Header

Oktoberkrisen levandegjord

januari 29th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Oktoberkrisen levandegjord)

Av Anders Gustafsson och Håkan Karlsson

Den allvarligaste konfrontationen mellan USA och Sovjetunionen under det kalla kriget ägde rum under perioden 14–27 oktober 1962 och inom ramarna för den så kallade Oktoberkrisen. Den 14 oktober detta år upptäckte amerikanskt spaningsflyg att installationen av sovjetiska strategiska kärnvapenmissiler på Kuba var långt gången. Detta innebar en dramatisk förändring av den militärstrategiska maktbalansen mellan supermakterna och under de cirka två veckor krisen – med ett alltmer högljutt vapenskrammel – varade var oron stor för att den skulle utvecklas till en fullskalig militär konfrontation mellan USA och Sovjetunionen.

Oktoberkrisen 1962

Luftvärnsbatteri framför Hotel Nacional i Havanna oktober 1962. (Bild från den utställning om Oktoberkrisen som omtalas nedan.)

Krisen löstes slutligen, efter en amerikansk flottblockad av Kuba, på diplomatisk väg i direkta förhandlingar mellan de två supermakterna och dessas presidenter John F. Kennedy och Nikita Chrusjtjov. Den oskrivna överenskommelsen innebar bland annat att de sovjetiska missilerna på Kuba ”växlades” mot amerikanska missiler i Turkiet, samt att USA förband sig att inte konfrontera Kuba militärt. Vid dessa förhandlingar deltog dock inte representanter för den kubanska regeringen vilket länge har varit ett öppet sår för de kubanska makthavarna. Decenniet efter krisen kom det att påverka relationerna mellan Kuba och dess allierade Sovjetunionen på ett negativt sätt som fortfarande är märkbart. Sålunda var Oktoberkrisen fram till för några år sedan en kraftigt underkommunicerad del av den kubanska historieskrivningen, vilket kunde märkas i allt från skolböcker till museiutställningar.

Detta förhållande förändras dock för närvarande, och som vi skrivit om tidigare här har det samtidsarkeologiska projekt vi bedrivit tillsammans med kubanska historiker och antropologer runt de sovjetiska missilbaserna sedan 2005, bland annat bidragit till att de lokala myndigheterna i provinsen Artemisa valt att återöppna det kulturhistoriska museet i huvudorten San Cristóbal med intentionen att museet bland annat skall fokusera på Oktoberkrisen. Detta samtidigt som det antikvariska och kulturhistoriska värdet hos de närbelägna materiella lämningarna på den före detta missilbasen Santa Cruz de los Pinos framhävs.

Även på andra platser på Kuba börjar dock de materiella lämningarna efter Oktoberkrisen uppmärksammas. Ett sådant exempel utgörs av de arkeologiska utgrävningar som utförts, och den utställning som byggts upp, i trädgården framför Hotel Nacional i Havanna. Hotellet, som sedan sin tillkomst på 1930-talet bebotts av ett stort antal berömdheter från bl.a. politik, idrott och nöjesliv, återfinns på den östra sidan av Havannas hamninlopp. Denna strategiskt belägna plats rymde tidigare en äldre spansk fortifikationsanläggning som tillsammans med Morro-fästningen på den västra sidan av hamninloppet utgjorde ett effektivt lås till hamnen. I samband med Oktoberkrisen kom delar av denna anläggnings tunnel-, grott- och löpgravssystem att återanvändas, förbättras och bestyckas med delvis nedgrävda luftvärnsbatterier. Efter krisen förföll anläggningen, men den har nu grävts ut och en utställning som tematiserar Oktoberkrisen har anlagts i delar av tunnelsystemet och i den centrala Taganana-grottan.

Entré till utställning om Oktoberkrisen, Havanna

Ingången till Taganana-grottan och tunnelsystemet.

Vid sidan av informationstexter innehåller utställningen även materiella lämningar från Oktoberkrisen i form av ammunitionslådor etc. och det går att få guidade turer. I korthet ger utställningen besökaren en fullgod bild av Oktoberkrisen och dess förlopp. Vid vårt besök fungerade historikern Estella Rivas som vår guide, vilket var extra spännande då hon som 18-åring under Oktoberkrisen deltog i försvaret av Havanna och fungerade som flygspanare vid anläggningen. Detta innebar att vid vårt besök blev Oktoberkrisen inte bara levandegjord genom utställningen utan också genom Estellas personliga minnen och berättelser.

Estella Rivas vid utställningen om Oktoberkrisen

Estella Rivas framför en utställningsskärm i Taganana-grottan.

Det finns en önskan hos våra kollegor vid museet i San Cristóbal att utveckla och iscensätta den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos på liknande sätt som man valt att göra med lämningarna vid Hotel Nacional. Det är en utveckling som museet – om de kan få loss nödvändiga resurser – under de kommande åren tänker genomföra tillsammans med lokalbefolkningen och i linje med människors åsikter rörande hur detta kulturarv bäst kan användas som en lokal resurs.

Vårt projekt har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande kulturarvsprocess. Det blir därför i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Anders Gustafsson och Håkan Karlsson är docent respektive professor i arkeologi.

Pompeji – en stad i förfall?

januari 14th, 2014 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Pompeji – en stad i förfall?)

Av Linnéa Johansson

Jupitertemplet i Pompeji

Jupitertemplet i Pompeji med ett snötäckt Vesuvius i bakgrunden. (Foto: Linnéa Johansson)

När jag i höstas tillbringade en månad i Pompeji med att göra en fältstudie för min avhandling noterade jag en märklig sak. Turistantalet slog nu alla rekord, mycket tack vare den slutsålda utställningen Life and Death in Pompeii and Herculaneum som under våren och sommaren visats på British Museum (och som jag tidigare skrivit om på denna blogg). Det som förvånade mig denna gång var vad turisterna var ute efter att få se. Naturligtvis var de erotiska målningarna fortfarande besökarnas favoriter, men efter bordellen, amfiteatern och gipsavgjutningarna av de invånare som inte lyckats fly från katastrofen hade Pompeji nu, lite oväntat, fått en ny attraktion. Vad turisterna frågade efter var inte längre de fantastiska konstverken inne i Vettiernas hus, eller hur man enklast tog sig till de magnifika badanläggningarna. Det som nu plötsligt var minst lika intressant för dem att beskåda var istället ”huset som rasade”.

Den byggnad som här åsyftades var den så kallade Schola Armaturarum Iuventutis Pompeianae, en liten byggnad vars antika funktion vi inte kan vara riktigt säkra på. Då man återfunnit målningar av olika slags vapen har den av vissa tolkats som en lokal där gladiatorerna höll till, medan andra forskare istället menar att det var en helt vanlig skola. Denna lilla byggnad har sedan återupptäckten av Pompeji levt en ganska anonym tillvaro. Den låg förvisso längs med stadens största genomfartsled, den så kallade Via dell’Abbondanza, överflödsgatan, men då byggnaden har ansetts ganska så ointressant jämfört med de magnifika husen runt omkring, har det aldrig bedrivits någon mer koncentrerad forskning just på detta hus och mycket få, även bland oss som forskar om Pompeji, kände nog till speciellt mycket om denna lokal. Allt detta kom att ändras en novembermorgon 2010. Då vakterna i Pompeji anlände till jobbet såg de att nattens skyfall hade medfört att detta hus nu hade kollapsat, något som sågs som en stor katastrof och som inom några timmar kablades ut som en nyhet över hela världen.

Att Schola Armaturarum rasade blev nämligen också starten för en enorm debatt om Pompejis bevarande. Alla anklagade varandra, de anställda i Pompeji ansågs ha brist på kompetens medan de i sin tur menade att det bristfälliga underhållet berodde på för lite resurser. Nu började media intressera sig allt mer för Pompeji ur en helt ny vinkel, nämligen staden som håller på att gå förlorad. Varje sten som föll ner hamnade i den italienska dagspressen, och man började omnämna november som ”Pompejis svarta månad”, beroende på att det under denna period regnade som mest, vilket även bidrog till de största rasen. Allt sedan denna händelse har det rapporterats om ett ras minst en gång i månaden, ofta skrivs det om flera ras under en och samma vecka, och det är inte konstigt att Pompeji nu diskuteras som en stad i kris.

Schola Armaturarum

Platsen där ”huset som rasade”, Schola Armaturarum, tidigare stod. (Foto: Linnéa Johansson)

Men håller då Pompeji verkligen på att falla sönder? Naturligtvis är det många ras, det handlar om en stad på 60 hektar där de flesta murar står oskyddade mot inte bara naturens påverkan, utan även mot turisterna som gärna klättrar upp på dem i jakten på det optimala gruppfotot. Huruvida det verkligen har blivit värre under senare år är dock något som är svårt att svara på. Naturligtvis har det förekommit ras av murar och fresker även tidigare. Skillnaden är bara att nu får detta en uppmärksamhet som kanske inte alltid känns helt befogad.

Det förhåller sig nämligen så att hela Pompejis historia i själva verket kantas av olika skador och katastrofer, flera kända, men många man också gör sitt bästa för att glömma. Redan under antiken drabbades staden av en svår jordbävning år 62, vilken ledde till skador som fortfarande går att se på många av kvarteren. Anledningen till detta skalv var med all säkerhet en stor instabilitet under markytan som bara en kort tid senare, år 79, skulle leda till Vesuvius utbrott, den största katastrofen i Pompejis historia – men också anledningen till att staden idag finns bevarad.

Pompeji begravdes under aska och pimpsten, men inte fruset i tiden som många tror. Tyngden från askan fick i de flesta fall även husen att helt rasa samman. Vid återupptäckten var det sällan man hittade ett hus som såg ut som de vi idag möter i Pompeji. Snarare rörde det sig om totalt kollapsade byggnader, som arkeologerna mödosamt (och ibland med lite god fantasi) lyckades pussla ihop till befintliga byggnader. Först då man lärde sig att det var lämpligast att gräva ut husen uppifrån började man kunna bevara mer av inredningen, eftersom man då kunde rädda de fallna väggarna från att ytterligare rasa in. De tidiga utgrävningarna kantades dock av okunskap och ett större intresse för att hitta skatter än att studera och bevara husen. Ett stort antal hus har idag berövats på sina konstverk. Många togs bort för att förvaras på museet i Neapel, vart andra tagit vägen har vi ingen aning om. Utgrävningarna tog fram Pompeji ur askan, men bidrog också till att många delar av staden nu förlorades för gott till följd av bristen på fungerande konserveringsmetoder.

Under 1900-talets första årtionden hade man emellertid lyckats få fram en teknik som innebar att man nu kunde både bevara, dokumentera, samt restaurera Pompejis byggnader på ett bra sätt. Pompeji började nu även bli ett av Europas mest populära turistmål och en blomstrande turistindustri bidrog till att skapa arbeten och välstånd i den övrigt så fattiga regionen. Allt detta kom emellertid att ändras i och med andra världskriget.

Den 24 augusti 1944, samma datum som Vesuvius traditionellt anses ha fått sitt utbrott nästan två tusen år tidigare, inträffade nämligen den katastrof som kanske mer än något annat har skadat Pompeji. Andra världskriget pågick nu för fullt i Italien och striderna kom att intensifieras allt mer vartefter de allierade närmade sig Rom. Redan några år tidigare hade bomber fallit i området, men utan att skada några av ruinerna. Denna gång var det dock annorlunda; nu var det Pompeji som var själva målet. De allierade hade fått uppgifter om att Pompeji fungerade som vapenförråd för tyska trupper, och under två dagar fälldes runt 150 bomber över ruinstaden. Ett stort antal hus och andra byggnader inne i Pompeji blev nu totalförstörda, och ännu fler kom att skadas svårt. Något av det mest tragiska var att en av bomberna träffade stadens sydvästra hörn, där Pompejis dåvarande museum låg. Här inne förvarades många ovärderliga fynd, betydligt fler än vanligt då man nu även valt att flytta in många lösa föremål från husen dit, i tron att de skulle vara bättre skyddade på museet. Här fanns även Pompejis största dragplåster, originalen av de berömda gipsavgjutningarna, utställda. Museet totalförstördes och även om flera av de viktigaste föremålen, t.ex. ett antal av gipsavgjutningarna, klarade sig så var det ofantliga värden som här gick förlorade. Naturligtvis hade det aldrig funnits några vapenförråd i Pompeji. De allierade var fullständigt felinformerade på den punkten, men just detta att man utgick från att Pompeji användes som förråd hade medfört att man systematiskt försökte bomba de hus som hade tak, då eventuella vapenförråd lämpligast skulle ha gömts undan där. De hus som hade skyddstak var knappast mer troliga att innehålla vapenförråd än andra, dock hade de fått sina tak av den anledning att detta var de finaste byggnaderna som bäst behövde bevaras. Nu blev det istället dessa byggnader som råkade mest illa ut.

De allierades bombningar av Pompeji måste vara en av den moderna tidens största förstörelser av ett kulturarv, men också bland de mest nedtystade. Husen byggdes upp igen och det finns ingen information inne i Pompeji om vilka hus som är original, eller vilka som är rekonstruerade efter kriget. Anledningen till att man än idag håller tyst om denna enorma katastrof är med största sannolikhet att man vill visa upp Pompeji som ett slags arkeologiskt Disneyland. Turisterna vill gärna tro att de går runt i en antik stad som är oförändrad, snarare än att de vandrar runt på en krigsplats som blivit återuppbyggd på 1950-talet. Naturligtvis finns det mycket kvar som är original, men då det inte finns någon information om vad som är original, så är det omöjligt för en icke arkeologiutbildad besökare att avgöra detta.

Epidius Rufus hus efter bombanfall under andra världskriget

Det så kallade ”House of M. Epidius Rufus” efter de allierades bombningar 1943. (Bildkälla: The British School at Rome, Ward-Perkins Collection, call no. WP[PHP]-War01-0056)

Epidius Rufus hus idag

Epidius Rufus hus som det ser ut idag. (Foto: Linnéa Johansson)

Detta är dock inte den enda katastrofen som drabbat Pompeji i modern tid. År 1980 drabbades regionen av en svår jordbävning, det s.k. ”Irpiniaskalvet”, uppkallat efter den stad i Kampanien där den hade sitt epicentrum. Återigen kom Pompeji att skadas svårt. Väggar rasade, fresker pulvriserades och vi måste utgå från att det blev enorma skador även vid detta tillfälle. Hur illa det egentligen var är svårt att säga, det finns inga fotografier från hur det såg ut efter jordbävningen, då man åter förefaller ha gjort sitt bästa för att tysta ner katastrofen. Jordbävningen kom emellertid på sikt att leda till något positivt, nämligen att flera internationella forskarteam nu släpptes in i staden, då det helt enkelt krävdes hjälp med dokumentationen av Pompeji i händelse av att ytterligare ett skalv skulle inträffa.

Så det är i detta ljus man måste se debatten om rasen i Pompeji. Det är tragiskt att väggar rasar, men de värsta katastroferna har kanske redan inträffat. Ett bra exempel är just Schola Armaturarum, ”huset som rasade”. Denna byggnad är i sig ett fantastiskt exempel på Pompejis katastrofer. Vid undersökningar av huset har man kunnat se att detta hus skadades allvarligt redan vid jordbävningen år 62.  På bilder från de första utgrävningarna av byggnaden, 1915, kan man se att även vulkanen gick hårt åt denna konstruktion, då det inte var mycket kvar av huset då det kom fram ur askan. Schola Armaturarum restaurerades visserligen till en hel byggnad, men huruvida den nya konstruktionen såg ut som den ursprungligen hade gjort under antiken vet vi inget om. Byggnaden fick heller inte stå länge. Detta hus var en av de byggnader som skadades svårt i samband med de allierades bombräder, och en stor del av de få antika lämningar som fanns kvar kom nu att försvinna. Huset återbyggdes ännu en gång på 1950-talet, för att senare åter skadas svårt under jordbävningen 1980. Schola Armaturarum kom alltså slutligen att förstöras helt i samband med raset i november 2010, men det kommer med all sannolikhet att åter byggas upp, så fort den omfattande utredningen om vem som egentligen bör ställas till svars för denna katastrof har slutförts.

Schola Armaturarum, tidigt 1900-tal

Den så kallade Schola Armaturarum Iuventatis Pompeianae vid utgrävningstillfället. (Bildkälla: Notizie degli Scavi di Antichità 1916, s. 430)

Detta är något man måste ha i åtanke när man läser om hur Pompeji rasar. Jo, här har vi ett hus som rasade, men frågan är hur antikt man egentligen kan säga att det var. Vissa menar att anledningen till att det rasade var just att det moderna taket var alldeles för tungt och att en riktig antik byggnad skulle ha klarat sig betydligt bättre. Flera av de byggnader som nu omnämns i media för att det fallit någon sten är också de som bombades under kriget. Det är intressant att se vilket otrolig debatt man då för om den lilla förstörelse som nu inträffat på vad som i själva verket är en modern byggnad, medan man fortfarande förtiger att det antika originalet redan skadats i en tidigare, oerhört mycket mer omfattande katastrof.

Pompeji är alltså en stad vars historia, såväl den antika som den moderna, kantas av perioder av stor förstörelse. Pompeji kommer fortsätta rasa, precis som det alltid har gjort, men det viktigaste är kanske inte alltid att restaurera eller på annat sätt åtgärda skadorna, utan snarare att se till att dokumentera så mycket som möjligt av det antika material som faktiskt finns kvar. Det är naturligtvis viktigt att det satsas medel på att underhålla de fantastiska byggnader som ännu är relativt välbevarade, men det är minst lika viktigt att man lägger stora resurser på forskningen om Pompeji. Vi måste komma ihåg att här handlar det inte enbart om en romersk småstad i Kampanien, utan även den viktigaste källan vi har rörande romerskt vardagsliv. De mesta vi vet om konst, arkitektur och bostadsförhållanden kommer inte från Rom, utan från Pompeji. Tyvärr är det oundvikligen så att Pompejis dagar är räknade. Staden ligger under en aktiv vulkan i ett oerhört jordbävningsdrabbat område, vilket förr eller senare kommer medföra en enorm katastrof av något slag. Vad man inte får glömma är således att det mest fantastiska med Pompeji är att det finns kvar, att det trots alla katastrofer och skador ännu går att besöka som turist eller forskare. Åk gärna till Pompeji, men när du kommer dit, ta dig då tid att studera de antika underverk som här faktiskt finns kvar in situ, och åk inte dit för att beskåda ett hus som inte längre finns kvar, och som i själva verket inte har funnits kvar efter år 79.

Vy över västra Pompeji

Vy över Pompejis västra delar. (Foto: Linnéa Johansson)

Linnéa Johansson är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.