Header

Att avhandla bilder

maj 22nd, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Forskning | Historia - (Kommentarer inaktiverade för Att avhandla bilder)

Av Anders Ottosson

Anders Ottosson, Gymnastik som medicin (2013)Att bilder ibland förmår säga mer än tusen ord är något som få skulle invända mot. När språket inte riktigt räcker till kan visuella uttryck – målningar, fotografier, skulpturer etc. – hjälpa oss kommunicera något som annars skulle blivit osagt eller mindre uttalat. Vad gäller historiska avhandlingar brukar vi dock nöja oss med det skrivna ordet. Illustrationer hålls på ett minimum, vilket närmast är något genrebundet. Formen för det akademiska lärdomsprovet – doktorsavhandlingen – nöjer sig alltså gärna med det skrivna ordet. Och det finns naturligtvis fördelar med det. En myckenhet av bilder, särskilt om de främst har dekorativt värde, kan exempelvis ta uppmärksamhet från centrala resonemang som förs fram i löptexten.

Emellertid hindrar inte detta att man som författare kan känna sig begränsad av det bildfattiga akademiska formatet. Åtminstone var det något jag tidvis upplevde starkt under arbetet med min avhandling Sjukgymnasten – vart tog han vägen? (2005). Under mina år i arkiv och bibliotek hade jag nämligen hittat en mängd vackra gamla fotografier som jag gärna sett med i slutprodukten, men som inte kunde få plats när det färdiga manuskriptet skulle bli till en bok. Sidorna reserverades nästan enbart för bokstäver.

Detta grämde mig. Många av fotografierna visade på något som var centralt för min forskning, det vill säga att sjukgymnastyrket under 1800-talet var ett högstatusarbete för män, något som idag är tämligen okänt. Eftersom en viktig slutsats i avhandlingen var att denna ursprungliga ”manliga” yrkeshistoria inte bara hade glömts utan även gömts för eftervärlden, kände jag att bilder på manliga sjukgymnaster ”in action” kunde lägga en extra dimension till innehållet. Särskilt lyckat ansåg jag att detta var med tanke på att dessa manliga sjukgymnaster aktivt hade jagats iväg från yrket och med dem deras historia. Det skrevs till och med en statlig utredning 1930, som i sitt betänkande rekommenderade regeringen att förbjuda män att bli sjukgymnaster. I en tid när nästan alla formella och juridiska hinder för kvinnligt deltagande i offentligheten hade rivits ned fanns det alltså starka krafter som ville resa en ny könsbarriär – riktad mot män.

Stupsittande Pann-nack-fäst-skakning utförd av Hildur Ling

Stupsittande Pann-nack-fäst-skakning. P. H. Lings dotter Hildur Ling utför rörelsen. Källa: Riksarkivet.

Av den anledningen tyckte jag att fotografierna var så talande att det var svårt att förlika sig med att de fick stå åt sidan i avhandlingen. Lite hårdraget behövdes det ordentligt med bildbevis för att kunna återuppliva männen och vad de faktiskt representerade: starten på en av Sveriges största kulturexporter genom tiderna, det vill säga sjukgymnastyrket och den naturvetenskapligt förpackade ”mekaniska medicin” det en gång representerade.

Stupsittande Underkäksskakning utförd av Hildur Ling

Stupsittande Underkäksskakning. Hildur Ling manipulerar underkäken. Källa: Riksarkivet.

Efter ganska många år har jag nu äntligen lyckats råda bot på det här problemet. Lösningen blev att popularisera avhandlingen till ett format som tillät rikligt med illustrationer. Det blev en ny bok där text och bild fick möjlighet att förstärka varandra. Visserligen har det tagit mycket tid och kraft i anspråk, och jag kan villigt erkänna att arbetet ibland har känts mer än tungt, men nu när boken är klar är tillfredsställelsen i gengäld desto större. Dels naturligtvis för att projektet slutligen kunnat ros i hamn, men dels också för att formatet kanske underlättar för människor utanför universitetsvärlden att tillägna sig frukterna av våra forskarmödor. Det i sin tur kan förhoppningsvis också göra att de får en bättre känsla för vad vi faktiskt gör inne i vårt ”elfenbenstorn”.

I synnerhet det sistnämnda är ett krux vi akademiker ständigt brottas med. Hur göra våra forskningsresultat mer lättkonsumerade utan att för den sakens skull göra alltför mycket våld på våra egna inomvetenskapliga krav? Förhoppningsvis har denna bok nöjaktigt kunnat tillfredsställa båda dessa behov.

Vriststödjande Vristspänning under Hildur Lings överinseende

Vriststödjande Vristspänning. Hildur Ling överser utförandet. Källa: Riksarkivet.

Avslutningsvis vill jag också nämna, att som ofta blir fallet med sådana här projekt, så blev den färdiga boken inte riktig som jag tänkt mig från början, men till det bättre! Det populära anslaget gjorde det möjligt att även låta de kvinnliga sjukgymnasterna bli en del av bildunderlaget. Varför inte lära av historien och inte utestänga ett kön från densamma? Slutet gott, allting gott!

Anders Ottosson är fil. dr och forskarassistent i historia.

British Museums Pompeji-utställning

maj 13th, 2013 | Skrivet av Historiska studier i Antikvetenskap | Samverkan - (1 kommentar)

Av Linnéa Johansson

Det är något visst med Pompeji. Som doktorand arbetande på en avhandling om staden blir jag ofta förvånad över vilket enormt intresse det finns hos allmänheten kring denna antika stad och dess öde. Naturligtvis är det sällan det unika källmaterialet som attraherar den större publiken, utan snarare är det gipsavgjutningarna av de kroppar som begravts under askan, bordellerna, eller rent av hotet från Vesuvius som väcker mest intresse. Vill man vara säker på att skapa en publiksuccé på temat antiken är således Pompeji ett väldigt säkert kort. Att en utställning på temat Pompeji och Herculaneum på British Museum skulle kunna bli en enorm framgång var det väl därför knappast någon som tvivlade på, men trots detta var det nog få som räknat med den näst intill hysteriska uppmärksamheten som Life and Death in Pompeii and Herculaneum nu har genererat.

Intresse utan motstycke

De flesta större utställningar vid British Museum (BM) brukar förvisso åtföljas av en viss mediabevakning, men inget vi tidigare sett går att jämföra med det enorma intresse som den brittiska dagspressen kommit att visa inför fynden från de kampanska ruinstäderna. Redan månaderna innan utställningen slog upp sina portar var det näst intill dagliga reportage, där vi i artikel efter artikel kunde följa hur fynden anlände till London, hur man kämpade med att få in dem genom dörrarna till museet, samt naturligtvis hur utställningen rum för rum, vägg för vägg växte fram inne i ”The Round Reading Room”. Huruvida detta mediala intresse berodde på en genial PR-investering från BM:s sida, eller om det verkligen fanns en läsarkrets till alla dessa artiklar är svårt att säga. Oavsett vilket så bidrog detta garanterat till att öka publiciteten för utställningen. Lagom till premiären hade man sålt över 50 000 biljetter och inom loppet av en vecka tog nästan samtliga biljetter för de två följande månaderna slut.

Kö till "Life and Death in Pompeii and Herculaneum", British Museum

Kö till utställningen Life and Death in Pompeii and Herculaneum på British Museum.

Foto: Kenneth Nyberg

I spåren av utställningen följde också en stor mängd mer akademiskt inriktade aktiviteter. Ett stort antal konferenser, föreläsningar, och workshops har ägt rum, och fler kommer med stor sannolikhet att anordnas innan slutet av september då det är dags för föremålen att åka hem till Neapel igen. I skrivande stund är alla biljetter slutsålda fram tills slutet av juli, och de som finns kvar för den återstående tiden av utställningen kommer garanterat att ta slut innan sommaren. För att kunna bemöta den enorma efterfrågan på dessa biljetter har BM utökat öppettiderna så mycket det är möjligt, men det är redan nu tydligt att alla som önskar besöka utställningen inte kommer att få möjlighet till det. Ett sätt att skapa ytterligare uppmärksamhet, samt att ge dem som inte fått tillfälle till ett besök en chans att ta del av fynden, är satsningen Pompeii Live. Detta är helt enkelt en filmatisering av utställningen, där man enligt reklamen nu kan få en egen visning av den på sin lokala biograf. Denna föreställning kommer att visas på över 250 biografer i England och på Irland, vilket måste anses vara en ganska extraordinär satsning på en museiutställning.

I samband med en av de många Pompejikonferenser som ägde rum på BM, fick jag själv möjlighet att besöka utställningen. Förväntningarna var givetvis stora, speciellt med tanke på att jag nu för första gången skulle få möjlighet att beskåda flera av de fynd som jag diskuterar i min avhandling, vilka tidigare aldrig visats upp. Redan på morgonen på vägen till konferensen, långt innan dörrarna öppnade till själva museet, möttes jag av en lång kö utanför grindarna. Jag fick förklarat för mig att man varje morgon släppte ett litet antal extrabiljetter till Pompejiutställningen och att de personer som nu hoppfullt köade var de som inte lyckats komma åt de ordinarie, nu slutsålda biljetterna. Jag själv skulle antagligen ha varit beredd att göra samma sak om jag inte haft biljetter, men skillnaden är naturligtvis den att jag har som jobb att ägna mina dagar åt Pompeji. Jag utgår från att dessa hundratalet köande personer inte forskar om Pompeji, utan att det helt enkelt var vanliga turister som var villiga att ägna hela sin morgon till att stå i kö för att få möjlighet att se denna utställning.

En publiksuccé med brister

Vad kan man säga om själva utställningen då? Var den verkligen så fantastisk som den brittiska pressen låtit påskina? Jag vet inte om det berodde på de höga förväntningarna, eller på att jag helt enkelt tillhör fel målgrupp, men jag måste erkänna att jag blev oerhört besviken. Naturligtvis var det en utomordentligt påkostad och proffsigt presenterad utställning – något annat hade man inte förväntat sig av BM – men samtidigt var den också väldigt problematisk, inte minst ur ett vetenskapligt perspektiv. Utgångspunkten för utställningen var ”det romerska huset” och mycket riktigt så hade man gjort ett tappert försök att bygga upp ett pompejanskt hus och ställt in de antika föremålen på de platser där man tyckte att de passade lämpligast in. Bortsett från att själva idén är relativt ogenomförbar, då husen i Pompeji har en förmåga att skilja sig en hel del från varandra, så var det också oerhört tydligt att det var föremålen som var i fokus, något som troligen inte var fallet i ett hus i Pompeji där väggmålningar, föremål och inte minst människorna utgjorde en enhet på ett helt annat sätt.

Karboniserad vagga av trä från Herculaneum

Karboniserad vagga av trä från M.P.P. Granianus hus i Herculaneum, första århundradet e.Kr.

© Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei

Vi hade innan föreställningen blivit varnade av mannen som ligger bakom utställningen, Paul Roberts, att vi som kom från den akademiska världen naturligtvis skulle ha ett och annat att anmärka på. Han berättade även att när man inrättade en utställning som skulle anpassas för att ta emot så enorma volymer av besökare som denna hade beräknats att göra, så var det minst lika viktigt att tänka på cirkulationsmönstren i salarna, som på själva kompositionen av montrarna. Att ha ett oerhört spännande föremål i början av utställningen skulle helt enkelt medföra att det blev stopp, vilket självfallet inte fungerar då man var tionde minut släpper in nya grupper. Naturligtvis påverkar krav av dessa slag utformningen av utställningen, men det fanns likväl mycket man kunde ha gjort betydligt bättre.

Ett enkelt exempel är de föremål jag själv studerar och sålunda mest hade sett fram emot att få se, de olika materielgrupper kopplade till kulten i bostadshusen i Pompeji. Denna utställning hade ovanligt många fynd hämtade från denna kategori, men presentationen av dem var rent ut sagt katastrofal. Trots att dessa föremål normalt förekommer i kluster, hade man här valt att placera dem i flera olika salar och montrar. De små gudastatyetter som man normalt hittar i ett s.k. lararium, ett slags miniatyrtempel till husgudarna, var placerade i en glasmonter tillsammans med votivgåvor, medan man i salen bredvid hade ett alldeles utmärkt lararium. Dessa fynd är knappast något som intresserar allmänheten (de flesta utom jag sprang snabbt förbi dem) och det finns därför ingen som helst anledning till att sprida ut dem på detta sätt. Flera andra materielgrupper har behandlats på liknande sätt, vilket jag tycker är ett allvarligt problem då en stor del av besökarna till utställningen är studenter på universitetsnivå, som ges en väldigt felaktig bild av det romerska vardagslivet. Dock kan jag inte påstå att jag har något förslag på hur man skulle kunna presentera föremålen bättre. Hela idén med en utställning av detta slag är att visa upp antika ting. Hur de användes och i vilken kontext de egentligen fungerat har ofrånkomligen en sekundär betydelse.

Utställningens stora dragplåster, smart placerade i sista salen, var de mänskliga gipsfigurerna. Dessa avgjutningar kommer av att man vid utgrävningarna hittade hålrum kring de mänskliga kvarlevorna. Genom att fylla dessa hålrum med gips kunde man få fram perfekta (nåja…) avbilder av hur dessa personer sett ut i dödsögonblicket, något som allt sedan slutet av 1800-talet fascinerat stadens besökare. Gipsfigurerna på BM är inte ens original utan kopior, men likväl så attraherades besökarna betydligt mer av dessa än av de äkta betydligt mer unika föremålen i de andra salarna. Så utställningen fyller väl kanske sin viktigaste uppgift. Besökarna går därifrån nöjda och glada efter att ha fått sett det de har förväntat sig. Huruvida de lärt sig något mer om vardagslivet i Pompeji är däremot diskutabelt.

Gipsavgjutning av hund som omkom i Pompeji år 79 e.Kr.

Gipsavgjutning av en hund som omkom i ”Orfeus hus” i Pompeji vid Vesuvius utbrott år 79 e.Kr.

© Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei

London eller Pompeji?

Det är lätt att vara kritisk mot denna utställning av många anledningar, men samtidigt har BM tillsammans med Soprintendenza Speciale per i Beni Archeologici di Napoli e Pompei gjort en enorm insats vad det gäller att framkalla en medvetenhet och ett intresse för dessa ruinstäder.  I spåren av utställningen har också ett intresse för att faktiskt besöka Pompeji vaknat. Brittiska resebyråer meddelar att antalet bokningar av resor till Italien ökat med över 50% och förbokningarna till biljetter till Pompeji och Herculaneum har skjutit i höjden jämfört med tidigare säsonger. Att även trakterna runt Pompeji och Herculaneum tjänar på denna utställning får således ses som en enorm nytta, samtidigt som de största turistintäkterna troligtvis tillfaller London och British Museum själva.

Skulle jag då rekommendera någon att åka till London för att besöka denna utställning? Tja, är du redan där och lyckas få tag på en biljett, så varför inte? Sitter du hemma och fortfarande befinner dig i funderingsstadiet för en resa så vill jag mena att det finns betydligt bättre alternativ. För ungefär samma pris som det kostar att ta sig till London, kan man enkelt ta sig till Neapel, där man kan besöka det arkeologiska museet, den plats där de flesta av fynden från utställningen i London vanligtvis förvaras. Här finns dessutom betydligt fler föremål än vad det finns i London och då detta är permanenta utställningar så behöver man garanterat inte köa för biljetter. Det bästa är dock att om du åker hit, så har du bara en kort resa med pendeltåget för att även besöka de antika städerna. Hur spännande en museiutställning än må vara så går det nämligen inte att jämföra med ett besök i Pompeji och Herculaneum på riktigt. Här har man husen, gatorna, väggmålningarna och inte minst hela det sammanhang som tyvärr ofrånkomligen går förlorat i en utställningssalong.

Utställningssouvenirer i British Museums butik

Utställningssouvenirer i en av British Museums butiker.

Foto: Kenneth Nyberg

Man möts ibland av argumentet att det är bättre att åka på en utställning, då dessa varar en kort period, medan man kan besöka Pompeji när som helst under året.  Jag är dock inte så säker på att detta verkligen stämmer. Pompeji förfaller mer och mer för var dag som går.  Även om man nu satsar enorma summor på att försöka rädda dessa ruiner så är det bara en tidsfråga innan allt är borta. Pompeji har 44 hektar utgrävda ruiner, och bara väggmålningarna upptar nästan 20 000 kvadratmeter. Det finns ingen möjlighet att bevara allt detta. Ser man dessutom till det faktum att Pompeji ligger under den aktiva vulkanen Vesuvius som vilken dag som helst åter kan vakna, finns det all anledning att skynda sig om man önskar besöka detta område. För en sak kan jag garantera, vill du lära dig något om ett hus i Pompeji gör du det betydligt bättre på plats i staden Pompeji, än vad du någonsin gör i trängseln inne på British Museum.

Linnéa Johansson är doktorand i antikens kultur och samhällsliv.