Header

Från boplatsen La Draga till gruvan i Gavà – reflektioner från ett Erasmusutbyte

april 25th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Samverkan | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Från boplatsen La Draga till gruvan i Gavà – reflektioner från ett Erasmusutbyte)

Av Anna-Carin Andersson och Håkan Karlsson

Alltsedan sommaren 2013 har Institutionen för historiska studier vid GU ett Erasmusavtal med den arkeologiska institutionen vid Universitat Autònoma de Barcelona. Ett antal lärare vid vår institution har redan deltagit i Erasmusutbytet och i början av april 2014 genomförde författarna till denna text ett veckolångt besök på institutionen i Barcelona inom ramarna för avtalet. Detta besök inkluderade såväl genomförandet av ett antal seminarier där egna forskningsresultat presenterades, besök på institutionens laborativa avdelningar, likväl som exkursioner till ett par av de platser där institutionen genomför projekt- och undervisningsbaserad fältverksamhet.

Vår presentation av olika teoretiskt orienterade seminarier och föreläsningar, vilka berörde teman såsom arkeologins och kulturarvets samtidspolitiska dimensioner, väckte viss uppmärksamhet mot bakgrund av förhållandet att vår katalanska samarbetsinstitution primärt är tekniskt och laborativt orienterad. Denna inriktning innebär dock samtidigt att man har mycket väl utbyggda laborativa resurser för en rad olika naturvetenskapliga analysmetoder, exempelvis vad gäller pollen-, keramiskt och osteologiskt material etc. Man har vidare en omfattande experimentell verksamhet, med fokus på olika former av rekonstruktionsförsök, t.ex. vad gäller förhistorisk keramik, stenmaterial, byggnadsteknik och landskapsrekonstruktion. De laborativa resurserna används för inhämtandet av kommersiella uppdrag från olika arkeologiska aktörer men primärt används de i undervisningen och i samband med de projektbaserade fältundersökningar institutionen bedriver. Flera av de katalanska kollegorna påtalade vikten av att teoretiska resonemang kopplas samman med de naturvetenskapliga metoderna.

Hundskelett under analys vid UAB

Ett hundskelett under analys vid det osteologiska laboratoriet på den arkeologiska institutionen vid Universitat Autònoma de Barcelona. (Foto: Håkan Karlsson)

Institutionen bedriver projektbaserade fältundersökningar primärt på två ställen i Katalonien och dessa undersökningar utgör även grunden för de utbildningsbaserade fältmomenten. Den första av dessa platser är den neolitiska boplatsen La Draga – från cirka 5000 f.Kr. – som institutionen undersökt från 1991 och där undersökningar fortfarande äger rum. Boplatsen är belägen cirka 10 mil norr om Barcelona i direkt anslutning till lokalsamhället Banyoles och den återfinns vid strandkanten av Kataloniens enda större insjö, Estany de Banyoles. Denna lokalisering har varit avgörande både för boplatsens etablering under stenåldern och för dess exceptionellt goda bevarandeförhållanden.

Det var också denna placering som lede till dess upptäckt år 1991 i samband med konstruktionen av anläggningar inför 1992 års olympiska spel vars roddtävlingar ägde rum på Estany de Banyoles. Undersökningarna av La Draga har tack vare de goda bevarandeförhållandena – där den intilliggande sjöns vattennivå inneburit att de neolitiska lämningarna varit vattendränkta i en syrefattig miljö – bidragit med ett unikt neolitiskt material. Detta gäller framförallt olika former av organiskt material såsom träredskap, rep och snören, rester efter byggnader i form av trästockar samt mängder med växtlämningar och fröer. Det förhållandet att platsen ligger i direkt anslutning till lokalsamhället Banyoles har också inneburit mycket goda förutsättningar för olika typer av publik arkeologi och man har därför (re)konstruerat ett antal av de neolitiska byggnader man återfunnit. Dessa är centrala vid olika publika aktiviteter bland annat tillsammans med skolklasser och andra intresserade.

Vattenfyllt schakt vid boplatsen La Draga

Ett av de vattenfyllda schakten vid den neolitiska boplatsen La Draga. (Foto: Håkan Karlsson)

Rekonstruerade stenåldershus, La Draga

Rekonstruerade stenåldershus vid den neolitiska boplatsen La Draga. (Foto: Håkan Karlsson)

Den andra platsen där institutionen bedriver projektbaserat fältarbete är den neolitiska gruvan vid lokalsamhället Gavà beläget några mil söder om Barcelona i närheten av flygplatsen El Prat. De förhistoriska gruvorna upptäcktes år 1975 i samband med konstruktionen av hyreshus i Gavà och institutionen har varit involverad i undersökningarna av den förhistoriska lämningen sedan slutet av 1970-talet. Gruvan som kronologiskt är från cirka 3000–4000 f.Kr. består av ett större antal schakt där man under neolitikum brutit den grönfärgade fosfatmineralen variscit vilken under stenåldern primärt användes för tillverkning av smycken och i förädlad och oförädlad form som bytesmaterial i den lokala neolitiska handeln. Gruvorna rymmer olika former av lämningar efter brytningen av variscit och efter bearbetningen och förädlingen av densamma, likväl som efter de människor som arbetade med gruvdriften, exempelvis i form av olika redskap men även av begravningar i gruvschakten.

På platsen har de lokala myndigheterna bidragit med resurser till skapandet av en arkeologisk park och ett museum som invigdes i slutet av 1970-talet. Parken består av en rekonstruktion av den växtlighet som dominerade landskapet under stenåldern och kunskapsunderlaget består av fynd av fröer och pollen som gjorts på platsen. Museet har en spännande pedagogisk utformning med ett par gruvschakt in situ vilka fungerar som centrum för en utställning som behandlar olika förhistoriska teman såsom t.ex. den förhistoriska människans hantverk och hennes naturmiljö samt hur vi som arkeologer kan få fram kunskap om detta utifrån det existerande källmaterialet. Dessa teman behandlas i ett antal fristående montrar/upplevelserum som på ett spännande sätt kombinerar olika multimediaeffekter. I museet finns också kopior av ett par gruvschakt vilka är mycket populära bland de besökande skolklasserna. Även i detta fall har kraft lagts på de publika aspekterna av de förhistoriska lämningarna. Liksom i fallet med La Draga ligger gruvan i Gavà i direkt anslutning till ett lokalsamhälle och de publika dimensionerna är därför mycket utvecklingsbara. Då Gavà är en förhållandevis fattig förort till Barcelona har gruvan och det akademiska intresset för densamma dessutom lett till identifieringsaspekter hos invånarna som är positiva för lokalsamhällets sociala hållbarhet.

Neolitiskt gruvschakt, Gavà

Gruvschakt från den neolitiska gruvan in situ på museet i den arkeologiska parken i Gavà. (Foto: Håkan Karlsson)

Museiutställning i Gavà

Från museet i den arkeologiska parken i Gavà. En av de tematiska montrarna/upplevelserummen. (Foto: Håkan Karlsson)

De skillnader i fokus som föreligger mellan den arkeologi som bedrivs vid Institutionen för historiska studier vid GU och den som bedrivs hos vår katalanska samarbetspartner innebär dock inga hinder utan rymmer enbart möjligheter. Vid våra diskussioner framkom ett antal olika idéer och inför framtiden finns goda förutsättningar för ett konstruktivt möte där vi kan lära av varandra och i praktiska tillämpningar – såsom lärarutbyte och gemensamma projekt, undersökningar och analyser – knyta samman våra olika arkeologiska intressefokus.

På ett generellt plan kan också konstateras att de lärare och studenter som ännu inte utnyttjat de möjligheter som finns till Erasmusutbyte borde göra detta då det är oerhört lärorikt att ta del av, och bidra till, denna form av internationellt akademiskt utbyte och samarbete.

Anna-Carin Andersson och Håkan Karlsson är högskoleadjunkt respektive professor i arkeologi.

Neonskyltar som samtidsarkeologiskt kulturarv

april 3rd, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Neonskyltar som samtidsarkeologiskt kulturarv)

Av Anders Gustafsson och Håkan Karlsson

I slutet av 1800-talet upptäcktes grundämnet neon och det förhållande att denna ädelgas avger ljus när den placeras i ett tunt glasrör som elektrifieras. Detta var en teknisk innovation, och då framställning av både gas och glasrör var billig kom neongasen under perioden 1910–1940 till intensiv användning i kommersiella sammanhang och då mer precist vid tillverkningen av reklamskyltar av olika karaktär. Under 1930-talet kom USA att bli neonskyltarnas centrala hemvist och då inte minst Times Square i New York där havet av neonskyltar blev en turistattraktion.

I samband med andra världskriget och mörkläggningen av städerna avstannade neonskyltarnas expansion och efter kriget kom de successivt att ersättas med andra, mer hållbara och billigare skyltkonstruktioner av plast. Även om neonskyltar fortfarande används både i kommersiella och konstnärliga sammanhang – kanske som en konsekvens av den postmoderna blandningen av kronologier och föreställningsvärldar – så är deras antal idag bara glimrande skuggor jämfört med under storhetstiden.

I den amerikanska nöjesmetropolen Las Vegas gick dock utvecklingen i en annan riktning efter andra världskriget. Under 1950- och 1960-talen kom neonskyltarna att utgöra en viktig ingrediens i stadsbilden och staden förvandlades till något av neonskyltarnas huvudstad. I kasinojättarnas tjänst blev det en sista utpost för en teknik som blivit förbisprungen av andra lösningar. Också i Las Vegas kom dock neonskyltarna med tiden att tappa mark till de nya typerna av plastskyltar, och även om staden ännu idag är en lysande pärla i den karga Nevadaöknen så är det inte primärt neonskyltar som står för ljuset.

I Las Vegas har man emellertid även efter denna nedgång haft ett speciellt förhållningssätt till sina neonskyltar. På olika sätt har man kommit att betrakta dem som en del av stadens kulturarv. Ett initiativ som utmärker detta förhållande är The Neon Museum som grundades 1996 som ett samarbetsprojekt mellan Södra Nevadas konstråd och staden Las Vegas. I inledningsfasen bestod museets aktiviteter primärt av att rädda neonskyltar undan förgängelsen och låta dem få ett fortsatt liv på en före detta industritomt, men idag har verksamheten expanderat på olika sätt. Idag omfattar samlingen, som förevisas i en utomhusutställning, cirka 150 skyltar och guidade turer ges för de ökande turistströmmarna. Museet har också sedan 2012 permanentat ett besökscenter samt deltagit i restaureringen av 12 större skyltar vilka placerats i Las Vegas äldre stadskärna och på Las Vegas Boulevard.

Neonskyltar på Fremont Street, Las Vegas

Rekonstruerade skyltar på Fremont Street. (Foto: Håkan Karlsson)

Det förekommer också andra mer kommersiellt orienterade initiativ i samma anda som ”The Fremont Street Experience”, där man strävar efter att bevara de äldsta delarna av Las Vegas kasinokultur och dess arkitektur i anslutning till Fremont Street i Las Vegas gamla stadskärna. I denna strävan, där man bland annat låtit bygga ett tak över gatan, ingår neonskyltarna som ett centralt och givet inslag och det gäller exempelvis den klassiska skylten föreställande cowboyen Vegas Vic som sedan 1951 pryder den byggnad som tidigare utgjorde Pioneer Club.

Vegas Vic på Fremont Street

Vegas Vic på Fremont Street. (Foto: Håkan Karlsson)

Utan tvekan utgör Las Vegas neonskyltar ett ständigt aktuellt samtidsarkeologiskt kulturarv som kan berätta mycket om 1900-talet. Inte bara med avseende på tekniska innovationers uppgång och fall eller om lokala och globala marknadsföringstekniker utan också om ett helt århundrades sätt att skapa både referensramar och föreställningsvärldar. Historikern Kim Salomon har fångat neonskyltarna på ett bra sätt när han menar att: ”Som metaforer tycks de vara oförgängliga. Magin kring det flimrande ljuset lockar ideligen och förför. De är förvisso inneslutna i en tidskapsel, men deras betydelse omförhandlas kontinuerligt på olika arenor”.

Anders Gustafsson och Håkan Karlsson är docent respektive professor i arkeologi.