärligt för en lyckad historia – inga lunchställen inom mils avstånd. Den perfekta avslutningen på berättelsen kommer när historikern två veckor efter besöket inser att hen inte kopierade den viktigaste årgången av brev och kyrkböcker.

Berättandet av arkivhistorier är en kollektiv praktik byggd på jämförelser och igenkännande, grundad i allmän empati men med ett klart tävlingsmoment. Genom denna definierar historiker sig själva som individuella forskare och som grupp förenad av gemensamma erfarenheter. Berättare och åhörare är införstådda med samma kunskap, både om platserna själva, metoderna och källmaterialet som utgör arkivstudier och om hur man berättar arkivhistorier som sådana. Deltagandet är gemen-skapande: man nickar instämmande, bidrar med sina egna erfarenheter, höjer insatsen med ett arkiv där de konfiskerar ens bläckpenna och mobiltelefon och tar ens fingeravtryck innan man får komma genom dörrarna. Man är en historiker.

Eller, i mitt fall, man bevisar genom sin tystnad att man inte är en. Som alla gemen-skapande praktiker är berättandet av arkivhistorier också till viss del utanför-skapande. När Vadstena och Kungliga Riksarkivet kommer på tapeten lyssnar jag gärna – anekdoterna är alltid underhållande – men jag kan enbart göra det under den antropologiska tropikhjälmen, inte delta aktivt själv. Till vardags delar jag rum med historiker, äter lunch med historiker och går på seminarier med historiker, allt på lika villkor och utan att tänka på artskillnaden. Det är enbart när någon säger ”Förra veckan på landsarkivet…” och historikerna ivrigt lutar sig fram som jag plötsligt påminns om att jag är en katt bland hermeliner.

Orsaken till min arkiv-avund är nog att antikvetare inte berättar arkivhistorier, eller motsvarande. Kanske är vi för splittrade, för ämnesmässigt interdisciplinära, upptagna som vi är av allt från konst till text, utgrävningar av minoiska trösklar och porträtteringen av olympiska gudar i datorspel. Vi har ett väldigt vitt och brett gemensamt studieobjekt men ingen allom definierande praktik på samma villkor som historikernas arkivstudier. Det finns ingen kollektiv-men-ändå-självupplevd hjälteberättelse att gemen-skapa sig kring.

Min avund till trots hoppas jag att historikerna omkring mig inte slutar att berätta sina arkivhistorier. Tvärt om hoppas jag att vi antikare återupptäcker våra gemensamma nämnare och börjar berätta våra egna.

Linnea Åshede är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Oktoberkrisen levandegjord

januari 29th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Oktoberkrisen levandegjord)

Av Anders Gustafsson och Håkan Karlsson

Den allvarligaste konfrontationen mellan USA och Sovjetunionen under det kalla kriget ägde rum under perioden 14–27 oktober 1962 och inom ramarna för den så kallade Oktoberkrisen. Den 14 oktober detta år upptäckte amerikanskt spaningsflyg att installationen av sovjetiska strategiska kärnvapenmissiler på Kuba var långt gången. Detta innebar en dramatisk förändring av den militärstrategiska maktbalansen mellan supermakterna och under de cirka två veckor krisen – med ett alltmer högljutt vapenskrammel – varade var oron stor för att den skulle utvecklas till en fullskalig militär konfrontation mellan USA och Sovjetunionen.

Oktoberkrisen 1962

Luftvärnsbatteri framför Hotel Nacional i Havanna oktober 1962. (Bild från den utställning om Oktoberkrisen som omtalas nedan.)

Krisen löstes slutligen, efter en amerikansk flottblockad av Kuba, på diplomatisk väg i direkta förhandlingar mellan de två supermakterna och dessas presidenter John F. Kennedy och Nikita Chrusjtjov. Den oskrivna överenskommelsen innebar bland annat att de sovjetiska missilerna på Kuba ”växlades” mot amerikanska missiler i Turkiet, samt att USA förband sig att inte konfrontera Kuba militärt. Vid dessa förhandlingar deltog dock inte representanter för den kubanska regeringen vilket länge har varit ett öppet sår för de kubanska makthavarna. Decenniet efter krisen kom det att påverka relationerna mellan Kuba och dess allierade Sovjetunionen på ett negativt sätt som fortfarande är märkbart. Sålunda var Oktoberkrisen fram till för några år sedan en kraftigt underkommunicerad del av den kubanska historieskrivningen, vilket kunde märkas i allt från skolböcker till museiutställningar.

Detta förhållande förändras dock för närvarande, och som vi skrivit om tidigare här har det samtidsarkeologiska projekt vi bedrivit tillsammans med kubanska historiker och antropologer runt de sovjetiska missilbaserna sedan 2005, bland annat bidragit till att de lokala myndigheterna i provinsen Artemisa valt att återöppna det kulturhistoriska museet i huvudorten San Cristóbal med intentionen att museet bland annat skall fokusera på Oktoberkrisen. Detta samtidigt som det antikvariska och kulturhistoriska värdet hos de närbelägna materiella lämningarna på den före detta missilbasen Santa Cruz de los Pinos framhävs.

Även på andra platser på Kuba börjar dock de materiella lämningarna efter Oktoberkrisen uppmärksammas. Ett sådant exempel utgörs av de arkeologiska utgrävningar som utförts, och den utställning som byggts upp, i trädgården framför Hotel Nacional i Havanna. Hotellet, som sedan sin tillkomst på 1930-talet bebotts av ett stort antal berömdheter från bl.a. politik, idrott och nöjesliv, återfinns på den östra sidan av Havannas hamninlopp. Denna strategiskt belägna plats rymde tidigare en äldre spansk fortifikationsanläggning som tillsammans med Morro-fästningen på den västra sidan av hamninloppet utgjorde ett effektivt lås till hamnen. I samband med Oktoberkrisen kom delar av denna anläggnings tunnel-, grott- och löpgravssystem att återanvändas, förbättras och bestyckas med delvis nedgrävda luftvärnsbatterier. Efter krisen förföll anläggningen, men den har nu grävts ut och en utställning som tematiserar Oktoberkrisen har anlagts i delar av tunnelsystemet och i den centrala Taganana-grottan.

Entré till utställning om Oktoberkrisen, Havanna

Ingången till Taganana-grottan och tunnelsystemet.

Vid sidan av informationstexter innehåller utställningen även materiella lämningar från Oktoberkrisen i form av ammunitionslådor etc. och det går att få guidade turer. I korthet ger utställningen besökaren en fullgod bild av Oktoberkrisen och dess förlopp. Vid vårt besök fungerade historikern Estella Rivas som vår guide, vilket var extra spännande då hon som 18-åring under Oktoberkrisen deltog i försvaret av Havanna och fungerade som flygspanare vid anläggningen. Detta innebar att vid vårt besök blev Oktoberkrisen inte bara levandegjord genom utställningen utan också genom Estellas personliga minnen och berättelser.

Estella Rivas vid utställningen om Oktoberkrisen

Estella Rivas framför en utställningsskärm i Taganana-grottan.

Det finns en önskan hos våra kollegor vid museet i San Cristóbal att utveckla och iscensätta den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos på liknande sätt som man valt att göra med lämningarna vid Hotel Nacional. Det är en utveckling som museet – om de kan få loss nödvändiga resurser – under de kommande åren tänker genomföra tillsammans med lokalbefolkningen och i linje med människors åsikter rörande hur detta kulturarv bäst kan användas som en lokal resurs.

Vårt projekt har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande kulturarvsprocess. Det blir därför i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Anders Gustafsson och Håkan Karlsson är docent respektive professor i arkeologi.

Pompeji – en stad i förfall?

januari 14th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Pompeji – en stad i förfall?)

Av Linnéa Johansson

Jupitertemplet i Pompeji

Jupitertemplet i Pompeji med ett snötäckt Vesuvius i bakgrunden. (Foto: Linnéa Johansson)

När jag i höstas tillbringade en månad i Pompeji med att göra en fältstudie för min avhandling noterade jag en märklig sak. Turistantalet slog nu alla rekord, mycket tack vare den slutsålda utställningen Life and Death in Pompeii and Herculaneum som under våren och sommaren visats på British Museum (och som jag tidigare skrivit om på denna blogg). Det som förvånade mig denna gång var vad turisterna var ute efter att få se. Naturligtvis var de erotiska målningarna fortfarande besökarnas favoriter, men efter bordellen, amfiteatern och gipsavgjutningarna av de invånare som inte lyckats fly från katastrofen hade Pompeji nu, lite oväntat, fått en ny attraktion. Vad turisterna frågade efter var inte längre de fantastiska konstverken inne i Vettiernas hus, eller hur man enklast tog sig till de magnifika badanläggningarna. Det som nu plötsligt var minst lika intressant för dem att beskåda var istället ”huset som rasade”.

Den byggnad som här åsyftades var den så kallade Schola Armaturarum Iuventutis Pompeianae, en liten byggnad vars antika funktion vi inte kan vara riktigt säkra på. Då man återfunnit målningar av olika slags vapen har den av vissa tolkats som en lokal där gladiatorerna höll till, medan andra forskare istället menar att det var en helt vanlig skola. Denna lilla byggnad har sedan återupptäckten av Pompeji levt en ganska anonym tillvaro. Den låg förvisso längs med stadens största genomfartsled, den så kallade Via dell’Abbondanza, överflödsgatan, men då byggnaden har ansetts ganska så ointressant jämfört med de magnifika husen runt omkring, har det aldrig bedrivits någon mer koncentrerad forskning just på detta hus och mycket få, även bland oss som forskar om Pompeji, kände nog till speciellt mycket om denna lokal. Allt detta kom att ändras en novembermorgon 2010. Då vakterna i Pompeji anlände till jobbet såg de att nattens skyfall hade medfört att detta hus nu hade kollapsat, något som sågs som en stor katastrof och som inom några timmar kablades ut som en nyhet över hela världen.

Att Schola Armaturarum rasade blev nämligen också starten för en enorm debatt om Pompejis bevarande. Alla anklagade varandra, de anställda i Pompeji ansågs ha brist på kompetens medan de i sin tur menade att det bristfälliga underhållet berodde på för lite resurser. Nu började media intressera sig allt mer för Pompeji ur en helt ny vinkel, nämligen staden som håller på att gå förlorad. Varje sten som föll ner hamnade i den italienska dagspressen, och man började omnämna november som ”Pompejis svarta månad”, beroende på att det under denna period regnade som mest, vilket även bidrog till de största rasen. Allt sedan denna händelse har det rapporterats om ett ras minst en gång i månaden, ofta skrivs det om flera ras under en och samma vecka, och det är inte konstigt att Pompeji nu diskuteras som en stad i kris.

Schola Armaturarum

Platsen där ”huset som rasade”, Schola Armaturarum, tidigare stod. (Foto: Linnéa Johansson)

Men håller då Pompeji verkligen på att falla sönder? Naturligtvis är det många ras, det handlar om en stad på 60 hektar där de flesta murar står oskyddade mot inte bara naturens påverkan, utan även mot turisterna som gärna klättrar upp på dem i jakten på det optimala gruppfotot. Huruvida det verkligen har blivit värre under senare år är dock något som är svårt att svara på. Naturligtvis har det förekommit ras av murar och fresker även tidigare. Skillnaden är bara att nu får detta en uppmärksamhet som kanske inte alltid känns helt befogad.

Det förhåller sig nämligen så att hela Pompejis historia i själva verket kantas av olika skador och katastrofer, flera kända, men många man också gör sitt bästa för att glömma. Redan under antiken drabbades staden av en svår jordbävning år 62, vilken ledde till skador som fortfarande går att se på många av kvarteren. Anledningen till detta skalv var med all säkerhet en stor instabilitet under markytan som bara en kort tid senare, år 79, skulle leda till Vesuvius utbrott, den största katastrofen i Pompejis historia – men också anledningen till att staden idag finns bevarad.

Pompeji begravdes under aska och pimpsten, men inte fruset i tiden som många tror. Tyngden från askan fick i de flesta fall även husen att helt rasa samman. Vid återupptäckten var det sällan man hittade ett hus som såg ut som de vi idag möter i Pompeji. Snarare rörde det sig om totalt kollapsade byggnader, som arkeologerna mödosamt (och ibland med lite god fantasi) lyckades pussla ihop till befintliga byggnader. Först då man lärde sig att det var lämpligast att gräva ut husen uppifrån började man kunna bevara mer av inredningen, eftersom man då kunde rädda de fallna väggarna från att ytterligare rasa in. De tidiga utgrävningarna kantades dock av okunskap och ett större intresse för att hitta skatter än att studera och bevara husen. Ett stort antal hus har idag berövats på sina konstverk. Många togs bort för att förvaras på museet i Neapel, vart andra tagit vägen har vi ingen aning om. Utgrävningarna tog fram Pompeji ur askan, men bidrog också till att många delar av staden nu förlorades för gott till följd av bristen på fungerande konserveringsmetoder.

Under 1900-talets första årtionden hade man emellertid lyckats få fram en teknik som innebar att man nu kunde både bevara, dokumentera, samt restaurera Pompejis byggnader på ett bra sätt. Pompeji började nu även bli ett av Europas mest populära turistmål och en blomstrande turistindustri bidrog till att skapa arbeten och välstånd i den övrigt så fattiga regionen. Allt detta kom emellertid att ändras i och med andra världskriget.

Den 24 augusti 1944, samma datum som Vesuvius traditionellt anses ha fått sitt utbrott nästan två tusen år tidigare, inträffade nämligen den katastrof som kanske mer än något annat har skadat Pompeji. Andra världskriget pågick nu för fullt i Italien och striderna kom att intensifieras allt mer vartefter de allierade närmade sig Rom. Redan några år tidigare hade bomber fallit i området, men utan att skada några av ruinerna. Denna gång var det dock annorlunda; nu var det Pompeji som var själva målet. De allierade hade fått uppgifter om att Pompeji fungerade som vapenförråd för tyska trupper, och under två dagar fälldes runt 150 bomber över ruinstaden. Ett stort antal hus och andra byggnader inne i Pompeji blev nu totalförstörda, och ännu fler kom att skadas svårt. Något av det mest tragiska var att en av bomberna träffade stadens sydvästra hörn, där Pompejis dåvarande museum låg. Här inne förvarades många ovärderliga fynd, betydligt fler än vanligt då man nu även valt att flytta in många lösa föremål från husen dit, i tron att de skulle vara bättre skyddade på museet. Här fanns även Pompejis största dragplåster, originalen av de berömda gipsavgjutningarna, utställda. Museet totalförstördes och även om flera av de viktigaste föremålen, t.ex. ett antal av gipsavgjutningarna, klarade sig så var det ofantliga värden som här gick förlorade. Naturligtvis hade det aldrig funnits några vapenförråd i Pompeji. De allierade var fullständigt felinformerade på den punkten, men just detta att man utgick från att Pompeji användes som förråd hade medfört att man systematiskt försökte bomba de hus som hade tak, då eventuella vapenförråd lämpligast skulle ha gömts undan där. De hus som hade skyddstak var knappast mer troliga att innehålla vapenförråd än andra, dock hade de fått sina tak av den anledning att detta var de finaste byggnaderna som bäst behövde bevaras. Nu blev det istället dessa byggnader som råkade mest illa ut.

De allierades bombningar av Pompeji måste vara en av den moderna tidens största förstörelser av ett kulturarv, men också bland de mest nedtystade. Husen byggdes upp igen och det finns ingen information inne i Pompeji om vilka hus som är original, eller vilka som är rekonstruerade efter kriget. Anledningen till att man än idag håller tyst om denna enorma katastrof är med största sannolikhet att man vill visa upp Pompeji som ett slags arkeologiskt Disneyland. Turisterna vill gärna tro att de går runt i en antik stad som är oförändrad, snarare än att de vandrar runt på en krigsplats som blivit återuppbyggd på 1950-talet. Naturligtvis finns det mycket kvar som är original, men då det inte finns någon information om vad som är original, så är det omöjligt för en icke arkeologiutbildad besökare att avgöra detta.

Epidius Rufus hus efter bombanfall under andra världskriget

Det så kallade ”House of M. Epidius Rufus” efter de allierades bombningar 1943. (Bildkälla: The British School at Rome, Ward-Perkins Collection, call no. WP[PHP]-War01-0056)

Epidius Rufus hus idag

Epidius Rufus hus som det ser ut idag. (Foto: Linnéa Johansson)

Detta är dock inte den enda katastrofen som drabbat Pompeji i modern tid. År 1980 drabbades regionen av en svår jordbävning, det s.k. ”Irpiniaskalvet”, uppkallat efter den stad i Kampanien där den hade sitt epicentrum. Återigen kom Pompeji att skadas svårt. Väggar rasade, fresker pulvriserades och vi måste utgå från att det blev enorma skador även vid detta tillfälle. Hur illa det egentligen var är svårt att säga, det finns inga fotografier från hur det såg ut efter jordbävningen, då man åter förefaller ha gjort sitt bästa för att tysta ner katastrofen. Jordbävningen kom emellertid på sikt att leda till något positivt, nämligen att flera internationella forskarteam nu släpptes in i staden, då det helt enkelt krävdes hjälp med dokumentationen av Pompeji i händelse av att ytterligare ett skalv skulle inträffa.

Så det är i detta ljus man måste se debatten om rasen i Pompeji. Det är tragiskt att väggar rasar, men de värsta katastroferna har kanske redan inträffat. Ett bra exempel är just Schola Armaturarum, ”huset som rasade”. Denna byggnad är i sig ett fantastiskt exempel på Pompejis katastrofer. Vid undersökningar av huset har man kunnat se att detta hus skadades allvarligt redan vid jordbävningen år 62.  På bilder från de första utgrävningarna av byggnaden, 1915, kan man se att även vulkanen gick hårt åt denna konstruktion, då det inte var mycket kvar av huset då det kom fram ur askan. Schola Armaturarum restaurerades visserligen till en hel byggnad, men huruvida den nya konstruktionen såg ut som den ursprungligen hade gjort under antiken vet vi inget om. Byggnaden fick heller inte stå länge. Detta hus var en av de byggnader som skadades svårt i samband med de allierades bombräder, och en stor del av de få antika lämningar som fanns kvar kom nu att försvinna. Huset återbyggdes ännu en gång på 1950-talet, för att senare åter skadas svårt under jordbävningen 1980. Schola Armaturarum kom alltså slutligen att förstöras helt i samband med raset i november 2010, men det kommer med all sannolikhet att åter byggas upp, så fort den omfattande utredningen om vem som egentligen bör ställas till svars för denna katastrof har slutförts.

Schola Armaturarum, tidigt 1900-tal

Den så kallade Schola Armaturarum Iuventatis Pompeianae vid utgrävningstillfället. (Bildkälla: Notizie degli Scavi di Antichità 1916, s. 430)

Detta är något man måste ha i åtanke när man läser om hur Pompeji rasar. Jo, här har vi ett hus som rasade, men frågan är hur antikt man egentligen kan säga att det var. Vissa menar att anledningen till att det rasade var just att det moderna taket var alldeles för tungt och att en riktig antik byggnad skulle ha klarat sig betydligt bättre. Flera av de byggnader som nu omnämns i media för att det fallit någon sten är också de som bombades under kriget. Det är intressant att se vilket otrolig debatt man då för om den lilla förstörelse som nu inträffat på vad som i själva verket är en modern byggnad, medan man fortfarande förtiger att det antika originalet redan skadats i en tidigare, oerhört mycket mer omfattande katastrof.

Pompeji är alltså en stad vars historia, såväl den antika som den moderna, kantas av perioder av stor förstörelse. Pompeji kommer fortsätta rasa, precis som det alltid har gjort, men det viktigaste är kanske inte alltid att restaurera eller på annat sätt åtgärda skadorna, utan snarare att se till att dokumentera så mycket som möjligt av det antika material som faktiskt finns kvar. Det är naturligtvis viktigt att det satsas medel på att underhålla de fantastiska byggnader som ännu är relativt välbevarade, men det är minst lika viktigt att man lägger stora resurser på forskningen om Pompeji. Vi måste komma ihåg att här handlar det inte enbart om en romersk småstad i Kampanien, utan även den viktigaste källan vi har rörande romerskt vardagsliv. De mesta vi vet om konst, arkitektur och bostadsförhållanden kommer inte från Rom, utan från Pompeji. Tyvärr är det oundvikligen så att Pompejis dagar är räknade. Staden ligger under en aktiv vulkan i ett oerhört jordbävningsdrabbat område, vilket förr eller senare kommer medföra en enorm katastrof av något slag. Vad man inte får glömma är således att det mest fantastiska med Pompeji är att det finns kvar, att det trots alla katastrofer och skador ännu går att besöka som turist eller forskare. Åk gärna till Pompeji, men när du kommer dit, ta dig då tid att studera de antika underverk som här faktiskt finns kvar in situ, och åk inte dit för att beskåda ett hus som inte längre finns kvar, och som i själva verket inte har funnits kvar efter år 79.

Vy över västra Pompeji

Vy över Pompejis västra delar. (Foto: Linnéa Johansson)

Linnéa Johansson är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Historiebruk i bloggar

december 4th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Historia | Sociala medier | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Historiebruk i bloggar)

Av Johannes Daun

Under hösten har studenterna på grundkursen i historia deltagit i en fördjupningsövning där vi i seminarieform bekantat oss med några grundbegrepp och exempel inom historiebruksforskning. Den form av historiebruk vi tittat närmare på är hur historia förmedlas och används i bloggar – både i själva blogginläggen och bland kommentarerna. Den blogg som nagelfarits är Dick Harrisons Historieblogg på svd.se, där han dagligen svarar på historiska frågor.

Bloggformatet möjliggör en dialog genom att man skriver kommentarer till inläggen, och desstuom kan nya inlägg och kommentarer tillkomma hela tiden. På så vis är det en mediekanal som erbjuder aktiv kommunikation med läsarna men också innebär andra förutsättningar jämfört med skriven text i böcker, vilket har fått motivera bloggen som studieobjekt. Många intressanta punkter framfördes av studenterna. I detta blogginlägg har jag försökt samla några av de mest centrala punkterna från våra diskussioner.

En ingång till diskussionerna var att betrakta blogginläggen från Harrison respektive kommentarerna som tillhörande olika historiekulturer. De skiljer sig nämligen på många sätt, exempelvis omfattningen, syftet med att skriva, ämnesvalet, argumentationstekniken och källorna. Kommentarerna skilde sig givetvis även från varandra, men vissa drag tycks vara återkommande.

Vilka inlägg skapar mycket diskussion? Inte oväntat engagerar ämnen som  också i andra sammanhang är laddade, t ex uppfattningar kring nationell identitet och etnicitet. Ett av blogginläggen med tillhörande kommentarer som studenterna undersökte handlade om ”rysshatets” historiska rötter. Bland kommentarerna uppstår meningsskiljaktigheter kommentatorer emellan kring om man ska beskriva svenskar förr som de eller vi. En kommentator skriver:

”Intressant att du skriver ’han som spöade svenskarna’, inte ’han som spöade oss’. Du är tydligen inte svensk.”

Men det är svårt att veta vad som mer generellt skapar kommentarer – diskussionerna i kommentarfältet brukar nämligen lätt kunna ta sidospår, som ämnesmässigt kan uppfattas som riktigt smala. Efter ett inlägg om Cederströms kända målning av Karl XII:s likfärd hamnar två kommentatorer i en detaljerad diskussion om musköters ballistik, där de båda visar på goda sakkunkaper. Och detta är intressant, inte sällan finns mycket goda kunskaper i sak, men argumentationen förs ”frikopplad” från övrig historisk kontext.

Vilken funktion har en blogg som Harrisons, vad är dess syfte? I grund och botten knyter dagstidningarnas hemsidor bloggskribenter till sig för att locka läsare, sprida nyheter och annan information samt skapa stort läsarunderlag för försäljning av annonsplatser. Ett blogginlägg med över 400 kommentarer eller länkningar kan ur ett kommersiellt perspektiv betraktas som lyckat, oavsett innehåll. Dock finns säkerligen också ett tydligt bildande syfte med Harrisons blogg, åtminstone från skribenten själv. Harrison uppdaterar osvikligen sin blogg varje dag, vilket förutsätter en rejäl arbetsinsats. Inläggen bär ofta en tydlig prägel av att vilja reda ut utbredda historiska missförstånd.

Bloggen ligger på SvD:s hemsida. Några studenter har poängterat hur en sådan miljö kan ses som jämförelsevis ordnad – det står i SvD:s intresse att det som skrivs där inte spårar ur. Man kan också se spår av raderade inlägg bland kommentarerna. I vissa andra forum på nätet kan som bekant debattklimatet vara hårdare. Enligt Harrison själv finns det numera ämnen som han i princip inte skriver om längre, just för att ämnena leder till så mycket påhopp och trakasserier mot honom. Klumpiga övertramp i diskussionerna kan relateras till att skribenterna i detta forum är anonyma. Den ende som faktiskt inte är anonym är ju Dick Harrison själv. Även här finns en viktig skillnad mellan akademisk historieskrivning och hur historia används i bloggarna. En grundtanke i alla akademiska sammanhang är att en undersökning, en skrift eller tolkning alltid kan knytas till en upphovsman – som på så vis kan utmanas eller refereras till. Så är inte fallet med bloggkommentarerna. En anonym skribent kan framföra en bestämd åsikt, och dessutom hänvisa till en ofta lika anonym källa. Möjligen underlätter ett sådant förhållningssätt till att ”självutnämnda experter” ofta figurerar. Att de upplevs som självutnämnda har kanske att göra med just det att hänvisningen till källor, undersökningar och andra forskare ser lite annan ut än i akademisk text.

Något som också har diskuterats under seminarierna är hur bloggformatet påverkar textens innehåll. Blogginlägg (av detta slag) är i regel korta, ibland inte mer än 20-30 rader. Dessutom ska inläggen skrivas rakt och kärnfullt, på ett för läsaren tilltalande sätt. Det förutsätter givetvis genvägar och förenklingar, samtidigt som det säkert är en viktig träning för historiker, som ju ofta uppmanas att skriva både kortfattat och inte alltför invecklat. Å andra sidan står blogginlägget i en annan rang än kommentarsfältet. Bland kommentarerna är utrymmet än mer knappt, och man skriver med (och mot) åtminstone tiotals andra personer, som ofta vill sticka ut eller få sista ordet.

Det finns som synes många intressanta aspekter att ta upp kring denna typ av historiebruk. Mycket annat intressant, som inte togs med här, lyftes givetvis också fram under seminarierna. Och att dessa sammanfattande ord skulle skrivas på institutionens blogg var såklart givet!

Johannes Daun är doktorand i historia.

Riktiga forskare kräver rätt inramning

november 25th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Forskning - (1 kommentar)

Av Linnea Åshede

Det finns tillfällen när man mot alla odds faktiskt känner sig som en riktig forskare, inte bara som en stressad amatör som springer på för många möten och råkar få betalt för det.

Som doktorand i antikens kultur och samhällsliv har jag mitt källmaterial – romerska och hellenistiska konstverk föreställande den mytologiska figuren Hermaphroditus – utspridda på museer och andra institutioner världen över. Nackdelen är att materialet är trasigt och svåråtkomligt, ibland helt försvunnet, fördelen att jag kan motivera varför jag helt enkelt måste slippa undan mötena och åka till Neapel, Berlin, Paris etc. för att se det med egna ögon.

Av alla materialinsamlingsresor jag företagit var den senaste, som gick till Paris för att studera två små bronshermafroditer i Louvrens samlingar, den som i särklass fick mig att känna mig allra mest forskningsmässig. Den som är bekant med de teoretiska trenderna inom humaniora vet att materialitetsforskning just nu är det hetaste: åtskilligt har skrivits om betydelsen av direktkontakt med det fysiska källmaterialet och upplevelsen av materiella omgivningar för forskningsprocessen. Jag kan bara intyga att det stämmer.

Hur miljön omkring en ser ut och hur man bemöts av andra påverkar hur man upplever sig själv. Som relativt ung doktorand (26 år i höst) känner jag mig ofta som om jag bara leker forskare, och när som helst kommer att bli avslöjad. När jag försökte leta mig fram till rätt flygel och ingång på Louvrens gigantiska innergård en kylig oktobermorgon med min ryggsäck, karta och kamera kände jag mig dessutom som en förkommen turist. På tisdagar, när museet är stängt för besökare och i stället tar emot forskare och annat löst folk, är de monumentala hallarna ekande ödsliga. I gengäld pågår en febril aktivitet bakom kulisserna, när alla de konservatorer, arkivarier och intendenter som turisterna aldrig ser kryper fram ur sina lyor.

Känslan av att jag snart skulle få en utskällning för att jag försökte ta mig in när det var stängt försvann dock så snart jag hade uppvisat min GU-legitimation för dörrvakterna. Som genom ett trollslag förvandlades jag från borttappad turist till utländsk dignitär på statsbesök, försågs med tillfälligt passerkort och visades in i det allra heligaste…

… där jag naturligtvis omedelbart tappade bort mig, eftersom min kontakt som skulle komma och möta mig var försenad. Jag knackade följaktligen på första bästa öppna dörr för att fråga om vägen, och lyckades därvid störa självaste direktören för hela Louvren i sin dagliga gärning. Tacksamt nog skrattade han bara, och visade dessutom vägen. (Det är vid sådana tillfällen man mer än någonsin känner sig som en kringsnubblande förvuxen student.)

I sinom tid sammanstrålade jag emellertid med curatorn för Louvrens samling av antika bronser, som förde mig in i ett sådan djup av vindlande korridorer att Ariadnes garnnystan hade tagit slut efter det första trapphuset. Museets utställningssalar består av väldiga, på varandra följande palatsgemak men bakom stängda dörrar lurar ett gytter av labyrintiska passager och arbetsplatser där man säkert skulle kunna irra omkring i en månad utan att hitta ut. Risken är dessutom överhängande att fångas mellan två dörrar och aldrig mer se dagens ljus, eftersom Louvren har en säkerhetsnivå som skulle göra Fort Knox stolt. För att släppa in en storögd svensk doktorand till sina hermafroditer krävdes en halvtimmas promenad genom trappor, korridorer, katakomber, hissar och praktgemak och nyttjandet av oräkneliga nycklar, passerkort och slutligen ett radioanrop till kontrollrummet för att låsa upp förrådsdörren.

Men vilken arbetsplats. Sedan bord och stol hade iordningställts i en stor, härlig, ljus fönsteralkov med utsikt över Louvrens innergård inne i själva Salle des Bronzes frambars hermafroditerna inpackade i silkepapper och jag kunde dra på mig gummihandskarna och sätta igång. Oavsett om tankarna man tänker är desamma så är det något helt annat att tänka dem i ensamt majestät omgiven av tysta montrar i ett gammalt palatsgemak stort som en ordinär lägenhet än att göra det på sitt stökiga kontor, omgiven av pappershögar och ringande telefoner.

Salle des Bronzes, Louvren

Salle des Bronzes (Bronssalen), Louvren (Källa: Flickr/dalbera, licens CC-BY 2.0)

Efter tre timmar av lyckligt antecknande, fotograferande samt vridande och vändande på mina ljuvligt vackra, solida små statyetter hade jag kramp i handen, en av bronserna hade ställt min arbetshypotes på huvudet, gummihandskarna behövde nästan klippas bort från händerna och jag kände mig för kanske första gången som en forskare. Inte bara som doktorand, akademiker eller universitetsanställd utan just som forskare, med allt vad det innebär av lärda traditioner och privilegierad ställning. Det krävs en särskild typ av atmosfär för att inrama den typen av identitet, vilket är en orsak i sig att ta sig tid att företa en forskningsresa någon gång ibland.

Inte minst får man tillfället att observera sig själv i aktion. Samtidigt som jag kände mig som en äkta forskare upptäckte jag att jag inte var en riktigt så ”god” forskare som jag inbillade mig. Efter att ha suttit hemma och skrivit metodreflektioner om hur jag absolut inte vill lägga beslag på mina konstverks röst och styra vad de kan säga märkte jag nämligen att jag, när bronserna bars fram, satt och tänkte ”ställ inte till besvär för mig nu!” – vilket den ena naturligtvis omgående gjorde. Som alltid när man har snickrat ihop en prydlig liten hypotes uppenbarar det sig en figur som tvärt motsäger den.

Och ingenting kunde förstås ha fått mig att känna mig mer grundläggande tillfreds med livet än att sitta där i den palatslika fönsteralkoven och slita mitt hår och kämpa och tänka om, eftersom alla som frivilligt blir forskare någonstans är masochistiskt lagda.

Linnea Åshede är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Logården – studentperspektiv på en forskningsgrävning

november 14th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Logården – studentperspektiv på en forskningsgrävning)

Av Nathalie Nikadon och Linnea Helldner (text) samt Tony Axelsson (foto)

Karleby har under lång tid varit en intressant plats ur arkeologisk synvinkel. Störst uppmärksamhet har de monumentala gånggrifterna fått; Falbygden är den region i Skandinavien som har störst koncentration av gånggrifter.

Logården, eller Karleby63 som är grävplatsens fornlämningsnummer, ligger i en slänt nedanför gånggrifterna. Det är en mellanneolitisk boplats som är samtida med gånggrifterna. Utgrävningar har skett på den här platsen sedan åttiotalet med olika frågeställningar.

Logården

2012 startade ett forskningsprojekt på Logården där man vill försöka kartlägga diet och ekonomiska nätverk under mellanneolitikum. Genom att samla in makrofossil, dvs. 5000 år gamla sädeskorn och ogräsfrön, är det möjligt att utföra olika typer av isotopanalyser. Bland annat kan man utifrån N15-halten diskutera om åkrarna gödslades.

Vi har varit och grävt i Logården i två omgångar, sammanlagt under en period av fyra veckor. Under vårterminen då vi läste arkeologi A bestämde vi oss för att gå sommarkursen Publik arkeologi. Det innebar att vi inte bara skulle gräva utan också öva på att guida och berätta för besökare om vad vi höll på med. Eftersom ingen av oss hade hållit i en skärslev innan kändes det naturligtvis lite nervöst, då vi inte heller hade någon uppfattning om vad man kunde förvänta sig.

Under den första dagen grävde vi i meterrutor och hittade inte ett enda fynd trots att alla andra runt omkring oss gjorde det. Det man sett tidigare under föreläsningar och dylikt gick inte att jämföra med vad vi själva fann i jorden. Dagen därpå började man sakta men säkert kunna urskilja fynden i vattensållet och ganska snart gick det upp för oss att vi troligen slängt bort fynd som vi tolkat som sten, jord och allmänt skräp då det i våra oerfarna ögon varit svårt att urskilja keramikbitarna, flintan och benen från vanliga stenar och jord.

Logården

Vi hade självklart många förväntningar innan vi åkte, men något som aldrig slog oss innan vi verkligen satte skärsleven i marken var hur fysiskt krävande det är att hålla på med det här. Tunga hinkar, lyft, stora stenar och ett springande fram och tillbaka känner vem som helst av, oavsett fysik eller storlek.

Många gånger vill man dessutom gärna överskatta sin fysik och styrka och slänger därför i lite för mycket i hinken, trots att man redan dag 1 borde lärt sig vad man klarar av. Detta kan dessvärre resultera i att man tappar greppet om hinken innan innehållet landat i sållen. Inte för att det hände någon av oss, dock…

Logården

Och så dessa icke ergonomiska arbetsställningar man ständigt befinner sig i! Faktum är dock att det inte var något vi tänkte på under dagen, utan snarare när vi kom tillbaka till vårt tillfälliga hem, slappnade av och kände efter. Anledningen till detta är garanterat på grund av att vi hade fantastiskt roligt under dagarna! Man varken vill eller hinner tänka på det då kropp och huvud har fullt upp med att försöka bearbeta allt annat – intryck, lärdomar och funderingar.

Stundtals under en utgrävning kan det kännas som att man befinner sig i en egen liten värld tillsammans med sina arkeologivänner och man kommer varandra nära på ett unikt sätt. Man behöver hjälpas åt. Ibland för att bära en hink och ibland för att förstå vad man ska skriva på sin anläggningsblankett eller att identifiera en bit keramik. Att man ibland råkar bli slagen av en spade eller ganska ordentligt blöt av sin grannes vattenslang uppe i sållet får man ta. Man kan aldrig planera exakt vad som komma skall utan varje tag med skärsleven är avgörande för hur nästa tag ska se ut. Under nästa centimetertjocka lager jord kan där finnas en vacker keramikskärva, en yxa eller en mörk fläck som kan vittna om människors aktivitet under stenåldern. Att hålla ett föremål ingen annan människa sett eller rört under en sådan lång period är en hisnande känsla.

Logården

Att ha fått vara med och gräva på Karleby63 är bland det roligaste och mest lärorika vi har gjort. Vi har verkligen fått blodad tand för arkeologi nu när vi vet lite mer ”på riktigt” vad det handlar om. Visserligen har man inga häftiga svar som omgivningen vill ha när de frågar ”vad hittade du för något”? För vi har inte varit på skattjakt efter guld och svärd. Det häftigaste vi hittat är det som vi inte kan se och förhoppningsvis fastnat i makroproverna som fem tusen år gamla sädeskorn samt svarta fläckar i marken som kanske kan vara det som idag finns kvar efter ett neolitiskt hus. Men det är detta som är spänningen. Att med hjälp av små pusselbitar kunna se glimtar av vad som hänt på en plats fem tusen år tidigare.

Nathalie Nikadon och Linnea Helldner studerar arkeologi vid Göteborgs universitet.

Fältkurs på Sicilien

oktober 25th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Arkeologi | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Fältkurs på Sicilien)

Av Marcus Davidsson och Gabriel Holdfeldt

I skrivande stund har vi just kommit hem till Sverige efter två intensiva veckor på Sicilien. Tanken var att detta blogginlägg skulle publiceras redan en vecka tidigare, men vi ansåg att det lämpade sig bättre att skriva det efter fältkursens slutförande, så att vi kan ge en bättre helhetsbild över vår resa och dess olika moment.

Under vår vistelse bodde vi på ett hotell i den lilla staden Salemi på västra Sicilien. Orten, som är belägen ca 20 minuters bilresa från vår utgrävningsplats på Monte Polizzo, har gamla anor; bland annat domineras Salemis högsta punkt av en medeltida normandisk borg. Då man spatserar fram längs gatorna i den gamla delen av staden kan man fortfarande skåda den medeltida arkitekturen, vilken uppvisar såväl arabiska som normandiska element i form av exempelvis valvbågar.

Normandisk borg i Salemi

 Normandisk borg i Salemi.

Efter en kanske något ansträngande vandring upp på berget – bilarna kunde vi inte köra hela vägen upp – nådde vi slutligen kursens huvudelement: utgrävningsplatsen. Projektet på Monte Polizzo har pågått sedan 1998 i olika intervaller, för tillfället går det på sparlåga och fungerar som ett kursmoment för studenter på Institutionen för historiska studier. Man har tidigare grävt ut och undersökt fyra olika hus; i anslutning lite högre upp på höjden har man påbörjat undersökningen av ett femte hus. Det var denna byggnad som var föremålet för vår undersökning. Huset är fortfarande inte färdiggrävt och vi vet ännu inte hur stort det har varit, vilket gör det lite svårt att komma med några direkta teorier och tolkningar om byggnaden. Men föremål som malstenar, pithoi (förrådskärl), kokkärl och rester av en härd skulle kunna stärka teorin om en köksdel, förrådsutrymmen eller liknande.

Totalt var vi tio studenter som deltog i kursen: en blandad skara av både helfarts- och halvfartsstudenter samt en som läste på distans, och såväl yngre som äldre deltagare. Under kursens två första dagar gick vi igenom Monte Polizzos historia med projektets grävansvarige arkeolog Nils Ole Sundet och kursledaren, tillika arkeologen Christian Mühlenbock. Vi började med att bekanta oss med omgivningen, titta på de tidigare utgrävningsplatserna som undersökts av amerikaner, engelsmän, danskar och italienare under årens lopp. De flesta utgrävningar kretsade kring själva akropolen (högsta höjden) och dess omgivningar. Det svenska utgrävningsområdet låg bortanför mot en annan höjd som idag används som en fårhage. Ett av momenten var inventering där vi sökte igenom bestämda områden efter olika tecken på byggnadsstrukturer eller föremål ovan mark, exempelvis fyndkoncentrationer. Fynden märktes sedan ut med små flaggor som vi sedan gick igenom med vår norska handledare.

Efter några dagar fick vi äntligen vårt grävtillstånd och kunde därefter börja rensa marken kring hus 5, avtäcka de skyddande näten över murarna och rensa bort all vegetation. Därefter var det dags för själva grävningen, som tog vid där föregående studenter avslutade sitt utgrävningsarbete. Arbetet gav upphov till en del intressanta fynd. I första hand var det keramik och rester av olika kärl, t.ex. botten av en amfora. Det mesta var i bitar men några fynd var mer eller mindre intakta tills de togs upp ur backen. Särskilt porös och ömtålig var den keramik som använts till olika kokkärl och kokplattor. Den var lätt att skilja ut från övrig keramik då den var väldigt grov i magringen och helt svartbränd på ena sidan. Förutom keramik fann vi ett flertal vävtyngder, lite ben, två käktänder, lite bronser i form av fragment och något som eventuellt skulle kunna vara en fibula eller brosch. Samt en järnspik, järnåldern till ära.

Rundvandring på Monte Polizzo

Nils Ole Sundet berättar om Monte Polizzo och dess omgivning under en rundvandring på berget.

Grävning pågår

Grävning pågår.

Skärvor av grekisk kolonial keramik

Siciliens historiska platser är överlag väldigt fyndrika. Man behöver inte titta länge för att hitta keramikskärvor direkt på backen från olika sorters keramik, som i det här fallet med grekisk kolonial keramik.

Men livet är inte bara att gräva upp häftiga saker med en ålder på 2500 år, ett annat viktigt moment är bearbetning av fynden i labbet. Här basar arkeologen och tillika kursledaren Cecilia Sandström. I labbet skall fynden tvättas och sorteras för att sedan registreras i Intrasis – ett specialdesignat datorprogram för att hantera både fynd och de inmätningar vi gjort av grävplatsen med en totalstation (ett digitalt mätinstrument).

Vår två veckor långa vistelse bestod inte enbart av hårt kroppsarbete på berget under en obarmhärtig sol, vi hann även med att besöka flera intressanta historiska platser. Bland dem var den grekiska kolonin Selinunte, där man kan uppleva det restaurerade Heratemplet samt skåda de imponerande ruinerna av ett tempel som innan det rasade måste ha varit av gigantiska proportioner; den under antiken feniciska/kartagiska ön Mozia med sina arkitektoniska lämningar; Segesta med sitt doriska tempel och sin hellenistiska teater; och den medeltida normandiska borgen i Erice, belägen mer än 700 meter över havet.

Ruiner på ön Mozia

Ruiner på ön Mozia.

Chiesa Madre i Erice

Lützendimman ligger tät över Erices kyrka Chiesa Madre.

Heratemplet i Selinunte

Det mäktiga Heratemplet i Selinunte.

Kursen var väldigt givande, att få komma ner till Medelhavet och pröva på arkeologi i ett så pass historiskt område var verkligen en värdefull erfarenhet. Utgrävningsprincipen var fortfarande densamma, men vi märkte att det var betydligt hårdare mark i Sicilien än vi var vana vid sedan tidigare från utgrävningar på Hisingen. En annan positiv aspekt och erfarenhet är själva upplevelsen att se ruiner, teatrar, tempel och föremål på plats. Detta breddar ett perspektiv som annars kan bli något begränsat genom att bara läsa kurslitteratur och/eller se på foton tagna av andra. Det är en sak att läsa om ett tempel, en annan att faktiskt själv gå upp för stegen på ett doriskt Heratempel.

Som helhet är vi helt nöjda med kursen, den flöt på bra och vi lärde oss mycket. Nu kliar det i fingrarna efter nästa utgrävning!

Tempelruiner i Selinunte

Marcus Davidsson och Gabriel Holdfeldt studerar antikens kultur och samhällsliv vid Institutionen för historiska studier. Här sitter de på ruinerna av det stora templet strax bredvid Heratemplet i Selinunte.

Kognitiv historia härnäst?

oktober 8th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Kognitiv historia härnäst?)

Av Kenneth Nyberg

Igår gästades Institutionen för historiska studier av idéhistorikern David Dunér från Lunds universitet som talade om ”Kognitionshistoria: Möjligheter och utmaningar för historieforskningen”. Det blev ett mycket intressant seminarium där både historiker av olika slag, kognitionsvetare och andra deltog.

Dunérs utgångspunkt var att kognitionsvetenskapen gjort stora framsteg de senaste decennierna och att en tvärvetenskaplig kognitionshistoria (eller kognitiv historia) skulle kunna dra nytta av dessa för att bättre förstå människors tänkande – och därmed handlande – i historien. Han menar (och jag håller i princip med om) att vi historiker ofta tvingas hemfalla åt ganska amatörmässiga psykologiska resonemang om människors motiv och mentalitet trots att forskningen idag vet ganska mycket om hur mänsklig kognition fungerar. Dunér hävdar också att historievetenskapen (i bred mening) befinner sig i en fas där vi efter historiematerialism, socialkonstruktivism etc. söker efter nya teoretiska verktyg för att förstå det förflutna, där just kognitionsvetenskap kan vara ett intressant alternativ.

Efter en genomgång av några centrala begrepp och tankegångar för denna nya, utpräglat tvärvetenskapliga forskning – människan som resultatet av en biokulturell samevolution; hur kognitionen är kroppsligt förankrad, situerad och distribuerad; betydelsen av kategorisering, metaforer och intersubjektivitet för det mänskliga tänkandet – landade Dunér i en plädering för hur kognitionsvetenskapliga insikter kan användas för att bättre studera människors tankeprocesser, sinnen, känslor, språk med mera. Frågorna och diskussionen efteråt handlade om hur kognitiv historia egentligen skiljer sig från tidigare ansatser, hur man undviker enkel biologism respektive konstruktivism och vilken roll källorna har. Det tema som återkom i Dunérs respons på flera av dessa frågor var den kognitiva historiens starka fokus påinteraktionen mellan människor och deras omgivning i vid bemärkelse, inklusive de miljöer och lämningar, de källor, som vi använder för vår forskning.

Som Christer Ahlberger påpekade i en kommentar innebär detta synsätt att källorna inte längre ses som passiva spår eller återspeglingar av det som hänt, utan de får en direkt skapande, performativ roll då de är en aktiv part i den interaktion som vi undersöker. Sammantaget tycker jag detta är ett mycket intressant perspektiv som söker uppnå en så nyanserad förståelse av den mänskliga historien som möjligt genom att (som Dunér uttryckte det) ”väva ihop” det bästa från flera olika vetenskaper. Hur genomförbart det är och vilka nya möjligheter det eventuellt kan erbjuda i praktisk forskning återstår att se, men utan tvivel är detta bara början för kognitiv historia.

Kenneth Nyberg är docent i historia.

Av Sara E. Ellis Nilsson

Den 22–23 augusti fylldes Institutionen för historiska studier i Göteborg med många nya ansikten. Samtliga samlades för att delta i årets PREMODS-workshop, den tredje av sitt slag, som i år anordnades av några av PREMODS-nätverkets medlemmar från Göteborg.

Vad handlar då ”PREMODS” om?

Det nordiska/skandinaviska doktorandnätverket PreModern Doctoral Students (PREMODS) grundades 2011 på ett nätverksmöte i Umeå och består idag av knappa hundratalet doktorander som genom sitt avhandlingsarbete berör det förmoderna (vilket i detta sammanhang inkluderar hela perioden före 1800).

Syftet med nätverket är att etablera en ny kontaktyta för doktorander med liknande forskningsintressen och på så sätt främja vetenskapligt utbyte. Vår målgrupp är doktorander vid nordiska lärosäten som bedriver forskning på den förmoderna perioden samt doktorander vid utomnordiska lärosäten som forskar om förmoderna ämnen som anknyter till Norden. Doktoranderna kan därmed ägna sig åt så skilda tidsperioder som 1800-talet till medeltiden och ända till antiken, men har ändå flera gemensamma beröringspunkter som forskningsobjekt, metod och teorianvändning.

Genom nätverket stärks dessa doktoranders position i forskarsamhället och en känsla av samhörighet skapas som kan vara till nytta både under doktorandtiden och därefter. Detta sker genom såväl kunskapsmässiga utbyten som strategiska samarbeten, varav ett är den årliga workshopen som organiseras av doktoranderna själva. Allt arbete kring att organisera möten och hålla igång nätverket genom mejlinglistan och dylikt sköts av doktoranderna inom nätverket.

Grundtanken är att nätverket drivs av doktorander för doktorander och att nätverket inte inkluderar disputerade forskare i vare sig organisation eller verksamhet är ett medvetet val. Diskussionsklimatet ska präglas av en prestigelös nivå där doktorander öppet och fritt kan diskutera sin forskning och relaterade problemen. Närvaro av seniora forskare riskerar att skapa inre hierarkier och påverka diskussionsklimatet.

PREMODS workshop 2013 – diskussioner i dagarna två

Kärnverksamheten är således den årliga workshopen som hålls på olika lärosäten och organiseras av PREMODS-doktoranderna på lärosätet. Bakom årets workshop stod tre doktorander på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet: Sara Ellis Nilsson, Kim Olsen och Brita Planck. Arrangemanget finansierades med stöd av Riksbankens Jubileumsfond och Institutionen för historiska studier bistod generöst med lokaler och annan hjälp. Årets tema var teori och teorianvändning i förmodern kontext.

Deltagarna samlades under två dagar för att nätverka och diskutera hur man applicerar teorier – som ofta har utvecklats för moderna förhållanden – på förmoderna samhällen och material. Själva workshopen bestod av tre sessioner, där deltagarna i lugn och ro kunde diskutera såväl de teorier de själva använde sig av, som mer övergripande teoretiska spörsmål. De vetenskapliga debatter som följde var livliga och alla var eniga om att de hade haft bra och givande meningsutbyten. Diskussionerna rörde sig om allt från ifrågasättande av teoribehovet till problem med att skapa förklaringar för historiska händelseförlopp och hur den enskilda forskaren påverkar resultat. Dessutom noterades det att många av de termer och teorier som vi har till hands är eurocentriska och i behov av granskning eller uppdatering.

Under den avslutande gemensamma diskussionen enades alla om att det inte är fördelaktigt att bedriva forskning som är för teoridrivande. Teori är ett av många verktyg som forskare har för att bedriva sin forskning, nå fram till en lämplig metod eller hitta en förklaringsmodell. Dessutom påpekades det att ”people in the past were not all stupid”, vilket kan vara en klok utgångspunkt när man beskriver händelseförlopp eller beslut i det förflutna.

Deltagarna fick även en presentation av Svensk nationell datatjänst (SND) av forskningssamordnaren, Stefan Ekman. För mer information om hur SND kan bidra till historisk forskning, besök deras hemsida (http://snd.gu.se/sv/om-oss).

Workshopen avslutades med ett nätverksmöte där det fortsatta arbetet säkerställdes bland annat genom att Uppsala universitet utsågs till arrangör av nästa års workshop och utnämning av kontaktpersoner vid alla inblandade lärosäten. Dessutom påbörjades planering av några sessioner vid det Svenska historikermötet i Stockholm och ett extra nätverksmöte vid det Nordiska historikermötet i Joensuu 2014.

Således tömdes institutionen, där nya bekantskaper hade stiftats och framtida projekt hade inletts. En givande workshop fick ett framgångsrikt slut.

Sara E. Ellis Nilsson är doktorand i historia.

Vidare info:

Om du är doktorand och är intresserad av att vara med i PREMODS-nätverket, skicka ett mejl till PREMODSnetwork (snabel) gmail.com eller anmäl dig till mejlinglistan genom att skicka ett tomt mejl till premods+subscribe (snabel) googlegroups.com.