Header

En dag i Auschwitz

6 Dec-2012 | Skrivet av Historiska studier i Historia | Utbildning

Varje år genomförs en studieresa till södra Polen för lärarstudenter vid institutionen. Detta inlägg, som skrivits av en av de deltagande studenterna, är det andra och sista om årets resa (det förra finns här).

Av Linus Lekander (text) och Pia Lundqvist (foto)

En av dagarna i Kraków spenderar vi helt och hållet utanför stadskärnan, i Auschwitz I och Auschwitz II: Birkenau. På bussresan dit är det svårt att veta vad man ska förvänta sig. Kanske just för att högstadiet, gymnasiet och 60 poäng historia på universitetet redan har lärt oss vad som väntar. Alltsedan grundskolan har vi hört historierna, läst vittnesskildringar, tittat på såväl dokumentärer som dramatiserade spelfilmer och, inte minst, hört tidigare resenärer berätta om deras besök i lägren. Nu är det dags för oss att se det med våra egna ögon.

Innan vi lämnar Kraków alldeles stannar vi till vid minnesmärket över koncentrationslägret Plaszów som var lokaliserat i stadens utkant. Just den här morgonen är det dimmigt, vilket får den dystra historien som platsen inrymmer att kännas kusligt påtaglig.

Minnesmärket i Plaszów

Mitt första intryck när vi kommer fram till Auschwitz är att det är stort. Mycket större än vad jag hade föreställt mig. De mer eller mindre identiska tegelhusen breder ut sig i rad efter rad och vår guide leder oss in i somliga av dem för att berätta om livet, och döden, i koncentrationslägret. Vi får se de bevarade ägodelarna, tågbiljetterna hit som de själva hade behövt köpa, behållarna med cyklon B som användes i gaskammaren, det sammanlagt två ton tunga avrakade håret, barnleksakerna…

Tidigare besökare i lägret brukar säga sig ha funnit någon specifik detalj som berörde dem särskilt mycket. Något på samma gång konkret och symboliskt som fick dem att förstå, känna, kanske rentav brista i gråt. Vår guide uppger att det för honom var fotografierna av alla de intagna, mer specifikt rädslan i deras ögon, som kom att göra det djupaste intrycket på honom. Andra har berättat om deras starka reaktion på dockorna utan ägare eller på håret som egentligen borde höra hemma på levande människors huvuden. För mig blir det den samlade högen av resväskor som till fullo får mig att känna sorg inför allt det vi har fått visat och berättat för oss. De noggrant utmärkta kappsäckarna som de hitförda hade blivit tillsagda att de skulle få tillbaka så snart de anlände till sina nya hem. Informationen på en av väskorna skvallrar om att ägaren inte ens var ett år gammal vid bortförandet. Det är ordet ”Kleinkind”, tyska för spädbarn, på samma väskas lock som slutligen gör det omöjligt för mig att hålla tillbaka tårarna.

Resväskor i Auschwitz I (Stammlager)

Om jag blev överväldigad av storleken på det miniatyrsamhälle som Auschwitz en gång utgjorde är det ändå ingenting mot åsynen av Birkenau som vi anländer till under eftermiddagen. Vi blir på samma gång överväldigade av de enorma ytorna och betryckta över de omständigheter under vilka människor en gång har tvingats vistas här. Sovytorna, toaletterna, vägskälen till en antingen direkt eller fördröjd död… Vår guide visar oss de små vagnarna som offren fördes hit i på den järnvägsräls som leder raka vägen in i lägret. Han visar oss uppmaningarna på sovsalarnas väggar (SEI RUHIG) och de, till skillnad från i Auschwitz I, nedrivna gaskamrarna samt de öppna, vattenfyllda dikena där askan efter offren ligger än idag. Det är svårt att ta in även när man står där mitt framför dem.

Rundvandringen i Birkenau avslutas i lägrets sanitetsanläggning. Vi följer samma väg som de ditforslade en gång tog genom den U-formade byggnaden. Från smutsigt till rent. Genom rakningen, duschrummet, undersökningen och så vidare fram till ett numera inrättat minnesrum över de bortgångna personerna. Mitt i rummet står tre enstaka väggar formade som en triangel med ett kollage av fotografier uppsatt på såväl ut- som insidan. Foton som de intagna hade valt att ta med sig i packningen innan de visste vad som egentligen väntade. Personer och ögonblick i deras liv som förmodligen hade en särskilt stor betydelse för dem. Efter en lång dag av betungande intryck får vi här en välbehövlig chans att låta allting sjunka in. Vi står där länge i tystnad och föreställer oss dessa människors liv innan det så systematiskt berövades dem för mindre än sjuttio år sedan.

Vägg med foton i Auschwitz II (Birkenau)

När vi kommer ut igen har mörkret fallit och dimman lagt sig över de spöklika lämningarna av dödslägret. Raderna av vakttorn ter sig än hotfullare och får mig att känna mig sällsynt liten ute på det vidsträckta fältet. Jag kommer att tänka på ordet Kleinkind igen.

Linus Lekander studerar denna termin på fördjupningskursen i historia inom ramen för sin lärarutbildning. Pia Lundqvist är fil. dr i historia och den lärare vid institutionen som organiserat årets Polenresa.

Följ bloggen med RSS Kommentering avstängd.