Header

Historie(ord)bruk

juni 4th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia | Samverkan - (Kommentarer inaktiverade för Historie(ord)bruk)

Av Johannes Daun

Det är ingen nyhet att forskare använder otaliga facktermer – ord som utanför sitt akademiska sammanhang kan framstå som rent fikonspråk. Ämnena på Institutionen för historiska studier är förstås inget undantag. För det första finns en aldrig sinande uppsättning -ismer, metodologiska eller teoretiska begrepp osv. För det andra måste åtminstone historikern brottas med ord som användes förr, men sedermera fallit ur bruk: vad var t.ex. skillnaden mellan en fröken, jungfru, demoiselle och mademoiselle? Men därutöver finns en tredje typ av ibland svårtolkade begrepp, som jag tror historiker såväl som andra akademiker använder ganska oreflekterat, nämligen vardagliga liknelser för forskningsprocessens olika moment. När man väl börjar fundera på de begrepp vi använder framträder en samtidigt färgstark, roande, och lätt förvirrande repertoar.

Matlagning tycks vara en populär liknelse, inte minst när strukturering och genomgång av ett forskningsläge beskrivs.  Ofta hänvisas till en gryta (?) där man ”kokar ner”, ”kondenserar” eller ”destillerar” fram en frågeställning ur ett forskningsläge. Är man lite mer fin i kanten kan processen liknas vid en tratt, ett drinkglas eller kemilektionernas bägare.

Att det är säsong för sparris och andra primörer märks inte bara på matbordet utan även i handfasta råd man hör här på institutionen: ”det saknas en spänstig problemformulering”, eller ”frågeställningen skulle behöva mer spänst”. Har den kanske stått och kokat ner för längre? Att ”ta spjärn mot ett forskningsläge” eller ”hitta en snärtig problemformulering”, är andra sätt att beskriva denna process. Till temat mat kan man också föra utrycket ”man får se upp så att teorierna inte skär sig.” Hur lockande låter förresten ett ”mustigt källmaterial”?

Bohusläns historiska relation till sten har belysts på många vis av institutionens forskare, bl.a. hällristningar från bronsåldern, medeltida kyrkobyggnader och 1900-talets stenindustri. Kanske kan det förklara varför man råder studenter att ”mejsla ut ett pregnant forskningsläge”, ”bryta ut” något från sin kontext, eller ”borra sig in i ett problem”? Kanske är det de maritimt lagda bohuslänningarna som talar om ”vattentäta skott” mellan forskningsinriktningar eller i uppsatsdispositioner?

Men allt är inte bara stenindustri. Från metallhantverk har vi fått liknelser som ”en helgjuten text”, ”drivet formulerad” och ”smälta samman teoretiska utgångspunkter.” Minst sagt metalliskt är uttrycket ”undersökningens teoretiska klangbotten.” Från textilt hantverk har vi fått den klassiska (och oumbärliga) röda tråden.

Vi tillbringar mycket tid framför datorer, böcker och på arkiv. Inte undra på att naturen lockar. Det talas om ”fruktbara källmaterial”, ”avlövas från centrala funktioner”, ”grovhuggen text” och rötter, grenar och avyngling. Kretsloppstänket kommer in i uttryck som ”nedbrytningsprocess” eller ”bryta ner i dess beståndsdelar”, som närmast för tankarna till kompostering. Även jakt är populärt: ”rikta in (eller skruva fast) siktet”, ”skjuta in sig på.” Från jakt är steget inte långt till krigsmetaforer. Häromdagen talades om brofästen och inmutade territorier. Även ”upptrampat forskningsfält” kan ligga nära till hands för militärhistoriker. Det lär även finnas vetenskapliga demarkationslinjer, för historikern att förhålla sig till.

I grunden finns nog en pedagogisk tanke med liknelserna. Man flyttar det torra och abstrakta vetenskapliga språket till ett fylligare och konkretare vardagligt sammanhang. Det är därför inte oväntat att många uttryck kan ordnas in under kategorier som hantverk, matlagning och annan rekreation. Samtidigt måste man förstås vara medveten om att en del alltför målande metaforer kan ha kontraproduktiv effekt, de tillför ju ett redan tungt fackspråk ytterligare en nivå. Min mening är att dessa färgstarka metaforer dessutom har en närmast identitetsskapande funktion, för en stundtals splittrad akademikerkår. Sotare, knallar och rallare hade egna ”språk” och uttryck, så varför inte även de som ägnar sig åt historiska studier?

Johannes Daun är doktorand i historia.