Header

Kognitiv historia härnäst?

8 Okt-2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia

Av Kenneth Nyberg

Igår gästades Institutionen för historiska studier av idéhistorikern David Dunér från Lunds universitet som talade om ”Kognitionshistoria: Möjligheter och utmaningar för historieforskningen”. Det blev ett mycket intressant seminarium där både historiker av olika slag, kognitionsvetare och andra deltog.

Dunérs utgångspunkt var att kognitionsvetenskapen gjort stora framsteg de senaste decennierna och att en tvärvetenskaplig kognitionshistoria (eller kognitiv historia) skulle kunna dra nytta av dessa för att bättre förstå människors tänkande – och därmed handlande – i historien. Han menar (och jag håller i princip med om) att vi historiker ofta tvingas hemfalla åt ganska amatörmässiga psykologiska resonemang om människors motiv och mentalitet trots att forskningen idag vet ganska mycket om hur mänsklig kognition fungerar. Dunér hävdar också att historievetenskapen (i bred mening) befinner sig i en fas där vi efter historiematerialism, socialkonstruktivism etc. söker efter nya teoretiska verktyg för att förstå det förflutna, där just kognitionsvetenskap kan vara ett intressant alternativ.

Efter en genomgång av några centrala begrepp och tankegångar för denna nya, utpräglat tvärvetenskapliga forskning – människan som resultatet av en biokulturell samevolution; hur kognitionen är kroppsligt förankrad, situerad och distribuerad; betydelsen av kategorisering, metaforer och intersubjektivitet för det mänskliga tänkandet – landade Dunér i en plädering för hur kognitionsvetenskapliga insikter kan användas för att bättre studera människors tankeprocesser, sinnen, känslor, språk med mera. Frågorna och diskussionen efteråt handlade om hur kognitiv historia egentligen skiljer sig från tidigare ansatser, hur man undviker enkel biologism respektive konstruktivism och vilken roll källorna har. Det tema som återkom i Dunérs respons på flera av dessa frågor var den kognitiva historiens starka fokus påinteraktionen mellan människor och deras omgivning i vid bemärkelse, inklusive de miljöer och lämningar, de källor, som vi använder för vår forskning.

Som Christer Ahlberger påpekade i en kommentar innebär detta synsätt att källorna inte längre ses som passiva spår eller återspeglingar av det som hänt, utan de får en direkt skapande, performativ roll då de är en aktiv part i den interaktion som vi undersöker. Sammantaget tycker jag detta är ett mycket intressant perspektiv som söker uppnå en så nyanserad förståelse av den mänskliga historien som möjligt genom att (som Dunér uttryckte det) ”väva ihop” det bästa från flera olika vetenskaper. Hur genomförbart det är och vilka nya möjligheter det eventuellt kan erbjuda i praktisk forskning återstår att se, men utan tvivel är detta bara början för kognitiv historia.

Kenneth Nyberg är docent i historia.

Följ bloggen med RSS Kommentering avstängd.