Header

Av Håkan Karlsson

Sent på fredagskvällen den 25 november 2016 avled ledaren för den kubanska revolutionen Fidel Castro Ruz vid 90 års ålder. Jag hade möjligheten att uppleva detta historiska ögonblick på plats i Havanna i samband med en forskningsvistelse på Kuba, inom ramarna för ett mångårigt svensk-kubanskt forskningsprojekt om Oktoberkrisen 1962. (Det senaste av flera blogginlägg om detta projekt finns här.)

Dagen efter dödsfallet utlystes en nio dagar lång landssorg på Kuba och landssorg proklamerades, bland annat, även i Venezuela, Nicaragua, Uruguay och Algeriet. På flertalet utländska ambassader i Havanna vajade flaggorna på halv stång – dock inte på den nyligen återinvigda amerikanska ambassaden på Malecón. I Miami festade exilkubanerna som om det inte fanns någon morgondag, och västerländska medier, inte minst de svenska, fylldes snabbt med rapporter och inlägg om en diktators död och de politiska och ekonomiska förändringar som nu borde vara förestående på Kuba efter denne envåldshärskares frånfälle. Denna rapportering och dessa förväntningar saknar dock ofta den historiska dimension som är nödvändig för att förstå både den kubanska revolutionen och det kubanska folkflertalets relation till dess centralfigur.

Kondoleanskö i Havanna

En av köerna till kondoleansböckerna vid José Martí-monumentet vid Plaza de la Revolución i Havanna den 28 november 2016. (Foto: Håkan Karlsson)

Fidel Castro Ruz var inte bara ledare för en socialistisk revolution utan också för den nationella kubanska frigörelsen och för skapandet av en självständig kubansk nation. Med revolutionen förverkligades därför det kubanska folkets strävan efter nationell självständighet från utländsk kolonialism, ansträngningar som pågått i århundraden. Under 1700- och 1800-talen riktades de mot den alltmer försvagade spanska kolonialmakten som efter bästa förmåga tillgodogjorde sig landets resurser, och under 1900-talet mot USA:s politiska överhöghet och ekonomiska utnyttjande av öns tillgångar efter det att landet ”kidnappat” den kubanska frigörelseakten i samband med det spansk-kubansk-amerikanska kriget i slutet av 1890-talet. Det sista koloniala kapitlet innebar dessutom att Kuba fram till revolutionen år 1959 fungerade som den amerikanska över- och medelklassens semesterparadis, ett ställe där maffian tvättade sina pengar inom ramarna för kasino- och prostitutionsverksamhet, och där amerikanska företag kunde bedriva ett ganska ohämmat utnyttjande av befolkningen. Det sista koloniala kapitlet på Kuba avslutades dock i januari 1959 och ett nytt avsnitt i den kubanska historien tog sin början.

Denna nationella dimension som också ryms inom ramarna för den kubanska revolutionen innebär att Fidel Castro, och den rörelse han ledde, kan kopplas inte bara till en nationell befrielseakt utan också till en mer generell latinamerikansk – och delvis också afrikansk – antikolonial frigörelsehistoria och till historiska personer såsom exempelvis Simón Bolívar, José Artigas, José de San Martín, Emiliano Zapata, Miguel Hidalgo, José Martí och Nelson Mandela. Detta bekräftades inte minst av det stora antal latinamerikanska – men också afrikanska – statschefer som talade i samband med den ceremoni som avhölls på Plaza de la Revolución förra veckan. Utan denna nationella och historiska dimension är det svårt att förstå den nuvarande situationen på Kuba och folkflertalets relation till revolutionen och till Fidel Castro.

Kubansk landssorg

Kubansk landssorg. Calle 3, Miramar, Havanna. (Foto: Håkan Karlsson)

Att den kubanska revolutionen, och inte minst dess ledare, genom sitt exempel försvarat den kubanska nationen under mer än ett halvt århundrade, och dessutom utgjort en viktig inspirationskälla för folkliga rörelser och regeringar i stora delar av Latinamerika, har naturligtvis utgjort ett direkt störande moment för den mäktiga grannen i norr. Inte minst framgår det av att densamma, utan att lyckas, försökt att underminera revolutionen genom direkta invasionsförsök (Grisbukten 1961), ett internationellt hårt kritiserat handelsembargo (infört 1960 och ännu i kraft), samt genom ett antal statsfinansierade terrorattentat och mordförsök på dess ledare. Den kubanska nationen har också satts på världskartan genom sitt (för regionen unika) hälso- och utbildningssystem, och genom sitt internationella – många gånger antikolonialistiska – engagemang. På senare tid har det bland annat märkts genom att Kuba stått som värd för de colombianska fredsförhandlingarna och varit pådrivande i försöken att förena de latinamerikanska staterna i en gemensam handelsunion.

Det är ingen hemlighet att det kubanska samhället för närvarande brottas med problem, inte minst av ekonomisk karaktär. Det finns därför naturligtvis nu, liksom tidigare under revolutionens snart 60-åriga historia, olika åsikter om den politiska och ekonomisk riktning Kuba ska ta, har tagit, och i framtiden bör ta. Bland annat på grund av den historia som antytts ovan hindrar dock inte dessa problem att den övervägande delen av den kubanska befolkningen, även om det finns ett utbrett missnöje med den aktuella ekonomiska situationen, är ’Fidelistas’, och att de nu saknar den landsfader (i ordets verkliga betydelse) som Fidel Castro utgjorde för många. Samtidigt framhåller många kubaner att Fidel är fysiskt borta, men att hans arv och hans idéer fortsatt lever vidare.

Graffiti i Havanna

Fidel 90+. Graffiti i Havanna veckan efter dödsfallet. (Foto: Håkan Karlsson)

På betryggande avstånd från händelsernas centrum, i den rika värld som ofta utan närmare reflektion lever gott på den tredje världens tillgångar, kan man naturligtvis roa sig med att dela upp världen i gott och ont och i svart och vitt, men ofta saknar dessa förenklade uppdelningar, och de epitet man väljer att tillskriva olika nationers ledare, ett globalt och historiskt komplicerande djup. Som forskare i den tid som varit är det därför viktigt att söka analysera och belysa ett samtida händelseförlopp och en samtida situation utifrån dess historiska sammanhang. Man kan naturligtvis ha olika åsikter om Fidel Castro, hans liv och hans gärningar, men oavsett den värderingen kommer historien utan tvekan att visa att han kan fogas in som en i raden av stora latinamerikanska antikolonialister. Därför skrev jag tillsammans med miljontals kubaner en sista hälsning i en av de kondoleansböcker som nu finns utplacerade på olika platser i huvudstaden och i övriga delar av landet. Samtidigt fördes askan efter Fidel Castro Ruz i en procession från Havanna till Santiago de Cuba – den omvända riktningen som frihetskaravanen i januari 1959 hade – för att placeras vid sidan av den kubanske frihetskämpen José Martí på kyrkogården Santa Ifigenia.

Håkan Karlsson är professor i arkeologi.

 

Av Tony Axelsson, Håkan Karlsson och Lotta Stenqvist

I ett tidigare blogginlägg har bakgrunden till det arkeologiska sökandet efter Villa San Cristóbal de La Habana på Kuba beskrivits kortfattat, men det kan vara på sin plats att inleda med en kortare historisk resumé.

Den spanska kolonialmakten etablerade sig under det första decenniet av 1500-talet på östra Kuba, bland annat i förvaltningscentrat Baracoa, och under åren 1512–15 expanderade den sitt inflytande genom anläggandet av ett antal bosättningar, så kallade villas, på både de östra, centrala och västra delarna av ön. Flera av dessa initialt blygsamma etableringar växte sedan under de följande århundradena fram som viktiga och centrala stadsbildningar, såsom till exempel Sancti Spíritus, Trinidad de Cuba och Santiago de Cuba, men i fallet med Villa San Cristóbal de La Habana blev utvecklingen en helt annan. Denna etablering existerade bara under åren 1515–1519, innan man av strategiska skäl valde att flytta densamma till öns norra kust och till den naturliga och lättförsvarade säckhamnen i anslutning till nuvarande Havanna.

Kubakarta 1564

Den italienske kartografen Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564 med lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana markerad. (Bildkälla: Wikipedia)

Det projekt som våra historiska och arkeologiska kollegor på Kuba nu startat kan delvis betraktas som relaterat till nuvarande Havannas 500-årsjubileum som äger rum år 2019, och en önskan att försöka lösa den sedan länge outredda frågan rörande den exakta lokaliseringen av det första Havanna. Då Villa San Cristóbal de La Habana utgör det nuvarande Havannas föregångare finns det således en direkt koppling till 500-årsjubileet.

Exakt var Villa de San Cristóbal de La Habana låg har varit ett av de mest studerade och diskuterade historiska temana på Kuba under de senaste 80 åren. Primärt har man arbetat med historiskt källmaterial för att försöka lokalisera platsen och dessa ansträngningar har bidragit med kunskap om en relativ lokalisering till ett område beläget nära sydkusten cirka 4 mil söder om nuvarande Havanna. Samtidigt har den exakta platsen inte gått att finna med dessa metoder. Här kan dock arkeologin, och inte minst de arkeologiska metoderna i form av användandet av instrument såsom magnetometer och/eller georadar vilka kan avslöja strukturer under jord, komma till god användning i kombination med det historiska källmaterialet och arkeologiska utgrävningar.

Mot denna bakgrund genomförde personal från Institutionen för historiska studier i november 2015 en begränsad undersökning med georadar, och geografisk lokaliseringsteknik, av ett område beläget vid La Teresa söder om Melena del Sur (cirka 4 mil söder om nuvarande Havanna). Platsen, Cayo de La Cieba, valdes av våra kubanska kollegor och betraktades som en trolig lokalisering utifrån de historiska källorna och den omgivande naturmiljön. Detta då Cayo de La Ceiba är strategiskt beläget på en ö i floden Mayabeque någon kilometer från havet.

Lokaliseringen av Cayo de La Ceiba

Lokaliseringen av Cayo de La Ceiba. Bildbearbetning av Álvares Portal 2013.

Den yta som undersöktes med georadar var begränsad och resultatet var därför förhållandevis blygsamt. Det förekom anomalier på 0.35-0.50 meters djup på ett antal platser, och dessa behöver undersökas närmare med hjälp av arkeologisk utgrävningsmetodik. Samtidigt omtalar de historiska källorna att den spanska etableringen skedde i anslutning till en redan befintlig, och tämligen omfattande Taínoboplats (olika Taínogrupper var den ursprungliga befolkningen på Kuba innan den spanska kolonisationen). Detta förhållande innebär att man på platsen för Villa San Cristóbal de La Habana också borde finna spår efter denna boplats, exempelvis i form av keramik och andra materiella lämningar. Detta var dock inte fallet vid Cayo de La Ceiba.

Georadarundersökning av av Cayo de La Ceiba

Institutionens georadar vid undersökningen av Cayo de La Ceiba i november 2015. Foto: Håkan Karlsson.

Våra kubanska kollegor kommer utifrån dessa resultat att avgöra huruvida det är befogat att fortsätta arbetet vid Cayo de La Ceiba, eller om man istället ska koncentrera sig på andra troliga platser i närområdet. Projektet går således vidare och det är ett spännande projekt inte minst mot bakgrund av det är ett utmärkt och tydligt exempel på hur de historiska och arkeologiska disciplinerna och dessas respektive källmaterial och metoder kan samverka för att besvara specifika frågor. Det blir tillfälle att återkomma med fler blogginlägg i framtiden.

Tony Axelsson är lektor, Håkan Karlsson är professor och Lotta Stenqvist är masterstudent i arkeologi vid institutionen för historiska studier.

Av Håkan Karlsson

Oktoberkrisen 1962

I ett antal tidigare blogginlägg (123, 4har det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt som författaren och Anders Gustafsson sedan ett antal år bedriver på Kuba presenterats. I korthet kan konstateras att projektet bedrivs tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, och att det fokuserar de materiella och immateriella lämningarna efter Oktoberkrisen (1962) samt dessas kulturarvsaspekter vid ett antal av de före detta sovjetiska kärnvapenbaserna. Detta med målsättningen att bidra till förståelsen av Oktoberkrisen genom att komplettera den övergripande metaberättelsen om densamma med småskaliga materiella och immateriella historier underifrån.

La Cueva de los Portales

I detta inlägg ska jag dock kort uppehålla mig vid ett kulturarv i form av en annan kultur- och naturhistorisk lämning som har ett visst intresse för forskningen rörande Oktoberkrisen. Projektet arbetar dock inte aktivt med den aktuella platsen och dess lämningar, utan den kom istället att besökas i samband med annat fältarbete i närområdet.

Redan år 1960 delades ledningsansvaret för den kubanska armén av strategiska skäl upp i tre geografiskt avgränsade områden. Raul Castro ansvarade för de östra delarna av Kuba, Juan Almeida för de centrala, och Ernesto ’Che’ Guevara för de västra delarna. I samband med Oktoberkrisen 1962 placerades ledningscentralen för det västra militärområdet i grottan La Cueva de los Portales, belägen i anslutning till floden Río Caiguanabo och samhället La Palma, i regionen Pinar del Río. Denna grotta återfinns i det svårtillgängliga bergsområdet Sierra de la Güira, vilket erbjuder en rad militärstrategiska fördelar.

La Cueva de los Portales

La Cueva de los Portales.

Grottan var vid tiden för Oktoberkrisen dock känd sedan länge och reseskildringar och vetenskapliga beskrivningar föreligger sedan början av 1800-talet. Under stora delar av 1900-talet förekom det också en viss turism till grottan och det omgivande bergs- och naturlandskapet. Under Oktoberkrisen uppehöll sig Ernesto ’Che’ Guevara i denna ledningscentral under sammanlagt 32 dagar, i samband med militära fältinventeringar av de västra delarna av Kuba, och för förberedelserna av motståndet mot den amerikanska invasion som var förestående.

Minnesmärke

Minnesmärke utanför grottan.

Under denna tid byggdes trappor till grottans olika avdelningar. Den inreddes också med sovrum och möbler, och det drogs in vatten, el och kommunikationslinjer.

Trappa

Trappa i grottan.

Sovavdelning

Sovavdelningen.

'Che' Guevaras rum

Ernesto ’Che’ Guevaras rum.

Vattentank

Vattentank.

År 1987 utnämndes platsen till kubanskt nationalmonument mot bakgrund av dess naturmiljö, och inte minst som en konsekvens av dess koppling till ’Che’ Guevara. I samband med detta anlades också ett frilufts- och naturturistområde i anslutning till grottan.

Avslutning

Trots att projektet inte arbetar med detta kulturarv så är La Cueva de los Portales och dess materiella lämningar intressanta mot bakgrund av de aspekter projektet beforskar. Detta då de utan tvekan bidrar med en specifik historia förankrad i den materiella och immateriella kultur som till stora delar ”drunknat” i den övergripande metaberättelsen om Oktoberkrisen. Lite källkritiskt kan man dock undra hur ofta ’Che’ Guevara hade tillfälle att spela schack under sin vistelse i kommandocentralen. Skylttexten på bänken anger dock att det var ofta.

"Schackbänken"

”Schackbänken”.

Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Håkan Karlsson är professor i arkeologi vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet.

Av Håkan Karlsson

Oktoberkrisen 1962

I ett antal tidigare blogginlägg (1, 2, 3) har det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt som författaren och Anders Gustafsson sedan ett antal år bedriver på Kuba presenterats. I korthet kan konstateras att projektet bedrivs tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, och att det fokuserar på de materiella och immateriella lämningarna efter oktoberkrisen (1962) samt dessas kulturarvsaspekter. Arbetet har hittills varit koncentrerat till den före detta sovjetiska missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos i regionen Artemisa på västra Kuba, men under det senaste året har projektet också börjat studera de två tidigare baserna vid El Cacho och El Pitirre i regionen Pinar del Rio på västra Kuba. Den 13–15 oktober 2015 deltog författaren vid det första symposiet om den kubanska revolutionens historia (i Havanna), samt den 24–25 oktober 2015 vid den åttonde vetenskapliga workshopen om missilkrisen och dess lämningar (i San Cristóbal). Vid båda dessa tillfällen presenterades projektet och dess resultat.

Fältinsatser vid El Cacho och El Pitirre

Under oktober 2015 genomfördes också fältinsatser i form av inventeringar efter materiella lämningar, samt intervjuer med boende vid de två tidigare sovjetiska kärnvapenbaserna vid El Cacho och El Pitirre i närheten av tätorten Los Palacios i regionen Pinar del Rio på västra Kuba. Detta arbete gav en rad intressanta resultat och här vill jag kort uppehålla mig vid den missilhangar som återfinns vid den före detta missilbasen El Cacho.

El Cacho är den bas som i amerikanska underrättelsesammanhang benämndes San Cristobal 1 och detta var den första bas som upptäcktes av det amerikanska spaningsflyget den 14 oktober 1962. Det är också foton från El Cacho som presenteras på den berömda bilden från sammanträdet i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962 där USA påtalade Sovjetunionens inblandning i utplaceringen av offensiva kärnvapen på Kuba. El Cacho och dess materiella kultur kan således sägas ha utgjort den tändande gnistan för missilkrisen.

Sammanträde i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962

Sammanträde i FN:s säkerhetsråd den 25 oktober 1962. (Bildkälla: National Security Archive, Washington, D.C.)

Hangaren vid El Cacho

Centralt på underrättelsebilderna från 1962 återfinns den hangar där missilerna skulle göras stridsklara genom ett sammanfogande av raketkroppen och den kärnvapenbärande stridsspetsen, samt där de i ett reglerat klimat skulle invänta att bli utkörda till avfyrningsramperna.

Missilhangaren i El Cacho på flygfoto från 1962

Missilhangaren i El Cacho på flygfoto från 1962. (Bildkälla: National Security Archive, Washington, D.C.)

I enlighet med den diplomatiska överenskommelsen mellan USA och Sovjetunionen, som avslutade krisen i slutet av oktober, skulle samtliga materiella konstruktioner på baserna förstöras. USA krävde att FN skulle övervaka detta på plats, men denna övervakning mötte ett minst sagt starkt motstånd från den kubanska regeringen och kom därför aldrig till stånd. I fallet med El Cacho blev missilhangaren därför stående intakt i samband med det snabba tillbakadragandet av de sovjetiska missilregementena i slutet av oktober.

Intressant i sammanhanget är att missilhangarerna som i augusti 1962 fraktades från Sovjetunionen (som en form av byggsatser bestående av halvmåneformade cementbågar) utgjorde en central materiell del av de missilregementen som överfördes till Kuba, men att i fallet med hangaren vid El Cacho fanns helt enkelt inte tiden för att plocka ner den och att ta den med sig. Den blev således kvar på plats och genom åren har den kommit att återanvändas på en rad olika sätt och för olika ändamål.

Missilhangaren i El Cacho idag

Missilhangaren i El Cacho idag. (Foto: Håkan Karlsson)

Åren närmast efter krisen användes den som bostad för en familj med tre barn, men från och med mitten av 1960-talet till och med 2010 kom den kubanska militären att använda området för den före detta missilbasen vid El Cacho för utbildning av specialförband, inte minst under 1970-talet för insatser i Angola. I detta sammanhang kom hangaren bland annat att fungera som lagerlokal, officersmäss och regementsmuseum. Då det militära användandet av platsen upphörde år 2010 beslöt de lokala myndigheterna att den existerande infrastrukturen skulle användas för att bygga upp ett centrum för naturturism. I detta sammanhang fungerar missilhangaren nu bland annat som samlingsplats och matsal.

Avslutning

Det pågående fältarbetet inom projektets ramar fortsätter således att bidra med olika specifika historier och berättelser förankrade i den materiella och immateriella kulturen. Genom sitt underifrånperspektiv kompletterar och bidrar dessa med mer detaljerade och mänskliga dimensioner till den övergripande meta-narrationen rörande krisen. Det blir i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Håkan Karlsson är professor i arkeologi vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Det aktuella inlägget har författats i samarbete med Javier Iglesias Camargo från universitetet i Los Palacios och Gloria M. Miranda från regionmuseet i Los Palacios.

By Jacob Hjerpe (text), Maria Persson and Tony Axelsson (photos)

During the past few weeks a research project was initiated by the Department of Historical Studies at the University of Gothenburg with the intent of excavating the site of a command centre utilized by the Swedish military during the Cold War. It is called Command Centre ”Björn” (transl. ”Bear”) and was the place from where the Swedish attack air fleet would be directed in the event of a USSR invasion of Sweden. The site that we excavated was thought to have been kept a secret up until 1963 when the spy Stig Wennerström revealed the site to the Soviet Union. It was still militarized and used actively in military training and showcasing of Swedish military prowess in hopes of deterrence after that, but a bomb safe mountain room was built as well to complement it. Björn is situated 13 km south of a Swedish town named Skara, in the county of Västra Götaland, relatively deep into the interior of the Swedish mainland. Idyllic and sprawling fields surround the small and heavily wooded grove, which now and in times past hid Björn from foreign as well as domestic eyes.

In 1995 the site was abandoned and demilitarized, after which it was bought by a private land owner who has rented out the property as several storage facilities. Over time he has gradually become more interested in what purpose his property could have served in times past. His willingness to study it, in a historical as well as archaeological light, fits well with the general direction that our department has turned toward where more and more focus is primed toward the contemporary archaeological field as many internationally renowned scholars in the field work within the University. Subsequently it became an interest for us and excavations were initiated in the middle of May by professors Tony Axelsson and Maria Persson, along with second term students of archaeology such as myself.

Björn is where the First Flight Squadron, also known as ”ÖB:s Klubba” in Swedish (”the Supreme Commander’s Gavel”), was led from; the squadron was a top modern fleet hardly outmatched anywhere in the world. Whilst this time period was the primary focus of our excavation, there are many additional layers, prior to this latest historical development at the site, which also piqued our interest. Military activity at the site can be traced all the way back to World War Two when Field Seven Jonstorp was located there, which was a secret airfield for the take-off and landing of military aircraft and personnel. There are also two Neolithic settlements within the confines of the site. We uncovered many findings from the time of Field Seven, among them the most spectacular and eye catching one of the entire dig, which were two cylinder shelters situated relatively close to the main building of the site, called “kyrkan”(“the Church”).

"Kyrkan", the main building at the site.

Kyrkan, the main building at the site, from where the air fleet would be directed. (Photo: Maria Persson)

During our first week of excavations at the site our primary job was to examine and analyse our surroundings and find interesting places to excavate. However, before we got to that the first thing we did was to remove all vegetation from an area above a strange hole in the ground, and subsequently turf it off for an excavator to come and remove the larger rocks. Prior to the start of the excavation many thoughts had been had about what might be down there; everything ranging from a supply room for crisis situations to a secret chamber of some description. In the end it turned out to be the two cylinder shelters, pictured below, which were dated to and used during World War Two, in case of bomb raids.

Deturfing and initial excavations.

Deturfing and initial excavations above the cylinder shelters. (Photo: Maria Persson)

Investigating the interior of the shelters.

Tony Axelsson and Anders Berglund investigating the interior of the shelters. (Photo: Maria Persson)

In addition to this, during week two, we all spread out in groups within the compound to start excavating the multitude of sites that we had found the week before. I was in a group that found, and thus were designated to investigate, another peculiar hole in the ground, albeit slightly smaller. My group spent most of the week digging this hole, which was littered with tons of debris and heavy residual materials from constructions elsewhere, and we eventually uncovered a bunker. This bunker was utilized as a last resort splinter shelter to provide fire from, in the event of a ground invasion of the area. The excavation was incredibly heavy as the roof had been intentionally broken and stones along with concrete had been piled on top to conceal and incapacitate any reuses of the bunker in the future.

Excavation of the bunker in progress.

Excavation of the bunker in progress. (Photo: Maria Persson)

The other excavations focused on similar aspects. Another bunker was found close by which was only partially excavated to determine how it compared to the one we fully uncovered. There was also a group of students whose main job was to determine how Björn was connected to the outside world, at all of the temporal layers at the site. They worked with telephone wires, old electrical schematics and the like to see how Björn’s state of the art telephone connection was built and utilized.

Studying cables and wires.

Tony and the communication team studying cables and wires. (Photo: Maria Persson)

A croft ruin from the 19th century was also uncovered, and nearby some postholes, possibly for a house of some sort, was found. These kinds of finds were plentiful in the area and we did not have enough time to date and especially not excavate all of them, but this is good as it leaves open opportunities for future generations of students along with their excavations to be placed at the site.

Another fascinating find was a large circular earth wall that featured many different interpretations for its use. We did open up and examine a couple of test pits in the circle, and after discussions with the Home Guard, it was determined that it had been the site of a large tent for military conscripts and exercises. A retired officer in the fortification corps who visited the site was on the other hand firmly convinced that it was a now decrepit old site that used to harbour an anti-aircraft cannon, as it was consistent with ones that he’d built during the Cold War. This would also place it within the timeframe of Björn proper. I personally believe in a mashup of the two theories: that the Home Guard utilized it after the hypothetical aircraft cannon was removed, as the Swedish military, especially in recent years, have had to find ingenious ways to reuse places and materials due to budget cuts.

The earthen circle.

The mysterious earthen circle, with the reladen test pits visible to the right. (Photo: Maria Persson)

Military graffiti at the site, in sentry boxes and bunkers, were also examined in a similar way to that of the Bronze Age petroglyphs at Tanum. This was done by one of us students who has specialized in studying these inscriptions, and the examination yielded plentiful interesting insights into the people who populated, used and lived within the confines of the grounds, most of them conscripts. Most of us found this rather humorous as some of the military rituals that come about when a large group of men live together for an extended period of time can be viewed as rather odd, to say the least, from an outside observer’s perspective.

All of these projects subsisted and were worked on side by side throughout the week, with a group of students finding time to go and discover another interesting grove with yet more places of interest. We did have time towards the evenings as well to go out and explore the beautiful town of Skara and its large gothic cathedral in all of its splendour.

The archaeological team.

Group picture of the entire archaeological team, featuring archaeologists Tony Axelsson, Maria Persson and Anders Berglund along with the Spring 2015 class of the continuation course in Archaeology. (Photo: Tony Axelsson)

I, and many of my fellow students with me, found this to be a very rewarding experience in preparation for a further career in the archaeological field. The fact that an excavation of this kind has the availability of informants who lived during the time we are investigating really places it in a different interdisciplinary light where we also had to learn some basic ethnological interview techniques. This was to handle the information gained from that perspective, which later could be applied to our findings in the ground. As an opposition to the purely material, albeit sometimes also textual, character of the usual labour with which archaeologists dabble, this was an interesting inception into the practical archaeological field, as up until this point we’d merely worked with the theoretical side of the profession. Hopefully further excavations can be done at this fascinating site dating to such an important time in the history of Sweden, where more facts can be found not just about the events that transpired behind closed doors, but also about the everyday folk who were a part of it.

Jacob Hjerpe is a student in Cultural Heritage and Archaeology.

Av Håkan Karlsson och Anders Gustafsson

Oktoberkrisen 1962

Vi har i tidigare blogginlägg (här och här) presenterat det samtidsarkeologiska och kulturarvsorienterade projekt vi sedan ett antal år bedriver på Kuba, tillsammans med arkeologiska, antropologiska och historiska kollegor från universitetet i Havana, rörande de materiella och immateriella lämningarna efter oktoberkrisen 1962. Arbetet är koncentrerat till den före detta sovjetiska missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos i regionen Artemisa på västra Kuba. Den 25-26 oktober 2014 deltog vi vid den sjunde vetenskapliga workshopen om krisen och dess lämningar och arrangör var även denna gång det kulturhistoriska museet i San Cristóbal. På workshopen deltog både museipersonal, akademiker och lokalbefolkning och diskussionerna kom denna gång primärt att handla om museets arbete med den före detta missilbasen med avseende på hur denna kan bevaras och samtidigt, inom ramarna för en utomhusutställning på platsen, vidareutvecklas på ett sådant sätt att den utgör en resurs för lokalsamhället.

Vid resterna av en världskris

Vid resterna av en världskris år 2014. (Foto: Håkan Karlsson)

Det finns en utpräglad önskan från museets sida att hävda lämningarnas kulturhistoriska och antikvariska värde likväl som att på olika sätt göra dem betydelsefulla för lokalsamhället. Det sistnämnda bland annat genom att göra lämningarna tillgängliga för nationell och internationell turism, men också genom att de ska kunna bidra till en demokratisk utveckling på det lokala planet där lokalbefolkningen deltar aktivt med idéer och åsikter rörande hur basen och dess lämningar ska brukas. Redan tidigare har museet försett ett antal av de centrala lämningarna på den före detta basen med informationsskyltar och nu har skyddsområdet runt vissa av dessa lämningar även utökats. Samtidigt har man utbildat närboende småbrukare för att fungera både som vakter och som guider för besökare. Museet har vidare startat ett projekt i samarbete med de regionala skolorna där oktoberkrisen och dess lämningar utgör viktiga moment i den lokala och globala historieundervisningen.

En guide vid den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos

En av de lokala guiderna redogör fört sitt arbete i samband med ett besök på den före detta missilbasen vid Santa Cruz de los Pinos år 2014. (Foto: Håkan Karlsson)

Ett problem som museet för närvarande har att förhålla sig till är den dåliga infrastrukturen i anslutning till den före detta missilbasen. Något som bland annat visar sig i mycket dåliga vägar vilket gör tillgängligheten till lämningarna begränsad. Vid workshopen deltog både lokala och regionala politiker och det var uppenbart att det även från detta håll finns ett ökat intresse för museets planer. Frågan är dock om detta intresse är tillräckligt för att leda till de nödvändiga infrastrukturella satsningarna eller inte? Från vår horisont är detta en spännande kulturarvprocess att följa och vårt projekt har under de kommande åren för avsikt att fortsätta studera, och ingå i, denna spännande utveckling. Det blir därför även i framtiden tillfälle att återkomma med fler blogginlägg om projektet och dess fortsatta arbete.

Den spanska kolonialmaktens etablering på västra Kuba år 1515

I samband med vår vistelse på Kuba i oktober förde vi också diskussioner med våra arkeologiska och historiska kollegor om ett gemensamt projekt rörande den spanska kolonialmaktens etablering av bosättningen Villa San Cristóbal de La Habana på den kubanska sydkusten år 1515. Platsen för denna etablering är belägen cirka 4 mil söder om nuvarande Havanna och projektet kan delvis betraktas som relaterat till Havannas 500-årsjubileum år 2019 och en önskan från våra kollegor att försöka lösa den sedan länge outredda frågan rörande den exakta lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana. Då Villa San Cristóbal de La Habana utgör det nuvarande Havannas föregångare finns det således en direkt koppling till 500-årsjubileet. Den spanska kolonialmakten etablerade sig under det första decenniet av 1500-talet på östra Kuba, bland annat i förvaltningscentrat Baracoa, och under åren 1512–15 expanderade den sitt inflytande genom anläggandet av ett antal bosättningar, så kallad villas, på både de östra, centrala och västra delarna av ön.

Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564

Den italienske kartografen Paolo Forlanos Kubakarta från år 1564 med lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana markerad. (Bildkälla: Wikipedia)

Flera av dessa initialt blygsamma etableringar växte sedan under de följande århundradena fram som viktiga och centrala stadsbildningar, såsom till exempel Sancti Spíritus, Trinidad de Cuba och Santiago de Cuba, men i fallet med San Cristóbal de La Habana blev utvecklingen en annan. Denna etablering existerade bara ett fåtal år (1515–1519) innan man av strategiska skäl valde att flytta densamma till öns norra kust och till den naturliga och lättförsvarade säckhamnen i anslutning till nuvarande Havanna.

Diego Velazquez De Cuellar

Diego Velázquez de Cuéllar, spansk guvernör på Kuba och ansvarig för anläggandet av Villa San Cristóbal de La Habana år 1515. (Bildkälla: Wikipedia)

Trots 80 års ansträngningar att med hjälp av historiskt källmaterial finna den exakta lokaliseringen av Villa San Cristóbal de La Habana så har dessa vedermödor hittills varit fruktlösa. Här kan dock arkeologin, och inte minst de arkeologiska metoderna i form av användandet av instrument såsom magnetometer och/eller georadar vilka kan avslöja strukturer under jord, komma till god användning i kombination med det historiska källmaterialet och arkeologiska utgrävningar. Detta projekt är således inte bara intressant genom sin avgränsade och intressanta frågeställning utan även då det är ett utmärkt och tydligt exempel på hur de historiska och arkeologiska disciplinerna och dessas respektive källmaterial kan samverka för att besvara specifika frågor. Det blir även vad gäller detta projekt, som ännu befinner sig i sin initiala fas, tillfälle att återkomma med fler blogginlägg i framtiden.

Håkan Karlsson och Anders Gustafsson är professor respektive docent i arkeologi.

Av Anna R Locke

Den 17–19 september var det dags för Nationella forskarskolan i historias årliga höstinternat. Platsen – ett soligt och historiskt intressant Bäckaskogs slott i Skåne. Temat – internationell publicering. Ett 40-tal doktorander från Lund, Malmö, Göteborg, Södertörn och Växjö samlades för att med hjälp av en internationell panel diskutera textproduktion, publicering på engelska och huruvida det svenska exemplet kunde vara av intresse för någon utanför den inhemska akademiska kontexten.

Det är ingen hemlighet, och inte konstigt heller, att en stor del av forskningen inom historieämnet behandlar Sverige och skrivs på svenska. Detta faktum är mer eller mindre sant beroende på vilket lärosäte man tillhör, men tämligen allmängiltigt. Gott så – vi bor och verkar i Sverige och den svenska historien är lika värd att undersöka som något annat. Men den värld vi befinner oss i är också allt mer internationell och mindre än tidigare, med tätare kontakter mellan länder och transnationella perspektiv som ifrågasätter gränsdragningar och nationsbildningar. Till detta kan också läggas universitetens allt större krav på internationella kontakter/publiceringar med meriteringssystem som tar hänsyn till vilken typ av publicering man använt sig av och hur stor impact, det vill säga genomslag, den egna forskningen har. Och det säger sig självt, ju större potentiell läsekrets, desto större impact.

Under de tre dagarna på Bäckaskogs slott presenterades 20 texter författade med bas i doktorandernas avhandlingsarbeten och med syftet att vända sig till en internationell publik. Förutom ämnesspecifika frågor som berörde oklarheter i texten och det material som använts diskuterades också på ett mer generellt plan vad som krävdes för att texterna skulle kunna publiceras i till exempel en engelskspråkig historisk tidskrift. Till vår hjälp hade vi fyra etablerade historiker från Europa: Mary Hilson från University College London, Martina Kessel, Universität Bielefeld, Stuart Carrol, University of York och Marcel van der Linden från International Institute of Social History, Amsterdam. Alla med en gedigen bakgrund gällande både egen forskning, publicering och redaktörskap i internationella sammanhang.

Vad bör då en författare av en internationellt gångbar text tänka på? För det första måste självfallet den eventuella språkliga oförmågan övervinnas. Många av oss är inte vana att skriva på engelska, och i ärlighetens namn drar vi nog oss ofta för att göra det då vi anser att det bromsar och reducerar vår litterära skicklighet men – practice, och språkgranskning, makes perfect. Ett problem bortom den grundläggande gymnasiegrammatiken, som kanske också är svårare att övervinna, är dock översättningen av specifika termer. Till synes enkla ord, som i mitt eget fall ”bonde”, blir komplicerade att översätta med hjälp av en ordbok då de innehåller både kulturella och historiska aspekter som går förlorade, och kan bli rent av felaktiga, om fel ord på engelska väljs (”peasant” till exempel; enligt ordboken betyder det bonde men fråga vilken agrarhistoriker som helst och bilden blir långt mer komplicerad). Enligt panelen var det i dessa fall faktiskt bäst att använda det svenska ordet i kursiverad form och samtidigt ge en kort historiografisk kontext till begreppet. Ett sådant angreppssätt avhjälper halvdana översättningar, men ställer samtidigt högre krav på författaren – hur förklara tillräckligt men inte för långt. Och vilka ord bör behållas och förklaras istället för att översättas? Det sistnämnda problemet kan faktiskt, enligt Martina Kessel, vara en hjälp i det egna forskningsarbetet. Genom att tvingas förklara för någon utanför den inhemska kontexten kan centrala problematiker, som man varit ute efter att förklara men inte riktigt fått syn på, bli just synliga och därmed också diskuteras.

När det kommer till utformningen av texten lämnades det under en samlad paneldiskussion en del tips, inte minst gällande den övergripande strukturen på till exempel en artikel. Vi är tränade i en stilistik vilken innebär att man som läsare, likt en detektiv, får snirkla sig fram genom argumentationen för att på sista sidan komma fram till slut(!)satsen och de nya avslöjande resultat som blivit frukten av den aktuella forskningen. Det gäller att inte avslöja godbitarna för tidigt så att säga. På internatet gavs det helt andra instruktioner. Börja med slutsatsen. Sedan presenteras argumentationen för det hela och så avslutas det med slutsatsen, igen, men en mer välformulerad och avancerad sådan än vad som gavs inledningsvis. På det viset är många engelskspråkiga artiklar faktiskt utformade och det kan vara till god hjälp för den jäktade läsaren. Den som vill ta det ett steg längre kan också utforma texten mellan inledning och avslut på så vis att läsaren bara behöver läsa första meningen i varje stycke för att få ett begripligt grepp om innehållet. (Det kan tilläggas att denna text sannerligen inte har skrivits med några sådana jäktade personer i åtanke).

När så de språkliga och formmässiga hindren väl är övervunna kommer nästa problem – innehållet! En grundfrågeställning för internatet var om och huruvida, kanske, möjligen det svenska exemplet eventuellt skulle kunna vara av intresse för en bredare publik? Det rådde stor enighet kring detta – JA. Mary Hilson, förvisso med egen forskning som kretsar kring det skandinaviska, menade – väl medveten om sin egen jävighet i frågan – att det svenska exemplet var av stort intresse för en bredare internationell publik, inte minst på grund av den svenska modellens rykte ute i världen som ram för bygget av en välfärdsstat. Men även de andra paneldeltagarna påpekade att det svenska exemplet visst kunde vara intressant; allt beror – som alltid – på frågan. För att citera Marcel van der Linden: “there are no un-interesting topics, but there are un-interesting questions.” Inte ett papper eller en padda i salen lämnade diskussionen utan dessa ord varsamt nedtecknade.

Nio gånger i denna text har nu ordet internationell (10) i olika former använts. Ett modeord? Kanske. Ska vi sluta skriva på svenska och överge alla jämförelser mellan Edåsa, Fridene, Hedemora och Rogberga? Självklart inte. Men det är nog inte så dumt att ibland lyfta blicken från det egna, specifika och fundera på sitt material och på sin (intressanta) fråga – vad ger den mig för svar och vad säger det egentligen? Den mest intressanta frågan i ett internationellt (11) sammanhang är kanske inte just den som berör mitt huvudsakliga material för, som Mary Hilson formulerade sig, so what? Intressanta empiriska resultat i all ära, visst, men vad säger de om det bredare perspektivet? Om Sverige? Om Europa? Om världen? Under alla sessioner jag medverkade i under dagarna på Bäckaskog diskuterades det mycket kring denna ”so-what-fråga”, hur den kunde lyftas fram tydligare och inte minst självsäkrare. För det rådde stor enighet kring en sak: ”the Swedish example matters” – det är bara upp till oss att förklara varför.

Anna R Locke är doktorand i historia.

Av Maria Sjöberg

En samtidig världshistoriaNu är den klar, äntligen. Ett fyraårigt bokprojekt med 41 författare från olika lärosäten i Sverige, där alla skrivit sina kapitel vid sidan av sina ordinarie tjänster, har nu tryckts och det utgivande förlaget, Studentlitteratur i Lund, håller nu som bäst på att marknadsföra boken. Fast en lärobok värd namnet blir egentligen aldrig klar. Kontinuerlig uppdatering och revision, som baseras på förändrade forskningslägen och synpunkter från studenter och lärare, är en förutsättning för att boken ska komma till nytta. Dessutom, om en bok ska leva upp till Högskolelagens bestämmelse, att undervisning vid universitet och högskola ska vara knuten till aktuell forskning, krävs återkommande revideringar. Så helt klar blir boken aldrig och det bör den inte bli heller; en lärobok måste vara en levande produkt. Likväl är det befogat att se utgivningen i mars 2014 som målsnöret på en över fyra år lång resa. I en tillbakablick på den resan vill jag tydliggöra motiven bakom bokens tillkomst. Jag börjar från början.

2010: Utgångsläget var att de flesta lärosätena använde ett amerikanskt översiktsverk om världens historia. Sådana är både informativa och rikt illustrerade, och de är alls inte dåliga. Men det fanns problem. Ett var att perspektiven utgick från förhållandena i Europa och i USA, alltså det område som i vid mening kan kallas för Västerlandet. Eftersom författarna var verksamma i detta kulturområde var det förstås inte så konstigt och hade heller inte behövt vara ett problem om det inte vore så att förhållandena i Västerlandet uppfattades som självklara prototyper för världen i övrigt. Ett annat problem var att världens äldsta historia fick så lite utrymme. Ett tredje var frånvaron av genusperspektiv. Frågan väcktes om hur en världshistoria skulle kunna konstrueras, som inte var behäftad med dessa brister.

2011: Sagt och gjort. För att komma ifrån en västerländsk tyngdpunkt och även frigöra texten från det som norska historiker har benämnt metodologisk nationalism, det vill säga att historikernas perspektiv ofta utgår från villkoren i det egna hemlandet, måste det geografiska rummet bli ett annat än gängse. I Fernand Braudels anda (utan jämförelse i övrigt) fastnade jag för att låta haven vara det geografiska ramverket.[1] Världshaven är fem: Stilla havet, Indiska oceanen, Atlanten, Antarktiska oceanen och Norra Ishavet. De två polarhaven fick dock utgå. I stället fick bihaven Medelhavet samt Nordsjön och Östersjön egna kapitel. Genom att knyta historiska processer till områdena runt nämnda hav var tanken att vår tids nationsgränser skulle tonas ned. Utifrån den aspekten blir det också naturligt att lägga särskild tonvikt vid kontakter runt haven. Kommunikation och kulturmöten, fredliga som konfliktartade, spelar alltså en stor roll i de olika kapitlen. Jordens olika landområden skulle därmed kunna bli belysta från varierande havshorisonter, något som bättre motsvarar en historisk verklighet än våra dagars nationsgränser. Nackdelen är förstås att vissa områden och centrala moment i historien behandlas på flera ställen, vilket kan kännas som onödigt upprepande.

En sådan bok kan inte skrivas av en ensam författare. Här behövdes experter på respektive område och tid, som också har erfarenhet av, och intresse för, undervisning. Märkligt nog var det inte särskilt besvärligt att få fatt på intresserade författare. Med stor entusiasm skred de dessutom till verket, för att först så småningom upptäcka hur svårt det egentligen var att åstadkomma en nyskapande text på bokens övergripande tema.

2012: I mars detta år samlades nästan alla författarna för att gruppvis diskutera varandras preliminära skrivningar. Stämningen var god men att arbetet var långt ifrån färdigt stod snart klart. Med seminariediskussionerna i bagaget for alla hem för att fortsätta skrivandet. Nya versioner levererades. Mot slutet av året var det så dags för referensgruppens bedömning. Tore Linné Eriksen, Oslo, Holger Weiss, Åbo, Maria Ågren, Uppsala och Eva Österberg, Lund, gjorde en heroisk insats genom att grundligt läsa den vid det laget mycket tjocka manuskriptbunten och komma med kritiska men samtidigt konstruktiva synpunkter. Referensgruppens uppfattningar skickades ut till var och en som därmed fick hjälp att komma vidare. Tore Linné anmärkte bland annat på att imperialismen behandlades så styvmoderligt, att han lät sig övertalas att själv skriva ett sådant avsnitt. Resultatet utgör en intressant fördjupning i boken.

2013: Slutskrivandets år innebar att åtskilliga versioner av allas texter transporterades virtuellt fram och tillbaka mellan huvudredaktör, delredaktör, författare och förlag. Korrigeringarna var många och arbetet var hektiskt. Även arbetet med att rita kartor och skaffa fram bilder intensifierades. Men det riktigt stora under slutåret var att utforma bokens pedagogiska material. Kenneth Nyberg satte samman nyckelbegrepp till varje kapitel och producerade underlag för bokens webb samt läste korrektur. Det var en mycket stor och tidsödande insats. Ett erkännande för projektet var att boken det här året erhöll Kurslitteraturprisets hederspris.

2014: Månaderna för bokens utgivning var en väntans tid. In i det sista var det smärre saker som skulle ordnas. Resultatet är en forskningsaktuell lärobok som till skillnad från föregångarna diskuterar genusaspekter på världens historia och heller inte behandlar historien utifrån uteslutande en västerländsk horisont. Dessutom ägnas stort utrymme åt människans allra äldsta tider. En av poängerna med det är att det då framgår hur intimt våra uttolkningar av det förflutna är knutna till vår egen samtid. I stället för att (som en del av föregångarna) gömma undan denna påverkan är det enligt min mening viktigt att visa just samtidsberoendet; historien är inte given, den förändras hela tiden.

Ordet samtidig i bokens titel syftar på att författarna utgår från samtidsaktuella perspektiv i sina kapitel och att de även tydliggör dem. För vem hade möjlighet att uttolka världens historia utifrån exempelvis ett genusperspektiv på 1800-talet? Ordet samtidig har också med kommunikationsaspekten att göra. Genom havsörnens vidsynta blick tydliggörs historiens många parallella processer. Beror sådana på kontakter mellan samhällen eller på interna förhållanden? Frågan kan nog inte fullständigt besvaras, och så sker inte heller i boken, men den bör diskuteras. Kanske En samtidig världshistoria kan vara början på en sådan diskussion?

Maria Sjöberg är professor i historia. För mer om boken En samtidig världshistoria se reportaget om denGU-journalen nr. 3 2014.

[1] Fernand Braudel, Medelhavet och Medelhavsvärlden på Filip II:s tid, Furulund 1997.

Av Anna-Carin Andersson och Håkan Karlsson

Alltsedan sommaren 2013 har Institutionen för historiska studier vid GU ett Erasmusavtal med den arkeologiska institutionen vid Universitat Autònoma de Barcelona. Ett antal lärare vid vår institution har redan deltagit i Erasmusutbytet och i början av april 2014 genomförde författarna till denna text ett veckolångt besök på institutionen i Barcelona inom ramarna för avtalet. Detta besök inkluderade såväl genomförandet av ett antal seminarier där egna forskningsresultat presenterades, besök på institutionens laborativa avdelningar, likväl som exkursioner till ett par av de platser där institutionen genomför projekt- och undervisningsbaserad fältverksamhet.

Vår presentation av olika teoretiskt orienterade seminarier och föreläsningar, vilka berörde teman såsom arkeologins och kulturarvets samtidspolitiska dimensioner, väckte viss uppmärksamhet mot bakgrund av förhållandet att vår katalanska samarbetsinstitution primärt är tekniskt och laborativt orienterad. Denna inriktning innebär dock samtidigt att man har mycket väl utbyggda laborativa resurser för en rad olika naturvetenskapliga analysmetoder, exempelvis vad gäller pollen-, keramiskt och osteologiskt material etc. Man har vidare en omfattande experimentell verksamhet, med fokus på olika former av rekonstruktionsförsök, t.ex. vad gäller förhistorisk keramik, stenmaterial, byggnadsteknik och landskapsrekonstruktion. De laborativa resurserna används för inhämtandet av kommersiella uppdrag från olika arkeologiska aktörer men primärt används de i undervisningen och i samband med de projektbaserade fältundersökningar institutionen bedriver. Flera av de katalanska kollegorna påtalade vikten av att teoretiska resonemang kopplas samman med de naturvetenskapliga metoderna.

Hundskelett under analys vid UAB

Ett hundskelett under analys vid det osteologiska laboratoriet på den arkeologiska institutionen vid Universitat Autònoma de Barcelona. (Foto: Håkan Karlsson)

Institutionen bedriver projektbaserade fältundersökningar primärt på två ställen i Katalonien och dessa undersökningar utgör även grunden för de utbildningsbaserade fältmomenten. Den första av dessa platser är den neolitiska boplatsen La Draga – från cirka 5000 f.Kr. – som institutionen undersökt från 1991 och där undersökningar fortfarande äger rum. Boplatsen är belägen cirka 10 mil norr om Barcelona i direkt anslutning till lokalsamhället Banyoles och den återfinns vid strandkanten av Kataloniens enda större insjö, Estany de Banyoles. Denna lokalisering har varit avgörande både för boplatsens etablering under stenåldern och för dess exceptionellt goda bevarandeförhållanden.

Det var också denna placering som lede till dess upptäckt år 1991 i samband med konstruktionen av anläggningar inför 1992 års olympiska spel vars roddtävlingar ägde rum på Estany de Banyoles. Undersökningarna av La Draga har tack vare de goda bevarandeförhållandena – där den intilliggande sjöns vattennivå inneburit att de neolitiska lämningarna varit vattendränkta i en syrefattig miljö – bidragit med ett unikt neolitiskt material. Detta gäller framförallt olika former av organiskt material såsom träredskap, rep och snören, rester efter byggnader i form av trästockar samt mängder med växtlämningar och fröer. Det förhållandet att platsen ligger i direkt anslutning till lokalsamhället Banyoles har också inneburit mycket goda förutsättningar för olika typer av publik arkeologi och man har därför (re)konstruerat ett antal av de neolitiska byggnader man återfunnit. Dessa är centrala vid olika publika aktiviteter bland annat tillsammans med skolklasser och andra intresserade.

Vattenfyllt schakt vid boplatsen La Draga

Ett av de vattenfyllda schakten vid den neolitiska boplatsen La Draga. (Foto: Håkan Karlsson)

Rekonstruerade stenåldershus, La Draga

Rekonstruerade stenåldershus vid den neolitiska boplatsen La Draga. (Foto: Håkan Karlsson)

Den andra platsen där institutionen bedriver projektbaserat fältarbete är den neolitiska gruvan vid lokalsamhället Gavà beläget några mil söder om Barcelona i närheten av flygplatsen El Prat. De förhistoriska gruvorna upptäcktes år 1975 i samband med konstruktionen av hyreshus i Gavà och institutionen har varit involverad i undersökningarna av den förhistoriska lämningen sedan slutet av 1970-talet. Gruvan som kronologiskt är från cirka 3000–4000 f.Kr. består av ett större antal schakt där man under neolitikum brutit den grönfärgade fosfatmineralen variscit vilken under stenåldern primärt användes för tillverkning av smycken och i förädlad och oförädlad form som bytesmaterial i den lokala neolitiska handeln. Gruvorna rymmer olika former av lämningar efter brytningen av variscit och efter bearbetningen och förädlingen av densamma, likväl som efter de människor som arbetade med gruvdriften, exempelvis i form av olika redskap men även av begravningar i gruvschakten.

På platsen har de lokala myndigheterna bidragit med resurser till skapandet av en arkeologisk park och ett museum som invigdes i slutet av 1970-talet. Parken består av en rekonstruktion av den växtlighet som dominerade landskapet under stenåldern och kunskapsunderlaget består av fynd av fröer och pollen som gjorts på platsen. Museet har en spännande pedagogisk utformning med ett par gruvschakt in situ vilka fungerar som centrum för en utställning som behandlar olika förhistoriska teman såsom t.ex. den förhistoriska människans hantverk och hennes naturmiljö samt hur vi som arkeologer kan få fram kunskap om detta utifrån det existerande källmaterialet. Dessa teman behandlas i ett antal fristående montrar/upplevelserum som på ett spännande sätt kombinerar olika multimediaeffekter. I museet finns också kopior av ett par gruvschakt vilka är mycket populära bland de besökande skolklasserna. Även i detta fall har kraft lagts på de publika aspekterna av de förhistoriska lämningarna. Liksom i fallet med La Draga ligger gruvan i Gavà i direkt anslutning till ett lokalsamhälle och de publika dimensionerna är därför mycket utvecklingsbara. Då Gavà är en förhållandevis fattig förort till Barcelona har gruvan och det akademiska intresset för densamma dessutom lett till identifieringsaspekter hos invånarna som är positiva för lokalsamhällets sociala hållbarhet.

Neolitiskt gruvschakt, Gavà

Gruvschakt från den neolitiska gruvan in situ på museet i den arkeologiska parken i Gavà. (Foto: Håkan Karlsson)

Museiutställning i Gavà

Från museet i den arkeologiska parken i Gavà. En av de tematiska montrarna/upplevelserummen. (Foto: Håkan Karlsson)

De skillnader i fokus som föreligger mellan den arkeologi som bedrivs vid Institutionen för historiska studier vid GU och den som bedrivs hos vår katalanska samarbetspartner innebär dock inga hinder utan rymmer enbart möjligheter. Vid våra diskussioner framkom ett antal olika idéer och inför framtiden finns goda förutsättningar för ett konstruktivt möte där vi kan lära av varandra och i praktiska tillämpningar – såsom lärarutbyte och gemensamma projekt, undersökningar och analyser – knyta samman våra olika arkeologiska intressefokus.

På ett generellt plan kan också konstateras att de lärare och studenter som ännu inte utnyttjat de möjligheter som finns till Erasmusutbyte borde göra detta då det är oerhört lärorikt att ta del av, och bidra till, denna form av internationellt akademiskt utbyte och samarbete.

Anna-Carin Andersson och Håkan Karlsson är högskoleadjunkt respektive professor i arkeologi.

Av Anders Gustafsson och Håkan Karlsson

I slutet av 1800-talet upptäcktes grundämnet neon och det förhållande att denna ädelgas avger ljus när den placeras i ett tunt glasrör som elektrifieras. Detta var en teknisk innovation, och då framställning av både gas och glasrör var billig kom neongasen under perioden 1910–1940 till intensiv användning i kommersiella sammanhang och då mer precist vid tillverkningen av reklamskyltar av olika karaktär. Under 1930-talet kom USA att bli neonskyltarnas centrala hemvist och då inte minst Times Square i New York där havet av neonskyltar blev en turistattraktion.

I samband med andra världskriget och mörkläggningen av städerna avstannade neonskyltarnas expansion och efter kriget kom de successivt att ersättas med andra, mer hållbara och billigare skyltkonstruktioner av plast. Även om neonskyltar fortfarande används både i kommersiella och konstnärliga sammanhang – kanske som en konsekvens av den postmoderna blandningen av kronologier och föreställningsvärldar – så är deras antal idag bara glimrande skuggor jämfört med under storhetstiden.

I den amerikanska nöjesmetropolen Las Vegas gick dock utvecklingen i en annan riktning efter andra världskriget. Under 1950- och 1960-talen kom neonskyltarna att utgöra en viktig ingrediens i stadsbilden och staden förvandlades till något av neonskyltarnas huvudstad. I kasinojättarnas tjänst blev det en sista utpost för en teknik som blivit förbisprungen av andra lösningar. Också i Las Vegas kom dock neonskyltarna med tiden att tappa mark till de nya typerna av plastskyltar, och även om staden ännu idag är en lysande pärla i den karga Nevadaöknen så är det inte primärt neonskyltar som står för ljuset.

I Las Vegas har man emellertid även efter denna nedgång haft ett speciellt förhållningssätt till sina neonskyltar. På olika sätt har man kommit att betrakta dem som en del av stadens kulturarv. Ett initiativ som utmärker detta förhållande är The Neon Museum som grundades 1996 som ett samarbetsprojekt mellan Södra Nevadas konstråd och staden Las Vegas. I inledningsfasen bestod museets aktiviteter primärt av att rädda neonskyltar undan förgängelsen och låta dem få ett fortsatt liv på en före detta industritomt, men idag har verksamheten expanderat på olika sätt. Idag omfattar samlingen, som förevisas i en utomhusutställning, cirka 150 skyltar och guidade turer ges för de ökande turistströmmarna. Museet har också sedan 2012 permanentat ett besökscenter samt deltagit i restaureringen av 12 större skyltar vilka placerats i Las Vegas äldre stadskärna och på Las Vegas Boulevard.

Neonskyltar på Fremont Street, Las Vegas

Rekonstruerade skyltar på Fremont Street. (Foto: Håkan Karlsson)

Det förekommer också andra mer kommersiellt orienterade initiativ i samma anda som ”The Fremont Street Experience”, där man strävar efter att bevara de äldsta delarna av Las Vegas kasinokultur och dess arkitektur i anslutning till Fremont Street i Las Vegas gamla stadskärna. I denna strävan, där man bland annat låtit bygga ett tak över gatan, ingår neonskyltarna som ett centralt och givet inslag och det gäller exempelvis den klassiska skylten föreställande cowboyen Vegas Vic som sedan 1951 pryder den byggnad som tidigare utgjorde Pioneer Club.

Vegas Vic på Fremont Street

Vegas Vic på Fremont Street. (Foto: Håkan Karlsson)

Utan tvekan utgör Las Vegas neonskyltar ett ständigt aktuellt samtidsarkeologiskt kulturarv som kan berätta mycket om 1900-talet. Inte bara med avseende på tekniska innovationers uppgång och fall eller om lokala och globala marknadsföringstekniker utan också om ett helt århundrades sätt att skapa både referensramar och föreställningsvärldar. Historikern Kim Salomon har fångat neonskyltarna på ett bra sätt när han menar att: ”Som metaforer tycks de vara oförgängliga. Magin kring det flimrande ljuset lockar ideligen och förför. De är förvisso inneslutna i en tidskapsel, men deras betydelse omförhandlas kontinuerligt på olika arenor”.

Anders Gustafsson och Håkan Karlsson är docent respektive professor i arkeologi.