Header

En samtidig världshistoria – en jordenruntresa på fyra år

15 Maj-2014 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Arkeologi | Historia | Utbildning

Av Maria Sjöberg

En samtidig världshistoriaNu är den klar, äntligen. Ett fyraårigt bokprojekt med 41 författare från olika lärosäten i Sverige, där alla skrivit sina kapitel vid sidan av sina ordinarie tjänster, har nu tryckts och det utgivande förlaget, Studentlitteratur i Lund, håller nu som bäst på att marknadsföra boken. Fast en lärobok värd namnet blir egentligen aldrig klar. Kontinuerlig uppdatering och revision, som baseras på förändrade forskningslägen och synpunkter från studenter och lärare, är en förutsättning för att boken ska komma till nytta. Dessutom, om en bok ska leva upp till Högskolelagens bestämmelse, att undervisning vid universitet och högskola ska vara knuten till aktuell forskning, krävs återkommande revideringar. Så helt klar blir boken aldrig och det bör den inte bli heller; en lärobok måste vara en levande produkt. Likväl är det befogat att se utgivningen i mars 2014 som målsnöret på en över fyra år lång resa. I en tillbakablick på den resan vill jag tydliggöra motiven bakom bokens tillkomst. Jag börjar från början.

2010: Utgångsläget var att de flesta lärosätena använde ett amerikanskt översiktsverk om världens historia. Sådana är både informativa och rikt illustrerade, och de är alls inte dåliga. Men det fanns problem. Ett var att perspektiven utgick från förhållandena i Europa och i USA, alltså det område som i vid mening kan kallas för Västerlandet. Eftersom författarna var verksamma i detta kulturområde var det förstås inte så konstigt och hade heller inte behövt vara ett problem om det inte vore så att förhållandena i Västerlandet uppfattades som självklara prototyper för världen i övrigt. Ett annat problem var att världens äldsta historia fick så lite utrymme. Ett tredje var frånvaron av genusperspektiv. Frågan väcktes om hur en världshistoria skulle kunna konstrueras, som inte var behäftad med dessa brister.

2011: Sagt och gjort. För att komma ifrån en västerländsk tyngdpunkt och även frigöra texten från det som norska historiker har benämnt metodologisk nationalism, det vill säga att historikernas perspektiv ofta utgår från villkoren i det egna hemlandet, måste det geografiska rummet bli ett annat än gängse. I Fernand Braudels anda (utan jämförelse i övrigt) fastnade jag för att låta haven vara det geografiska ramverket.[1] Världshaven är fem: Stilla havet, Indiska oceanen, Atlanten, Antarktiska oceanen och Norra Ishavet. De två polarhaven fick dock utgå. I stället fick bihaven Medelhavet samt Nordsjön och Östersjön egna kapitel. Genom att knyta historiska processer till områdena runt nämnda hav var tanken att vår tids nationsgränser skulle tonas ned. Utifrån den aspekten blir det också naturligt att lägga särskild tonvikt vid kontakter runt haven. Kommunikation och kulturmöten, fredliga som konfliktartade, spelar alltså en stor roll i de olika kapitlen. Jordens olika landområden skulle därmed kunna bli belysta från varierande havshorisonter, något som bättre motsvarar en historisk verklighet än våra dagars nationsgränser. Nackdelen är förstås att vissa områden och centrala moment i historien behandlas på flera ställen, vilket kan kännas som onödigt upprepande.

En sådan bok kan inte skrivas av en ensam författare. Här behövdes experter på respektive område och tid, som också har erfarenhet av, och intresse för, undervisning. Märkligt nog var det inte särskilt besvärligt att få fatt på intresserade författare. Med stor entusiasm skred de dessutom till verket, för att först så småningom upptäcka hur svårt det egentligen var att åstadkomma en nyskapande text på bokens övergripande tema.

2012: I mars detta år samlades nästan alla författarna för att gruppvis diskutera varandras preliminära skrivningar. Stämningen var god men att arbetet var långt ifrån färdigt stod snart klart. Med seminariediskussionerna i bagaget for alla hem för att fortsätta skrivandet. Nya versioner levererades. Mot slutet av året var det så dags för referensgruppens bedömning. Tore Linné Eriksen, Oslo, Holger Weiss, Åbo, Maria Ågren, Uppsala och Eva Österberg, Lund, gjorde en heroisk insats genom att grundligt läsa den vid det laget mycket tjocka manuskriptbunten och komma med kritiska men samtidigt konstruktiva synpunkter. Referensgruppens uppfattningar skickades ut till var och en som därmed fick hjälp att komma vidare. Tore Linné anmärkte bland annat på att imperialismen behandlades så styvmoderligt, att han lät sig övertalas att själv skriva ett sådant avsnitt. Resultatet utgör en intressant fördjupning i boken.

2013: Slutskrivandets år innebar att åtskilliga versioner av allas texter transporterades virtuellt fram och tillbaka mellan huvudredaktör, delredaktör, författare och förlag. Korrigeringarna var många och arbetet var hektiskt. Även arbetet med att rita kartor och skaffa fram bilder intensifierades. Men det riktigt stora under slutåret var att utforma bokens pedagogiska material. Kenneth Nyberg satte samman nyckelbegrepp till varje kapitel och producerade underlag för bokens webb samt läste korrektur. Det var en mycket stor och tidsödande insats. Ett erkännande för projektet var att boken det här året erhöll Kurslitteraturprisets hederspris.

2014: Månaderna för bokens utgivning var en väntans tid. In i det sista var det smärre saker som skulle ordnas. Resultatet är en forskningsaktuell lärobok som till skillnad från föregångarna diskuterar genusaspekter på världens historia och heller inte behandlar historien utifrån uteslutande en västerländsk horisont. Dessutom ägnas stort utrymme åt människans allra äldsta tider. En av poängerna med det är att det då framgår hur intimt våra uttolkningar av det förflutna är knutna till vår egen samtid. I stället för att (som en del av föregångarna) gömma undan denna påverkan är det enligt min mening viktigt att visa just samtidsberoendet; historien är inte given, den förändras hela tiden.

Ordet samtidig i bokens titel syftar på att författarna utgår från samtidsaktuella perspektiv i sina kapitel och att de även tydliggör dem. För vem hade möjlighet att uttolka världens historia utifrån exempelvis ett genusperspektiv på 1800-talet? Ordet samtidig har också med kommunikationsaspekten att göra. Genom havsörnens vidsynta blick tydliggörs historiens många parallella processer. Beror sådana på kontakter mellan samhällen eller på interna förhållanden? Frågan kan nog inte fullständigt besvaras, och så sker inte heller i boken, men den bör diskuteras. Kanske En samtidig världshistoria kan vara början på en sådan diskussion?

Maria Sjöberg är professor i historia. För mer om boken En samtidig världshistoria se reportaget om denGU-journalen nr. 3 2014.

[1] Fernand Braudel, Medelhavet och Medelhavsvärlden på Filip II:s tid, Furulund 1997.

Följ bloggen med RSS Kommentering avstängd.

2 kommentarer

  • Lucas säger:

    Intressant läsning och nu blev jag väldigt sugen på att köpa boken! Låter som att boken skulle vara bra underlag för undervisning, även på gymnasienivå!

  • David säger:

    Spännande. Historien lever ju ständigt i nuet så det känns som en intressant vinkling.