Header

Riktiga forskare kräver rätt inramning

november 25th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Forskning - (1 kommentar)

Av Linnea Åshede

Det finns tillfällen när man mot alla odds faktiskt känner sig som en riktig forskare, inte bara som en stressad amatör som springer på för många möten och råkar få betalt för det.

Som doktorand i antikens kultur och samhällsliv har jag mitt källmaterial – romerska och hellenistiska konstverk föreställande den mytologiska figuren Hermaphroditus – utspridda på museer och andra institutioner världen över. Nackdelen är att materialet är trasigt och svåråtkomligt, ibland helt försvunnet, fördelen att jag kan motivera varför jag helt enkelt måste slippa undan mötena och åka till Neapel, Berlin, Paris etc. för att se det med egna ögon.

Av alla materialinsamlingsresor jag företagit var den senaste, som gick till Paris för att studera två små bronshermafroditer i Louvrens samlingar, den som i särklass fick mig att känna mig allra mest forskningsmässig. Den som är bekant med de teoretiska trenderna inom humaniora vet att materialitetsforskning just nu är det hetaste: åtskilligt har skrivits om betydelsen av direktkontakt med det fysiska källmaterialet och upplevelsen av materiella omgivningar för forskningsprocessen. Jag kan bara intyga att det stämmer.

Hur miljön omkring en ser ut och hur man bemöts av andra påverkar hur man upplever sig själv. Som relativt ung doktorand (26 år i höst) känner jag mig ofta som om jag bara leker forskare, och när som helst kommer att bli avslöjad. När jag försökte leta mig fram till rätt flygel och ingång på Louvrens gigantiska innergård en kylig oktobermorgon med min ryggsäck, karta och kamera kände jag mig dessutom som en förkommen turist. På tisdagar, när museet är stängt för besökare och i stället tar emot forskare och annat löst folk, är de monumentala hallarna ekande ödsliga. I gengäld pågår en febril aktivitet bakom kulisserna, när alla de konservatorer, arkivarier och intendenter som turisterna aldrig ser kryper fram ur sina lyor.

Känslan av att jag snart skulle få en utskällning för att jag försökte ta mig in när det var stängt försvann dock så snart jag hade uppvisat min GU-legitimation för dörrvakterna. Som genom ett trollslag förvandlades jag från borttappad turist till utländsk dignitär på statsbesök, försågs med tillfälligt passerkort och visades in i det allra heligaste…

… där jag naturligtvis omedelbart tappade bort mig, eftersom min kontakt som skulle komma och möta mig var försenad. Jag knackade följaktligen på första bästa öppna dörr för att fråga om vägen, och lyckades därvid störa självaste direktören för hela Louvren i sin dagliga gärning. Tacksamt nog skrattade han bara, och visade dessutom vägen. (Det är vid sådana tillfällen man mer än någonsin känner sig som en kringsnubblande förvuxen student.)

I sinom tid sammanstrålade jag emellertid med curatorn för Louvrens samling av antika bronser, som förde mig in i ett sådan djup av vindlande korridorer att Ariadnes garnnystan hade tagit slut efter det första trapphuset. Museets utställningssalar består av väldiga, på varandra följande palatsgemak men bakom stängda dörrar lurar ett gytter av labyrintiska passager och arbetsplatser där man säkert skulle kunna irra omkring i en månad utan att hitta ut. Risken är dessutom överhängande att fångas mellan två dörrar och aldrig mer se dagens ljus, eftersom Louvren har en säkerhetsnivå som skulle göra Fort Knox stolt. För att släppa in en storögd svensk doktorand till sina hermafroditer krävdes en halvtimmas promenad genom trappor, korridorer, katakomber, hissar och praktgemak och nyttjandet av oräkneliga nycklar, passerkort och slutligen ett radioanrop till kontrollrummet för att låsa upp förrådsdörren.

Men vilken arbetsplats. Sedan bord och stol hade iordningställts i en stor, härlig, ljus fönsteralkov med utsikt över Louvrens innergård inne i själva Salle des Bronzes frambars hermafroditerna inpackade i silkepapper och jag kunde dra på mig gummihandskarna och sätta igång. Oavsett om tankarna man tänker är desamma så är det något helt annat att tänka dem i ensamt majestät omgiven av tysta montrar i ett gammalt palatsgemak stort som en ordinär lägenhet än att göra det på sitt stökiga kontor, omgiven av pappershögar och ringande telefoner.

Salle des Bronzes, Louvren

Salle des Bronzes (Bronssalen), Louvren (Källa: Flickr/dalbera, licens CC-BY 2.0)

Efter tre timmar av lyckligt antecknande, fotograferande samt vridande och vändande på mina ljuvligt vackra, solida små statyetter hade jag kramp i handen, en av bronserna hade ställt min arbetshypotes på huvudet, gummihandskarna behövde nästan klippas bort från händerna och jag kände mig för kanske första gången som en forskare. Inte bara som doktorand, akademiker eller universitetsanställd utan just som forskare, med allt vad det innebär av lärda traditioner och privilegierad ställning. Det krävs en särskild typ av atmosfär för att inrama den typen av identitet, vilket är en orsak i sig att ta sig tid att företa en forskningsresa någon gång ibland.

Inte minst får man tillfället att observera sig själv i aktion. Samtidigt som jag kände mig som en äkta forskare upptäckte jag att jag inte var en riktigt så ”god” forskare som jag inbillade mig. Efter att ha suttit hemma och skrivit metodreflektioner om hur jag absolut inte vill lägga beslag på mina konstverks röst och styra vad de kan säga märkte jag nämligen att jag, när bronserna bars fram, satt och tänkte ”ställ inte till besvär för mig nu!” – vilket den ena naturligtvis omgående gjorde. Som alltid när man har snickrat ihop en prydlig liten hypotes uppenbarar det sig en figur som tvärt motsäger den.

Och ingenting kunde förstås ha fått mig att känna mig mer grundläggande tillfreds med livet än att sitta där i den palatslika fönsteralkoven och slita mitt hår och kämpa och tänka om, eftersom alla som frivilligt blir forskare någonstans är masochistiskt lagda.

Linnea Åshede är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.

Logården – studentperspektiv på en forskningsgrävning

november 14th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Arkeologi | Forskning | Utbildning - (Kommentarer inaktiverade för Logården – studentperspektiv på en forskningsgrävning)

Av Nathalie Nikadon och Linnea Helldner (text) samt Tony Axelsson (foto)

Karleby har under lång tid varit en intressant plats ur arkeologisk synvinkel. Störst uppmärksamhet har de monumentala gånggrifterna fått; Falbygden är den region i Skandinavien som har störst koncentration av gånggrifter.

Logården, eller Karleby63 som är grävplatsens fornlämningsnummer, ligger i en slänt nedanför gånggrifterna. Det är en mellanneolitisk boplats som är samtida med gånggrifterna. Utgrävningar har skett på den här platsen sedan åttiotalet med olika frågeställningar.

Logården

2012 startade ett forskningsprojekt på Logården där man vill försöka kartlägga diet och ekonomiska nätverk under mellanneolitikum. Genom att samla in makrofossil, dvs. 5000 år gamla sädeskorn och ogräsfrön, är det möjligt att utföra olika typer av isotopanalyser. Bland annat kan man utifrån N15-halten diskutera om åkrarna gödslades.

Vi har varit och grävt i Logården i två omgångar, sammanlagt under en period av fyra veckor. Under vårterminen då vi läste arkeologi A bestämde vi oss för att gå sommarkursen Publik arkeologi. Det innebar att vi inte bara skulle gräva utan också öva på att guida och berätta för besökare om vad vi höll på med. Eftersom ingen av oss hade hållit i en skärslev innan kändes det naturligtvis lite nervöst, då vi inte heller hade någon uppfattning om vad man kunde förvänta sig.

Under den första dagen grävde vi i meterrutor och hittade inte ett enda fynd trots att alla andra runt omkring oss gjorde det. Det man sett tidigare under föreläsningar och dylikt gick inte att jämföra med vad vi själva fann i jorden. Dagen därpå började man sakta men säkert kunna urskilja fynden i vattensållet och ganska snart gick det upp för oss att vi troligen slängt bort fynd som vi tolkat som sten, jord och allmänt skräp då det i våra oerfarna ögon varit svårt att urskilja keramikbitarna, flintan och benen från vanliga stenar och jord.

Logården

Vi hade självklart många förväntningar innan vi åkte, men något som aldrig slog oss innan vi verkligen satte skärsleven i marken var hur fysiskt krävande det är att hålla på med det här. Tunga hinkar, lyft, stora stenar och ett springande fram och tillbaka känner vem som helst av, oavsett fysik eller storlek.

Många gånger vill man dessutom gärna överskatta sin fysik och styrka och slänger därför i lite för mycket i hinken, trots att man redan dag 1 borde lärt sig vad man klarar av. Detta kan dessvärre resultera i att man tappar greppet om hinken innan innehållet landat i sållen. Inte för att det hände någon av oss, dock…

Logården

Och så dessa icke ergonomiska arbetsställningar man ständigt befinner sig i! Faktum är dock att det inte var något vi tänkte på under dagen, utan snarare när vi kom tillbaka till vårt tillfälliga hem, slappnade av och kände efter. Anledningen till detta är garanterat på grund av att vi hade fantastiskt roligt under dagarna! Man varken vill eller hinner tänka på det då kropp och huvud har fullt upp med att försöka bearbeta allt annat – intryck, lärdomar och funderingar.

Stundtals under en utgrävning kan det kännas som att man befinner sig i en egen liten värld tillsammans med sina arkeologivänner och man kommer varandra nära på ett unikt sätt. Man behöver hjälpas åt. Ibland för att bära en hink och ibland för att förstå vad man ska skriva på sin anläggningsblankett eller att identifiera en bit keramik. Att man ibland råkar bli slagen av en spade eller ganska ordentligt blöt av sin grannes vattenslang uppe i sållet får man ta. Man kan aldrig planera exakt vad som komma skall utan varje tag med skärsleven är avgörande för hur nästa tag ska se ut. Under nästa centimetertjocka lager jord kan där finnas en vacker keramikskärva, en yxa eller en mörk fläck som kan vittna om människors aktivitet under stenåldern. Att hålla ett föremål ingen annan människa sett eller rört under en sådan lång period är en hisnande känsla.

Logården

Att ha fått vara med och gräva på Karleby63 är bland det roligaste och mest lärorika vi har gjort. Vi har verkligen fått blodad tand för arkeologi nu när vi vet lite mer ”på riktigt” vad det handlar om. Visserligen har man inga häftiga svar som omgivningen vill ha när de frågar ”vad hittade du för något”? För vi har inte varit på skattjakt efter guld och svärd. Det häftigaste vi hittat är det som vi inte kan se och förhoppningsvis fastnat i makroproverna som fem tusen år gamla sädeskorn samt svarta fläckar i marken som kanske kan vara det som idag finns kvar efter ett neolitiskt hus. Men det är detta som är spänningen. Att med hjälp av små pusselbitar kunna se glimtar av vad som hänt på en plats fem tusen år tidigare.

Nathalie Nikadon och Linnea Helldner studerar arkeologi vid Göteborgs universitet.