Header

Riktiga forskare kräver rätt inramning

25 Nov-2013 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Forskning

Av Linnea Åshede

Det finns tillfällen när man mot alla odds faktiskt känner sig som en riktig forskare, inte bara som en stressad amatör som springer på för många möten och råkar få betalt för det.

Som doktorand i antikens kultur och samhällsliv har jag mitt källmaterial – romerska och hellenistiska konstverk föreställande den mytologiska figuren Hermaphroditus – utspridda på museer och andra institutioner världen över. Nackdelen är att materialet är trasigt och svåråtkomligt, ibland helt försvunnet, fördelen att jag kan motivera varför jag helt enkelt måste slippa undan mötena och åka till Neapel, Berlin, Paris etc. för att se det med egna ögon.

Av alla materialinsamlingsresor jag företagit var den senaste, som gick till Paris för att studera två små bronshermafroditer i Louvrens samlingar, den som i särklass fick mig att känna mig allra mest forskningsmässig. Den som är bekant med de teoretiska trenderna inom humaniora vet att materialitetsforskning just nu är det hetaste: åtskilligt har skrivits om betydelsen av direktkontakt med det fysiska källmaterialet och upplevelsen av materiella omgivningar för forskningsprocessen. Jag kan bara intyga att det stämmer.

Hur miljön omkring en ser ut och hur man bemöts av andra påverkar hur man upplever sig själv. Som relativt ung doktorand (26 år i höst) känner jag mig ofta som om jag bara leker forskare, och när som helst kommer att bli avslöjad. När jag försökte leta mig fram till rätt flygel och ingång på Louvrens gigantiska innergård en kylig oktobermorgon med min ryggsäck, karta och kamera kände jag mig dessutom som en förkommen turist. På tisdagar, när museet är stängt för besökare och i stället tar emot forskare och annat löst folk, är de monumentala hallarna ekande ödsliga. I gengäld pågår en febril aktivitet bakom kulisserna, när alla de konservatorer, arkivarier och intendenter som turisterna aldrig ser kryper fram ur sina lyor.

Känslan av att jag snart skulle få en utskällning för att jag försökte ta mig in när det var stängt försvann dock så snart jag hade uppvisat min GU-legitimation för dörrvakterna. Som genom ett trollslag förvandlades jag från borttappad turist till utländsk dignitär på statsbesök, försågs med tillfälligt passerkort och visades in i det allra heligaste…

… där jag naturligtvis omedelbart tappade bort mig, eftersom min kontakt som skulle komma och möta mig var försenad. Jag knackade följaktligen på första bästa öppna dörr för att fråga om vägen, och lyckades därvid störa självaste direktören för hela Louvren i sin dagliga gärning. Tacksamt nog skrattade han bara, och visade dessutom vägen. (Det är vid sådana tillfällen man mer än någonsin känner sig som en kringsnubblande förvuxen student.)

I sinom tid sammanstrålade jag emellertid med curatorn för Louvrens samling av antika bronser, som förde mig in i ett sådan djup av vindlande korridorer att Ariadnes garnnystan hade tagit slut efter det första trapphuset. Museets utställningssalar består av väldiga, på varandra följande palatsgemak men bakom stängda dörrar lurar ett gytter av labyrintiska passager och arbetsplatser där man säkert skulle kunna irra omkring i en månad utan att hitta ut. Risken är dessutom överhängande att fångas mellan två dörrar och aldrig mer se dagens ljus, eftersom Louvren har en säkerhetsnivå som skulle göra Fort Knox stolt. För att släppa in en storögd svensk doktorand till sina hermafroditer krävdes en halvtimmas promenad genom trappor, korridorer, katakomber, hissar och praktgemak och nyttjandet av oräkneliga nycklar, passerkort och slutligen ett radioanrop till kontrollrummet för att låsa upp förrådsdörren.

Men vilken arbetsplats. Sedan bord och stol hade iordningställts i en stor, härlig, ljus fönsteralkov med utsikt över Louvrens innergård inne i själva Salle des Bronzes frambars hermafroditerna inpackade i silkepapper och jag kunde dra på mig gummihandskarna och sätta igång. Oavsett om tankarna man tänker är desamma så är det något helt annat att tänka dem i ensamt majestät omgiven av tysta montrar i ett gammalt palatsgemak stort som en ordinär lägenhet än att göra det på sitt stökiga kontor, omgiven av pappershögar och ringande telefoner.

Salle des Bronzes, Louvren

Salle des Bronzes (Bronssalen), Louvren (Källa: Flickr/dalbera, licens CC-BY 2.0)

Efter tre timmar av lyckligt antecknande, fotograferande samt vridande och vändande på mina ljuvligt vackra, solida små statyetter hade jag kramp i handen, en av bronserna hade ställt min arbetshypotes på huvudet, gummihandskarna behövde nästan klippas bort från händerna och jag kände mig för kanske första gången som en forskare. Inte bara som doktorand, akademiker eller universitetsanställd utan just som forskare, med allt vad det innebär av lärda traditioner och privilegierad ställning. Det krävs en särskild typ av atmosfär för att inrama den typen av identitet, vilket är en orsak i sig att ta sig tid att företa en forskningsresa någon gång ibland.

Inte minst får man tillfället att observera sig själv i aktion. Samtidigt som jag kände mig som en äkta forskare upptäckte jag att jag inte var en riktigt så ”god” forskare som jag inbillade mig. Efter att ha suttit hemma och skrivit metodreflektioner om hur jag absolut inte vill lägga beslag på mina konstverks röst och styra vad de kan säga märkte jag nämligen att jag, när bronserna bars fram, satt och tänkte ”ställ inte till besvär för mig nu!” – vilket den ena naturligtvis omgående gjorde. Som alltid när man har snickrat ihop en prydlig liten hypotes uppenbarar det sig en figur som tvärt motsäger den.

Och ingenting kunde förstås ha fått mig att känna mig mer grundläggande tillfreds med livet än att sitta där i den palatslika fönsteralkoven och slita mitt hår och kämpa och tänka om, eftersom alla som frivilligt blir forskare någonstans är masochistiskt lagda.

Linnea Åshede är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Följ bloggen med RSS Kommentering avstängd.

1 kommentar